En liten förklaring

Tänkte att detta kapitel skulle bli en fortsättning på det förra. Men jag har ingen lust att skriva. Vill bara gå in på några detaljer.

Märk väl att jag skrev vänner och INTE familj. Orkar inte med några misstolkningar eller dylikt. Det räcker att det fortfarande går omkring en som är sur över något jag skrev för 1 år sedan. Det skiter jag fullständigt i men jag vill inte att någon i min familj ska känna sig träffad.

Jag går inte omkring och hatar människor utan det är snarare händelser som jag retar mig på. Naturligtvis ingår någon i det som jag inte är nöjd med. Men det är passé och individen finns inte på något sätt i mitt liv. 

Vän eller inte?

Detta inlägg kan vara lite väl magstarkt, tufft, provocerande och hårt för en del. Det finns 3 val. Antingen läser du inte vidare, eller så bryr du dig inte om vad jag skriver eller så tar du till dig och tänker efter.

Jag skriver kapitlet i stort vemod, saknad, längtan, kärlek, ångest, panik osv. Naturligtvis handlar det mesta om Hobbe. Det är många känslor som far genom kroppen och knoppen. Jag tänker inte skriva något om honom. Han är min stora sorg och smärta.

Jag ska däremot berätta vad som har hänt under detta år. Inget detaljerat utan i stora drag.

- Någonstans på vägen blev jag smittad av MRSA. Många skyller på Hobbe eftersom det finns grisar på gården. Men det finns ett litet problem. Det finns ingen MRSA hos någon gris i hela Sverige. Om någon har blivit smittad så är det Hobbe. Jag kan vara den skyldiga.

- Det sulfa preparat som jag tog för MRSA krockade med en utav mina vanliga mediciner. Vilket gjorde att jag fick en allergisk reaktion.

- En kväll började kroppen bete sig konstigt. Jag kunde knappt få benen att röra på sig. Stannade jag så var det jätte svårt att få dem att gå framåt. Dom domnade bort och blev ostadiga. Undan för undan kände jag hur flera reaktioner påverkade mig. Jag var rädd att hjärtat eller hjärnan var inblandade. Efter en timma ringde jag efter en ambulans. Alla prover var bra så troligtvis var det en panik ångest attack som heter duga. Jag får fortfarande samma symptom men nu vet jag vad det är.

Det var några av dem. Dessutom 3 månader med Hobbe, mamma har varit sjuk vid 2 tillfällen och pappa dog i början av januari.

För några veckor sedan upptäckte jag, att jag kände hat. För mig är det ett väldigt starkt ord. Men nu finns det inom mig och det är faktiskt inte roligt att upptäcka. Känslan varierar i styrka, den har blivit svagare och jag hoppas att den så småningom försvinner.

Men värst av allt är Hobbe. Människor tycks tro att man bara sörjer den första dagen. Jag fick några sms och några meddelande på fb. Men sen då?? Man mår lika dåligt nästa dag, och nästa dag och nästa dag osv. Ju mer jag vaknar upp och börjar ta till mig det som skett, ju sämre mår jag. Varje kväll gråter jag mig tills sömns. Mardrömmarna avlöser varandra, jag vaknar alldeles svettig, av att jag gråter och skriker hans namn. Sorgen är så fruktansvärt stor och stark. Hur ska jag kunna leva vidare??

Trots allt som har hänt så är det ingen som hört av sig. Inte på något sätt. Ingen stöttning överhuvudtaget. Kanske ni inte bryr er och det är ok. Det är något som jag kan ta på. Men sådana vänner vill jag inte ha i mitt liv. En timme av ditt liv kanske hade gjort mitt liv mera drägligt. Hur jävla svårt kan det vara??

Därför undrar jag. Är du en riktig vän?? Tillhör du en av dom som jag kallar vän?? Gör du verkligen det??

Ett tips. Var försiktig med tanken, tänk inte för snabbt. Med tanke på hur jag mår, min ilska, besvikelse mm så kanske inte allt är som du tror, tar för givet, att allt är som vanligt mm mm....

Så, är du verkligen min vän?? Ja jag vet inte....

I samma sekund som Hobbe somnade in så dog allt inombords. Jag kommer aldrig att bli densamma.

Ingen tycks förstå att det är försent. Allt är försent. På tok försent.