Hur kunde det gå så illa?

Idag träffade jag en gammal dam nere i byn. Jag kände inte igen henne men tydligen så hade hon full koll på vem jag är. Hon hade läst min första bok och fällde denna kommentar: "Hur kunde det gå så illa för dig? Du hade ju allt." Just då tänkte jag inte exakt på vad hon hade sagt. Jag försökte förmedla att jag är ju fortfarande vid liv och har kommit en bra bit på väg, tillbaka. Fram till dess hade mitt humör varit hyggligt men när jag satte mig på moppen för att åka hem, kände jag hur en olustig känsla började växa inom mig. För varje meter ökade styrkan och till slut kom ångesten farande som på beställning.

När jag satte mig i soffan kom tårarna. Då slog det mig, vad då allt? Vad var det jag hade?

Efter ett tag började gamla tankar och minnen dyka upp. Jag tänkte, vem hade gissat på att jag en dag skulle balla ur? Att just jag inte skulle klara av livet? Jag tror faktiskt inte att många hade satsat några pengar på det alternativet. För handen på hjärtat tror jag inte att någon ens tänkte den tanken. Då, i skolan, var jag ju alltid glad, rolig och tuff.. Jag undrar vart jag tog vägen?

Vad jag än skriver om så låter det dystert, djupt, sorgset, tråkigt mm. Bara negativa vinklar. Det får mig att tänka, är jag verkligen sådan i verkligheten, i själva livet? Är det så alla uppfattar mig, nya som gamla vänner, bekanta och omgivning? Vart tog min humor vägen, mitt skratt, skämt och glädje? Jag kanske är tråkig. Jag kanske aldrig har varit annat än så här? Har jag? Är det så andra har upplevt mig och nu upplever??

Det har trillat många tårar ikväll. För när jag tänker efter är jag nog i en situation som varken jag eller någon annan hade kunna tro. Medan alla andra är upptagna med sina liv, sin familj, intressen, arbete och vänner, sitter jag här alldeles ensam. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam i hela mitt liv. Jag minns inte ens när jag ringde till någon, förutom mamma. Några hör av sig med jämna mellanrum, men de flesta har tröttnat efter all den tid som jag har stängt in mig. Telefonen kan vara tyst i flera dagar. Om inte mamma fanns så skulle den vara tyst i flera veckor. Det är ingen som har gjort något fel, jag har bara gömt mig för länge och nu vet jag inte, hur man börjar om.

Jag är allt bra vilsen. Jag vill inte vara hemma men jag vill inte heller vara borta. Jag klarar av att sitta hos mamma i flera timmar. När jag kommer hem är, blir, ensamheten så uppenbar. Då är det bättre att vara hemma hela tiden för då glömmer jag omvärlden. Då blir jag inte påmind om hur livet ska vara, hur roligt det är att träffa andra, då har jag inget att sakna.

Är det mitt öde, att leva helt ensam? Att alltid känna sig ensam....

Snart tystnar musiken..

Svart klädd herre

Jag ser honom komma gående över ängen. En svart klädd herre som är okänd för de flesta, en hemlig man. Men för mig är han välbekant. Vi har umgåtts sedan jag var barn. Jag vet vem han är på väg till, jag vet att han letar efter mig. Med bestämda steg närmar han sig. Han viskar i mitt öra, du har en öppen dörr och en rastlös själ. Slut dina ögon och följ med mig. Jag lovar att du äntligen hittar allt som du har sökt efter. Men det är ditt beslut för det är din föreställning. Jag överger dig aldrig, jag kommer alltid att finnas. Titta in i ditt hjärta för där bor jag.

Jag undrar, kommer han en dag att bli starkare än mig? Eller kommer vi att gå skilda vägar? Om jag bara visste svaret..

Så nu sitter jag här och umgås lite försiktigt med en ask Imovane. Jag hade ingen aning om att de var rena krutpaketet. De ska få stå här på bordet ett tag så att de smälter in i omgivningen och blir en del av mig och mitt. För det kommer inte att ske, just nu. Jag tänker på min mamma. Skulle hon klara av att mista ett barn till? Knappast troligt. Men ska man behöva ta hänsyn till sådant eller ska man sätta sig själv i första rummet? Jag kan inte göra så mot henne. Hon behöver mig och jag behöver henne. Älskade mamma!

"Hur ska jag vara? Ser jag pigg ut tror alla att jag är frisk. Är jag glad tror alla att jag mår prima. Försöker jag vara positiv tror alla att jag är hemma för skojs skull eller är lat. Ser jag trött ut vill folk inte besvära. Är jag på dåligt humör tycker de att jag är tråkig. Är jag negativ tycker de att jag gnäller och vill inte alls umgås med mig. Så frågan är hur ska jag vara för att bli tagen på allvar och ändå få vara som jag vill och känner mig för stunden?"

Bitterljuvt

Ibland spelar det ingen roll hur, vad eller när. Det spelar heller ingen roll om man säger något eller inte....
Det som var ok igår behöver inte var det idag. De fel man har sagt och gjort flera månader tillbaka kommer aldrig att glömmas. De kommer fram när man minst anar det. Ordagrant återges dem enbart i eget syfte. Små hållhakar som man har delat med sig i förtroende.

När en ny krock uppstår får man alltid något annat slängt i ansiktet. Små saker som har legat och pyrt men som inte togs upp då det var aktuellt.

Lyckas man, tack vare riktiga vänner, lösa ett problem så är inte heller det rätt. Hur skulle jag kunna tacka nej till ett erbjudande som innebar att jag nu kan umgås och ta hand om mamma utan att behöva ha kniven på strupen? Jag fick hjälp av en nära vän med månadens räkningar. Vad skulle jag ha gjort? Låtit dem gå till inkasso och bara sitta och vänta på kronofogden? Min vän sa, det är sådant som vänner är till för. Det är väldigt lätta ord att säga men enormt svåra att leva upp till. Det är ord som många slänger ur sig men när det kommer till kritan är verkligheten en annan. Jag bad inte om någon hjälp. Men jag har känt henne snart i 20 år och jag vet, hon aldrig har hört den panik jag kände. När vi kom in på hur min mamma håller på att förändras började jag gråta. Jag bad om att få ringa upp senare när jag hade lugnat ner mig lite. Jag vet att hon aldrig har hört mig gråta och därav förstod hon hur mycket hjälp jag behövde. Hon ville att jag skulle kunna vara med mamma. Det tog ett bra tag innan jag tackade ja till hennes erbjudande.

Det samma gäller om man får en oväntad överraskning som man inte ens har bett om. Jag fick en present för att kunna nå ut till fler människor med min senaste bok. Syns jag inte, finns jag inte. Jag visste inte om den förrän bibliotekets tidning kom ut i slutet på februari. Men i all röra och soppa så glömde jag berätta och dela med mig av gåvan. Jag visste mycket väl att det skulle bli tjafs. Jag ville berätta det när vi skulle träffas om några dagar. För mig var det en otrolig fin gest, en present som betydde jätte mycket för mig. Något som jag inte hade en aning om men som ändå blev fel. Jag kommer aldrig att glömma den fråga som gjorde att jag bestämde mig för, nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer mm. Frågan löd, varför har du ljugit för mig.. :P

Det kanske finns en anledning att jag inte berättade. Mitt uppe i all kaos skulle jag ändå få höra hur hopplös jag är när det gäller pengar. Jag tog emot hjälp från den hand som sträcktes ut, jag fick en annonsplats av en annan hand som jag inte kunde göra någonting åt. Men båda dessa gester värmde mitt hjärta och tog mig en bit framåt.

"När allt är sagt och gjort, är mer sagt än gjort"

Hon håller på att förändras

Angående pengar kan jag bara skylla på mig själv. Hade jag skött den bättre, brytt mig om den och tagit tag i den tidigare, hade inte det problemet uppstått. När jag äntligen gjorde det och såg en ljusare framtid var det ändå för sent. Enligt den kalkyl jag formulerade skulle jag få flera tusen över i månaden. Eftersom jag har fått nya dagar från försäkringskassan, har beloppet gått upp till den högsta nivån. Jag räknade kallt med att allt skulle funka och gå i lås. Men det visade sig att min plan var lika skör som ett kristallglas. Det är så typiskt mig, att lyckas snubbla på målsnöret....

Besökte mamma idag för att hjälpa henne med diverse saker. En sak kan jag lugnt säga. Jag går hellre i personlig konkurs tusen gånger än att behöva känna, uppleva och se hur hon håller på att förändras. Hon fyller 80 i år så det är inte konstigt, jag vet det!

Det är en naturlig utgång, jag vet det!! Men smärtan, paniken, ångesten och ledsamheten är något  fruktansvärt att uppleva och acceptera. Vi har så mycket att ta igen. Förlorade år som har sprungit iväg och formats efter mitt uppträdande och agerande. På grund av mitt dåliga tänkande när det handlar om pengar, har jag inte råd att ha en bil. Hade jag en bil skulle jag ägna hela sommaren till att ta med mamma ut på olika utflykter. Göra sådant vi borde ha upplevt tillsammans mycket tidigare.

Jag märker hela tiden förändringar. Hur hennes hjärna börjar ta en ny väg. Det är både otäckt att se och höra hur minnet påverkas, hur förvirrad hon kan vara, att hon ser, hör och inbillar sig saker som inte finns. Ibland känner mamma inte igen sin lägenhet. Det bor någon annan där som rör till hennes prylar och kläder. Eller så är någon där på nätterna och ändrar på allt. Idag gick hon in i garderoben men kom snart tillbaka. Hon sa, jag höll på att sätta mig och pinka i garderoben.

I julas förstod hon inte varför julafton aldrig inträffade på samma dag. Varför hennes mamma ibland fyller år i december och ibland i januari. Hon har börjat glömma att ta sin medicin, ibland kommer hon inte ihåg om hon har tagit den. Det som är lite positivt är att mamma har ett gott humör. Men det överväger inte den smärtan som dunkar i bröstet.

Jag ser och känner av alla nyanser. Jag kan inte göra någonting åt det. Och det är väldigt frustrerande. Jag ser klart och tydligt hur både kroppen och knoppen påverkas och försämras. När jag är där får jag tårar i ögonen som jag absolut inte vill visa för henne. När jag åkte därifrån började jag gråta som en galning. Jag har suttit här i flera timmar med stora floder rinnande utmed mina kinder.

Blir det mycket sämre får jag och min bror överväga olika alternativ. Men innan sommaren tänker jag inte göra något åt saken. Jag kan inte ta ifrån hennes längtan att det snart är sommar. Då mamma kan sitta på balkongen, titta ut över kanalen och pryda balkongen med en massa blommor. Jag kan inte det, jag klarar inte av det!! Jag kan inte ta ifrån henne den lycka som hon känner när sommaren kommer. Jag kan inte göra mamma så illa. Jag tänker hjälpa henne och ta hand om mamma så mycket jag bara orkar. Jag ska finnas där och ge henne all den kärlek som hon förtjänar.

Jag ska överösa henne med blommor och göra balkongen till ett paradis. Mamma älskar blommor. Jag kan inte såra henne, göra henne illa så länge som hon ändå är närvarande. För det är hon inom många områden. Den dagen då hon inte fungerar, den dagen hon inte förstår, den dagen ska jag ta tag i det. Men jag pallar inte för det nu. Jag vill att hon ska vara hemma så länge som möjligt. Jag kan inte!!

Hur fan klarar man av en sådan här situation utan att gå sönder? Utan att hjärtat går i tusen bitar? 
Jag håller på att få ett psykbryt, hur ska jag kunna se en framtid när jag känner i hela mig, att det bara kan gå åt ett håll?

Min älskade mamma!! Kom tillbaka!! Lämna mig inte!! Jag älskar dig!!