Hur kunde det gå så illa?

Idag träffade jag en gammal dam nere i byn. Jag kände inte igen henne men tydligen så hade hon full koll på vem jag är. Hon hade läst min första bok och fällde denna kommentar: "Hur kunde det gå så illa för dig? Du hade ju allt." Just då tänkte jag inte exakt på vad hon hade sagt. Jag försökte förmedla att jag är ju fortfarande vid liv och har kommit en bra bit på väg, tillbaka. Fram till dess hade mitt humör varit hyggligt men när jag satte mig på moppen för att åka hem, kände jag hur en olustig känsla började växa inom mig. För varje meter ökade styrkan och till slut kom ångesten farande som på beställning.

När jag satte mig i soffan kom tårarna. Då slog det mig, vad då allt? Vad var det jag hade?

Efter ett tag började gamla tankar och minnen dyka upp. Jag tänkte, vem hade gissat på att jag en dag skulle balla ur? Att just jag inte skulle klara av livet? Jag tror faktiskt inte att många hade satsat några pengar på det alternativet. För handen på hjärtat tror jag inte att någon ens tänkte den tanken. Då, i skolan, var jag ju alltid glad, rolig och tuff.. Jag undrar vart jag tog vägen?

Vad jag än skriver om så låter det dystert, djupt, sorgset, tråkigt mm. Bara negativa vinklar. Det får mig att tänka, är jag verkligen sådan i verkligheten, i själva livet? Är det så alla uppfattar mig, nya som gamla vänner, bekanta och omgivning? Vart tog min humor vägen, mitt skratt, skämt och glädje? Jag kanske är tråkig. Jag kanske aldrig har varit annat än så här? Har jag? Är det så andra har upplevt mig och nu upplever??

Det har trillat många tårar ikväll. För när jag tänker efter är jag nog i en situation som varken jag eller någon annan hade kunna tro. Medan alla andra är upptagna med sina liv, sin familj, intressen, arbete och vänner, sitter jag här alldeles ensam. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam i hela mitt liv. Jag minns inte ens när jag ringde till någon, förutom mamma. Några hör av sig med jämna mellanrum, men de flesta har tröttnat efter all den tid som jag har stängt in mig. Telefonen kan vara tyst i flera dagar. Om inte mamma fanns så skulle den vara tyst i flera veckor. Det är ingen som har gjort något fel, jag har bara gömt mig för länge och nu vet jag inte, hur man börjar om.

Jag är allt bra vilsen. Jag vill inte vara hemma men jag vill inte heller vara borta. Jag klarar av att sitta hos mamma i flera timmar. När jag kommer hem är, blir, ensamheten så uppenbar. Då är det bättre att vara hemma hela tiden för då glömmer jag omvärlden. Då blir jag inte påmind om hur livet ska vara, hur roligt det är att träffa andra, då har jag inget att sakna.

Är det mitt öde, att leva helt ensam? Att alltid känna sig ensam....

Snart tystnar musiken..