Det har varit en tuff tid men också väldigt intressant. Att få hålla ett litet kort föredrag inför Rotary var en fantastiskt känsla. Mer om det har jag skrivit på min hemsida därför vill jag inte upprepa mig alltför mycket och ofta. Det har varit jobbigt psykiskt på många sätt. Men som vanligt är det stora orosmomentet dessa härliga pengar.
Jag har uppsökt två olika banker för att få hjälp med den sista skulden på kontokorten. Det svar som jag har fått från båda lyder, vi ser att du sitter i en rävsax och har det väldigt tufft. Men tyvärr kan vi inte hjälpa dig!! Jag hade inte räknat med något annat svar men mitt lilla jävla hopp fanns långt där inne i mig. Jag skulle kunna offra allt jag har, utom Hobbe, för att kunna komma på grön fot igen. Men jag inser ju att det aldrig kommer att ske. Jag kommer aldrig att bli skuldfri. Livet tickar på, åren går och jag som hade lovat mig själv att vara helt utan skulder när jag fyller 50 år.
Förra månaden sålde jag alla mina dvd filmer för att kunna äta och ha bensin i bilen. Jag ska också sälja bilen för att åka eu-moppe. Det spelar ingen roll hur jag än vänder och vrider på pengarna, det går aldrig ihop i alla fall. Jag ska göra allt jag kan för att betala tillbaka de pengar som jag har lånat av några vänner på slutet. När det är gjort så vet i fan om jag vill mer. Alla har en gräns, jag borde ha nått min för länge sedan. Folk säger, får du inte lån hos dem är det bara att gå till nästa bank och försöka. Den som säger så har nog aldrig upplevt denna psykiska terror under så många jävla år!!
Idag har jag 250 kr kvar att leva på tills den 27:e. Otroligt dumt så längtar jag dit fast att jag vet hur nästa månad blir. Det är ju samma elände då så vad fan tittar jag i kalendern för? Bensin mätaren lyser röd men jag måste in till Mariestad i morgon och prata med min handläggare på af. Det går åt dubbelt så mycket bensin nu eftersom jag har börjat arbetsträna. Nu far jag iväg fem dagar i veckan istället för ca 2.
Det är inte värt det, det är inte värt att kämpa på när man inte ser något slut. Därför har jag tagit ett beslut idag. Jag orkar faktiskt inte ha det så här, det är inte meningen med livet. Jag vill inte bli miljonär men det skulle vara gott att ha lite pengar över ibland. Kanske för att kunna köpa någon mat till mig själv utan att få dåligt samvete. Så länge Hobbe finns kvar lever jag vidare. Ganska komiskt egentligen, jag har överlevt allt hittills, både händelser och diagnoser. Sen skiter det sig på slutet i alla fall.
Undrar hur många tårar en människa kan producera varje dag? Jag borde ha slått rekord för länge sedan.
onsdag 9 november 2011
söndag 30 oktober 2011
Medvind och motvind
Vad fort ens popularitet kan ändras. Både framlänges och baklänges. Jag har varit med om det förr, jag har sett hur andra har råkat ut för samma sak, om och om igen. Det tycks vara ett sådant djupt beteende att det kanske redan härstammar från stenåldern. Då var det nog ett sätt att överleva, att umgås med de starka och framgångslika. Där det fanns mat och dryck så att man hade sitt på det torra. Antagligen fick man offra en del men i slutändan hade man livet i behåll, så länge som man var till någon nytta.
Det gäller att kunna se skillnad på motvind och medvind. Men åker man med strömmen för ofta, länge och utstuderat så lär man förlora på det själv. Att komma och gå till vänner som man vill är ett fenomen som är överrepresenterat hos det kvinnliga släktet. Ett exempel kan vara, när man är/känner sig ensam och mår dåligt så tyr man sig gärna till någon som lyssnar och ger stöd. På något sätt byggs det upp en gemenskap som till en början är tillgodo för båda parter. Efter ett tag avtar denna kontakt automatiskt och det kan bero på flera orsaker, anledningar. Till slut är det bara en av de inblandade som hör av sig och bryr sig om den andra. Det mynnar ut i en kommunikation som blir ganska ensidig. Den sista dödsstöten är/blir om någon av dessa individer träffar på kärleken på något sätt.
Vänskapen tynar bort och skillnaden kan förändras bara över en natt. Kontentan av det hela blir att kontakten bryts för helt plötsligt får man stå åt sidan utan ens en fråga, om hur man mår. Detta är typiskt för tjejer. Vi lever oss in i förhållandet och koncentrationen fokuseras totalt på kärleken. Vi glömmer både tid och rum, det är bara förhållandet som räknas, just då. Den där första förälskelsen styr vårt beteende och då offras någon/några/alla. Oftast drabbas dom som har funnits där mest. Kanske är det enklast så eftersom den vännen väcker den ångest man har ventilerat med denna person. Man påminns och associerar den individen till sämre dagar.
Sen har vi den ombytta situationen som jag personligen upplevt under de senaste veckorna. Bara för att man har råkat skriva en bok förändras ens egen status i samhället. Personer som inte har hälsat på mig under denna tid som jag har bott här nere, hälsar plötsligt. Och då menar jag inte dem som kommer fram och pratar, eller hälsar med hela ansiktet på ett äkta sätt. Att jag är mer offentlig nu och syns lite här och där för alltid med sig lite annan uppmärksamhet. Men det tycker jag bara är roligt. Dom jag tänker på är sådana som har funnits under långa perioder i mitt liv, typ skolan. Förut var jag inte fin nog att hälsa på, men nu har jag tydligen blivit det. Det är ingenting som påverkar mig negativt, det blir bara så synligt hur vi människor fungerar.
Inför alla dessa människor som jag nu möter på ett annat sätt känner jag ödmjukhet och uppskattning. Vad som än händer, om något händer tack vare boken, kommer jag alltid att vara samma människa som jag är idag. Min människosyn och synen på mig själv förändras inte negativt. Jag är fortfarande jag och alla människor är lika mycket värda. Vad vi än åstakommer i vårt liv, så har alla samma status och samma rättigheter. Inför lagen är vi alla lika stämmer absolut inte. Men ju fler individer som bryr sig om varandra, så kan vi förändra detta klassamhälle. Jag spyr när det nu visar sig vad våra politiker duger till. Hur de utnyttjar lagar, paragrafer som vi andra inte har en aning om att de finns eller att de kan. De roffar åt sig av våra skattepengar utan att ens skämmas. Men detta kommer jag att skriva om i nästa kapitel.
Det gäller att kunna se skillnad på motvind och medvind. Men åker man med strömmen för ofta, länge och utstuderat så lär man förlora på det själv. Att komma och gå till vänner som man vill är ett fenomen som är överrepresenterat hos det kvinnliga släktet. Ett exempel kan vara, när man är/känner sig ensam och mår dåligt så tyr man sig gärna till någon som lyssnar och ger stöd. På något sätt byggs det upp en gemenskap som till en början är tillgodo för båda parter. Efter ett tag avtar denna kontakt automatiskt och det kan bero på flera orsaker, anledningar. Till slut är det bara en av de inblandade som hör av sig och bryr sig om den andra. Det mynnar ut i en kommunikation som blir ganska ensidig. Den sista dödsstöten är/blir om någon av dessa individer träffar på kärleken på något sätt.
Vänskapen tynar bort och skillnaden kan förändras bara över en natt. Kontentan av det hela blir att kontakten bryts för helt plötsligt får man stå åt sidan utan ens en fråga, om hur man mår. Detta är typiskt för tjejer. Vi lever oss in i förhållandet och koncentrationen fokuseras totalt på kärleken. Vi glömmer både tid och rum, det är bara förhållandet som räknas, just då. Den där första förälskelsen styr vårt beteende och då offras någon/några/alla. Oftast drabbas dom som har funnits där mest. Kanske är det enklast så eftersom den vännen väcker den ångest man har ventilerat med denna person. Man påminns och associerar den individen till sämre dagar.
Sen har vi den ombytta situationen som jag personligen upplevt under de senaste veckorna. Bara för att man har råkat skriva en bok förändras ens egen status i samhället. Personer som inte har hälsat på mig under denna tid som jag har bott här nere, hälsar plötsligt. Och då menar jag inte dem som kommer fram och pratar, eller hälsar med hela ansiktet på ett äkta sätt. Att jag är mer offentlig nu och syns lite här och där för alltid med sig lite annan uppmärksamhet. Men det tycker jag bara är roligt. Dom jag tänker på är sådana som har funnits under långa perioder i mitt liv, typ skolan. Förut var jag inte fin nog att hälsa på, men nu har jag tydligen blivit det. Det är ingenting som påverkar mig negativt, det blir bara så synligt hur vi människor fungerar.
Inför alla dessa människor som jag nu möter på ett annat sätt känner jag ödmjukhet och uppskattning. Vad som än händer, om något händer tack vare boken, kommer jag alltid att vara samma människa som jag är idag. Min människosyn och synen på mig själv förändras inte negativt. Jag är fortfarande jag och alla människor är lika mycket värda. Vad vi än åstakommer i vårt liv, så har alla samma status och samma rättigheter. Inför lagen är vi alla lika stämmer absolut inte. Men ju fler individer som bryr sig om varandra, så kan vi förändra detta klassamhälle. Jag spyr när det nu visar sig vad våra politiker duger till. Hur de utnyttjar lagar, paragrafer som vi andra inte har en aning om att de finns eller att de kan. De roffar åt sig av våra skattepengar utan att ens skämmas. Men detta kommer jag att skriva om i nästa kapitel.
fredag 7 oktober 2011
Sjuk stalker?
Den senaste månaden har varit fartfylld. Det har hänt saker, saker kommer att hända och saker planeras. Både på gott och ont. Jag har inte kunnat slappna av denna tid utan varit i en manisk period men ändå inte. Jag har inte kunnat fokuserat eller koncentrera mig på något annat än det som sker runt mig och min bok. Jag somnar ganska fort men vaknar framåt fyra tiden och ögonen står ut som råttepickar. Jag börjar bli trött men samtidigt är det jätte roligt och intressant. Runtomkring mig i huset syns det att mitt intresse har riktat sig åt ett annat håll. Den första uppgiften i psykologin skulle ha varit inlämnad, enligt min egen plan, för dryga fyra veckor sedan. Den ligger fortfarande ofärdig på bordet i vardagsrummet. Egentligen är den klar men som vanligt har jag grävt mig ner på molekyl nivå. Jag tycker inte att jag får till det, den goa magkänslan infinner sig inte som den gör när jag är på lagom nivå.
Om man är manisk brukar man ha en outtröttlig energi. Men det har jag inte utan det är bara skallen som snurrar på högvarv. Kanske är det inte så konstigt, eftersom hela min vardag har just nu blivit lite annorlunda. Det som är jobbigast och negativt härrör till en och samma person. Här i bloggen kallar jag den individen för L.W men i boken bara för L. Och ni vet ju mycket väl vad jag tycker om den människan. På något sätt har L fått reda på adressen till min hemsida. Först besöker L sidan mellan 7-8. Sen blir det en sväng till mellan ca 11-12. Ibland dyker även dennes ip-adress upp mellan 14-15. Och det är bara en sida som L besöker, utdrag från boken.
Precis innan jag lanserade min hemsida bytte jag till skyddat telefon nummer och det ångrar jag inte idag. Även om man söker på mitt namn får man inte ens reda på min adress. Under de första dagarna fick jag ett mail från L via min hemsida. Där jag anklagades för att ha utnyttjat dennes pengar och snällhet. Ja vi hjälpte varandra, men det var absolut inget jag bad om. Jag lånade till handpenningen på en eller två bilar men dessa pengar betalade jag naturligtvis tillbaka. Under dom fem åren jag bodde innanför samma väggar som L så kan jag sammanfatta det hela så här. Jag gjorde också saker för dig, varje jävla dag, varje jävla vecka, varje jävla månad och varje jävla år!! Jag hade inte förväntat mig en sådan barnslig reaktion. Du får inte leka med min spade..
Men det är väl som många säger till mig angående L´s uppförande. Sanningen är inte så rolig att få reda på. Inte heller om ens yttre fasad naggas i kanten. Jag spärrade dennes mail adress redan efter det första mailet. Jag hade lovat min psykolog att inte öppna något mail där jag såg vem det var ifrån. Om det var från någon som jag inte ville eller borde ha kontakt med, så skulle jag bara trycka på delete. Det känns ändå olustigt att denna sjuka individ rör sig inne på min hemsida. Jag har frågat ägaren till denna typ av hemsida om man kan spärra en viss ip-adress. Tyvärr så finns inte den möjligheten idag, men förhoppningsvis kommer den i framtiden. Ju snabbare desto bättre. Jag känner mig kontrollerad, nästan som förföljd. Obehagligt som fan!!
Stackars kändisar som har många av dessa puckade stalkers efter sig!
På onsdag ska jag vara med i Radio Skaraborg P4. Det kommer att bli intressant. Jag gillar egentligen inte att vara i centrum, prata om mig själv och berätta om något som jag har gjort. Men det är en otroligt bra chans att få reklam och sprida titeln vidare, med mitt budskap. Dagen efter ska jag vara med på en bok-kväll här i by. Jag ska även här prata om mig och boken. Om någon bara visste hur jobbigt det kommer att vara, jag kommer att känna mig obekväm absolut inte i en bekant roll. Men jag vill ju inget hellre än att få ut boken så långt jag bara kan. Jag vill ruska om, sätta tankar i gungning och vända ut och in på samhället. Få belysa att den psykiska vården fungerar på somliga platser i detta land. Men om ingen kommer att köpa boken, så har jag i alla fall gjort det jag ville. Jag uppfyllde min dröm!! Jag gjorde något som jag är bra på, något som jag alltid har älskat att göra. Skriva ord på ett papper som efter ett tag bildar en mening och bygger snart upp ett helt kapitel.
Det konstiga är att jag redan har bok två i mina tankar. Ungefär som när jag började med denna blogg så poppar situationer och händelser fram. Jag ska be tomten köpa en bärbar dator, så att jag inte är bunden till hemmet hela tiden. Då kan jag också skriva när jag har lust, kommit på något mm. Nu får jag använda telefonen för att skriva ner något om jag inte är hemma. Tänk att kunna sitta lutandes mot ett träd med hela himlen rödsprängd av en solnedgång. Hör, jag är vid liv, jag tänker framåt, jag lever och andas. Mitt liv är till för mig. Det ska vara gött å leva....
Om man är manisk brukar man ha en outtröttlig energi. Men det har jag inte utan det är bara skallen som snurrar på högvarv. Kanske är det inte så konstigt, eftersom hela min vardag har just nu blivit lite annorlunda. Det som är jobbigast och negativt härrör till en och samma person. Här i bloggen kallar jag den individen för L.W men i boken bara för L. Och ni vet ju mycket väl vad jag tycker om den människan. På något sätt har L fått reda på adressen till min hemsida. Först besöker L sidan mellan 7-8. Sen blir det en sväng till mellan ca 11-12. Ibland dyker även dennes ip-adress upp mellan 14-15. Och det är bara en sida som L besöker, utdrag från boken.
Precis innan jag lanserade min hemsida bytte jag till skyddat telefon nummer och det ångrar jag inte idag. Även om man söker på mitt namn får man inte ens reda på min adress. Under de första dagarna fick jag ett mail från L via min hemsida. Där jag anklagades för att ha utnyttjat dennes pengar och snällhet. Ja vi hjälpte varandra, men det var absolut inget jag bad om. Jag lånade till handpenningen på en eller två bilar men dessa pengar betalade jag naturligtvis tillbaka. Under dom fem åren jag bodde innanför samma väggar som L så kan jag sammanfatta det hela så här. Jag gjorde också saker för dig, varje jävla dag, varje jävla vecka, varje jävla månad och varje jävla år!! Jag hade inte förväntat mig en sådan barnslig reaktion. Du får inte leka med min spade..
Men det är väl som många säger till mig angående L´s uppförande. Sanningen är inte så rolig att få reda på. Inte heller om ens yttre fasad naggas i kanten. Jag spärrade dennes mail adress redan efter det första mailet. Jag hade lovat min psykolog att inte öppna något mail där jag såg vem det var ifrån. Om det var från någon som jag inte ville eller borde ha kontakt med, så skulle jag bara trycka på delete. Det känns ändå olustigt att denna sjuka individ rör sig inne på min hemsida. Jag har frågat ägaren till denna typ av hemsida om man kan spärra en viss ip-adress. Tyvärr så finns inte den möjligheten idag, men förhoppningsvis kommer den i framtiden. Ju snabbare desto bättre. Jag känner mig kontrollerad, nästan som förföljd. Obehagligt som fan!!
Stackars kändisar som har många av dessa puckade stalkers efter sig!
På onsdag ska jag vara med i Radio Skaraborg P4. Det kommer att bli intressant. Jag gillar egentligen inte att vara i centrum, prata om mig själv och berätta om något som jag har gjort. Men det är en otroligt bra chans att få reklam och sprida titeln vidare, med mitt budskap. Dagen efter ska jag vara med på en bok-kväll här i by. Jag ska även här prata om mig och boken. Om någon bara visste hur jobbigt det kommer att vara, jag kommer att känna mig obekväm absolut inte i en bekant roll. Men jag vill ju inget hellre än att få ut boken så långt jag bara kan. Jag vill ruska om, sätta tankar i gungning och vända ut och in på samhället. Få belysa att den psykiska vården fungerar på somliga platser i detta land. Men om ingen kommer att köpa boken, så har jag i alla fall gjort det jag ville. Jag uppfyllde min dröm!! Jag gjorde något som jag är bra på, något som jag alltid har älskat att göra. Skriva ord på ett papper som efter ett tag bildar en mening och bygger snart upp ett helt kapitel.
Det konstiga är att jag redan har bok två i mina tankar. Ungefär som när jag började med denna blogg så poppar situationer och händelser fram. Jag ska be tomten köpa en bärbar dator, så att jag inte är bunden till hemmet hela tiden. Då kan jag också skriva när jag har lust, kommit på något mm. Nu får jag använda telefonen för att skriva ner något om jag inte är hemma. Tänk att kunna sitta lutandes mot ett träd med hela himlen rödsprängd av en solnedgång. Hör, jag är vid liv, jag tänker framåt, jag lever och andas. Mitt liv är till för mig. Det ska vara gött å leva....
tisdag 30 augusti 2011
Sista halvlek
Jag har idag skickat iväg mitt projekt till ett boktryckeri, så inom kort kommer den ut som Pocket!!
Det är ingenting som jag klarade av på egen hand, att den redan nu ska tryckas i pappersformat. Utan denna underbara vän hade inte min dröm blivit sann detta år. Jag kan ju inte säga att det är hennes fel, utan hennes förtjänst att jag inte har kunnat sova på flera dygn :) Jag har varit alldeles för uppspelt och nervös för att slappna av. Men det är det värt för vilken resa och vilken grej! Fattar fortfarande inte att det är sant. Men jag gör nog det när jag får deras första provtryck kanske redan nu i veckan. Fast jag vet faktiskt inte, för det enda jag har gjort är ju att skriva ner mina innersta tankar och funderingar. Ett jätte tack och en jätte kram vill jag ge till dig, Ann-Charlotte, för att du lånade mig pengar utan att ens ställa en fråga eller betänketid!! Det glömmer jag aldrig, du är den första som ska få ett signerat exemplar av mig.
Jag har egentligen mer att berätta men jag har ingen ro i kroppen till att sitta här. Det jag vill få med är att i söndags när jag fikade med Jörgen och Annsie, kramade jag om Jörgen och sa att jag älskar honom.
Det är ingenting som jag klarade av på egen hand, att den redan nu ska tryckas i pappersformat. Utan denna underbara vän hade inte min dröm blivit sann detta år. Jag kan ju inte säga att det är hennes fel, utan hennes förtjänst att jag inte har kunnat sova på flera dygn :) Jag har varit alldeles för uppspelt och nervös för att slappna av. Men det är det värt för vilken resa och vilken grej! Fattar fortfarande inte att det är sant. Men jag gör nog det när jag får deras första provtryck kanske redan nu i veckan. Fast jag vet faktiskt inte, för det enda jag har gjort är ju att skriva ner mina innersta tankar och funderingar. Ett jätte tack och en jätte kram vill jag ge till dig, Ann-Charlotte, för att du lånade mig pengar utan att ens ställa en fråga eller betänketid!! Det glömmer jag aldrig, du är den första som ska få ett signerat exemplar av mig.
Jag har egentligen mer att berätta men jag har ingen ro i kroppen till att sitta här. Det jag vill få med är att i söndags när jag fikade med Jörgen och Annsie, kramade jag om Jörgen och sa att jag älskar honom.
måndag 22 augusti 2011
Det kunde vara värre....
I fredags fick jag be min mamma om pengar så att jag kunde köpa mat till Hobbe, bröd och mjölk till mig själv. Jag hade 20 kr i plånboken och en hel vecka kvar tills mitt bidrag från FK landar på mitt konto. Jag köpte även två dosor snus, när jag har använt en påse lägger jag den i en gammal dosa för att sedan använda samma prilla flera gånger. Jag ska från den 1 september försöka sluta snusa. Jag måste, det är inte ekonomiskt hållbart. Idag var jag tvungen att fråga mamma om jag fick låna hennes bankkort för att tanka bilen. För första gången gråter jag inför henne när jag frågar om hjälp. Det är fruktansvärt förnedrande att inte klara sig själv. Jag vet att hon vill hjälpa mig men jag vet ju att hon inte heller har det så fett. Jag skäms eftersom jag inte denna månad klarade mig utan hennes hjälp. Jag är 47 år.. Om jag ska hitta något positivt i situationen så går jag ner i vikt. Så här lite har jag inte vägt sen det tuffa året när jag väntade på X.
Visserligen klarar jag nu av att betala alla mina räkningar själv. I bästa fall blir det tusen kronor över. Jag måste få hjälp med att lösa mina jävla kontokortsskulder. Jag måste annars rasar hela korthuset ihop, jag får ta mig samman och ställa frågan till någon, vill du bli medsökande....jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv!
Sen jag publicerade min hemsida för allmänheten har ångesten sprutat ur öronen. Jag har fått otrevliga mail från en av dom som jag skriver om i boken. Det lär inte bli lugnare nu när bokförlaget skickar in den till olika tidningar för reklam och recensioner. Jag har i och för sig godkänt det hela men jag är också rädd. Jag vill att den ska ut på marknaden och ruska om. Jag vill inget hellre. Jag är bara rädd för hur vissa kommer att reagera. Jag känner mig otrygg hemma. Som tur är så fixade jag skyddat telefon nummer innan cirkusen börjar. Det går inte längre att söka på mitt namn i olika sökmotorer, ingen får träff. Men några av dem vet ju innan vart jag bor. Helst av allt skulle jag vilja åka bort ett tag när boken finns i tidningarna. Eller att någon kunde bo här en tid så jag inte var ensam. Ibland undrar jag om det är värt allt, men innerstinne är det ju min stora dröm och nu fick jag min chans.
I morgon börjar jag plugga på komvux. Jag ska studera två ämnen och samtidigt ingå i någon form av rehabiliteringsprogram. Jag ska ha ett möte med tanten från FK den 14:e september för att komma överens om vad jag ska göra. Som tur är ska Wivianne vara med på mötet. Först försökte tanten med att bara hon och jag skulle träffas. Men jag gick inte på den finten. Jag ska ha med mig min målvakt och dessutom följer en annan med från vuxenpsyk. Hon har träffat mig tre gånger och gjort en analys av hur jag ligger till i min förmåga att kunna engagera mig 10 timmar i veckan. Hon har liksom Wivianne bromsat min framfart. Hon har liksom Wivianne förstått och sett igenom mig, att jag vill ösa på som fan och att jag måste vara så duktig jämt. Förstår inte vad de menar, jag överarbetade inte mina prov i psykologin i våras..
Det mest roliga, känslomässiga och värmande med boken är att min bror Jörgen stöttar mig till 100%. Jag hade inte väntat mig en sådan stor glädje, stolthet och positiva ord från honom. Jag var väldigt rädd för att han skulle tycka att det var jobbig eftersom vi numera bor i samma by. Hans reaktion kommer jag aldrig att glömma. När jag såg hur glad han var över att jag lyckats med detta så värmde det upp hela mig. Jag trodde att han skulle skämmas men han sa precis tvärtom: "jag skäms inte för dig och det spelar ingen roll vad folk säger eller eventuellt kommer att säga. Det här är din chans, se det som en kanon grej för dig, så tänk på dig själv nu". Ja jag erkänner, jag fick tårar i ögonen för hans svar och engagemang.
Visserligen klarar jag nu av att betala alla mina räkningar själv. I bästa fall blir det tusen kronor över. Jag måste få hjälp med att lösa mina jävla kontokortsskulder. Jag måste annars rasar hela korthuset ihop, jag får ta mig samman och ställa frågan till någon, vill du bli medsökande....jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv!
Sen jag publicerade min hemsida för allmänheten har ångesten sprutat ur öronen. Jag har fått otrevliga mail från en av dom som jag skriver om i boken. Det lär inte bli lugnare nu när bokförlaget skickar in den till olika tidningar för reklam och recensioner. Jag har i och för sig godkänt det hela men jag är också rädd. Jag vill att den ska ut på marknaden och ruska om. Jag vill inget hellre. Jag är bara rädd för hur vissa kommer att reagera. Jag känner mig otrygg hemma. Som tur är så fixade jag skyddat telefon nummer innan cirkusen börjar. Det går inte längre att söka på mitt namn i olika sökmotorer, ingen får träff. Men några av dem vet ju innan vart jag bor. Helst av allt skulle jag vilja åka bort ett tag när boken finns i tidningarna. Eller att någon kunde bo här en tid så jag inte var ensam. Ibland undrar jag om det är värt allt, men innerstinne är det ju min stora dröm och nu fick jag min chans.
I morgon börjar jag plugga på komvux. Jag ska studera två ämnen och samtidigt ingå i någon form av rehabiliteringsprogram. Jag ska ha ett möte med tanten från FK den 14:e september för att komma överens om vad jag ska göra. Som tur är ska Wivianne vara med på mötet. Först försökte tanten med att bara hon och jag skulle träffas. Men jag gick inte på den finten. Jag ska ha med mig min målvakt och dessutom följer en annan med från vuxenpsyk. Hon har träffat mig tre gånger och gjort en analys av hur jag ligger till i min förmåga att kunna engagera mig 10 timmar i veckan. Hon har liksom Wivianne bromsat min framfart. Hon har liksom Wivianne förstått och sett igenom mig, att jag vill ösa på som fan och att jag måste vara så duktig jämt. Förstår inte vad de menar, jag överarbetade inte mina prov i psykologin i våras..
Det mest roliga, känslomässiga och värmande med boken är att min bror Jörgen stöttar mig till 100%. Jag hade inte väntat mig en sådan stor glädje, stolthet och positiva ord från honom. Jag var väldigt rädd för att han skulle tycka att det var jobbig eftersom vi numera bor i samma by. Hans reaktion kommer jag aldrig att glömma. När jag såg hur glad han var över att jag lyckats med detta så värmde det upp hela mig. Jag trodde att han skulle skämmas men han sa precis tvärtom: "jag skäms inte för dig och det spelar ingen roll vad folk säger eller eventuellt kommer att säga. Det här är din chans, se det som en kanon grej för dig, så tänk på dig själv nu". Ja jag erkänner, jag fick tårar i ögonen för hans svar och engagemang.
tisdag 16 augusti 2011
Dum, dummare och dummast
Idag känner jag mig dum, ledsen, låg, fundersam och har liten låga. Jag får skylla mig själv. Det som förvånar mig är faktiskt hur lätt jag fortfarande har för att gripa tag i det där lilla hoppet. Varenda gång som det blåser bort blir jag förbannad på mig själv, undrar hur jag tänkte och varför jag inbillade mig att det skulle bli annorlunda den här gången. Jag beklagar mig inte. Jag bara undrar när jag ska börja inse fakta och förstå att så här är det och kommer alltid att vara. Vad är det som driver mig framåt? Vad är det som får mig till att hela tiden kämpa på? Ja, som vanligt pratar jag om dessa förbannade jävla pengar!! Jag är väldigt glad över att min bok har kommit ut som e-bok och att detta underbara bokförlag ville hjälpa mig till publicering. Ändå så känns det inte som om mitt projekt är komplett förrän pocket boken har kommit ut till försäljning.
Jag är 4500 kr ifrån mitt målsnöre. Låter kanske lite för er men för mig är det en förmögenhet. Jag har nu börjat kolla igenom mitt hem, vad som möjligtvis kan säljas på bl.a tradera eller blocket. Tyvärr hittar jag inte mycket som kan inbringa pengar, inga större i alla fall. Annonsen skulle ta ca en tredjedel av vinsten.. Är det värt att annonsera ut saker som ger mig några hundra lappar? Ja kanske, jag vet ju vilken skillnad en hundring gör. Jag vet också att jag "bara" behöver sälja ca 60 st böcker för att ro del hela i hamn. Jag har jobbat med boken sedan i januari och nu börjar kroppen säga ifrån. Jag är så trött både psykiskt och fysiskt. Men egentligen är det inte konstigt, snart nio månader med en sådan stor anspänning måste till slut ta ut sin rätt.
Det finns något som är ännu dummare. Och det är att inte se sina egna fel och brister. När man anser att alla andra tänker och gör konstiga saker. När man inte fattar vilka skyldigheter man har mot andra individer som är ens hyresgäster. När man inte har förstånd nog att begripa hur dessa människor blir lidande av deras agerande eller rättare sagt, att de inte agerar. Hur svårt kan det vara att byta ut en toalettstol till en som fungerar, tydligen jätte svårt eftersom det nu har gått 14 månader sedan den rasade ihop. Jag har inte betalt in någon hyra för augusti och snart får jag väl de berömda orden rakt i ansiktet, passar det inte så kan du flytta för vi tvingar ingen att hyra av oss. Jag vill ha retroaktiv ersättning, gratis hyra året ut!! Hur svårt är det att räkna ut följande: "hm för något år sedan var varenda box i stallet uthyrd. Undan för undan har hyresgästerna flytt därifrån för att söka sig någon annanstans. Nu är det endast fem stycken kvar som hyr en stallplats. Vad kan det bero på? Kan det ha att göra med hur jag är som hyresvärd eller är alla andra dumma?"
Det dummaste man kan göra är att tro att man står över lagen och kan göra som man vill. Det var inte svårt för någon i denna by att räkna ut vem som har brutit mot miljöbalken.
Jag är 4500 kr ifrån mitt målsnöre. Låter kanske lite för er men för mig är det en förmögenhet. Jag har nu börjat kolla igenom mitt hem, vad som möjligtvis kan säljas på bl.a tradera eller blocket. Tyvärr hittar jag inte mycket som kan inbringa pengar, inga större i alla fall. Annonsen skulle ta ca en tredjedel av vinsten.. Är det värt att annonsera ut saker som ger mig några hundra lappar? Ja kanske, jag vet ju vilken skillnad en hundring gör. Jag vet också att jag "bara" behöver sälja ca 60 st böcker för att ro del hela i hamn. Jag har jobbat med boken sedan i januari och nu börjar kroppen säga ifrån. Jag är så trött både psykiskt och fysiskt. Men egentligen är det inte konstigt, snart nio månader med en sådan stor anspänning måste till slut ta ut sin rätt.
Det finns något som är ännu dummare. Och det är att inte se sina egna fel och brister. När man anser att alla andra tänker och gör konstiga saker. När man inte fattar vilka skyldigheter man har mot andra individer som är ens hyresgäster. När man inte har förstånd nog att begripa hur dessa människor blir lidande av deras agerande eller rättare sagt, att de inte agerar. Hur svårt kan det vara att byta ut en toalettstol till en som fungerar, tydligen jätte svårt eftersom det nu har gått 14 månader sedan den rasade ihop. Jag har inte betalt in någon hyra för augusti och snart får jag väl de berömda orden rakt i ansiktet, passar det inte så kan du flytta för vi tvingar ingen att hyra av oss. Jag vill ha retroaktiv ersättning, gratis hyra året ut!! Hur svårt är det att räkna ut följande: "hm för något år sedan var varenda box i stallet uthyrd. Undan för undan har hyresgästerna flytt därifrån för att söka sig någon annanstans. Nu är det endast fem stycken kvar som hyr en stallplats. Vad kan det bero på? Kan det ha att göra med hur jag är som hyresvärd eller är alla andra dumma?"
Det dummaste man kan göra är att tro att man står över lagen och kan göra som man vill. Det var inte svårt för någon i denna by att räkna ut vem som har brutit mot miljöbalken.
torsdag 11 augusti 2011
FramSteget Bokförlag
Det har hänt en hel del sedan midsommar. I januari började jag att göra om min blogg till en bok, som jag ville försöka ge ut och på så sätt förverkliga en dröm. Tack vare Patric Liljestrand på FramSteget Bokförlag blev drömmen sann och jag nådde det mål som jag så gärna ville nå.
Boken har nu kommit ut som e-bok och lite senare i höst kommer den även ut i pocket format. Jag har gjort en hemsida där intresserade kan läsa om mig och min väg från blogg till bok. Boken heter: "Att alltid känna sig ensam". På min hemsida finns beställningsnummer för e-boken men också till pocket boken, fast den går inte att beställa än.
Adressen på hemsidan är : http://www.ulricamolen.n.nu/. Bokförlagets hemsida är: www.framsteget.net/forlag
Jag kommer att fortsätta skriva här och dela med mig av mina upplevelser, tankar, funderingar och livet i övrigt.
Boken har nu kommit ut som e-bok och lite senare i höst kommer den även ut i pocket format. Jag har gjort en hemsida där intresserade kan läsa om mig och min väg från blogg till bok. Boken heter: "Att alltid känna sig ensam". På min hemsida finns beställningsnummer för e-boken men också till pocket boken, fast den går inte att beställa än.
Adressen på hemsidan är : http://www.ulricamolen.n.nu/. Bokförlagets hemsida är: www.framsteget.net/forlag
Jag kommer att fortsätta skriva här och dela med mig av mina upplevelser, tankar, funderingar och livet i övrigt.
tisdag 26 juli 2011
Regionmagasinet
Jag brukar slänga allt som ligger i postlådan, förutom de vita kuverten där diverse företag begär pengar av mig varje månad. Men denna gång såg jag att det hade kommit en tidning som kallas, Regionmagasinet. På framsidan står det tre ord med stora bokstäver, hur mår du? Orden gjorde mig nyfiken och intresserad av vad de menade. Efter några minuters läsande tänkte jag, det kunde lika gärna ha varit jag som skrivit om detta ämne. Mycket av det som står har jag själv skrivit om i bloggen. Tidningen är nummer två 2011.
Redan på ledarsidan uppmärksammas det om vad dessa tre ord innebär, hur vi agerar och reagerar gentemot varandra så fort det handlar om en människa som mår dåligt, på ett eller annat sätt. Det är chefredaktör Bettina Axelsson som i sin spalt öppnar för en dialog med, hur mår du egentligen? Hon fortsätter, "den enkla frågan kan vara skillnaden mellan liv och död för någon som mår dåligt i själen. Ibland kan vi ana eller faktiskt tydligt märka att någon mår dåligt. Ibland märks det inte alls. Men att ställa frågan, hur mår du, och sedan lyssna på svaret är ibland det bästa du kan göra som medmänniska". Det är inte bara hon som säger så utan får medhåll från flera personer, både av enskilda individer och av läkarkåren. Alla säger samma sak, "det verkar finnas en enorm brist på förmåga att ta sig tiden att prata och lyssna i vårt samhälle idag, ensamheten skrämmer". Bettina skriver, "oftast är det då inte en expert vi behöver utan förståelse och tröst, något så enkelt som en kopp te och en god vän som lyssnar. Jag vill säga till dig som funderar på hur du ska hinna med alla måsten under semestern, dra ner på tempot, se någon i ögonen och fråga, hur mår du? I bästa fall kan det rädda liv".
På sidan 6 står det, "Tema depression". En undersökning har gjorts bland människor i Västra Götaland, där tre av nio invånare vill varken jobba med eller bo nära någon som har en psykisk sjukdom. Fyra av nio tror inte att människor med psykisk sjukdom återhämtar sig. Drygt sju av tio anser att människor med psykiska sjukdomar inte får vård i psykiatrin. Samtidigt söker en av fyra någon gång vård för psykisk ohälsa. I en annan artikel står det att, "ca 140 unga människor i Sverige tar sitt liv varje år. Ett trettiotal av dem är barn under 17 år. Fler än 1300 barn vårdas i sluten vård efter att med flit ha skadat sig själva. Bakom varje alarmerande siffra finns en ung människa som har slutat skratta, slutat längta och, i värsta fall, slutat vilja leva".
Stefan Wiktorsson är psykolog och doktorand vid Sahlgrenska akademin, han säger, "samtidigt som vi lever längre, så upplever många äldre livet som värdelöst. En fjärdedel av de som tar sitt liv är över 65 år. Eftersom en så stor andel av dem som tar sitt liv är äldre, och eftersom andelen äldre blir allt större, är självmord snart en av de tio vanligaste dödsorsakerna i världen". Genom att han har undersökt självmord bland äldre i Västra Götaland, visade det sig att beslutet var sällan rationellt grundat på någon slags idé, om att bildligt talat kasta sig utför ättestupan. Oftast är det depression som är orsaken till att inte vilja leva.
En av världens främsta självmordsforskare är Jan Beskow, som mer än halva sitt liv har forskat och spridit kunskap om hur man förhindrar självmord. Han säger, "att ta sitt liv är en av de allra vanligaste dödsorsakerna för personer mellan 15 och 44 år. Det här är ett hälsoproblem av stora mått. Det behövs mer kunskap och resurser. Det råder en stor brist på kunskap i samhället om hur man bemöter en person som visar självmordsbenägenhet. Därför behövs det både en slags folkbildning bland allmänheten och riktade utbildningar till vårdpersonal och andra grupper som möter människor som mår dåligt". Jan betonar att det är en kognitiv, medveten handling och att ångest är en utlösande faktor. Varje år, som jag har skrivit tidigare i min blogg, tar ca 1500 personer sitt liv i Sverige. Det motsvarar ett självmord var sjätte timma!!
Det som jag ser som lite ironiskt är att, "regeringen har föreslagit en nollvision och vill att svenska folket ska utbildas i psykisk hälsa. För att bland annat förebygga självmord. Som en direkt följd av regeringens förslag pågår just nu ett pilotproject i Västra Götaland, som innebär att ca 1000 personer ska lära sig första hjälpen i psykisk ohälsa. Utbildningen är på hela två dagar!! I början på nästa år ska projektet utvärderas. Resultatet ska sedan ligga till grund för en femårig nationell utbildningsinsats, för att förebygga självmord, en satsning på 370 miljoner kr". Det låter fint att det är ett regerings förslag, men när jag läser ordet "internationell satsning" så tolkar jag det som att, beslutet är antagligen fattat inom EU´s väggar och det innebär att hela Europa involveras. Därför använder vår kära regering ordet "förslag", hade det varit dom som kommit på denna insats hade de sagt, regeringen har tagit detta beslut.
Det låter mycket med 370 miljoner men om man slår ut det på fem år, blir det 74 miljoner. Sen vet man ju inte hur många länder det handlar om, men med enkel matematik ser man att det inte blir många miljoner som tillfaller vårt land. Oj vilken enorm satsning det innebär, vilken enorm skillnad det kommer att bli! Jag blir kallsvettig av bara tanken, för mig är det ett hån mot alla som behöver hjälp inom detta ämne. Allt från barn under tio och ända upp till de som är 100 år, satsas det en kolossal summa pengar!! Eller, utbildningen kanske går ut på att lära sig hur man knuffar vederbörande utför ättestupan? Det är kanske därför som detta län ingår i projektet, eftersom vi har både Halleberg och Hunneberg?
Redan på ledarsidan uppmärksammas det om vad dessa tre ord innebär, hur vi agerar och reagerar gentemot varandra så fort det handlar om en människa som mår dåligt, på ett eller annat sätt. Det är chefredaktör Bettina Axelsson som i sin spalt öppnar för en dialog med, hur mår du egentligen? Hon fortsätter, "den enkla frågan kan vara skillnaden mellan liv och död för någon som mår dåligt i själen. Ibland kan vi ana eller faktiskt tydligt märka att någon mår dåligt. Ibland märks det inte alls. Men att ställa frågan, hur mår du, och sedan lyssna på svaret är ibland det bästa du kan göra som medmänniska". Det är inte bara hon som säger så utan får medhåll från flera personer, både av enskilda individer och av läkarkåren. Alla säger samma sak, "det verkar finnas en enorm brist på förmåga att ta sig tiden att prata och lyssna i vårt samhälle idag, ensamheten skrämmer". Bettina skriver, "oftast är det då inte en expert vi behöver utan förståelse och tröst, något så enkelt som en kopp te och en god vän som lyssnar. Jag vill säga till dig som funderar på hur du ska hinna med alla måsten under semestern, dra ner på tempot, se någon i ögonen och fråga, hur mår du? I bästa fall kan det rädda liv".
På sidan 6 står det, "Tema depression". En undersökning har gjorts bland människor i Västra Götaland, där tre av nio invånare vill varken jobba med eller bo nära någon som har en psykisk sjukdom. Fyra av nio tror inte att människor med psykisk sjukdom återhämtar sig. Drygt sju av tio anser att människor med psykiska sjukdomar inte får vård i psykiatrin. Samtidigt söker en av fyra någon gång vård för psykisk ohälsa. I en annan artikel står det att, "ca 140 unga människor i Sverige tar sitt liv varje år. Ett trettiotal av dem är barn under 17 år. Fler än 1300 barn vårdas i sluten vård efter att med flit ha skadat sig själva. Bakom varje alarmerande siffra finns en ung människa som har slutat skratta, slutat längta och, i värsta fall, slutat vilja leva".
Stefan Wiktorsson är psykolog och doktorand vid Sahlgrenska akademin, han säger, "samtidigt som vi lever längre, så upplever många äldre livet som värdelöst. En fjärdedel av de som tar sitt liv är över 65 år. Eftersom en så stor andel av dem som tar sitt liv är äldre, och eftersom andelen äldre blir allt större, är självmord snart en av de tio vanligaste dödsorsakerna i världen". Genom att han har undersökt självmord bland äldre i Västra Götaland, visade det sig att beslutet var sällan rationellt grundat på någon slags idé, om att bildligt talat kasta sig utför ättestupan. Oftast är det depression som är orsaken till att inte vilja leva.
En av världens främsta självmordsforskare är Jan Beskow, som mer än halva sitt liv har forskat och spridit kunskap om hur man förhindrar självmord. Han säger, "att ta sitt liv är en av de allra vanligaste dödsorsakerna för personer mellan 15 och 44 år. Det här är ett hälsoproblem av stora mått. Det behövs mer kunskap och resurser. Det råder en stor brist på kunskap i samhället om hur man bemöter en person som visar självmordsbenägenhet. Därför behövs det både en slags folkbildning bland allmänheten och riktade utbildningar till vårdpersonal och andra grupper som möter människor som mår dåligt". Jan betonar att det är en kognitiv, medveten handling och att ångest är en utlösande faktor. Varje år, som jag har skrivit tidigare i min blogg, tar ca 1500 personer sitt liv i Sverige. Det motsvarar ett självmord var sjätte timma!!
Det som jag ser som lite ironiskt är att, "regeringen har föreslagit en nollvision och vill att svenska folket ska utbildas i psykisk hälsa. För att bland annat förebygga självmord. Som en direkt följd av regeringens förslag pågår just nu ett pilotproject i Västra Götaland, som innebär att ca 1000 personer ska lära sig första hjälpen i psykisk ohälsa. Utbildningen är på hela två dagar!! I början på nästa år ska projektet utvärderas. Resultatet ska sedan ligga till grund för en femårig nationell utbildningsinsats, för att förebygga självmord, en satsning på 370 miljoner kr". Det låter fint att det är ett regerings förslag, men när jag läser ordet "internationell satsning" så tolkar jag det som att, beslutet är antagligen fattat inom EU´s väggar och det innebär att hela Europa involveras. Därför använder vår kära regering ordet "förslag", hade det varit dom som kommit på denna insats hade de sagt, regeringen har tagit detta beslut.
Det låter mycket med 370 miljoner men om man slår ut det på fem år, blir det 74 miljoner. Sen vet man ju inte hur många länder det handlar om, men med enkel matematik ser man att det inte blir många miljoner som tillfaller vårt land. Oj vilken enorm satsning det innebär, vilken enorm skillnad det kommer att bli! Jag blir kallsvettig av bara tanken, för mig är det ett hån mot alla som behöver hjälp inom detta ämne. Allt från barn under tio och ända upp till de som är 100 år, satsas det en kolossal summa pengar!! Eller, utbildningen kanske går ut på att lära sig hur man knuffar vederbörande utför ättestupan? Det är kanske därför som detta län ingår i projektet, eftersom vi har både Halleberg och Hunneberg?
måndag 18 juli 2011
När tar det slut?
Ibland säger man fel fast man trodde att man sa rätt, ibland säger man rätt fast man trodde att man sa fel.
Livet är som ett cykelhjul. För varje grop man kör i går en efter en eker av. När det bara är några ekrar kvar, är det svårt att få hjulet rulla på. Innerslangen är full av gamla lagningar där luft har pyst ut, men som fått en ny chans via transplantation av små gummilappar. Jag har åkt på världens snabbaste cykel med hur många växlar som helst. Varje växel höll ett tag för att sedan bromsa ner min framfart. En efter en så svek de mig och det blev bara trögare och trögare för mig att forcera fram som en galning. Kuggarna slets ner och hoppade över en del växlar. För varje dag som gick blev kedjan alltmer rostig och tänjd. Varje gång som den hoppade av innebar att livet fick sig en törn och det började spåra ur. När någon satt på pakethållaren lutade den sig åt vänster, fast att jag ville och försökte svänga till höger.
Jag har återigen satt mig ner för att försöka minska min nuvarande månadskostnad. Lyckas jag, mot förmodan, sparar jag ytterligare ca 1500kr/månaden. Det skulle innebära att jag äntligen blev av med den sista kontokortsskulden och det vore så jävla skönt och befriande. Jag har på egen hand minskat den sen förra våren med 50 000kr, 50 000kr!!
Tyvärr verkar det som om jag måste ha en medsökande pga min sjukskrivning och dåliga ersättning från FK. Trots att min kostnad skulle minska avsevärt, så blir man straffad i alla fall. Varför kan de aldrig se till helheten och fatta att jag klarar av det? Jag gör det nu med en högre utgift än vad jag skulle ha om jag fick hjälp och bättre villkor. Jag har aldrig missat en inbetalning på ett lån överhuvudtaget!! Jag har aldrig haft en betalningsanmärkning och fogden har inte behövt flåsa mig i nacken. Varför ser dom inte det som något positivt och uppfattar mig som en säker låntagare? Jag har samma förutsättningar nu som jag hade när jag tog ett lån av dem för 4 år sedan. Fast egentligen har jag ju bättre förutsättning nu när mina skulder är mindre. Jag har haft samma bank sen jag började tjäna egna pengar. Men Swedbank är precis som Telia, de är alldeles för stora så de behöver inte vara rädd om sina kunder. De står inte och faller genom att neka någon ett behövande lån. Deras policy är att vara rädda om de stora kunderna där de får in miljon belopp bara på räntan. Precis som Telia räknar de helt kallt med att förlora vissa kunder, men tyvärr kan vi inte hejda denna utveckling. De har alldeles för stort inflytande i vårt samhälle och gör precis som de vill. Däremot är de små bolagen mycket mer rädda om alla kunder, eftersom deras framtid hänger på vilket rykte de har på marknaden. Jag har fått tips och råd om vilka banker som är mer humana, det är dags att lämna de opersonliga stora bolagen som drivs utan hjärta och förstånd.
Men, vem vill vara medsökande? Vem kan? Vem orkar? Vem bryr sig? Vem frågar man när det känns skamligt, förnedrande, genant, jobbigt, hopplöst, mindre värd mm ? När man inte vill vara någon till last för alla har väl nog med sina egna lån och skulder. Hur frågar man utan att någon tar illa vid sig? Hur formulerar man de första orden utan att hamna i en gränd då man vill sjunka genom jorden? Hur ber man om hjälp när man aldrig har gjort det förut? Hur ber man om hjälp utan att be om ursäkt för att man vågar fråga?
Just nu är livslågan under isen. Varför ska pengar hela tiden påverka det vardagliga livet och hindra ens tankar över framtiden. En underbar och otrolig händelse kommer att inträffa under hösten. Något som jag aldrig har vågat drömma om eller trott på. Jag har burit på tanken ända sedan tonåren och helt plötsligt orkade jag ta tag i min dröm. Att jag sedan lyckades med min uppgift är jag faktiskt stolt över. Tyvärr bringar den mig inte den glädje som jag borde känna. Jag har klarat av en makalös bedrift men som vanligt kommer det smolk i bägaren. Life is a bitch!!
Mina hyresvärdar lyser med sin frånvaro. Jag har varken blivit erbjuden hyresfria månader eller fått toastolen lagad. Jag borde kanske ta det face to face, men ska man behöva göra det när jag har påmint dem flera gånger, både verbalt och i skrift via inbetalningar på nätet. Hur svårt kan det vara att uppträda mänskligt och be om ursäkt för allt det som jag har fått utstå i 13 månader!! Hur svårt kan det vara att inte kräva in någon hyra året ut? Hela gården kan inte stå och falla med dessa 13 000kr. Som en av mina vänner skrev i en kommentar efter förra inlägget, de borde vara rädda om sitt rykte eftersom du bor i en liten håla. Tyvärr tror jag inte ens att de har den tanken eller kanske dom väljer att inte ha den tanken. Alla besitter inte den förmågan att ta sitt ansvar och underlätta för andra individer.
Den finns en bok som är skriven av Agatha Christie, den heter: de tio små negerpojkarna, och det är exakt vad som sker här....
Livet är som ett cykelhjul. För varje grop man kör i går en efter en eker av. När det bara är några ekrar kvar, är det svårt att få hjulet rulla på. Innerslangen är full av gamla lagningar där luft har pyst ut, men som fått en ny chans via transplantation av små gummilappar. Jag har åkt på världens snabbaste cykel med hur många växlar som helst. Varje växel höll ett tag för att sedan bromsa ner min framfart. En efter en så svek de mig och det blev bara trögare och trögare för mig att forcera fram som en galning. Kuggarna slets ner och hoppade över en del växlar. För varje dag som gick blev kedjan alltmer rostig och tänjd. Varje gång som den hoppade av innebar att livet fick sig en törn och det började spåra ur. När någon satt på pakethållaren lutade den sig åt vänster, fast att jag ville och försökte svänga till höger.
Jag har återigen satt mig ner för att försöka minska min nuvarande månadskostnad. Lyckas jag, mot förmodan, sparar jag ytterligare ca 1500kr/månaden. Det skulle innebära att jag äntligen blev av med den sista kontokortsskulden och det vore så jävla skönt och befriande. Jag har på egen hand minskat den sen förra våren med 50 000kr, 50 000kr!!
Tyvärr verkar det som om jag måste ha en medsökande pga min sjukskrivning och dåliga ersättning från FK. Trots att min kostnad skulle minska avsevärt, så blir man straffad i alla fall. Varför kan de aldrig se till helheten och fatta att jag klarar av det? Jag gör det nu med en högre utgift än vad jag skulle ha om jag fick hjälp och bättre villkor. Jag har aldrig missat en inbetalning på ett lån överhuvudtaget!! Jag har aldrig haft en betalningsanmärkning och fogden har inte behövt flåsa mig i nacken. Varför ser dom inte det som något positivt och uppfattar mig som en säker låntagare? Jag har samma förutsättningar nu som jag hade när jag tog ett lån av dem för 4 år sedan. Fast egentligen har jag ju bättre förutsättning nu när mina skulder är mindre. Jag har haft samma bank sen jag började tjäna egna pengar. Men Swedbank är precis som Telia, de är alldeles för stora så de behöver inte vara rädd om sina kunder. De står inte och faller genom att neka någon ett behövande lån. Deras policy är att vara rädda om de stora kunderna där de får in miljon belopp bara på räntan. Precis som Telia räknar de helt kallt med att förlora vissa kunder, men tyvärr kan vi inte hejda denna utveckling. De har alldeles för stort inflytande i vårt samhälle och gör precis som de vill. Däremot är de små bolagen mycket mer rädda om alla kunder, eftersom deras framtid hänger på vilket rykte de har på marknaden. Jag har fått tips och råd om vilka banker som är mer humana, det är dags att lämna de opersonliga stora bolagen som drivs utan hjärta och förstånd.
Men, vem vill vara medsökande? Vem kan? Vem orkar? Vem bryr sig? Vem frågar man när det känns skamligt, förnedrande, genant, jobbigt, hopplöst, mindre värd mm ? När man inte vill vara någon till last för alla har väl nog med sina egna lån och skulder. Hur frågar man utan att någon tar illa vid sig? Hur formulerar man de första orden utan att hamna i en gränd då man vill sjunka genom jorden? Hur ber man om hjälp när man aldrig har gjort det förut? Hur ber man om hjälp utan att be om ursäkt för att man vågar fråga?
Just nu är livslågan under isen. Varför ska pengar hela tiden påverka det vardagliga livet och hindra ens tankar över framtiden. En underbar och otrolig händelse kommer att inträffa under hösten. Något som jag aldrig har vågat drömma om eller trott på. Jag har burit på tanken ända sedan tonåren och helt plötsligt orkade jag ta tag i min dröm. Att jag sedan lyckades med min uppgift är jag faktiskt stolt över. Tyvärr bringar den mig inte den glädje som jag borde känna. Jag har klarat av en makalös bedrift men som vanligt kommer det smolk i bägaren. Life is a bitch!!
Mina hyresvärdar lyser med sin frånvaro. Jag har varken blivit erbjuden hyresfria månader eller fått toastolen lagad. Jag borde kanske ta det face to face, men ska man behöva göra det när jag har påmint dem flera gånger, både verbalt och i skrift via inbetalningar på nätet. Hur svårt kan det vara att uppträda mänskligt och be om ursäkt för allt det som jag har fått utstå i 13 månader!! Hur svårt kan det vara att inte kräva in någon hyra året ut? Hela gården kan inte stå och falla med dessa 13 000kr. Som en av mina vänner skrev i en kommentar efter förra inlägget, de borde vara rädda om sitt rykte eftersom du bor i en liten håla. Tyvärr tror jag inte ens att de har den tanken eller kanske dom väljer att inte ha den tanken. Alla besitter inte den förmågan att ta sitt ansvar och underlätta för andra individer.
Den finns en bok som är skriven av Agatha Christie, den heter: de tio små negerpojkarna, och det är exakt vad som sker här....
onsdag 6 juli 2011
Hyresgästföreningens svar!!
Idag är jag inte pussego!
Har precis pratat med hyresgästföreningen angående min jävla toalettstol som inte har fungerat på 13 månader. Som hyresgäst har man sin fulla rätt till att få hyran reducerad under den tiden då vanlig standard ej uppfylls. I mitt fall skulle det ungefär röra sig om ca 1000kr/ månad. Genom att använda enkel matematik så kan vem som helst räkna ut följande: 1000x13= 13000kr. Hyran är på 2500 och delar man det med 13000, blir summan 5,2. Alltså 5 månader som jag borde få bo här utan att betala någon hyra. För mig låter det som något helt naturligt, mänskligt och självklart!! Dessutom ganska enkelt att genomföra om man tänker lite längre än vad näsan räcker. Väldigt naturligt om man ser, känner och vet att hyresgästen blir drabbad av någonting som inte är, förenligt med den standarden som man både betalar för och har rätt till.
De sa också att det var bland det värsta de har hört, det gjorde ju inte saken bättre när jag informerade dem om att jag var utan lås i dörrarna under 2år!! Där har jag också rätt till att få ett reducerat pris men jag orkar inte bry mig om låsen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Situationen är helt ofattbar.
Så, ja tack, jag är verkligen berättigad till att få augusti, september, oktober, november och december betalningsfria! Det vore en bra och fin kompensation för dessa 13 månader. Via ett sms kunde de enkelt meddela mig om denna självklara önskan och göra det ända rätta i detta ärende. Tyvärr så vet jag att det inte kommer att bli så!
Då kunde jag på två månader förverkliga min dröm. Jag kommer att göra det förr eller senare, men just nu kan jag inte känna någon glädje för att nå dit. Hela projektet grusas av detta beteende, för det finns faktiskt ingen ursäkt till att inte ge mig 5 månaders hyresfritt. En enkel åtgärd som skulle få mig att trivas bättre. En enkel åtgärd att utföra och väldigt lite begärt men det skulle betyda oerhört mycket för mig.
Nu har jag inte tid att skriva något mer, för mamma behövde gå på toaletten men eftersom hon inte orkar lyfta en hink med 10 liter vatten i, så får jag gå dit och spola. Det känns nog inte alls genant för henne....
"Så länge man är inne i ägget, tror man det är hela världen". / Lennart Nilsson
Har precis pratat med hyresgästföreningen angående min jävla toalettstol som inte har fungerat på 13 månader. Som hyresgäst har man sin fulla rätt till att få hyran reducerad under den tiden då vanlig standard ej uppfylls. I mitt fall skulle det ungefär röra sig om ca 1000kr/ månad. Genom att använda enkel matematik så kan vem som helst räkna ut följande: 1000x13= 13000kr. Hyran är på 2500 och delar man det med 13000, blir summan 5,2. Alltså 5 månader som jag borde få bo här utan att betala någon hyra. För mig låter det som något helt naturligt, mänskligt och självklart!! Dessutom ganska enkelt att genomföra om man tänker lite längre än vad näsan räcker. Väldigt naturligt om man ser, känner och vet att hyresgästen blir drabbad av någonting som inte är, förenligt med den standarden som man både betalar för och har rätt till.
De sa också att det var bland det värsta de har hört, det gjorde ju inte saken bättre när jag informerade dem om att jag var utan lås i dörrarna under 2år!! Där har jag också rätt till att få ett reducerat pris men jag orkar inte bry mig om låsen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Situationen är helt ofattbar.
Så, ja tack, jag är verkligen berättigad till att få augusti, september, oktober, november och december betalningsfria! Det vore en bra och fin kompensation för dessa 13 månader. Via ett sms kunde de enkelt meddela mig om denna självklara önskan och göra det ända rätta i detta ärende. Tyvärr så vet jag att det inte kommer att bli så!
Då kunde jag på två månader förverkliga min dröm. Jag kommer att göra det förr eller senare, men just nu kan jag inte känna någon glädje för att nå dit. Hela projektet grusas av detta beteende, för det finns faktiskt ingen ursäkt till att inte ge mig 5 månaders hyresfritt. En enkel åtgärd som skulle få mig att trivas bättre. En enkel åtgärd att utföra och väldigt lite begärt men det skulle betyda oerhört mycket för mig.
Nu har jag inte tid att skriva något mer, för mamma behövde gå på toaletten men eftersom hon inte orkar lyfta en hink med 10 liter vatten i, så får jag gå dit och spola. Det känns nog inte alls genant för henne....
"Så länge man är inne i ägget, tror man det är hela världen". / Lennart Nilsson
söndag 19 juni 2011
Ensamhetens baksida
I slutet av Maj hade min läkare M.A ordnat en sammankomst för anhöriga, vänner och familj till Bipolära. Naturligtvis var även de som har diagnosen närvarande. Ett informationsmöte där min läkare förklarade hur det är att leva med Bipolär sjukdom. För många runtomkring oss har svårt att ta till sig denna diagnos, oftast baseras det på okunskap eller ett bristande intresse. Nu hade de chansen att ställa frågor till en professionell läkare. Ibland kan det ju vara lättare att fråga en specialist inom området än att ta upp det med vederbörande. Det kan också vara frustrerande för oss som har drabbats att försöka förklara för någon, för egentligen är det väldigt få som vill sätta sig in i vår situation. Många ser bara det negativa och de problem som finns i vår värld, de ser inte bakom diagnosen att det är en människa som är sjuk. Det kan naturligtvis vara både jobbigt och svårt att ta till sig som anhörig, speciellt när sjukdomen är ärftlig. Alla pendlar vi mellan hopp och förtvivlan, men Bipolära svävar hela tiden omkring i rymden, mellan himmel och helvete. Vi bränner oss på båda dessa motpoler, de är som två stora magneter och när vi hamnar för nära något av dessa magnetfält, det är då som vi mår dåligt. Svårare än så är det inte, det är ytterligheterna som ställer till problemen. " Den som är manisk är inte plötsligt en annan människa, utan sjuk. Visa respekt. Behandla inte den sjuke med tillrättavisande tonfall som om du hade att göra med ett barn som saknar uppfostran. Den som är manisk tänker ofta snabbare än du själv, saknar inte uppfostran och låter sig inte övertygas av motargument". Jag var inte med på mötet för jag kände att jag inte hade någon att ta med mig. Jag hade ingen lust att gå dit ensam, det hade bara känts dumt att sitta där alldeles själv, medan de andra hade med sig någon eller några.
Jag träffade M.A idag för att kolla av inför sommaren hur jag mår och för att få ett nytt sjukintyg. Det är drygt ett år sedan jag träffade henne för första gången. Under detta år har det skett en hel del med mitt psyke och i min förmåga att ta till mig av allt hon sagt och säger. Jag har haft den turen, att vi ganska snabbt hittade rätt bland alla mediciner och vilken dos. Jag är oerhört tacksam för hennes hjälp och engagemang. Tack vare hennes brinnande intresse fick jag den hjälp jag behövde. Det känns så skönt, båda är vi lika glada över hur min utveckling har gått framåt. Jag sa till henne, jag är oerhört glad över att vara bipolär! Det är verkligen sant! Jag gav henne en varm sommarkram och gick nöjd därifrån. Det är inte så konstigt att jag tycker om att befinna mig innanför dessa väggar, när all personal är så underbar.
Jag börjar landa mer och mer inom mig, men trots det så tvivlar jag fortfarande på, om den känslan jag hela tiden bär på, kommer att försvinna eller bli behagligare att leva med. Jag tänker på, att jag alltid känner mig ensam. Även nu när jag har funnit mig själv, hittat tryggheten inom mig och fyllt ut det stora hålet i min själ, så finns den kvar. Den är mindre påtaglig men jag vet att den existerar. Oftast är det på kvällen som den vill påminna mig om, att jag känner mig ensam, vart jag än befinner mig. Kanske mildras den till hösten då jag kommer att vara ännu mer aktiv. Det kan ju också vara en del av min personlighet eftersom jag alltid har känt så. Jag är lite annorlunda, känsliga personer som har kontakt med sitt inre och har tillgång till alla sina sinnen, upplever omvärlden på ett specifikt sätt. Det är en positiv och fin egenskap som många inte är utrustade med, men den känns också ihålig och oändlig. Kanske är den även opåverkbar?
Sussi kom hit på min födelsedag och tog en fika med mig. Hon hade med sig ett kort där hon själv skrivit några rader. Jag blev berörd, generad och varm i hjärtat. Sussi fick se en sida hos mig som hon aldrig sett förut, jag fick tårar i ögonen. Jag tror inte ens att hon hade föreställt sig att jag är en känslig människa. Sussi har en annan bild av mig, den där tuffa idrottstjejen med ett bra självförtroende. Hon sa: - "När du kommer gående är du rakryggad, ger sken av tuffhet och självsäkerhet". Ja, kanske är det mitt sätt att hålla folk på avstånd, visa mig stark och oövervinnlig. En attityd som jag säkert har haft hela livet, för att skydda mig själv och klara av vardagens alla möjliga påfrestningar. Att hålla huvudet högt fast jag kände mig helt värdelös. Många visade mig respekt tack vare fotbollen, men för mig var den känslan både positiv och negativ. Självklart var det härligt att få en bekräftelse på att jag var duktig i något. Men tyvärr så kände jag mig aldrig hemma någon annanstans än på fotbollsplanen. Jag tror att min attityd skrämde iväg många runtomkring mig. De såg bara en tuff tjej som stod med båda fötterna på jorden, vilket jag också försökte visa utåt. Vad ingen förstod var att jag egentligen inte hade många riktiga vänner. Jag var väldigt ensam på min fritid de dagar som det inte var match eller träning. Visserligen tog fotbollen mycket av min tid, för det var då jag kände mig nyttig och i en bekant roll. När Nina hade flyttat tydde jag mig inte till någon speciell, utan idrotten blev som ett substitut för mig och det var en värld som jag älskade att befinna mig i. Jag upplevde en enorm glädje varje gång jag hade en fotboll vid mina fötter. Men jag kände mig jätte ensam i skolan och på min fritid. Det var därför som jag cyklade omkring, för att uthärda smärtan i min ensamhet.
Jag kommer nog alltid vara en orolig själ, även om jag är annorlunda idag. Det som är svårast, är när ensamheten sköljer över min kropp och tar med sig allt levande, all tro och alla förhoppningar. Jag är inte som andra, jag har sprungit som en idiot och till slut stängt in mig i ett hörn. Varje kväll kommer ångesten smygandes på mig i bomullstofflor, värst är det om jag har engagerat mig i något eller någon under dagen. När jag kommer hem inser jag hur ensamt det är. Ödslighetens vindar viner runt huset, utanför står världen stilla, det finns ingen mer än jag. Varje kväll ber jag Hobbe om ursäkt och säger förlåt, för allt som jag har ställt till med. Jag talar om att jag ångrar mig och ber honom om att hålla ut och inte lämna mig. Varje kväll gråter jag med honom tätt intill, jag önskar innerligt att man kunde spola tillbaka tiden.
Verkligheten kom ikapp mig, till slut fick jag syn på min egen ryggtavla, jag har sprungit för fort, jag har varit alltför ivrig i mitt sökande efter livet. Det känns som om jag har förstört alla mina möjligheter att komma tillbaka, jag har bränt allt krut och nu får jag betala för mitt agerande. Det känns som om mitt liv är slut, det ända jag ser är ett kalhygge, lika tomt som där orkanen Gudrun drog fram. Trädstammarna ligger huller om buller, jag befinner mig i världens största plockepinn, en utmaning som inte alls känns lockande. Vilken ska jag börja med? Just nu bygger de höga barriärer som jag måste ta mig över men jag känner mig märglös. Kvar står bara en torr gammal stubbe. Skillnaden mellan liv och död är så subtil, den är latent, men jag känner av den och vet att den är närvarande. Jag är helt övertygad om att jag dör ensam, antingen av fri vilja, sjukdom eller av ålder, utan någon som helst dignitet. Ångesten och ensamheten har fått mig att ifrågasätta varför de varje kväll, ska rasera det som jag har försökt bygga upp under dagen och hela tiden nosa mig i nacken. Jag faller men det skiter jag fullständigt i, jag orkar inte bry mig, varje kväll är en utmaning, jag mår dåligt men jag säger det inte till någon.
Ensamheten känns precis som när man får batterisyra på huden. Den fräter sönder dig utifrån och in. Den bränner stora hål som växer i omkrets för varje dag som passerar. Huden hinner inte med att reparera sig själv, även om alla celler i hela kroppen kopplas in och gör sitt bästa, sin uppgift och anfaller i gemensamma trupper. Via blodet och ryggmärgen förstör de ett organ i taget, de tar sakta men säkert över hela kroppen och bryter ner allt i små partiklar. När giftet till slut når hjärnan tar den automatiskt kontroll över allt du gör, tänker, känner, upplever, tycker, vill mm. Sakta gräver ensamheten en tom grav som är ämnad för dig och som du ska fylla. En luftbubbla som till slut spränger hela ditt interna minne i luften. Som ett virus förintar den allt liv och stänger av kommunikationen med omvärlden. Ensamheten tar kontroll över det som en gång var du. Du bestod av x och y kromosomer, men nu består du bara av nollor och ettor. Det sista organet som ger med sig är hjärtat. Det försöker införliva hopp om framtiden och tro till den mänskliga styrkan och viljan att leva vidare. Även till omgivningens agerande och närhet, människa till människa, värme och omtanke. Men till slut slår locket igen och syret tar slut. Du kvävs sakta och förintelsen går inte att stoppa. Utanpå syns det bara små hål där ensamheten tog sig igenom din hud. Kvar finns bara hål som krympt ihop och flagar i kanterna, en liten krater utan liv, en djup vulkan utan lava, kvar finns grå gammal aska, din aska, din urna.
Det var ingen tillfällighet att Hobbes och min väg skulle korsas. Vi möttes inte av en ren slump, det fanns en mening med det hela. Jag känner och vet varför han plötsligt dök upp, varför han valde att berika mitt liv och förgylla min dag. Han har hela tiden haft ett uppdrag. Han kom till mig för att jag skulle orka med alla turer fram och tillbaka i livet. Han kom till mig för att ge mig ork och få mig att uthärda allt som hänt. Han har hela tiden skyddat mig, gett mig styrka och trygghet. Det är därför han har stått ut med mig och följt med överallt. Han visste mycket väl att jag en dag skulle bli ensam. Han kom som en ängel för att ta hand om mig och finnas vid min sida, i vått och torrt. Kanske är det så, att vi tillsammans kommer att lämna detta jordeliv. Han kom in i mitt liv av en anledning, då ska han nog också ta med mig härifrån, när tiden är kommen, ju fortare desto bättre. Då slipper jag att dö ensam, allt som sker har en orsak.
Förlåt för alla mina misstag och dåliga val. Tack för att du kom, tack för att du har stannat och tack för att du finns. Tack för din kärlek och värme. Tack för att du mildrar ensamheten när du kryper upp i min famn och vill att jag ska smeka din kropp och klia dig under hakan. Tack för att du tröstar mig varje kväll med ditt spinnande och ditt kärleksfulla sätt. Jag älskar dig du underbara katt!! Jag bara önskar att mitt dåliga samvete ska försvinna och att vi en dag befinner oss i ett nytt paradis.
Jag träffade M.A idag för att kolla av inför sommaren hur jag mår och för att få ett nytt sjukintyg. Det är drygt ett år sedan jag träffade henne för första gången. Under detta år har det skett en hel del med mitt psyke och i min förmåga att ta till mig av allt hon sagt och säger. Jag har haft den turen, att vi ganska snabbt hittade rätt bland alla mediciner och vilken dos. Jag är oerhört tacksam för hennes hjälp och engagemang. Tack vare hennes brinnande intresse fick jag den hjälp jag behövde. Det känns så skönt, båda är vi lika glada över hur min utveckling har gått framåt. Jag sa till henne, jag är oerhört glad över att vara bipolär! Det är verkligen sant! Jag gav henne en varm sommarkram och gick nöjd därifrån. Det är inte så konstigt att jag tycker om att befinna mig innanför dessa väggar, när all personal är så underbar.
Jag börjar landa mer och mer inom mig, men trots det så tvivlar jag fortfarande på, om den känslan jag hela tiden bär på, kommer att försvinna eller bli behagligare att leva med. Jag tänker på, att jag alltid känner mig ensam. Även nu när jag har funnit mig själv, hittat tryggheten inom mig och fyllt ut det stora hålet i min själ, så finns den kvar. Den är mindre påtaglig men jag vet att den existerar. Oftast är det på kvällen som den vill påminna mig om, att jag känner mig ensam, vart jag än befinner mig. Kanske mildras den till hösten då jag kommer att vara ännu mer aktiv. Det kan ju också vara en del av min personlighet eftersom jag alltid har känt så. Jag är lite annorlunda, känsliga personer som har kontakt med sitt inre och har tillgång till alla sina sinnen, upplever omvärlden på ett specifikt sätt. Det är en positiv och fin egenskap som många inte är utrustade med, men den känns också ihålig och oändlig. Kanske är den även opåverkbar?
Sussi kom hit på min födelsedag och tog en fika med mig. Hon hade med sig ett kort där hon själv skrivit några rader. Jag blev berörd, generad och varm i hjärtat. Sussi fick se en sida hos mig som hon aldrig sett förut, jag fick tårar i ögonen. Jag tror inte ens att hon hade föreställt sig att jag är en känslig människa. Sussi har en annan bild av mig, den där tuffa idrottstjejen med ett bra självförtroende. Hon sa: - "När du kommer gående är du rakryggad, ger sken av tuffhet och självsäkerhet". Ja, kanske är det mitt sätt att hålla folk på avstånd, visa mig stark och oövervinnlig. En attityd som jag säkert har haft hela livet, för att skydda mig själv och klara av vardagens alla möjliga påfrestningar. Att hålla huvudet högt fast jag kände mig helt värdelös. Många visade mig respekt tack vare fotbollen, men för mig var den känslan både positiv och negativ. Självklart var det härligt att få en bekräftelse på att jag var duktig i något. Men tyvärr så kände jag mig aldrig hemma någon annanstans än på fotbollsplanen. Jag tror att min attityd skrämde iväg många runtomkring mig. De såg bara en tuff tjej som stod med båda fötterna på jorden, vilket jag också försökte visa utåt. Vad ingen förstod var att jag egentligen inte hade många riktiga vänner. Jag var väldigt ensam på min fritid de dagar som det inte var match eller träning. Visserligen tog fotbollen mycket av min tid, för det var då jag kände mig nyttig och i en bekant roll. När Nina hade flyttat tydde jag mig inte till någon speciell, utan idrotten blev som ett substitut för mig och det var en värld som jag älskade att befinna mig i. Jag upplevde en enorm glädje varje gång jag hade en fotboll vid mina fötter. Men jag kände mig jätte ensam i skolan och på min fritid. Det var därför som jag cyklade omkring, för att uthärda smärtan i min ensamhet.
Jag kommer nog alltid vara en orolig själ, även om jag är annorlunda idag. Det som är svårast, är när ensamheten sköljer över min kropp och tar med sig allt levande, all tro och alla förhoppningar. Jag är inte som andra, jag har sprungit som en idiot och till slut stängt in mig i ett hörn. Varje kväll kommer ångesten smygandes på mig i bomullstofflor, värst är det om jag har engagerat mig i något eller någon under dagen. När jag kommer hem inser jag hur ensamt det är. Ödslighetens vindar viner runt huset, utanför står världen stilla, det finns ingen mer än jag. Varje kväll ber jag Hobbe om ursäkt och säger förlåt, för allt som jag har ställt till med. Jag talar om att jag ångrar mig och ber honom om att hålla ut och inte lämna mig. Varje kväll gråter jag med honom tätt intill, jag önskar innerligt att man kunde spola tillbaka tiden.
Verkligheten kom ikapp mig, till slut fick jag syn på min egen ryggtavla, jag har sprungit för fort, jag har varit alltför ivrig i mitt sökande efter livet. Det känns som om jag har förstört alla mina möjligheter att komma tillbaka, jag har bränt allt krut och nu får jag betala för mitt agerande. Det känns som om mitt liv är slut, det ända jag ser är ett kalhygge, lika tomt som där orkanen Gudrun drog fram. Trädstammarna ligger huller om buller, jag befinner mig i världens största plockepinn, en utmaning som inte alls känns lockande. Vilken ska jag börja med? Just nu bygger de höga barriärer som jag måste ta mig över men jag känner mig märglös. Kvar står bara en torr gammal stubbe. Skillnaden mellan liv och död är så subtil, den är latent, men jag känner av den och vet att den är närvarande. Jag är helt övertygad om att jag dör ensam, antingen av fri vilja, sjukdom eller av ålder, utan någon som helst dignitet. Ångesten och ensamheten har fått mig att ifrågasätta varför de varje kväll, ska rasera det som jag har försökt bygga upp under dagen och hela tiden nosa mig i nacken. Jag faller men det skiter jag fullständigt i, jag orkar inte bry mig, varje kväll är en utmaning, jag mår dåligt men jag säger det inte till någon.
Ensamheten känns precis som när man får batterisyra på huden. Den fräter sönder dig utifrån och in. Den bränner stora hål som växer i omkrets för varje dag som passerar. Huden hinner inte med att reparera sig själv, även om alla celler i hela kroppen kopplas in och gör sitt bästa, sin uppgift och anfaller i gemensamma trupper. Via blodet och ryggmärgen förstör de ett organ i taget, de tar sakta men säkert över hela kroppen och bryter ner allt i små partiklar. När giftet till slut når hjärnan tar den automatiskt kontroll över allt du gör, tänker, känner, upplever, tycker, vill mm. Sakta gräver ensamheten en tom grav som är ämnad för dig och som du ska fylla. En luftbubbla som till slut spränger hela ditt interna minne i luften. Som ett virus förintar den allt liv och stänger av kommunikationen med omvärlden. Ensamheten tar kontroll över det som en gång var du. Du bestod av x och y kromosomer, men nu består du bara av nollor och ettor. Det sista organet som ger med sig är hjärtat. Det försöker införliva hopp om framtiden och tro till den mänskliga styrkan och viljan att leva vidare. Även till omgivningens agerande och närhet, människa till människa, värme och omtanke. Men till slut slår locket igen och syret tar slut. Du kvävs sakta och förintelsen går inte att stoppa. Utanpå syns det bara små hål där ensamheten tog sig igenom din hud. Kvar finns bara hål som krympt ihop och flagar i kanterna, en liten krater utan liv, en djup vulkan utan lava, kvar finns grå gammal aska, din aska, din urna.
Det var ingen tillfällighet att Hobbes och min väg skulle korsas. Vi möttes inte av en ren slump, det fanns en mening med det hela. Jag känner och vet varför han plötsligt dök upp, varför han valde att berika mitt liv och förgylla min dag. Han har hela tiden haft ett uppdrag. Han kom till mig för att jag skulle orka med alla turer fram och tillbaka i livet. Han kom till mig för att ge mig ork och få mig att uthärda allt som hänt. Han har hela tiden skyddat mig, gett mig styrka och trygghet. Det är därför han har stått ut med mig och följt med överallt. Han visste mycket väl att jag en dag skulle bli ensam. Han kom som en ängel för att ta hand om mig och finnas vid min sida, i vått och torrt. Kanske är det så, att vi tillsammans kommer att lämna detta jordeliv. Han kom in i mitt liv av en anledning, då ska han nog också ta med mig härifrån, när tiden är kommen, ju fortare desto bättre. Då slipper jag att dö ensam, allt som sker har en orsak.
Förlåt för alla mina misstag och dåliga val. Tack för att du kom, tack för att du har stannat och tack för att du finns. Tack för din kärlek och värme. Tack för att du mildrar ensamheten när du kryper upp i min famn och vill att jag ska smeka din kropp och klia dig under hakan. Tack för att du tröstar mig varje kväll med ditt spinnande och ditt kärleksfulla sätt. Jag älskar dig du underbara katt!! Jag bara önskar att mitt dåliga samvete ska försvinna och att vi en dag befinner oss i ett nytt paradis.
måndag 13 juni 2011
Behandla mig inte som ett barn!
Jag känner ett visst obehag inför höstens aktiviteter. När jag, Wivianne, AF och Fk träffades i April, lät allt helt ok. Vi bestämde att jag skulle få studera 2 ämnen på Komvux. Samtidigt skulle jag delta i någon form av ett rehabiliteringsprogram. Jag ville engagera mig i den som Kinnekullehälsan erbjöd eftersom den inriktar sig på människor. Det står klart och tydligt att planen läggs upp efter varje individs förmåga och förutsättningar. Man kan börja med någon timme i veckan för att sedan öka succesivt beroende på hur man mår. Det lät kanon tyckte jag, en lugn start med inriktning på kropp och hälsa. Vilket jag verkligen skulle ha nytta av inför kommande studier.
Men på det sista mötet i Maj med tanten från FK, hade hon helt andra direktiv. Hon sa att det programmet som Kinnekullehälsan erbjöd, hade inte AF köpt upp inför hösten, den fanns inte längre med i deras planering. Både jag och Wivianne reagerade negativt för den sysselsättningen hade passat mig perfekt, som handen i handsken. Tanten var inte helt hundra på om hon hade missuppfattat informationen från AF, så hon skulle forska lite mer och diskutera mer ingående med min handläggare på AF. Hon började rabbla upp nya alternativ som det fanns att välja mellan. Det första förslaget ratade jag direkt, det kallas SLIM, det stället var jag och kollade in för några år sedan. Det är som att gå i en vanlig klass och läsa olika ämnen, tillsammans med andra människor som mår dåligt och befinner sig i samma sits som jag. Det passar inte mig! För mycket folk, stoj, en dag fylld av aktiviteter, en del övningar kändes bara förnedrande. Jag anser, i min ålder vill man inte åka på gemensamma utflykter med buss och ha med sig en picknick korg. Där själva målet för resan är att besöka olika ställen och platser runtomkring, som kyrkor mm. Det är inte speciellt upphetsande, jag tyckte inte ens om det som barn. Dessutom skulle inte den blandningen av individer passa mig, jag vill inte studera tillsammans med samma klientel som jag. Det skulle varken sporra eller ge mig någonting, jag vill vistas bland de som har ett mål, de som studerar för att de vill. Mitt mål är ju att utvecklas och läsa sådant som inspirerar mig, som ett delmål på min väg, ämnen som jag brinner för och leder någon vart. Jag vill verkligen inte bara sitta av tid, jag har kommit ur det stadiet, nu vill jag inte längre sitta utan ta del av det som erbjuds. Det är ju min framtid det handlar om och absolut inte riksdagens utlovade %.
Tanten gjorde ett nytt försök som bara bevisar vad hon tror, att jag är korkad och behöver börja om från början. Att jag har tappat allt mitt kunnande bara för att jag har varit sjukskriven i drygt 5 år. Mina diagnoser gjorde säkert sitt till och naturligtvis hade hon dem i åtanke och försökte på ett korkat sätt att ta hänsyn till dem. Jag tror inte ens att hon vet vad de innebär. Att jag sen har haft dem under hela mitt liv, är nog ännu svårare för henne att fatta. Behandla mig inte som ett barn! Det hon inte förstår, är att jag har arbetat sedan jag var 20 och klarat av det väldigt bra! Så varför skulle jag inte göra det nu? Ja, hela jag är i obalans, men den dagen som jag börjar arbeta igen, finns det inga problem för mig att jag ska klara av det. Jag vill byta inriktning och det är nu som jag har min chans, att få utbilda mig till något som ligger mig varmt om hjärtat. Hennes andra idiotiska förslag var att jag skulle börja på något som heter REMA. Där börjar man med lätta uppgifter, som att sortera muttrar, skruvar, bultar och brickor, dessa ska sedan läggas i olika boxar. När man har klarat av denna avancerade och uttröttande övning, är man mogen för att gå vidare till nästa steg. Det är nu den själva utmaningen tar form. Bultarna är av olika storlekar och ska paras ihop med rätt sorts mutter. Antagligen tyckte tanten att jag nu var redo för detta stora kliv och hon var nog väldigt nöjd med sitt förslag. Med förvånande ögon tittade jag först på Wivianne. Jag tänkte, är det verkligen vad tanten tror, att jag behöver starta på den nivå för att komma tillbaka? Hörde jag rätt, kunde det vara sant?
Mitt uppe i mina funderingar säger tanten att jag och Wivianne borde göra ett besök där i Augusti. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag upplyser henne om att jag under 25år har skruvat med bilar och jag kan mycket väl få ihop rätt bult med rätt mutter. Jag kan alla benämningar på de olika storlekar som finns, jag behöver inte först kolla att de passar tillsammans, det ser jag med blotta ögat! Jag vill ju inte säga att tanten från FK är dum eller att hissen inte går hela vägen upp, hon har bara lite otur när hon tänker.
Hade hon läst mina journaler, AF´s papper, FK´s papper och mina sjukintyg, hade hon varit insatt och upplyst i mitt ärende. Då hade hon haft kunskap om vad jag tidigare sysslat med. Bara för att jag är tjej trodde hon nog inte att jag hade någon erfarenhet inom detta område. Och därför skulle jag börja med en sådan uppgift, en bagatell. Jag bara glodde på henne, hur dum i skallen tror hon att jag är? Jag sa, visst jag kan gå dit, men jag lär vara färdig på 5 minuter, så vad ska jag göra resten av tiden? Hon förstod fortfarande inte mina pikar! Wivianne griper in och börjar förklara för henne att det alternativet inte är något för mig. Jag informerade henne om, är det enda förslaget du har i nuläge, så kan du glömma din dröm, jag går aldrig dit!
Genast börjar hon påminna oss om att jag redan från start mäste göra 10 timmar i veckan. Då tog både mitt och Wiviannes tålamod slut. Återigen påpekade vi att upplägget ska vara inviduellt och anpassas till den enskilda individen. Det hade vi kommit överens om vid förra mötet, då alla inblandade var närvarnde. Dessutom stod det i alla papper, att tiden ska trappas upp sakta så inte det blev något bakslag i personens rehabilitering. Allt för att minska risken för en långtgående problematik. Innan tanten går lovar hon att kolla efter lite mer om, vilka alternativ det finnas till hösten att välja bland.
Wivianne och jag sitter kvar en stund för att reda ut vissa begrepp och försöka förstå vilken grop tanten hade kravlat sig upp ur. Vi är besvikna över att Kinnekullehälsan kanske är borttagen för det var ju det mål som vi hade inplanerad och fokuserat oss på. Allt hade känts bra inför hösten aktiviteter, studera några ämnen i veckan och börja i lugn takt med inslag av någon timmes "praktik". Jag vet att tanten även i höst ska finnas med i mitt liv, det känns väldigt olustigt och oinspirerande. Även om hon ibland kommer med dråpliga förslag, påminner det mig om att en del har stor inkompetens i sitt yrke. Hon vill naturligtvis lyckas med sitt uppdrag och sänka siffran som cirkulerar på alla papper mellan olika instanser. Men för mig är hon en gökunge som växer upp i någon annans bo, under tiden som hon växer knuffar hon ut de svagare och snor till sig all föda som erbjuds.
Men egentligen är det inte hennes fel, hon lyder bara order från högre uppsatta personer, de förtroende valda som sprider sin galla vidare genom FK. Dessa människor borde vara utbildade i krishantering, och sluta upp med att låta bilan falla på redan utsatta individer. Det måste finnas andra sätt att reda upp den situation som råder i vårt samhälle, den sörja som de själva har ställt till med. Genom att dra in på sjukvården, missköta våra pensionärer och ta ifrån dem deras värdighet, så har regeringen misslyckats totalt. Tusentals jobb har försvunnit inom denna sektor, där det istället borde göras stora kraftansträngningar så att allt ställs till rätta igen. De stackars pensionärer som inte har någon anhörig som hälsar på, kan glömmas bort under flera dagar när de bor på hemmet, den slutliga stationen innan deras sista resa. De kan behandlas som paket, avlida i ensamhet, i sin egen avföring och bara ses som en belastning. För mig är det en stor skam att utsätta dem för detta vidriga behandlande och minimera deras möjligheter att umgås med de andra som bor inom samma väggar. Ingen av personalen har någon tid över till att sitta och prata med dem, de avverkas på ackord, en löpande lina där all mänsklighet försvunnit. Även inom psykiatrin finns det människor som inte får den hjälp de behöver och har rätt till!! Under våren, i denna lilla by, har flera stycken valt att avsluta sina liv i förtid. De såg ingen annan utväg, de orkade inte mer, vart finns det stöd som vårt samhälle stolt skryter om inför andra länder? Varför målar regeringen upp en bild som inte stämmer? Det finns inget kvar i vårt land som kan kallas för välfärds Sverige, den är lika utrotad som de stackars vargarna kommer att bli, inom en snar framtid. Det finns ord för detta förhållningssätt, två tummar i samma röv!!
Men på det sista mötet i Maj med tanten från FK, hade hon helt andra direktiv. Hon sa att det programmet som Kinnekullehälsan erbjöd, hade inte AF köpt upp inför hösten, den fanns inte längre med i deras planering. Både jag och Wivianne reagerade negativt för den sysselsättningen hade passat mig perfekt, som handen i handsken. Tanten var inte helt hundra på om hon hade missuppfattat informationen från AF, så hon skulle forska lite mer och diskutera mer ingående med min handläggare på AF. Hon började rabbla upp nya alternativ som det fanns att välja mellan. Det första förslaget ratade jag direkt, det kallas SLIM, det stället var jag och kollade in för några år sedan. Det är som att gå i en vanlig klass och läsa olika ämnen, tillsammans med andra människor som mår dåligt och befinner sig i samma sits som jag. Det passar inte mig! För mycket folk, stoj, en dag fylld av aktiviteter, en del övningar kändes bara förnedrande. Jag anser, i min ålder vill man inte åka på gemensamma utflykter med buss och ha med sig en picknick korg. Där själva målet för resan är att besöka olika ställen och platser runtomkring, som kyrkor mm. Det är inte speciellt upphetsande, jag tyckte inte ens om det som barn. Dessutom skulle inte den blandningen av individer passa mig, jag vill inte studera tillsammans med samma klientel som jag. Det skulle varken sporra eller ge mig någonting, jag vill vistas bland de som har ett mål, de som studerar för att de vill. Mitt mål är ju att utvecklas och läsa sådant som inspirerar mig, som ett delmål på min väg, ämnen som jag brinner för och leder någon vart. Jag vill verkligen inte bara sitta av tid, jag har kommit ur det stadiet, nu vill jag inte längre sitta utan ta del av det som erbjuds. Det är ju min framtid det handlar om och absolut inte riksdagens utlovade %.
Tanten gjorde ett nytt försök som bara bevisar vad hon tror, att jag är korkad och behöver börja om från början. Att jag har tappat allt mitt kunnande bara för att jag har varit sjukskriven i drygt 5 år. Mina diagnoser gjorde säkert sitt till och naturligtvis hade hon dem i åtanke och försökte på ett korkat sätt att ta hänsyn till dem. Jag tror inte ens att hon vet vad de innebär. Att jag sen har haft dem under hela mitt liv, är nog ännu svårare för henne att fatta. Behandla mig inte som ett barn! Det hon inte förstår, är att jag har arbetat sedan jag var 20 och klarat av det väldigt bra! Så varför skulle jag inte göra det nu? Ja, hela jag är i obalans, men den dagen som jag börjar arbeta igen, finns det inga problem för mig att jag ska klara av det. Jag vill byta inriktning och det är nu som jag har min chans, att få utbilda mig till något som ligger mig varmt om hjärtat. Hennes andra idiotiska förslag var att jag skulle börja på något som heter REMA. Där börjar man med lätta uppgifter, som att sortera muttrar, skruvar, bultar och brickor, dessa ska sedan läggas i olika boxar. När man har klarat av denna avancerade och uttröttande övning, är man mogen för att gå vidare till nästa steg. Det är nu den själva utmaningen tar form. Bultarna är av olika storlekar och ska paras ihop med rätt sorts mutter. Antagligen tyckte tanten att jag nu var redo för detta stora kliv och hon var nog väldigt nöjd med sitt förslag. Med förvånande ögon tittade jag först på Wivianne. Jag tänkte, är det verkligen vad tanten tror, att jag behöver starta på den nivå för att komma tillbaka? Hörde jag rätt, kunde det vara sant?
Mitt uppe i mina funderingar säger tanten att jag och Wivianne borde göra ett besök där i Augusti. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag upplyser henne om att jag under 25år har skruvat med bilar och jag kan mycket väl få ihop rätt bult med rätt mutter. Jag kan alla benämningar på de olika storlekar som finns, jag behöver inte först kolla att de passar tillsammans, det ser jag med blotta ögat! Jag vill ju inte säga att tanten från FK är dum eller att hissen inte går hela vägen upp, hon har bara lite otur när hon tänker.
Hade hon läst mina journaler, AF´s papper, FK´s papper och mina sjukintyg, hade hon varit insatt och upplyst i mitt ärende. Då hade hon haft kunskap om vad jag tidigare sysslat med. Bara för att jag är tjej trodde hon nog inte att jag hade någon erfarenhet inom detta område. Och därför skulle jag börja med en sådan uppgift, en bagatell. Jag bara glodde på henne, hur dum i skallen tror hon att jag är? Jag sa, visst jag kan gå dit, men jag lär vara färdig på 5 minuter, så vad ska jag göra resten av tiden? Hon förstod fortfarande inte mina pikar! Wivianne griper in och börjar förklara för henne att det alternativet inte är något för mig. Jag informerade henne om, är det enda förslaget du har i nuläge, så kan du glömma din dröm, jag går aldrig dit!
Genast börjar hon påminna oss om att jag redan från start mäste göra 10 timmar i veckan. Då tog både mitt och Wiviannes tålamod slut. Återigen påpekade vi att upplägget ska vara inviduellt och anpassas till den enskilda individen. Det hade vi kommit överens om vid förra mötet, då alla inblandade var närvarnde. Dessutom stod det i alla papper, att tiden ska trappas upp sakta så inte det blev något bakslag i personens rehabilitering. Allt för att minska risken för en långtgående problematik. Innan tanten går lovar hon att kolla efter lite mer om, vilka alternativ det finnas till hösten att välja bland.
Wivianne och jag sitter kvar en stund för att reda ut vissa begrepp och försöka förstå vilken grop tanten hade kravlat sig upp ur. Vi är besvikna över att Kinnekullehälsan kanske är borttagen för det var ju det mål som vi hade inplanerad och fokuserat oss på. Allt hade känts bra inför hösten aktiviteter, studera några ämnen i veckan och börja i lugn takt med inslag av någon timmes "praktik". Jag vet att tanten även i höst ska finnas med i mitt liv, det känns väldigt olustigt och oinspirerande. Även om hon ibland kommer med dråpliga förslag, påminner det mig om att en del har stor inkompetens i sitt yrke. Hon vill naturligtvis lyckas med sitt uppdrag och sänka siffran som cirkulerar på alla papper mellan olika instanser. Men för mig är hon en gökunge som växer upp i någon annans bo, under tiden som hon växer knuffar hon ut de svagare och snor till sig all föda som erbjuds.
Men egentligen är det inte hennes fel, hon lyder bara order från högre uppsatta personer, de förtroende valda som sprider sin galla vidare genom FK. Dessa människor borde vara utbildade i krishantering, och sluta upp med att låta bilan falla på redan utsatta individer. Det måste finnas andra sätt att reda upp den situation som råder i vårt samhälle, den sörja som de själva har ställt till med. Genom att dra in på sjukvården, missköta våra pensionärer och ta ifrån dem deras värdighet, så har regeringen misslyckats totalt. Tusentals jobb har försvunnit inom denna sektor, där det istället borde göras stora kraftansträngningar så att allt ställs till rätta igen. De stackars pensionärer som inte har någon anhörig som hälsar på, kan glömmas bort under flera dagar när de bor på hemmet, den slutliga stationen innan deras sista resa. De kan behandlas som paket, avlida i ensamhet, i sin egen avföring och bara ses som en belastning. För mig är det en stor skam att utsätta dem för detta vidriga behandlande och minimera deras möjligheter att umgås med de andra som bor inom samma väggar. Ingen av personalen har någon tid över till att sitta och prata med dem, de avverkas på ackord, en löpande lina där all mänsklighet försvunnit. Även inom psykiatrin finns det människor som inte får den hjälp de behöver och har rätt till!! Under våren, i denna lilla by, har flera stycken valt att avsluta sina liv i förtid. De såg ingen annan utväg, de orkade inte mer, vart finns det stöd som vårt samhälle stolt skryter om inför andra länder? Varför målar regeringen upp en bild som inte stämmer? Det finns inget kvar i vårt land som kan kallas för välfärds Sverige, den är lika utrotad som de stackars vargarna kommer att bli, inom en snar framtid. Det finns ord för detta förhållningssätt, två tummar i samma röv!!
lördag 11 juni 2011
Sista mötet inför sommaren
Under hela veckan efter mitt skriftliga prov har jag inte mått något vidare. Jag är otroligt besviken och irriterad på mig själv. Jag vet att vårt mål var att jag bara skulle ta mig dit, inte ta på mig en bekant roll, inte gå därifrån, inte vika flygplan, att betyget inte var det viktigaste mm. Men som vanligt har min prestationsångest och min tävlingsinstinkt kommit fram. Jag försöker övertala mig själv att det inte gör något, om jag har misslyckats på provet, jag har ju ändå uppfyllt det mål som vi hoppades på.
Jag gick upp ganska tidigt på måndagsmorgonen, tog en varm dusch och försökte mildra den ångesten som höll på att bildas i kroppen. Jag hade faktiskt inga flyktkänslor, det hade jag inte haft när jag åkte in förra måndagen heller då provet skedde. Bestämde mig för att jag skulle "chocka" min psykolog denna dag. Wivianne har bara sett mig i blåa och svarta kläder, slitna och tråkiga. Men nu har jag ju kommit överens med mig själv, att jag får använda de kläder som tillbringat många år i olika kartonger. Jag började inifrån och ut. Det lättaste var att välja strumpor och underbyxor, jag drog på mig ett par trosor av märket Börje Salming. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom hon ändå inte skulle se dem, men för mig var det en upplevelse. Jag valde ut ett par blåa Levi´s jeans som ser ut att vara helt nya. Sen fick jag lite problem, vilken färg skulle jag ha på tröjan? Vad var ute och vad var inne, jag har ju ingen aning eftersom jag verkligen inte har hängt med i modet. Men jag kom snabbt på en lösning, jag skickade ett sms till min svägerska för att kolla av vilken färg som var ok. Jag valde en vinröd pikétröja, det blev en bra kontrast till de blåa som suttit på min kropp länge nog. För ett par veckor sedan kostade jag på mig ett par nya gymnastikskor, denna gång valde jag ett par svarta Adidas. När jag letade igenom kartongerna fann jag en ny Adidas sommarjacka, den köpte jag i Stockholm i början på 2000-talet.
När jag var nöjd med min ekipering gick jag nöjd ut till bilen. För första gången på länge kände jag mig fri, nu behöver jag inte skämmas över min kropp, nu ser den ut som den brukar göra. Jag har en sak mindre att tänka på, en sak mindre att hata och tro att alla stirrar på mig, bara för att jag vägde för mycket. Känns bra för självförtroendet och nu kan jag slappna av på ett annat sätt.
Första anhalten var på Komvux. Det var dags för att få reda på hur dåligt det hade gått på provet. Vi samlades inne i salen, läraren ville ha enskilda samtal med samtliga. Jag drog ut på mitt samtal och lät de andra gå före mig. Lutade mig mot ett skåp och kände hur oron spred sig i hela kroppen, men jag ville inte gå därifrån. Till slut blev det min tur, det fanns ingen kvar som jag kunde knuffa in. Lite vemodigt satte jag mig ner mitt emot min lärare. Hon ger mig de där äckliga pappren som jag hade slagits med förra veckan. Först tänkte jag strimla dem i bitar, men jag kunde inte riktigt med det inför hennes ögon. På sista sidan fanns mitt betyg skrivet med stora bokstäver, jag kunde inte undgå att se dem. Men jag blev verkligen positivt överraskad för det stod VG+! Jag tänkte ställa mig upp och göra vågen, dansa lite samba och svänga om som en Brasiliansk hejarklack. Eftersom jag var klar med vårens uppgifter skulle jag nu få reda på, vilket slutbetyg jag hade fått. Jag kommer att minnas hennes ord resten av livet, dessa ord gjorde mig stolt, glad och ganska mallig. Läraren säger att jag hade fått ett VG! Men hon säger också att jag var ett par millimeter från ett MVG! Hon berättade vad jag skulle göra för att få det betyget efter höstterminen, äntligen förstod jag vad hon sökte efter, hur jag skulle lägga upp min studieteknik och mina presentationer inför nästa termin.
Stolt som en tupp gick jag ut till bilen med ett leende på läpparna, som gick från öra till öra. Jag insåg, är jag bara tillräckligt inspirerad, motiverad och har en bra lärare, då kan även jag ta emot information! Vi har också lärt oss under denna tid, att jag ska försöka undvika gemensamma skrivningar.
Jag åker vidare till min psykolog, vi ska träffas en sista gång innan hon går på sin onödigt långa semester. När vi har kommit in på hennes rum säger jag, idag ska jag chocka dig ordentligt. Wivianne tittar lite förvånat på mig, det såg ut som om hon tänkte, vad har hon nu hittat på? Jag drar ner dragkedjan i jackan och likt en blottare visar jag den nya tröjan och möts av ett par ögon stora som tefat. Men hennes min förvandlades fort till ett brett leende, hon liksom ler med hela kroppen. Stolt sätter jag mig ner för att berätta om hur det gått på det sista provet, och vilket betyg jag fick. Jag talar också om hur nära det var att jag hade skrapat fram högsta vinsten. Jag ser att Wivianne blir både glad och orolig, precis som alltid när mina tankar rusar iväg. Idag får hon pressa mig ganska hårt för att jag ska komma ner på jorden igen. Idag får jag vända ut och in på allting. Direkt så uppmärksammade hon att jag sprang igen. Jag sa, har man alltid varit en tävlingsmänniska är det inte så lätt att sänka kraven på sig själv. Hennes ord löd, jo det kan vi, vi kan sänka dina krav, det är jag helt övertygad om.
Efter 2½ år kan hon fortfarande väcka nya tankar hos mig, få mig att backa tillbaka, se realistiskt på framtiden, ge mig något tillbaka, utveckla mig och utmana min knopp. För några veckor sedan försökte jag med att "vinna" ett samtal. Jag la fram mitt förslag om att jag ville studera 3 ämnen till hösten, där en av dem var på 100%, alltså på heltid. Detta ämne ingår i vårdutbildningen på Komvux, vilket innebär att de intensiv läser under endast 4 veckor. Men Wivianne gick inte på den finten. Vårt samtal drar ut på tiden som vanligt, men jag ville inte släppa henne och gå därifrån! För så fort jag kommer utanför dessa dörrar, ska jag klara mig själv under 5 veckor. Det känns faktiskt svårare inför denna sommar än vad det gjorde 2010. Jag slängde mig i hennes famn och önskade att man kunde använda en fjärrkontroll och snabbspola till den 4 juli.
Några dagar senare pratar jag med Sussi om vad Wivianne sagt om att vi ska sänka mina krav. Först försöker jag med logiska ord få Sussi på min sida, men istället börjar hon skratta som en galning. Till slut har hon återfått medvetandet och säger "hur kan du vara så dum att du säger så till henne? Det du lyckades med var bara att ge Wivianne en utmaning och en morot till att försöka. Du vet mycket väl vad hon har lyckats med hittills, du har kört bil som en tok och köpt filmer i mängder och gett bort pengar. Nu har du koll på ditt impulsiva beteende. Under hela ditt liv har du haft dessa laster, det har varit ditt levnadssätt. Men vad hände när du började gå hos Wivianne? Det tog inte så lång tid för henne att få dig till att vakna upp, sluta med att dra på dig skulder och börja köra som en normal människa. Jag är helt säker på att du aldrig hade en tanke på att sänka farten och förstå att det är fel. Men vad hände? Hon lyckades med den bedriften, så varför skulle hon inte lyckas med att du sänker dina krav? Du har inte en chans, du har ju inte lärt dig någonting, du vet att hon synar dina kort och tar hem potten varje gång"! Jag förstår mycket väl vad Sussi menar, men friskt vågat hälften vunnet? Eller, plötsligt händer det? Fast det är nog lättare att vinna på bingolotto.
Jag gick upp ganska tidigt på måndagsmorgonen, tog en varm dusch och försökte mildra den ångesten som höll på att bildas i kroppen. Jag hade faktiskt inga flyktkänslor, det hade jag inte haft när jag åkte in förra måndagen heller då provet skedde. Bestämde mig för att jag skulle "chocka" min psykolog denna dag. Wivianne har bara sett mig i blåa och svarta kläder, slitna och tråkiga. Men nu har jag ju kommit överens med mig själv, att jag får använda de kläder som tillbringat många år i olika kartonger. Jag började inifrån och ut. Det lättaste var att välja strumpor och underbyxor, jag drog på mig ett par trosor av märket Börje Salming. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom hon ändå inte skulle se dem, men för mig var det en upplevelse. Jag valde ut ett par blåa Levi´s jeans som ser ut att vara helt nya. Sen fick jag lite problem, vilken färg skulle jag ha på tröjan? Vad var ute och vad var inne, jag har ju ingen aning eftersom jag verkligen inte har hängt med i modet. Men jag kom snabbt på en lösning, jag skickade ett sms till min svägerska för att kolla av vilken färg som var ok. Jag valde en vinröd pikétröja, det blev en bra kontrast till de blåa som suttit på min kropp länge nog. För ett par veckor sedan kostade jag på mig ett par nya gymnastikskor, denna gång valde jag ett par svarta Adidas. När jag letade igenom kartongerna fann jag en ny Adidas sommarjacka, den köpte jag i Stockholm i början på 2000-talet.
När jag var nöjd med min ekipering gick jag nöjd ut till bilen. För första gången på länge kände jag mig fri, nu behöver jag inte skämmas över min kropp, nu ser den ut som den brukar göra. Jag har en sak mindre att tänka på, en sak mindre att hata och tro att alla stirrar på mig, bara för att jag vägde för mycket. Känns bra för självförtroendet och nu kan jag slappna av på ett annat sätt.
Första anhalten var på Komvux. Det var dags för att få reda på hur dåligt det hade gått på provet. Vi samlades inne i salen, läraren ville ha enskilda samtal med samtliga. Jag drog ut på mitt samtal och lät de andra gå före mig. Lutade mig mot ett skåp och kände hur oron spred sig i hela kroppen, men jag ville inte gå därifrån. Till slut blev det min tur, det fanns ingen kvar som jag kunde knuffa in. Lite vemodigt satte jag mig ner mitt emot min lärare. Hon ger mig de där äckliga pappren som jag hade slagits med förra veckan. Först tänkte jag strimla dem i bitar, men jag kunde inte riktigt med det inför hennes ögon. På sista sidan fanns mitt betyg skrivet med stora bokstäver, jag kunde inte undgå att se dem. Men jag blev verkligen positivt överraskad för det stod VG+! Jag tänkte ställa mig upp och göra vågen, dansa lite samba och svänga om som en Brasiliansk hejarklack. Eftersom jag var klar med vårens uppgifter skulle jag nu få reda på, vilket slutbetyg jag hade fått. Jag kommer att minnas hennes ord resten av livet, dessa ord gjorde mig stolt, glad och ganska mallig. Läraren säger att jag hade fått ett VG! Men hon säger också att jag var ett par millimeter från ett MVG! Hon berättade vad jag skulle göra för att få det betyget efter höstterminen, äntligen förstod jag vad hon sökte efter, hur jag skulle lägga upp min studieteknik och mina presentationer inför nästa termin.
Stolt som en tupp gick jag ut till bilen med ett leende på läpparna, som gick från öra till öra. Jag insåg, är jag bara tillräckligt inspirerad, motiverad och har en bra lärare, då kan även jag ta emot information! Vi har också lärt oss under denna tid, att jag ska försöka undvika gemensamma skrivningar.
Jag åker vidare till min psykolog, vi ska träffas en sista gång innan hon går på sin onödigt långa semester. När vi har kommit in på hennes rum säger jag, idag ska jag chocka dig ordentligt. Wivianne tittar lite förvånat på mig, det såg ut som om hon tänkte, vad har hon nu hittat på? Jag drar ner dragkedjan i jackan och likt en blottare visar jag den nya tröjan och möts av ett par ögon stora som tefat. Men hennes min förvandlades fort till ett brett leende, hon liksom ler med hela kroppen. Stolt sätter jag mig ner för att berätta om hur det gått på det sista provet, och vilket betyg jag fick. Jag talar också om hur nära det var att jag hade skrapat fram högsta vinsten. Jag ser att Wivianne blir både glad och orolig, precis som alltid när mina tankar rusar iväg. Idag får hon pressa mig ganska hårt för att jag ska komma ner på jorden igen. Idag får jag vända ut och in på allting. Direkt så uppmärksammade hon att jag sprang igen. Jag sa, har man alltid varit en tävlingsmänniska är det inte så lätt att sänka kraven på sig själv. Hennes ord löd, jo det kan vi, vi kan sänka dina krav, det är jag helt övertygad om.
Efter 2½ år kan hon fortfarande väcka nya tankar hos mig, få mig att backa tillbaka, se realistiskt på framtiden, ge mig något tillbaka, utveckla mig och utmana min knopp. För några veckor sedan försökte jag med att "vinna" ett samtal. Jag la fram mitt förslag om att jag ville studera 3 ämnen till hösten, där en av dem var på 100%, alltså på heltid. Detta ämne ingår i vårdutbildningen på Komvux, vilket innebär att de intensiv läser under endast 4 veckor. Men Wivianne gick inte på den finten. Vårt samtal drar ut på tiden som vanligt, men jag ville inte släppa henne och gå därifrån! För så fort jag kommer utanför dessa dörrar, ska jag klara mig själv under 5 veckor. Det känns faktiskt svårare inför denna sommar än vad det gjorde 2010. Jag slängde mig i hennes famn och önskade att man kunde använda en fjärrkontroll och snabbspola till den 4 juli.
Några dagar senare pratar jag med Sussi om vad Wivianne sagt om att vi ska sänka mina krav. Först försöker jag med logiska ord få Sussi på min sida, men istället börjar hon skratta som en galning. Till slut har hon återfått medvetandet och säger "hur kan du vara så dum att du säger så till henne? Det du lyckades med var bara att ge Wivianne en utmaning och en morot till att försöka. Du vet mycket väl vad hon har lyckats med hittills, du har kört bil som en tok och köpt filmer i mängder och gett bort pengar. Nu har du koll på ditt impulsiva beteende. Under hela ditt liv har du haft dessa laster, det har varit ditt levnadssätt. Men vad hände när du började gå hos Wivianne? Det tog inte så lång tid för henne att få dig till att vakna upp, sluta med att dra på dig skulder och börja köra som en normal människa. Jag är helt säker på att du aldrig hade en tanke på att sänka farten och förstå att det är fel. Men vad hände? Hon lyckades med den bedriften, så varför skulle hon inte lyckas med att du sänker dina krav? Du har inte en chans, du har ju inte lärt dig någonting, du vet att hon synar dina kort och tar hem potten varje gång"! Jag förstår mycket väl vad Sussi menar, men friskt vågat hälften vunnet? Eller, plötsligt händer det? Fast det är nog lättare att vinna på bingolotto.
tisdag 31 maj 2011
Varför bli förvånad?
Vad skönt det är när allt börjar återgå till det vanliga igen, när man känner igen situationen, för den är mycket mera bekant. Som tur är hann jag inte smaka på det nya livet så länge. Jag fick i alla fall känna på hur det kan vara och hur fri jag kände mig under ett par månader, och det var första gången på många många år. Äntligen så vet jag hur det är, när pengarna räcker till för att betala alla räkningar och hur det känns att få handla mat för sina egna pengar. Det var en berusande känsla och en otrolig lycka som kändes i hela kroppen. Jag behövde inte be om hjälp, vilket gjorde mig gladare och en självständig människa.
När jag äntligen hade fått upp hela knoppen ovanför vattenytan, så kom den numera välkända hammaren och slog till mig ordentligt. Det räckte inte med att ge mig en stor fet smäll. Denna gång utdelades det en rad av slag, i varierande styrka, de stod på kö och naturligtvis skedde allt inom loppet av en månad. Varför kan de aldrig sprida ut sig över hela året? Det började med att bilen inte gick igenom besiktningen. I och för sig var det "bara" bakhjulsbromsen som blev underkänd, men hur kul är det? Nu för tiden så vägrar jag att skruva med bilar av flera anledningar. Jag hatar verkligen att laga och reparera dessa plåtlådor. De ska bara rulla på och nöja sig med att få bensin som mat. Om jag nu skulle drabbas av en impuls och själv tog tag i problemet, har jag ingen bra plats att hålla till på. Jag är bortskämd i den frågan, för när jag arbetade på Saab fick vi ta in våra egna bilar varje torsdagskväll. Dessutom var mitt verktygsskåp fyllt med kvalificerade verktyg, det fanns tryckluft och alltid en hjälpsamma händer. I Östersund hade jag en händig sambo som tur var tog tag i sådana problem. Jag har inte längre några egna verktyg, de är utspridda lite här och där i Sverige. Hade jag bott i närheten av T så hade jag ockuperat hans underbara verkstad, då skulle jag ha gjort det för egen maskin. Jag hade dessutom fått sällskap, hjälp och fika pausar.
För att jag inte skulle få körförbud, var jag tvungen att besiktiga om bilen innan den 16:e April. Som vanligt tänkte jag, det är gott om tid, jag hinner inga problem. Påsken passerar och jag har inte ens bytt till sommarhjul. Någon dag senare började avgassystemet att låta som en gammal fiskeskuta. Nu hade jag inte längre något val, lilla lata jag blev tvungen att engagera mig i dessa problem. Jag får äntligen tummen ur och ringer till en verkstad nere i byn. Han kan ta in bilen om två dagar. Den veckan skulle jag både träffa min psykolog och infinna mig på Komvux. Så jag körde en bil som var belagd med körförbud, vinterhjul och hål i avgasröret. Jag börjar bli van med att avgassystemet på ett eller annat sätt går sönder. Det är tredje gången som det händer pga denna jävla misskötta grusväg.
Killen på verkstaden fick byta ut bromsskivorna bak, nya belägg, spänna upp handbromsvajern, montera dit sommarhjulen, byta ut båda däcken fram för de var som slicks. Halva avgassystemet var tvunget att ersättas med nya rör och ljuddämpare. Kalaset gick på 5000kr, jag fick ändå ett bra pris och ett vänligt bemötande, vilket medför att jag vet vart jag ska lämna in bilen nästa gång det händer något, för det kommer, jag lovar. Det var inte direkt lockande att ta tag i denna aktivitet för jag visste, att jag också skulle betala bilskatten i slutet av April, 2000kr. Mitt högkostnadsskydd gick också ut i samma veva, det var bara att punga upp 1800kr och se glad ut.
En annan katt här på gården var vänlig och delade med sig av sin öronskabb till Hobbe. Han har aldrig haft några sådana problem förut, fast att han är 14år. Men här ute har han fått både det ena och det andra. Jag tog med honom ner till en veterinär, han var inte glad under resan, för att få hjälp med att göra rent hans öron. Jag fick ett recept på ett medel som jag skulle applicera i hans nacke var tredje vecka. För det besöket inklusive medicinen, betalade jag 1600kr. Men det var väl investerade pengar, utan honom vore livet allt bra tomt, ensamt, ödsligt och kärlekslöst.
Kontentan av det hela resulterade i, att jag inte för egen maskin skulle klara av, att själv betala alla räkningar denna månad. Men jag bad inte T om hjälp på det vanliga sättet, via ett sms, utan jag var stark nog att fråga honom via telefonen. Att jag vågade göra det stärkte mitt självförtroende och jag fick en kvittens på, att jag gått framåt i min utveckling.
För första gången var det inte jobbigt att be honom om hjälp. Det värsta var att mina planer antagligen eliminerades. Jag skulle få tillbaka 10000kr på skatten och med dessa pengar ville jag försöka, att uppfylla en dröm jag haft länge. Under hela våren har denna dröm drivit mig framåt, den har fått mig att kämpa på och givit mig ett hopp inför framtiden. Drömmen har hjälpt mig att vilja gå vidare de dagar som inte var vackra eller blåa. Jag har lagt ner fruktansvärt mycket med tid och energi för att försöka förverkliga min önskan och äntligen kunna avsluta någonting som jag har påbörjat. Jag brann verkligen inför uppgiften, den sporrade mig till att göra någonting som jag ville, för min skull och inte för någon annan. Jag började arbeta med mitt projekt i Januari och mitt mål var att allt skulle vara klart i Juni. Jag lyckades med att hålla tiden, men tyvärr försvann drömmen lika snabbt som ett stridsplan. Istället blir nu tvungen att ge dessa pengar till T, inte mer än rätt men tråkigt. Varför bli förvånad? Varför bära på en dröm när den är orealistisk och inte inom räckhåll? Jag borde vid det här laget ha lärt mig, att det alltid dyker upp stora utgifter så fort jag planerar något.
Hur långt är man villig att gå för att drömmen ska bli sann? Hur mycket vill man offra för att få sin dröm genomförd? Är den så viktig för mig inför framtiden, kommer den att påverka mig genom livet? Kommer jag att kunna glömma min dröm eller finns det en risk för att jag så småningom ångrar mig för att jag gav upp? Just nu känns det som om jag kan offra allt jag har och sälja av sådant som jag egentligen inte behöver.
Det är oerhört viktigt att ha drömmar, någonting att se fram emot. Det sägs att hoppet är det sista som överger en och det är väldigt sant. Jag har så länge levt med den känslan, det där lilla hoppet som gör att man orkar kämpa på. Givetvis får alla känna av motgångar, man ställs inför olika beslut som måste tas. Det dyker alltid upp problem, stora som små, det kan vi aldrig komma undan, aldrig fly ifrån. Kanske för stunden men efter ett tag kommer vi att bryskt vakna upp, till sanningen. Förhoppningsvis kan vi ändra den negativa händelsen till något positivt. Och istället se det som en erfarenhet, något som vi kan ta lärdom av och känna igen innan den blir alltför kraftig. Men när det väl händer känns det som om jorden försvinner under våra fötter. Det som vi har hoppats på och drömt om, kan ryckas undan på en sekund.
Vi ska vara fullt medvetna om att alla våra problem, allt som vi inte har rett ut, bär vi med oss hela tiden, varje dag, utan att vi tänker på dem, så finns de där i vårt omedvetna. Vi bär med oss tegelstenar som trycker ner och påverkar oss, utan att vi tror det, utan att vi uppmärksammar dem. Det behöver inte vara stora problem utan de innehåller också sådant som vi måste göra, vardagliga saker som att handla, städa, diska, laga mat osv. De finns där inuti oss, dygnet runt.
När jag äntligen hade fått upp hela knoppen ovanför vattenytan, så kom den numera välkända hammaren och slog till mig ordentligt. Det räckte inte med att ge mig en stor fet smäll. Denna gång utdelades det en rad av slag, i varierande styrka, de stod på kö och naturligtvis skedde allt inom loppet av en månad. Varför kan de aldrig sprida ut sig över hela året? Det började med att bilen inte gick igenom besiktningen. I och för sig var det "bara" bakhjulsbromsen som blev underkänd, men hur kul är det? Nu för tiden så vägrar jag att skruva med bilar av flera anledningar. Jag hatar verkligen att laga och reparera dessa plåtlådor. De ska bara rulla på och nöja sig med att få bensin som mat. Om jag nu skulle drabbas av en impuls och själv tog tag i problemet, har jag ingen bra plats att hålla till på. Jag är bortskämd i den frågan, för när jag arbetade på Saab fick vi ta in våra egna bilar varje torsdagskväll. Dessutom var mitt verktygsskåp fyllt med kvalificerade verktyg, det fanns tryckluft och alltid en hjälpsamma händer. I Östersund hade jag en händig sambo som tur var tog tag i sådana problem. Jag har inte längre några egna verktyg, de är utspridda lite här och där i Sverige. Hade jag bott i närheten av T så hade jag ockuperat hans underbara verkstad, då skulle jag ha gjort det för egen maskin. Jag hade dessutom fått sällskap, hjälp och fika pausar.
För att jag inte skulle få körförbud, var jag tvungen att besiktiga om bilen innan den 16:e April. Som vanligt tänkte jag, det är gott om tid, jag hinner inga problem. Påsken passerar och jag har inte ens bytt till sommarhjul. Någon dag senare började avgassystemet att låta som en gammal fiskeskuta. Nu hade jag inte längre något val, lilla lata jag blev tvungen att engagera mig i dessa problem. Jag får äntligen tummen ur och ringer till en verkstad nere i byn. Han kan ta in bilen om två dagar. Den veckan skulle jag både träffa min psykolog och infinna mig på Komvux. Så jag körde en bil som var belagd med körförbud, vinterhjul och hål i avgasröret. Jag börjar bli van med att avgassystemet på ett eller annat sätt går sönder. Det är tredje gången som det händer pga denna jävla misskötta grusväg.
Killen på verkstaden fick byta ut bromsskivorna bak, nya belägg, spänna upp handbromsvajern, montera dit sommarhjulen, byta ut båda däcken fram för de var som slicks. Halva avgassystemet var tvunget att ersättas med nya rör och ljuddämpare. Kalaset gick på 5000kr, jag fick ändå ett bra pris och ett vänligt bemötande, vilket medför att jag vet vart jag ska lämna in bilen nästa gång det händer något, för det kommer, jag lovar. Det var inte direkt lockande att ta tag i denna aktivitet för jag visste, att jag också skulle betala bilskatten i slutet av April, 2000kr. Mitt högkostnadsskydd gick också ut i samma veva, det var bara att punga upp 1800kr och se glad ut.
En annan katt här på gården var vänlig och delade med sig av sin öronskabb till Hobbe. Han har aldrig haft några sådana problem förut, fast att han är 14år. Men här ute har han fått både det ena och det andra. Jag tog med honom ner till en veterinär, han var inte glad under resan, för att få hjälp med att göra rent hans öron. Jag fick ett recept på ett medel som jag skulle applicera i hans nacke var tredje vecka. För det besöket inklusive medicinen, betalade jag 1600kr. Men det var väl investerade pengar, utan honom vore livet allt bra tomt, ensamt, ödsligt och kärlekslöst.
Kontentan av det hela resulterade i, att jag inte för egen maskin skulle klara av, att själv betala alla räkningar denna månad. Men jag bad inte T om hjälp på det vanliga sättet, via ett sms, utan jag var stark nog att fråga honom via telefonen. Att jag vågade göra det stärkte mitt självförtroende och jag fick en kvittens på, att jag gått framåt i min utveckling.
För första gången var det inte jobbigt att be honom om hjälp. Det värsta var att mina planer antagligen eliminerades. Jag skulle få tillbaka 10000kr på skatten och med dessa pengar ville jag försöka, att uppfylla en dröm jag haft länge. Under hela våren har denna dröm drivit mig framåt, den har fått mig att kämpa på och givit mig ett hopp inför framtiden. Drömmen har hjälpt mig att vilja gå vidare de dagar som inte var vackra eller blåa. Jag har lagt ner fruktansvärt mycket med tid och energi för att försöka förverkliga min önskan och äntligen kunna avsluta någonting som jag har påbörjat. Jag brann verkligen inför uppgiften, den sporrade mig till att göra någonting som jag ville, för min skull och inte för någon annan. Jag började arbeta med mitt projekt i Januari och mitt mål var att allt skulle vara klart i Juni. Jag lyckades med att hålla tiden, men tyvärr försvann drömmen lika snabbt som ett stridsplan. Istället blir nu tvungen att ge dessa pengar till T, inte mer än rätt men tråkigt. Varför bli förvånad? Varför bära på en dröm när den är orealistisk och inte inom räckhåll? Jag borde vid det här laget ha lärt mig, att det alltid dyker upp stora utgifter så fort jag planerar något.
Hur långt är man villig att gå för att drömmen ska bli sann? Hur mycket vill man offra för att få sin dröm genomförd? Är den så viktig för mig inför framtiden, kommer den att påverka mig genom livet? Kommer jag att kunna glömma min dröm eller finns det en risk för att jag så småningom ångrar mig för att jag gav upp? Just nu känns det som om jag kan offra allt jag har och sälja av sådant som jag egentligen inte behöver.
Det är oerhört viktigt att ha drömmar, någonting att se fram emot. Det sägs att hoppet är det sista som överger en och det är väldigt sant. Jag har så länge levt med den känslan, det där lilla hoppet som gör att man orkar kämpa på. Givetvis får alla känna av motgångar, man ställs inför olika beslut som måste tas. Det dyker alltid upp problem, stora som små, det kan vi aldrig komma undan, aldrig fly ifrån. Kanske för stunden men efter ett tag kommer vi att bryskt vakna upp, till sanningen. Förhoppningsvis kan vi ändra den negativa händelsen till något positivt. Och istället se det som en erfarenhet, något som vi kan ta lärdom av och känna igen innan den blir alltför kraftig. Men när det väl händer känns det som om jorden försvinner under våra fötter. Det som vi har hoppats på och drömt om, kan ryckas undan på en sekund.
Vi ska vara fullt medvetna om att alla våra problem, allt som vi inte har rett ut, bär vi med oss hela tiden, varje dag, utan att vi tänker på dem, så finns de där i vårt omedvetna. Vi bär med oss tegelstenar som trycker ner och påverkar oss, utan att vi tror det, utan att vi uppmärksammar dem. Det behöver inte vara stora problem utan de innehåller också sådant som vi måste göra, vardagliga saker som att handla, städa, diska, laga mat osv. De finns där inuti oss, dygnet runt.
onsdag 18 maj 2011
Konsten att vara snål
I över tre år har jag hyrt detta hus och jag kan med lätthet räkna ut hur många av alla dessa dagar som har varit helt problem fria. Jag menar då inte något som rör min hälsa, utan helt vanliga saker. Sådant som ni andra ser som självklara och inte ens reflekterar över. Jag gjorde inte det heller förut men nu har det blivit min vardag, varje jävla dag blir jag påmind och jag har väldigt svårt att tro, att vi lever på 2000-talet.
Jag kan bara konstatera att vissa människor inte ska vara hyresvärdar, de ska inte ens befatta sig med denna verksamhet. Har man hyresgäster innebär det att man har vissa förpliktelser, vad man än hyr ut. Är man hyresvärd ingår det service inom flera områden eftersom man har ett ansvar gentemot den som hyr. Har man inte förstått eller inte inser att man har vissa skyldigheter ska man inte hyra ut något.
Jag har aldrig upplevt denna negativa atmosfär någon annanstans. Inställningen hos dessa värdar är att tjäna så mycket pengar som möjligt för så lite service och utgifter det bara går. Att laga något som gått sönder bär emot eftersom det innebär en utgift. Har man inte tid att laga det som har gått sönder borde man ta hjälp av en autoriserad firma inom det området som problemet finns. Det borde vara det mest logiska, både för ekonomin och hyresgästen. Att fusk laga resulterar oftast i att det i slutänden blir dyrare och det gynnar ingens plånbok. En massa onödigt arbete uträttas och tiden innan felen åtgärdas är skrämmande och fruktansvärt oansvarligt. Det kostar alltid pengar att äga fastigheter, tiden tar ut sin rätt, inget material håller för evigt. Fort och fel, gör om och gör rätt.
Om man kontinuerligt underhåller sina fastigheter blir inte kostnaden så hög som när man alltid väntar tills det helt säckar ihop. Små utgifter måste vara bättre än att åka på en jätte summa varje gång. Inte ens då tar man sitt ansvar för att se till att standarden upprättshålls och därför får man hyresgäster som vantrivs. Ägarna tål absolut ingen negativ kritik, dom kan inte se det ur hyresgästens perspektiv, inte se helheten och innebörden av deras handlande. Kan man inte ta negativ kritik som något positivt vill man inte hyresgästens bästa. Den som framför kritiken eller en önskan gör det inte för att vara dum, elak eller negativ. Utan oftast handlar det om att rätta till ett "fel" bara för att det ska bli enklare och höja trivseln, att det ska flyta på bättre och faktiskt få ut det man betalar för. Istället reagerar man med ilska och utfall mot den som vågar ställa en fråga, den som äntligen vågar säga ifrån. Det spelar ingen roll vilken ålder det är på den individ som till slut tröttnat på allt som motarbetas, reaktionen blir alltid den samma. Ett otal gånger har vi alla hört följande mening, vi tvingar er inte att hyra av oss utan passar det inte så kan ni flytta härifrån!
Det visar bara en stor brist i ödmjukhet och viljan att få en gemytlig stämning runt omkring sig, för alla tvister beror alltid på de som hyr, aldrig på dem som äger. Det dyker alltid upp problem när man hyr ut och då gäller då att kunna tackla det på rätt sätt. Att låta bli att laga det trasiga går ut över den som hyr. Att det rullar in pengar ses som något helt naturligt men att laga något är mindre motiverande. Då undrar jag, vad är det då som man betalar för? I lagen står det att hyresvärden ska åtgärda problemet inom rimlig tid..
Det tog över två år innan jag fick lås i mina ytterdörrar. Första gången jag påpekade att det inte fanns några nycklar var några dagar efter att jag flyttat in. Då satt en av ägarna vid mitt köksbord för att lämna hyreslapparna. Vilket hon naturligtvis förnekade, hon hade absolut aldrig hört det innan jag påminde henne om problemet, synd att jag har ett bra minne för jag minns det som om det vore igår. Till slut tröttnade jag och betalade bara in en viss summa av hyran, vips var hon här och spelade förvånad dessutom var hon sur över att jag hade dragit in på hyran.
Det är nu 11 månader sedan som min toalett helt brakade ihop. Jag kan inte spola på det normala viset utan är tvungen att fylla en hink i duschen och på så vis spola manuellt. I augusti förra året var en av ägarna här och klippte min gräsmatta för sista gången inför höst och vinter. Jag gick ut för att påtala problemet än en gång, återigen spelade hon att vara helt ovetande. Jag försökte förklara att toan var helt död, den fyller inte på vatten utan jag spolar med en hink. Så, nu är det maj 2011 och här bor jag fortfarande med en stendöd toalett stol. Jag undrar, skulle dom själva vilja ha det så här? Är det ett normalt beteende av en hyresvärd att beröva sin hyresgäst vanlig enkel jävla standard?
Midsommar, jul, nyår och påsk har passerat, jag hade gärna haft min mamma här under några av dessa högtider. Men hur ska jag kunna kräva utan att skämmas, att hon får fylla en hink med vatten när hon är 78 år? Jag vägrar att ta hit vänner. Jag har fått en och samma kommentar från flera utav mina vänner, "om jag skulle bo i detta hus, skulle jag nog vilja ha betalt". En fin gest skulle vara att jag fick ett gäng betalnings fria månader som kompensering för att jag har haft det så här i snart ett helt år. Det vore en fin gest. Handen på hjärtat, är det här normalt?
Jag kan bara konstatera att vissa människor inte ska vara hyresvärdar, de ska inte ens befatta sig med denna verksamhet. Har man hyresgäster innebär det att man har vissa förpliktelser, vad man än hyr ut. Är man hyresvärd ingår det service inom flera områden eftersom man har ett ansvar gentemot den som hyr. Har man inte förstått eller inte inser att man har vissa skyldigheter ska man inte hyra ut något.
Jag har aldrig upplevt denna negativa atmosfär någon annanstans. Inställningen hos dessa värdar är att tjäna så mycket pengar som möjligt för så lite service och utgifter det bara går. Att laga något som gått sönder bär emot eftersom det innebär en utgift. Har man inte tid att laga det som har gått sönder borde man ta hjälp av en autoriserad firma inom det området som problemet finns. Det borde vara det mest logiska, både för ekonomin och hyresgästen. Att fusk laga resulterar oftast i att det i slutänden blir dyrare och det gynnar ingens plånbok. En massa onödigt arbete uträttas och tiden innan felen åtgärdas är skrämmande och fruktansvärt oansvarligt. Det kostar alltid pengar att äga fastigheter, tiden tar ut sin rätt, inget material håller för evigt. Fort och fel, gör om och gör rätt.
Om man kontinuerligt underhåller sina fastigheter blir inte kostnaden så hög som när man alltid väntar tills det helt säckar ihop. Små utgifter måste vara bättre än att åka på en jätte summa varje gång. Inte ens då tar man sitt ansvar för att se till att standarden upprättshålls och därför får man hyresgäster som vantrivs. Ägarna tål absolut ingen negativ kritik, dom kan inte se det ur hyresgästens perspektiv, inte se helheten och innebörden av deras handlande. Kan man inte ta negativ kritik som något positivt vill man inte hyresgästens bästa. Den som framför kritiken eller en önskan gör det inte för att vara dum, elak eller negativ. Utan oftast handlar det om att rätta till ett "fel" bara för att det ska bli enklare och höja trivseln, att det ska flyta på bättre och faktiskt få ut det man betalar för. Istället reagerar man med ilska och utfall mot den som vågar ställa en fråga, den som äntligen vågar säga ifrån. Det spelar ingen roll vilken ålder det är på den individ som till slut tröttnat på allt som motarbetas, reaktionen blir alltid den samma. Ett otal gånger har vi alla hört följande mening, vi tvingar er inte att hyra av oss utan passar det inte så kan ni flytta härifrån!
Det visar bara en stor brist i ödmjukhet och viljan att få en gemytlig stämning runt omkring sig, för alla tvister beror alltid på de som hyr, aldrig på dem som äger. Det dyker alltid upp problem när man hyr ut och då gäller då att kunna tackla det på rätt sätt. Att låta bli att laga det trasiga går ut över den som hyr. Att det rullar in pengar ses som något helt naturligt men att laga något är mindre motiverande. Då undrar jag, vad är det då som man betalar för? I lagen står det att hyresvärden ska åtgärda problemet inom rimlig tid..
Det tog över två år innan jag fick lås i mina ytterdörrar. Första gången jag påpekade att det inte fanns några nycklar var några dagar efter att jag flyttat in. Då satt en av ägarna vid mitt köksbord för att lämna hyreslapparna. Vilket hon naturligtvis förnekade, hon hade absolut aldrig hört det innan jag påminde henne om problemet, synd att jag har ett bra minne för jag minns det som om det vore igår. Till slut tröttnade jag och betalade bara in en viss summa av hyran, vips var hon här och spelade förvånad dessutom var hon sur över att jag hade dragit in på hyran.
Det är nu 11 månader sedan som min toalett helt brakade ihop. Jag kan inte spola på det normala viset utan är tvungen att fylla en hink i duschen och på så vis spola manuellt. I augusti förra året var en av ägarna här och klippte min gräsmatta för sista gången inför höst och vinter. Jag gick ut för att påtala problemet än en gång, återigen spelade hon att vara helt ovetande. Jag försökte förklara att toan var helt död, den fyller inte på vatten utan jag spolar med en hink. Så, nu är det maj 2011 och här bor jag fortfarande med en stendöd toalett stol. Jag undrar, skulle dom själva vilja ha det så här? Är det ett normalt beteende av en hyresvärd att beröva sin hyresgäst vanlig enkel jävla standard?
Midsommar, jul, nyår och påsk har passerat, jag hade gärna haft min mamma här under några av dessa högtider. Men hur ska jag kunna kräva utan att skämmas, att hon får fylla en hink med vatten när hon är 78 år? Jag vägrar att ta hit vänner. Jag har fått en och samma kommentar från flera utav mina vänner, "om jag skulle bo i detta hus, skulle jag nog vilja ha betalt". En fin gest skulle vara att jag fick ett gäng betalnings fria månader som kompensering för att jag har haft det så här i snart ett helt år. Det vore en fin gest. Handen på hjärtat, är det här normalt?
fredag 8 april 2011
Ett fyrkantigt seende
Jag hade bestämt mig för att vara tyst, studera och pejla av hur kossan skulle uppträda. jag och w träffas en liten stund innan denna fars ska äga rum. jag säger, om kossan fortfarande är på stridshumör tänker jag inte engagera mig överhuvudtaget, utan då förblir jag tyst och stirrar ut genom fönstret. båda är vi beredda på att hon ska använda sig av den rektangulära formeln, denna fyrkantiga mall som ska passa alla individer som går sjukskrivna oavsett vilka förutsättningar det finns och anledningar till att de inte kan jobba. dessa bestämda ramar utan någon flexibilitet istället för att den ska anpassas efter enskild individ och kunna se ett steg längre vad som är bäst för just den människan som det handlar om, så ser dom vårat liv som en tv ruta.
jag sätter mig i den stol som är närmast dörren för jag tänkte lämna rummet om hon fortfarande var lika obstinat och okunnig i mitt ärende, hade hon inte läst på och satt sig in i mitt läge tänkte jag inte sitta där och spilla onödig tid. W hälsar alla välkomna och det första kossan gör är att rita en fyrkantig ruta framför sig i luften och säger, jag är absolut inte en person som ser fyrkantigt och inte kan se utanför ramarna! jag var tvungen att titta ner i knät för att inte börja skratta, hon om någon hade väl en dumstrut på skallen. kossan börjar med att gå ut ganska hårt och tar genast upp att de måste följa de riktlinjer som vår lilla gulliga regering bestämt. tanten var lika fyrkantig som de paragrafer hon såg i sin roll som vakthavande befäl. antar att det är skönt att sitta i en grupp och känna att man har en makt via sitt yrke. människor med det här beteendet har säkert inte kommit in på polisskolan, så de tar första bästa tillfälle att släppa fram den strids pitt de bär inom sig.
hon kämpade tappert under dom första minuterna men helt i onödan, hennes strategi eliminerades ganska omgående, hur skulle hon kunna vinna mot W? fast det är klart, hur skulle hon veta att schack är det sista man ska ge sig in på när man har W på andra sidan brädet, W vet redan innan vilken drag man tänker göra härnäst. även min handläggare från arbetsförmedlingen var med på teaterscenen och deltog i denna buskis. K var också helt inne på samma linje som vi hade. jag hade hoppats på det stödet men kunde inte ens föreställa mig hur mycket som K engagerade och sa exakt vad jag ville och kände, vi hade exakt samma uppfattning om min framtid. jag hade inte bara en målvakt med mig utan även en stark libero som sparkade bort dom bollar som W inte behövde fånga. när den känslan nådde mitt hjärta började jag prata och svara på de frågor som kossan ställde direkt till mig.
jag tog upp mina diagnoser, förklarade omfånget av det hela och betonade att jag inte går hemma för att det är roligt, att jag inte heller går hos en psykolog bara för att fördriva min tid. jag poängterade att tar du bort möjligheten för mig att kunna studera under tiden som jag är sjukskriven, är vi tillbaka där vi började och det kan väl inte vara ditt mål? äntligen ser jag en framtid och får det gå i min takt kommer jag att en dag kunna utbilda mig och bli det jag strävar efter. hon försöker då påpeka att vi inte har följt den planering som vi hade kommit överens om förra året. W ingriper med en gång och säger, att det blev lite annorlunda än tänkt är inte vårt fel. det var meningen att bipolär skolan skulle ha börjat i höstas, men det blev förskjutet till våren eftersom läkaren som håller i utbildningen, vilket för övrigt är U´s läkare, hade för mycket att göra och valde då att senarelägga starten. det kunde vi inte göra någonting åt. det var också tänkt att U skulle gå bredvid en hälsocoach vilket hon gärna hade fått, men dennes klienter ville inte det, på grund av att det handlade om privata samtal och inte fysiska aktiviteter. därför försköts planen planen ett halvår men nu följer vi den tänkta vägen som egentligen skulle ha skett i höstas.
därför är det bättre att U är sjukskriven och inte går på rehabiliteringsersättning eftersom den ersättningen bara betalas ut ett år i taget. både K o W tycker att mitt ärende ska gå tillbaka till försäkringskassans ansvar och till hösten flyttas över till arbetsförmedlingen igen. målet vi har är att U ska börja en sysselsättning med rehabiliterings inslag och även studera ett eller flera ämnen på komvux, men det ska ske till hösten. kossan märker att det är ingen idé att ifrågasätta hur vi har tänkt oss hur den framtida planen är förankrad. vi kommer överens om att ha ett nytt möte i maj. att det blir så tätt inpå beror på att W fortfarande inte lyssnar på mig, W har utan mitt medgivande och tillstånd bokat in semester även detta år, hela juni dessutom, det hade väl räckt med en vecka!!
när vi bryter upp från mötet ger jag K från af en kram och viskar i dennes öra, tack för hjälpen. jag får en varm go kram tillbaka och K säger, inga problem, jag vill bara göra det som är bäst för dig. W följer dom båda damerna ut sen sitter vi och pratar en stund. vi är nöjda med mötet och hoppas att kossan kan lägga fram det på ett bra sätt inför den nämnd som bestämmer själva utgången. lite skeptisk är jag, kanske spelade hon ett spel och gör som hon vill ändå. vi tycker också att det inte blev så infekterat som vi trott och förutsatte. W säger, jag var beredd på att gå ut stenhårt för att sedan bara öka! vi avslutar med att skratta åt den fyrkant som tanten hade ritat framför sig precis när mötet började. det är den mest fyrkantiga människa som jag har träffat på säger W. äntligen kan vi släppa lös det skratt som hela tiden hade bubblat inom oss.
jag sätter mig i den stol som är närmast dörren för jag tänkte lämna rummet om hon fortfarande var lika obstinat och okunnig i mitt ärende, hade hon inte läst på och satt sig in i mitt läge tänkte jag inte sitta där och spilla onödig tid. W hälsar alla välkomna och det första kossan gör är att rita en fyrkantig ruta framför sig i luften och säger, jag är absolut inte en person som ser fyrkantigt och inte kan se utanför ramarna! jag var tvungen att titta ner i knät för att inte börja skratta, hon om någon hade väl en dumstrut på skallen. kossan börjar med att gå ut ganska hårt och tar genast upp att de måste följa de riktlinjer som vår lilla gulliga regering bestämt. tanten var lika fyrkantig som de paragrafer hon såg i sin roll som vakthavande befäl. antar att det är skönt att sitta i en grupp och känna att man har en makt via sitt yrke. människor med det här beteendet har säkert inte kommit in på polisskolan, så de tar första bästa tillfälle att släppa fram den strids pitt de bär inom sig.
hon kämpade tappert under dom första minuterna men helt i onödan, hennes strategi eliminerades ganska omgående, hur skulle hon kunna vinna mot W? fast det är klart, hur skulle hon veta att schack är det sista man ska ge sig in på när man har W på andra sidan brädet, W vet redan innan vilken drag man tänker göra härnäst. även min handläggare från arbetsförmedlingen var med på teaterscenen och deltog i denna buskis. K var också helt inne på samma linje som vi hade. jag hade hoppats på det stödet men kunde inte ens föreställa mig hur mycket som K engagerade och sa exakt vad jag ville och kände, vi hade exakt samma uppfattning om min framtid. jag hade inte bara en målvakt med mig utan även en stark libero som sparkade bort dom bollar som W inte behövde fånga. när den känslan nådde mitt hjärta började jag prata och svara på de frågor som kossan ställde direkt till mig.
jag tog upp mina diagnoser, förklarade omfånget av det hela och betonade att jag inte går hemma för att det är roligt, att jag inte heller går hos en psykolog bara för att fördriva min tid. jag poängterade att tar du bort möjligheten för mig att kunna studera under tiden som jag är sjukskriven, är vi tillbaka där vi började och det kan väl inte vara ditt mål? äntligen ser jag en framtid och får det gå i min takt kommer jag att en dag kunna utbilda mig och bli det jag strävar efter. hon försöker då påpeka att vi inte har följt den planering som vi hade kommit överens om förra året. W ingriper med en gång och säger, att det blev lite annorlunda än tänkt är inte vårt fel. det var meningen att bipolär skolan skulle ha börjat i höstas, men det blev förskjutet till våren eftersom läkaren som håller i utbildningen, vilket för övrigt är U´s läkare, hade för mycket att göra och valde då att senarelägga starten. det kunde vi inte göra någonting åt. det var också tänkt att U skulle gå bredvid en hälsocoach vilket hon gärna hade fått, men dennes klienter ville inte det, på grund av att det handlade om privata samtal och inte fysiska aktiviteter. därför försköts planen planen ett halvår men nu följer vi den tänkta vägen som egentligen skulle ha skett i höstas.
därför är det bättre att U är sjukskriven och inte går på rehabiliteringsersättning eftersom den ersättningen bara betalas ut ett år i taget. både K o W tycker att mitt ärende ska gå tillbaka till försäkringskassans ansvar och till hösten flyttas över till arbetsförmedlingen igen. målet vi har är att U ska börja en sysselsättning med rehabiliterings inslag och även studera ett eller flera ämnen på komvux, men det ska ske till hösten. kossan märker att det är ingen idé att ifrågasätta hur vi har tänkt oss hur den framtida planen är förankrad. vi kommer överens om att ha ett nytt möte i maj. att det blir så tätt inpå beror på att W fortfarande inte lyssnar på mig, W har utan mitt medgivande och tillstånd bokat in semester även detta år, hela juni dessutom, det hade väl räckt med en vecka!!
när vi bryter upp från mötet ger jag K från af en kram och viskar i dennes öra, tack för hjälpen. jag får en varm go kram tillbaka och K säger, inga problem, jag vill bara göra det som är bäst för dig. W följer dom båda damerna ut sen sitter vi och pratar en stund. vi är nöjda med mötet och hoppas att kossan kan lägga fram det på ett bra sätt inför den nämnd som bestämmer själva utgången. lite skeptisk är jag, kanske spelade hon ett spel och gör som hon vill ändå. vi tycker också att det inte blev så infekterat som vi trott och förutsatte. W säger, jag var beredd på att gå ut stenhårt för att sedan bara öka! vi avslutar med att skratta åt den fyrkant som tanten hade ritat framför sig precis när mötet började. det är den mest fyrkantiga människa som jag har träffat på säger W. äntligen kan vi släppa lös det skratt som hela tiden hade bubblat inom oss.
lördag 2 april 2011
En berusande dag
En torsdag som jag sent kommer att glömma, kanske gör jag det aldrig, men det har jag ingenting emot.
redan på morgonen spreds sig en härlig glädje i både knopp och kropp. en dag som fick mig att sväva lite i det blå, jag log fånigt för mig själv och lite av min självkänsla fick vatten och näring. det kändes som om livet stannade upp för en stund. jag riktigt sög i mig som en tvättsvamp av dessa upplevelser som jag knappt trodde skulle kunna hända mig. inte nu i alla fall, inte redan. visserligen börjar jag bli väldigt trygg i mig själv. jag har sakta försökt sänka de krav jag har på mig. (jag behöver väl inte erkänna att det är W som ligger bakom för att få fram denna sida hos mig?)
mitt liv är som en gunga som far fram och tillbaka, hopp och förtvivlan, men i torsdags lyckades jag hoppa av gungan och landa stadigt på mina fötter. när jag vaknade var lite av nervositeten närvarande men samtidigt ville jag så hemskt gärna veta svaret. men skulle jag våga starta datorn för att gå ut och kolla min inkorg? jag visste inte ens om jag fått någon respons på det som jag skickat in till min lärare i psykologi. det första skriftliga provet hade en deadline när den skulle vara klar och inlämnad. för en gångs skull var jag ute i god tid, jag skickade in den 5 dagar innan datumet gick ut. det svåraste var faktiskt att avbryta mig själv innan berättelsen blev 100m lång. jag blev förvånad över att ämnet fängslade mig i flera timmar.
mitt lilla mål jag har med kursen är att jag ska ta mig dit, och inte välja att stoppa huvudet i sanden eller dyka ner till botten och gömma mig under en sten. efter frukosten tassade jag upp till datorn, sträckte ut fingret och tryckte in knappen för att väcka datorn till liv. just denna morgon inbillade jag mig att den var segare än vanligt, men till slut var jag uppkopplad på nätet och jag tryckte genast på mail ikonen. det fanns ett inkommet mail och till slut var jag modig nog för att läsa vad som stod.
det var nästan så att ögonen, med hjälp av en fjäder, ploppade ut ur skallen och fastnade på skärmen som två klibbiga sniglar. jag hade förberett mig på ett G för det var det jag hoppades på och strävat efter. men det stod inte ett G, det stod med stora tydliga bokstäver att jag fått VG+!!!! jag minns inte ens när jag skrev ett prov senast eller läste en läxa. ni anar inte hur glad och stolt jag blev, det var liksom ett kvitto på att jag kan om jag vill. jag fullkomligt flög upp ur stolen, sträckte upp armarna i en segergest och skrek, YES! Hobbe höll på att flyga upp i taket, med denna glädje kunde jag bara inte stoppa, jag var tvungen att få utlopp för alla dessa känslor, jag kände inom mig. tur att jag bor på landet och att datorn befinner sig en våning upp.
jag kunde inte hejda mig jag var tvungen att berätta det för någon, för jag ville dela denna enorma upplevelse ögonblickligen. det naturliga valet blev W, för en gångs skull fick W ett mail från mig som inte innehöll några problem och jag visste att W skulle bli lika glad. samtidigt visste jag att W skulle bli en aning orolig för att jag nu skulle höja kraven och återigen spänna bågen för hårt. det gjorde jag också, men det var en av Amors pilar som äntligen träffade mig rätt mellan knapparna.
men det stoppade inte där, utan ytterligare en positiv händelse inträffade denna dag som gjorde att jag log från öra till öra, likt en bredkäftad groda. utav bara farten fick jag för mig att prova mina jeans som legat oanvända under flera år pga viktökningen av mediciner. till min stora förvåning gled min kropp ner utan problem, jag kom i dom byxor som jag fått på min 30 års dag! naturligtvis skulle jag köpt en triss lott denna dag.
nu har det gått några veckor sen denna härliga dag berusade mitt liv. jag har sedan dess blivit godkänd på båda muntliga proven vi haft och fått VG+ på det andra skriftliga provet. nu laddar jag inför det tredje skriftliga, men jag kommer inte att bli varken ledsen eller besviken om resultatet inte blir lika bra. för jag har redan överträffat mig själv och bevisat att jag inte är dummare än någon annan.
under dessa dryga två år som jag och W träffats, har inte W sett mig i något annat än de två adidas brallor som jag skiftat mellan. med en gång märkte W att jag hade jeans på mig och såg stoltheten i mina ögon. dubbel glädje är äkta glädje.
redan på morgonen spreds sig en härlig glädje i både knopp och kropp. en dag som fick mig att sväva lite i det blå, jag log fånigt för mig själv och lite av min självkänsla fick vatten och näring. det kändes som om livet stannade upp för en stund. jag riktigt sög i mig som en tvättsvamp av dessa upplevelser som jag knappt trodde skulle kunna hända mig. inte nu i alla fall, inte redan. visserligen börjar jag bli väldigt trygg i mig själv. jag har sakta försökt sänka de krav jag har på mig. (jag behöver väl inte erkänna att det är W som ligger bakom för att få fram denna sida hos mig?)
mitt liv är som en gunga som far fram och tillbaka, hopp och förtvivlan, men i torsdags lyckades jag hoppa av gungan och landa stadigt på mina fötter. när jag vaknade var lite av nervositeten närvarande men samtidigt ville jag så hemskt gärna veta svaret. men skulle jag våga starta datorn för att gå ut och kolla min inkorg? jag visste inte ens om jag fått någon respons på det som jag skickat in till min lärare i psykologi. det första skriftliga provet hade en deadline när den skulle vara klar och inlämnad. för en gångs skull var jag ute i god tid, jag skickade in den 5 dagar innan datumet gick ut. det svåraste var faktiskt att avbryta mig själv innan berättelsen blev 100m lång. jag blev förvånad över att ämnet fängslade mig i flera timmar.
mitt lilla mål jag har med kursen är att jag ska ta mig dit, och inte välja att stoppa huvudet i sanden eller dyka ner till botten och gömma mig under en sten. efter frukosten tassade jag upp till datorn, sträckte ut fingret och tryckte in knappen för att väcka datorn till liv. just denna morgon inbillade jag mig att den var segare än vanligt, men till slut var jag uppkopplad på nätet och jag tryckte genast på mail ikonen. det fanns ett inkommet mail och till slut var jag modig nog för att läsa vad som stod.
det var nästan så att ögonen, med hjälp av en fjäder, ploppade ut ur skallen och fastnade på skärmen som två klibbiga sniglar. jag hade förberett mig på ett G för det var det jag hoppades på och strävat efter. men det stod inte ett G, det stod med stora tydliga bokstäver att jag fått VG+!!!! jag minns inte ens när jag skrev ett prov senast eller läste en läxa. ni anar inte hur glad och stolt jag blev, det var liksom ett kvitto på att jag kan om jag vill. jag fullkomligt flög upp ur stolen, sträckte upp armarna i en segergest och skrek, YES! Hobbe höll på att flyga upp i taket, med denna glädje kunde jag bara inte stoppa, jag var tvungen att få utlopp för alla dessa känslor, jag kände inom mig. tur att jag bor på landet och att datorn befinner sig en våning upp.
jag kunde inte hejda mig jag var tvungen att berätta det för någon, för jag ville dela denna enorma upplevelse ögonblickligen. det naturliga valet blev W, för en gångs skull fick W ett mail från mig som inte innehöll några problem och jag visste att W skulle bli lika glad. samtidigt visste jag att W skulle bli en aning orolig för att jag nu skulle höja kraven och återigen spänna bågen för hårt. det gjorde jag också, men det var en av Amors pilar som äntligen träffade mig rätt mellan knapparna.
men det stoppade inte där, utan ytterligare en positiv händelse inträffade denna dag som gjorde att jag log från öra till öra, likt en bredkäftad groda. utav bara farten fick jag för mig att prova mina jeans som legat oanvända under flera år pga viktökningen av mediciner. till min stora förvåning gled min kropp ner utan problem, jag kom i dom byxor som jag fått på min 30 års dag! naturligtvis skulle jag köpt en triss lott denna dag.
nu har det gått några veckor sen denna härliga dag berusade mitt liv. jag har sedan dess blivit godkänd på båda muntliga proven vi haft och fått VG+ på det andra skriftliga provet. nu laddar jag inför det tredje skriftliga, men jag kommer inte att bli varken ledsen eller besviken om resultatet inte blir lika bra. för jag har redan överträffat mig själv och bevisat att jag inte är dummare än någon annan.
under dessa dryga två år som jag och W träffats, har inte W sett mig i något annat än de två adidas brallor som jag skiftat mellan. med en gång märkte W att jag hade jeans på mig och såg stoltheten i mina ögon. dubbel glädje är äkta glädje.
söndag 20 mars 2011
Roliga minnen och ibland klantiga
Vi hade bott i Wassbacken några månader, det hade regnat lite och plåten på den bro som går över göta kanal var blöt och hal. jag kom farande på cykeln med J alldeles bakom, jag vrider på huvudet för att kolla hur nära han befann sig. cykelns gummihjul tappar fästet på plåten och jag vurpar. sen minns jag inget mer förrän jag vaknar upp i famnen på mamma när hon bar mig hem. jag hade fått hjärnskakning och spydde som en gris. gubben befann sig 25 mil bort, mamma har inget körkort så jag kan förstå hennes panik. morsan ringer efter en ambulans men det finns ingen ledig men till slut får hon tag på en granne som kör oss in till Mariestad. jag får stanna kvar ett par dagar men det var inte det som var värst. dagen då mamma ska hämta mig är jag inte alls på gott humör. jag sitter vid ett bord och lägger pussel när hon dyker upp rummet. morsan förstår direkt vad som är fel, varför jag var så ilsken. jag hade inte fått med mig några extra kläder utan jag fick låna några som fanns på avdelningen. dom hade klätt mig i en klänning!!
flera gånger i veckan var det olika korpfotbollslag som tränade på fotbollsplanen alldeles i närheten av oss. även Moholms damlag var där för att träna och ibland spelades det matcher. jag ville ha en ny cykel och hade bestämt mig för att förstöra den jag hade. varje gång det var någon slags aktivitet på planen la jag alltid cykeln bakom någons bil i förhoppning om att den skulle backas över och förstöras. jag visste inte då att min kommande svägerskas pappa var med i ett utav korplagen, varje gång såg han vad jag gjorde men han sa inget. det tog ett tag innan jag lyckades med min lilla handling. till slut är det en av tjejerna i damlaget som backar över cykeln, äntligen! jag fick ingen ny cykel! när jag många många år senare träffar J´s svärfar berättar han gladeligen om vad jag hade haft för mig. varje gång skrattade han lika mycket, han hade inte glömt denna lilla "oskyldiga" incident.
jag har opererats två gånger, diskbråck och när jag tog bort mandlarna. jag gillar sjukhusmiljön. innan jag rullas in till operationen försöker dom att sätta på mig en rosa plast smäck på mitt huvud. jag vägrar, jag vill ha en blå!! jag ville inte heller bli sövd förrän jag hade sett hur operationssalen såg ut. när jag till slut vaknar upp efteråt står det en manlig sköterska vid sängen och säger, du ska få ett stolpiller mot smärtan. han frågar lite blygt om han eller jag ska utföra denna procedur. jag gör det själv sa jag, jag ville inte ha någon som var i min bak. jag får en plasthandske och detta jätte piller. jag är fortfarande ganska omtumlad och på gränsen att behöva lägga en pizza. när jag är klar säger jag till killen, hoppas att jag stoppade den i rätt hål. han blir både generad och full i skratt, han piper iväg ganska snabbt med en härlig skrattsalva som ekade i hela lokalen. gubben som ligger i sängen bredvid mig säger, alla har varit jätte oroliga för dig, de var på väg att köra upp dig till intensiven eftersom du inte vaknade. jag har legat här bredvid dig och sjungit som en operasångare men det hjälpte inte, vilken go gubbe.
när jag och X bodde i Finnerödja ville jag hjälpa till med att hugga ved. X var väldigt van och älskade att ta sin motorsåg för att fälla ett träd. jag svingar på för fullt, men tänkte inte på att där grenarna hade suttit var trät extra hårt. jag höjer yxan för att med full kraft klyva denna träbit. yxan slinter och smack så satt den i vänster smalben. jag ser genast att det gått hål på overallen, långkalsongerna och det sipprade ut blod. efter ett tag säger jag till X, jag högg mig i benet. först trodde inte X på mig eftersom jag var så lugn men när jag visar ingångshålet drar X genast av mig brallorna. jag ville inte titta. så det blev en tripp till sjukhuset i Mariestad, syddes med fyra stygn.
hittade min pärm som innehåller en mängd urklipp från min fotbollstid. bäst av alla är det urklippet från 1979, vi hade precis vunnit division 2 och var då klara för att spela i den högsta serien nästa år. Högsta serien!! även om det inte gick som planerat 1980 så var detta en enorm upplevelse, vilket otroligt härligt minne!!
jag avslutar denna berättelse med vad en granne sa till mig en gång. "varför tvättar du bilen flera gånger i veckan, den blir ju snart lika skitig igen. jag svarade, varför tvättar du dina kläder, dom blir ju snart lika skitiga igen."
flera gånger i veckan var det olika korpfotbollslag som tränade på fotbollsplanen alldeles i närheten av oss. även Moholms damlag var där för att träna och ibland spelades det matcher. jag ville ha en ny cykel och hade bestämt mig för att förstöra den jag hade. varje gång det var någon slags aktivitet på planen la jag alltid cykeln bakom någons bil i förhoppning om att den skulle backas över och förstöras. jag visste inte då att min kommande svägerskas pappa var med i ett utav korplagen, varje gång såg han vad jag gjorde men han sa inget. det tog ett tag innan jag lyckades med min lilla handling. till slut är det en av tjejerna i damlaget som backar över cykeln, äntligen! jag fick ingen ny cykel! när jag många många år senare träffar J´s svärfar berättar han gladeligen om vad jag hade haft för mig. varje gång skrattade han lika mycket, han hade inte glömt denna lilla "oskyldiga" incident.
jag har opererats två gånger, diskbråck och när jag tog bort mandlarna. jag gillar sjukhusmiljön. innan jag rullas in till operationen försöker dom att sätta på mig en rosa plast smäck på mitt huvud. jag vägrar, jag vill ha en blå!! jag ville inte heller bli sövd förrän jag hade sett hur operationssalen såg ut. när jag till slut vaknar upp efteråt står det en manlig sköterska vid sängen och säger, du ska få ett stolpiller mot smärtan. han frågar lite blygt om han eller jag ska utföra denna procedur. jag gör det själv sa jag, jag ville inte ha någon som var i min bak. jag får en plasthandske och detta jätte piller. jag är fortfarande ganska omtumlad och på gränsen att behöva lägga en pizza. när jag är klar säger jag till killen, hoppas att jag stoppade den i rätt hål. han blir både generad och full i skratt, han piper iväg ganska snabbt med en härlig skrattsalva som ekade i hela lokalen. gubben som ligger i sängen bredvid mig säger, alla har varit jätte oroliga för dig, de var på väg att köra upp dig till intensiven eftersom du inte vaknade. jag har legat här bredvid dig och sjungit som en operasångare men det hjälpte inte, vilken go gubbe.
när jag och X bodde i Finnerödja ville jag hjälpa till med att hugga ved. X var väldigt van och älskade att ta sin motorsåg för att fälla ett träd. jag svingar på för fullt, men tänkte inte på att där grenarna hade suttit var trät extra hårt. jag höjer yxan för att med full kraft klyva denna träbit. yxan slinter och smack så satt den i vänster smalben. jag ser genast att det gått hål på overallen, långkalsongerna och det sipprade ut blod. efter ett tag säger jag till X, jag högg mig i benet. först trodde inte X på mig eftersom jag var så lugn men när jag visar ingångshålet drar X genast av mig brallorna. jag ville inte titta. så det blev en tripp till sjukhuset i Mariestad, syddes med fyra stygn.
hittade min pärm som innehåller en mängd urklipp från min fotbollstid. bäst av alla är det urklippet från 1979, vi hade precis vunnit division 2 och var då klara för att spela i den högsta serien nästa år. Högsta serien!! även om det inte gick som planerat 1980 så var detta en enorm upplevelse, vilket otroligt härligt minne!!
jag avslutar denna berättelse med vad en granne sa till mig en gång. "varför tvättar du bilen flera gånger i veckan, den blir ju snart lika skitig igen. jag svarade, varför tvättar du dina kläder, dom blir ju snart lika skitiga igen."
torsdag 10 mars 2011
En egen ängel
Tänker tillbaka på min framfart med bilen, att jag redan som ung inspirerades av höga farter.
jag köpte min första bil när jag hade gått klart skolan på Bosön, jag hade bott hemma ett par dagar men min längtan efter att dra upp dit igen var både stark och jobbig att bära på. jag visste att mamma skulle bli jätte ledsen nu när jag äntligen hade kommit hem igen. men för mig existerade det inga andra möjligheter jag ville iväg så fort som möjligt. nu kan jag känna att jag var egoistisk och det ger mig lite dåligt samvete men vad hade jag här, vad hade jag för val? jag har alltid varit impulsiv och följt den första tanken, den första känslan. av en väns sambo köpte jag denna vackra mörkröda Volvo amazon 123 gt för 4500kr. jag tog ett lån på banken, det var mitt första lån men absolut inte det sista, det är sommaren 1984.
efter ytterligare några dagar packar jag bilen och far tillbaka till Lidingö eftersom jag hade haft turen att få ett sommar jobb där. jag hade lovat mig själv att den första låten jag skulle spela i min första bil var Knock on wood med Ammi Stewert. den var verkligen inte populär 1984 utan den var en stor hit 1979. men jag älskade den låten redan efter första gången jag hörde den och det var då jag bestämde mig. i bilen fanns det en kassettbands spelare och den var så lyxig att man inte manuellt behövde vända på kassetten utan det funkade i alla fall, det var stort! så fort jag kom ut på E20 drog jag igång den på högsta volym, det var en underbar känsla med musiken och den höga hastigheten.
jag var en ung, dum och oerfaren förare som absolut inte insåg några risker i bilkörning. vid den åldern finns det inga barriärer som är för stora utan det dristiga tar överhand. jag hade ingen körvana och redan då inga spärrar eller tankar på att det var farligt att utsätta mig för både det ena och det andra. därför ägde jag inte denna bil mer än i en månad, ungefär. det kunde ha kostat mig livet för jag råkade ut för en olycka eller jag gjorde så att jag utsattes för denna olycka. när jag hade jobbat klart för dagen tog jag bilen för att åka en liten sväng. jag var otroligt lycklig med denna bil, många kom fram och beundrade den när jag hade parkerat någonstans.
jag körde omkring på Lidingö och fick syn på en grusväg som jag ville utforska lite. jag körde lugnt och stilla, till slut kommer jag fram till ett hus och där slutade vägen. jag vänder och gasar på som en galning, i den första högerkurvan uppe på ett krön får jag sladd, bilen tappar fästet på rullgruset och jag hamnar nere i diket på vänster sida av vägen. allt går så fort och jag kunde inte kontrollera bilen eftersom jag inte hade någon vana eller spärrar. efter ca 50m står det en stor björk i diket, med full kraft smackar jag in i den med vänster framflygel. bilen far upp på vägen och voltar, jag vet inte hur många varv jag snurrade runt nedför backen, men till slut hamnade jag stående på alla fyra däcken en bra bit ner på högersida av vägen.
taket är intryckt, huven och fronten på bilen hade tryckts in så pass att motorn pressades tillbaka och kommit in en bit i kupén. jag satt där en lång stund och som tur var hade jag säkerhets bältet på mig. naturligtvis var jag chockad men just då insåg jag inte vidden av det hela, hur det faktiskt kunde ha gått. många börjar gråta vid chock men jag reagerade precis tvärtom, jag skrattade. jag hade inte en skråma på hela kroppen. människorna som bodde i huset hade hört smällen och genast ringt efter en ambulans, polisen kom också.
jag ville inte följa med till sjukhuset, jag var mera orolig över bilen och hur jag skulle berätta det för morsan. poliserna kör mig till Bosön och en bärjare tog hand om bilen. skadorna var så stora att det inte fanns en chans att fixa till den. på grund av mitt övermod, dåliga omdöme, dumdristighet, oerfarenhet och en vansinnes färd fick denna resa ett abrupt slut. en olycka som kunde ha slutat i en tragedi, jag hade en fruktansvärd tur. jag borde ha blivit skrämd av denna upplevelse men jag köper genast en ny amazon. i början aktade jag mig för alltför höga hastigheter på grusvägar men annars var det full rulle som gällde i alla lägen. jag ägde inte heller den andra bilen så länge, jag spränger motorn en vinterdag på väg till jobbet och vips så var även den bilen förbrukad.
genom hela mitt liv har höga hastigheter fascinerat mig. en inre drift som jag inte har kunnat stoppa, jag ville det inte heller för det gav mig en berusning, en känsla av viktlöshet. jag har gjort många galna tok färder under alla dessa år, under alla årstider. det är därför som jag tror, att jag har en egen ängel som vakar över mig och skyddar mig i alla möjliga situationer. vad skulle det annars kunna vara?
"just call me angel of the morning, angel
just touch my cheek before you leave me
oh baby
just call me angel of the morning, angel
then slowly turn away from me" / text av Chip Taylor
jag köpte min första bil när jag hade gått klart skolan på Bosön, jag hade bott hemma ett par dagar men min längtan efter att dra upp dit igen var både stark och jobbig att bära på. jag visste att mamma skulle bli jätte ledsen nu när jag äntligen hade kommit hem igen. men för mig existerade det inga andra möjligheter jag ville iväg så fort som möjligt. nu kan jag känna att jag var egoistisk och det ger mig lite dåligt samvete men vad hade jag här, vad hade jag för val? jag har alltid varit impulsiv och följt den första tanken, den första känslan. av en väns sambo köpte jag denna vackra mörkröda Volvo amazon 123 gt för 4500kr. jag tog ett lån på banken, det var mitt första lån men absolut inte det sista, det är sommaren 1984.
efter ytterligare några dagar packar jag bilen och far tillbaka till Lidingö eftersom jag hade haft turen att få ett sommar jobb där. jag hade lovat mig själv att den första låten jag skulle spela i min första bil var Knock on wood med Ammi Stewert. den var verkligen inte populär 1984 utan den var en stor hit 1979. men jag älskade den låten redan efter första gången jag hörde den och det var då jag bestämde mig. i bilen fanns det en kassettbands spelare och den var så lyxig att man inte manuellt behövde vända på kassetten utan det funkade i alla fall, det var stort! så fort jag kom ut på E20 drog jag igång den på högsta volym, det var en underbar känsla med musiken och den höga hastigheten.
jag var en ung, dum och oerfaren förare som absolut inte insåg några risker i bilkörning. vid den åldern finns det inga barriärer som är för stora utan det dristiga tar överhand. jag hade ingen körvana och redan då inga spärrar eller tankar på att det var farligt att utsätta mig för både det ena och det andra. därför ägde jag inte denna bil mer än i en månad, ungefär. det kunde ha kostat mig livet för jag råkade ut för en olycka eller jag gjorde så att jag utsattes för denna olycka. när jag hade jobbat klart för dagen tog jag bilen för att åka en liten sväng. jag var otroligt lycklig med denna bil, många kom fram och beundrade den när jag hade parkerat någonstans.
jag körde omkring på Lidingö och fick syn på en grusväg som jag ville utforska lite. jag körde lugnt och stilla, till slut kommer jag fram till ett hus och där slutade vägen. jag vänder och gasar på som en galning, i den första högerkurvan uppe på ett krön får jag sladd, bilen tappar fästet på rullgruset och jag hamnar nere i diket på vänster sida av vägen. allt går så fort och jag kunde inte kontrollera bilen eftersom jag inte hade någon vana eller spärrar. efter ca 50m står det en stor björk i diket, med full kraft smackar jag in i den med vänster framflygel. bilen far upp på vägen och voltar, jag vet inte hur många varv jag snurrade runt nedför backen, men till slut hamnade jag stående på alla fyra däcken en bra bit ner på högersida av vägen.
taket är intryckt, huven och fronten på bilen hade tryckts in så pass att motorn pressades tillbaka och kommit in en bit i kupén. jag satt där en lång stund och som tur var hade jag säkerhets bältet på mig. naturligtvis var jag chockad men just då insåg jag inte vidden av det hela, hur det faktiskt kunde ha gått. många börjar gråta vid chock men jag reagerade precis tvärtom, jag skrattade. jag hade inte en skråma på hela kroppen. människorna som bodde i huset hade hört smällen och genast ringt efter en ambulans, polisen kom också.
jag ville inte följa med till sjukhuset, jag var mera orolig över bilen och hur jag skulle berätta det för morsan. poliserna kör mig till Bosön och en bärjare tog hand om bilen. skadorna var så stora att det inte fanns en chans att fixa till den. på grund av mitt övermod, dåliga omdöme, dumdristighet, oerfarenhet och en vansinnes färd fick denna resa ett abrupt slut. en olycka som kunde ha slutat i en tragedi, jag hade en fruktansvärd tur. jag borde ha blivit skrämd av denna upplevelse men jag köper genast en ny amazon. i början aktade jag mig för alltför höga hastigheter på grusvägar men annars var det full rulle som gällde i alla lägen. jag ägde inte heller den andra bilen så länge, jag spränger motorn en vinterdag på väg till jobbet och vips så var även den bilen förbrukad.
genom hela mitt liv har höga hastigheter fascinerat mig. en inre drift som jag inte har kunnat stoppa, jag ville det inte heller för det gav mig en berusning, en känsla av viktlöshet. jag har gjort många galna tok färder under alla dessa år, under alla årstider. det är därför som jag tror, att jag har en egen ängel som vakar över mig och skyddar mig i alla möjliga situationer. vad skulle det annars kunna vara?
"just call me angel of the morning, angel
just touch my cheek before you leave me
oh baby
just call me angel of the morning, angel
then slowly turn away from me" / text av Chip Taylor
lördag 5 mars 2011
Om hon bara visste
Sen jag började läsa på komvux i januari och började på bipolär skolan i februari, har jag känt att jag börjar få kontroll på vad jag ska inrikta mig på. jag valde bort ett ämne och bara det gjorde mig flera kilon lättare. jag blev godkänd vid det muntliga förhöret i psykologi och där växte jag 1 dm.
äntligen började jag känna att vi börjar få en struktur som funkar för mig och som jag mår bra av, som jag klarar av. allt mer har jag slappnat av, känt glädje och levt lite på hoppet, att nu jävlar går det framåt i min utveckling. jag har lyckats tränga bort mina framtidsplaner och bara göra så gott jag kan på det jag har i fokus här och nu. äntligen kändes det som allt det jobb jag o W har gjort började ge resultat och att min medicinering passade mig alldeles ypperligt i detta skede.
MEN, det förändrades fort när denna kossa från försäkringskassan i Skövde ringde en kväll i denna vecka. hennes första fråga löd, studerar du ett ämne och går på bipolär skolan, är det bara det du gör?! jag började försöka förklara för henne hur landet låg men hon var inte villig att lyssna för fem öre. hon pratade oavbrutet, hon tyckte att jag måste ut på marknaden för att provjobba mm. dina dagar går ut sista mars så då måste du göra något. jag sa att jag nästa vecka kommer att skicka in mitt sjukintyg och en ansökan om förlängning på mina dagar. hennes attityd var inget som gjorde mig glad eller trevlig, hon var påstridig som en pitbull terrier.
efter en stund säger hon, ja jag har ju inte satt mig in i ditt ärende men du måste ut och göra något mer än bara dom två aktiviteterna hur kan hon ha åsikter om hon inte ens har läst igenom min journal!! hon fortsätter att vara aggressiv och helt oförmögen att lyssna till det jag säger. hon var inte mottaglig för någon information och jag kände mig utsatt, jag fick försvara mig själv om varför jag var sjukskriven. du går på rehabiliterings ersättning nu och om du inte klarar av att aktivera dig mer är det lika bra att vi lägger ner ditt ärende. då tänkte jag, ja då får jag inte ens plugga på komvux!! det är ju för fan flera steg bakåt dumma kossa!! till slut får jag nog, hjärnan kokar samtidigt blir jag ledsen. jag sa, du får ringa min psykolog för du lyssnar inte på vad jag säger, kanske W kan förklara för dig så du fattar.
kärringen ville att jag skulle ställa mig på en frisbee och flyga fram som en örn, jag som nyss har fått lämna godsfinkan. jag skulle ut på marknaden vilket skulle innebära att jag snart snubblar över mina egna fötter igen. det samtalet slog undan allt det hopp som jag har känt i mig. allt som jag har sett framemot dödade hon på någon minut, hon släckte den låga som började skina allt klarare. hon tryckte ett hål i mitt skinn så saven börjar rinna ut, sakta men säkert. OM hon bara visste hur mycket det jävla samtalet förstörde för mig!!
återigen känns det som om jag inte deltar i det verkliga livet. jag ligger under en dm tjock klar is där jag ser alla andra leva men jag är instängd, har svårt att andas, mina tårar fryser till is av det kalla vattnet och det känns som att jag är levande begravd.
Everything`s gone, far away
Here we're standing now
With no words left to say / Gotthard-heaven
äntligen började jag känna att vi börjar få en struktur som funkar för mig och som jag mår bra av, som jag klarar av. allt mer har jag slappnat av, känt glädje och levt lite på hoppet, att nu jävlar går det framåt i min utveckling. jag har lyckats tränga bort mina framtidsplaner och bara göra så gott jag kan på det jag har i fokus här och nu. äntligen kändes det som allt det jobb jag o W har gjort började ge resultat och att min medicinering passade mig alldeles ypperligt i detta skede.
MEN, det förändrades fort när denna kossa från försäkringskassan i Skövde ringde en kväll i denna vecka. hennes första fråga löd, studerar du ett ämne och går på bipolär skolan, är det bara det du gör?! jag började försöka förklara för henne hur landet låg men hon var inte villig att lyssna för fem öre. hon pratade oavbrutet, hon tyckte att jag måste ut på marknaden för att provjobba mm. dina dagar går ut sista mars så då måste du göra något. jag sa att jag nästa vecka kommer att skicka in mitt sjukintyg och en ansökan om förlängning på mina dagar. hennes attityd var inget som gjorde mig glad eller trevlig, hon var påstridig som en pitbull terrier.
efter en stund säger hon, ja jag har ju inte satt mig in i ditt ärende men du måste ut och göra något mer än bara dom två aktiviteterna hur kan hon ha åsikter om hon inte ens har läst igenom min journal!! hon fortsätter att vara aggressiv och helt oförmögen att lyssna till det jag säger. hon var inte mottaglig för någon information och jag kände mig utsatt, jag fick försvara mig själv om varför jag var sjukskriven. du går på rehabiliterings ersättning nu och om du inte klarar av att aktivera dig mer är det lika bra att vi lägger ner ditt ärende. då tänkte jag, ja då får jag inte ens plugga på komvux!! det är ju för fan flera steg bakåt dumma kossa!! till slut får jag nog, hjärnan kokar samtidigt blir jag ledsen. jag sa, du får ringa min psykolog för du lyssnar inte på vad jag säger, kanske W kan förklara för dig så du fattar.
kärringen ville att jag skulle ställa mig på en frisbee och flyga fram som en örn, jag som nyss har fått lämna godsfinkan. jag skulle ut på marknaden vilket skulle innebära att jag snart snubblar över mina egna fötter igen. det samtalet slog undan allt det hopp som jag har känt i mig. allt som jag har sett framemot dödade hon på någon minut, hon släckte den låga som började skina allt klarare. hon tryckte ett hål i mitt skinn så saven börjar rinna ut, sakta men säkert. OM hon bara visste hur mycket det jävla samtalet förstörde för mig!!
återigen känns det som om jag inte deltar i det verkliga livet. jag ligger under en dm tjock klar is där jag ser alla andra leva men jag är instängd, har svårt att andas, mina tårar fryser till is av det kalla vattnet och det känns som att jag är levande begravd.
Everything`s gone, far away
Here we're standing now
With no words left to say / Gotthard-heaven
torsdag 3 mars 2011
En röd tråd
har under de senaste dagarna ägnat mig åt att läsa igenom allt som jag har förmedlat till er. jag ser en klar röd tråd som slingrar sig genom mitt liv, likt en skallerorm med dess farliga gift. jag ser också min inkompetens i mina val av partner. jag fattar inte hur jag gång på gång gör om samma jävla misstag. det får mig att ifrågasätta om mina hjärnceller någon gång fungerat och träffats. hela livet har jag agerat utan att använda min magkänsla i kärlek eller rättare sagt, jag har konstant ignorerat den, tagit på mig skygglappar och bara följt med av farten. hur puckad får man bli??
nu ska man ju inte förebrå sig själv av olika anledningar men varför vaknade jag aldrig upp medan det skedde och pågick? när ett förhållande baseras på fel grunder finns det ingen anledning att stanna kvar. om det inte ger en någonting borde man inte trava på i samma spår. det känns som om jag alltid hamnade på en travbana, varv efter varv utan någon målgång. det enda som skedde var att kuskarna byttes ut och alla höll stenhårt i tömmarna. ibland var jag en galopp häst som sprang allt vad jag orkade med en galen jockey i sadeln och jag försökte forcera alla hinder men oftast sprang jag rakt igenom dem.
det mest fundamentala i ett förhållande är kärlek, äkta underbar kärlek och inte psykisk terror. jag försvarar inte mitt handlande utan jag ifrågasätter starkt mitt agerande och undrar vad jag tänkte på, hur jag tänkte och varför jag inte tog hänsyn till mina egna känslor. den sista i raden gör mig mest brydd över varför jag ens var där för jag kände inte någon attraktion överhuvudtaget, varken i det yttre eller till det inre. 18 år slängde jag bort på fel människor, 18 år som jag aldrig får tillbaka, 18 år fyllda av helvete men det är över och förbi, det tillhör historien. finns ingen anledning att tänka tillbaka för jag blir bara deprimerad, förbannad och mitt självhat frodas då inuti mig. nu vill jag se framåt utan att dessa år ska påverka mig alldeles för mycket. dessa individer som under alla år förpestat min tillvaro är inte ens värda min uppmärksamhet. men en dynamitgubbe uppkörd i röva på var och en av dom skulle inte sitta helt fel!
det händer flera positiva saker i mitt liv just nu. jag har blivit mer social, tagit upp kontakten med flera vänner, fått nya vänner via båda skolorna, bett vänner om hjälp och även lyckats med att ringa till några. en del vänner har varit helt makalösa i sitt tålamod och haft en stor acceptans under dessa år. fast att jag inte har hört av mig under långa perioder har de fortsatt att hålla kontakten med mig på ett eller annat sätt. en del har jag förlorat sen jag började med min blogg. om det säger N: " att dom troligtvis känner sig träffade och tagit åt sig av texten pga att sanningen gör ont." ja en del känner sig nog träffade, en del har tagit illa vid sig, en del tycker nog att det är orättvist att bli omnämnd och att jag har varit för ärlig i min berättelse. konstigt eftersom ingen är nämnd vid namn, nästan ingen vet ens vem jag berättar om och ingen av dom känner varandra. men jag tar det, för det har skilt agnarna från vetet.
det är söndag och jag har lite ågren inför morgondagen. då ska jag lämna in den första läxan i psykologi och det kommer även att ske en muntlig redovisning i grupp. det jag alltid har gjort vid ett sådant läge är att skita i läxan och struntat i att gå dit. jag har haft två veckor på mig att göra den färdig men naturligtvis har jag dragit ut på det. jag har väldigt enkelt funnit andra saker som lockat mig mera. min tanke följde det vanliga mönstret, det gör jag sen, det fixar sig, jag hinner. jag har precis tagit tag i det lilla problemet när jag började skriva var inte min motivation den bästa. men idag kunde jag inte undgå att se boken eftersom jag igår kväll placerade den uppe på vattenkokaren, dumma mig! ju mer jag läste växte mitt intresse hela tiden och det blev snart helt fängslande. det blev lättare att läsa när jag hela tiden försökte härröra till mitt eget liv och associera händelser, människor jag mött och alla de roller som jag har spelat. jag är glad över att jag har stor erfarenhet och att jag nu har nytta av den.
jag har accepterat det bipolära och min adhd. jag vet att jag har haft dessa diagnoser under hela mitt liv utan att veta om det, men känt att det var något inom mig som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå. jag har mått dåligt sen tonåren och väldigt ofta ville jag inte leva. den känslan har förföljt mig genom livet ibland har den varit mer påtaglig och ibland lite lättare att leva med. min utmattningsdepression var den utlösande faktorn som lyfte upp det bipolära till ytan, kanske var det så att jag också var deprimerad på grund av det bipolära. kanske var det så att jag egentligen inte skulle ha medicineras för utmatt.depp utan fått medicin för min bipolära diagnos men varken jag eller någon annan upptäckte den tidigt. pucko piller kan ha en motsatt effekt och framkalla maniska perioder på löpande band. det kan förklara varför jag ofta var uppe på nätterna och målade om i alla rum med en outtröttlig energi. man kan få pucko piller idag för det bipolära men alltid i en kombination med en "renodlad" medicin. egentligen är medicinen för människor som har epilepsi men vid studier har dom upptäckt att den även fungerar på bipolär sjukdom. alla bipolära behöver vård för det är en dödlig sjukdom med många självmord. det är en sjukdom som behöver kvalificerad medicinsk vård, det är en sjukdom som ska tas på allvar.
en vän till mig beskrev adhd så klockrent. förut trodde man inte att det kvinnliga könet kunde drabbas av adhd utan männen fick den totala uppmärksamheten män och kvinnor reagerar oftast olika när de bär på en adhd diagnos. män är mer aggressiva, högljudda, synliga, hamnar ofta i bråk med andra för att få ur sig all den oro som finns i kroppen, de har svårare att behärska sig. kvinnor har ett annat uppförande därför kan det vara svårare att upptäcka diagnosen och det var säkert därför som man inte trodde att kvinnor kunde få adhd. deras symptom syns inte utåt för dessa individer har en självkontroll och är disciplinerade de sköter allt runtomkring sig med en stor koll och perfektionism. nu kommer den beskrivning som min vän berättade. i Uppsala finns det en damm där svanar och änder simmar lugnt omkring, allt ser idylliskt ut, det är lugnt och fridfullt. på vattenytan ser allt harmoniskt men tittar man under vattenytan är det full fart med alla fåglarnas ben som hela tiden är i rörelse. precis så känns det att ha adhd för mig, lugnt utåt men med ett ständigt kaos på insidan.
när det dyker upp lite ljusgråa dagar glömmer jag lätt dom dagar som innehållit alla nyanser av den underbart varma blåa färgen. där hela skalan av blått har riktigt glittrat och lyst upp min vardag. precis som en klarblå himmel med nattens alla stjärntecken där även mitt tecken är helt synligt, tvillingarnas
nu ska man ju inte förebrå sig själv av olika anledningar men varför vaknade jag aldrig upp medan det skedde och pågick? när ett förhållande baseras på fel grunder finns det ingen anledning att stanna kvar. om det inte ger en någonting borde man inte trava på i samma spår. det känns som om jag alltid hamnade på en travbana, varv efter varv utan någon målgång. det enda som skedde var att kuskarna byttes ut och alla höll stenhårt i tömmarna. ibland var jag en galopp häst som sprang allt vad jag orkade med en galen jockey i sadeln och jag försökte forcera alla hinder men oftast sprang jag rakt igenom dem.
det mest fundamentala i ett förhållande är kärlek, äkta underbar kärlek och inte psykisk terror. jag försvarar inte mitt handlande utan jag ifrågasätter starkt mitt agerande och undrar vad jag tänkte på, hur jag tänkte och varför jag inte tog hänsyn till mina egna känslor. den sista i raden gör mig mest brydd över varför jag ens var där för jag kände inte någon attraktion överhuvudtaget, varken i det yttre eller till det inre. 18 år slängde jag bort på fel människor, 18 år som jag aldrig får tillbaka, 18 år fyllda av helvete men det är över och förbi, det tillhör historien. finns ingen anledning att tänka tillbaka för jag blir bara deprimerad, förbannad och mitt självhat frodas då inuti mig. nu vill jag se framåt utan att dessa år ska påverka mig alldeles för mycket. dessa individer som under alla år förpestat min tillvaro är inte ens värda min uppmärksamhet. men en dynamitgubbe uppkörd i röva på var och en av dom skulle inte sitta helt fel!
det händer flera positiva saker i mitt liv just nu. jag har blivit mer social, tagit upp kontakten med flera vänner, fått nya vänner via båda skolorna, bett vänner om hjälp och även lyckats med att ringa till några. en del vänner har varit helt makalösa i sitt tålamod och haft en stor acceptans under dessa år. fast att jag inte har hört av mig under långa perioder har de fortsatt att hålla kontakten med mig på ett eller annat sätt. en del har jag förlorat sen jag började med min blogg. om det säger N: " att dom troligtvis känner sig träffade och tagit åt sig av texten pga att sanningen gör ont." ja en del känner sig nog träffade, en del har tagit illa vid sig, en del tycker nog att det är orättvist att bli omnämnd och att jag har varit för ärlig i min berättelse. konstigt eftersom ingen är nämnd vid namn, nästan ingen vet ens vem jag berättar om och ingen av dom känner varandra. men jag tar det, för det har skilt agnarna från vetet.
det är söndag och jag har lite ågren inför morgondagen. då ska jag lämna in den första läxan i psykologi och det kommer även att ske en muntlig redovisning i grupp. det jag alltid har gjort vid ett sådant läge är att skita i läxan och struntat i att gå dit. jag har haft två veckor på mig att göra den färdig men naturligtvis har jag dragit ut på det. jag har väldigt enkelt funnit andra saker som lockat mig mera. min tanke följde det vanliga mönstret, det gör jag sen, det fixar sig, jag hinner. jag har precis tagit tag i det lilla problemet när jag började skriva var inte min motivation den bästa. men idag kunde jag inte undgå att se boken eftersom jag igår kväll placerade den uppe på vattenkokaren, dumma mig! ju mer jag läste växte mitt intresse hela tiden och det blev snart helt fängslande. det blev lättare att läsa när jag hela tiden försökte härröra till mitt eget liv och associera händelser, människor jag mött och alla de roller som jag har spelat. jag är glad över att jag har stor erfarenhet och att jag nu har nytta av den.
jag har accepterat det bipolära och min adhd. jag vet att jag har haft dessa diagnoser under hela mitt liv utan att veta om det, men känt att det var något inom mig som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå. jag har mått dåligt sen tonåren och väldigt ofta ville jag inte leva. den känslan har förföljt mig genom livet ibland har den varit mer påtaglig och ibland lite lättare att leva med. min utmattningsdepression var den utlösande faktorn som lyfte upp det bipolära till ytan, kanske var det så att jag också var deprimerad på grund av det bipolära. kanske var det så att jag egentligen inte skulle ha medicineras för utmatt.depp utan fått medicin för min bipolära diagnos men varken jag eller någon annan upptäckte den tidigt. pucko piller kan ha en motsatt effekt och framkalla maniska perioder på löpande band. det kan förklara varför jag ofta var uppe på nätterna och målade om i alla rum med en outtröttlig energi. man kan få pucko piller idag för det bipolära men alltid i en kombination med en "renodlad" medicin. egentligen är medicinen för människor som har epilepsi men vid studier har dom upptäckt att den även fungerar på bipolär sjukdom. alla bipolära behöver vård för det är en dödlig sjukdom med många självmord. det är en sjukdom som behöver kvalificerad medicinsk vård, det är en sjukdom som ska tas på allvar.
en vän till mig beskrev adhd så klockrent. förut trodde man inte att det kvinnliga könet kunde drabbas av adhd utan männen fick den totala uppmärksamheten män och kvinnor reagerar oftast olika när de bär på en adhd diagnos. män är mer aggressiva, högljudda, synliga, hamnar ofta i bråk med andra för att få ur sig all den oro som finns i kroppen, de har svårare att behärska sig. kvinnor har ett annat uppförande därför kan det vara svårare att upptäcka diagnosen och det var säkert därför som man inte trodde att kvinnor kunde få adhd. deras symptom syns inte utåt för dessa individer har en självkontroll och är disciplinerade de sköter allt runtomkring sig med en stor koll och perfektionism. nu kommer den beskrivning som min vän berättade. i Uppsala finns det en damm där svanar och änder simmar lugnt omkring, allt ser idylliskt ut, det är lugnt och fridfullt. på vattenytan ser allt harmoniskt men tittar man under vattenytan är det full fart med alla fåglarnas ben som hela tiden är i rörelse. precis så känns det att ha adhd för mig, lugnt utåt men med ett ständigt kaos på insidan.
när det dyker upp lite ljusgråa dagar glömmer jag lätt dom dagar som innehållit alla nyanser av den underbart varma blåa färgen. där hela skalan av blått har riktigt glittrat och lyst upp min vardag. precis som en klarblå himmel med nattens alla stjärntecken där även mitt tecken är helt synligt, tvillingarnas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)