Svart klädd herre

Jag ser honom komma gående över ängen. En svart klädd herre som är okänd för de flesta, en hemlig man. Men för mig är han välbekant. Vi har umgåtts sedan jag var barn. Jag vet vem han är på väg till, jag vet att han letar efter mig. Med bestämda steg närmar han sig. Han viskar i mitt öra, du har en öppen dörr och en rastlös själ. Slut dina ögon och följ med mig. Jag lovar att du äntligen hittar allt som du har sökt efter. Men det är ditt beslut för det är din föreställning. Jag överger dig aldrig, jag kommer alltid att finnas. Titta in i ditt hjärta för där bor jag.

Jag undrar, kommer han en dag att bli starkare än mig? Eller kommer vi att gå skilda vägar? Om jag bara visste svaret..

Så nu sitter jag här och umgås lite försiktigt med en ask Imovane. Jag hade ingen aning om att de var rena krutpaketet. De ska få stå här på bordet ett tag så att de smälter in i omgivningen och blir en del av mig och mitt. För det kommer inte att ske, just nu. Jag tänker på min mamma. Skulle hon klara av att mista ett barn till? Knappast troligt. Men ska man behöva ta hänsyn till sådant eller ska man sätta sig själv i första rummet? Jag kan inte göra så mot henne. Hon behöver mig och jag behöver henne. Älskade mamma!

"Hur ska jag vara? Ser jag pigg ut tror alla att jag är frisk. Är jag glad tror alla att jag mår prima. Försöker jag vara positiv tror alla att jag är hemma för skojs skull eller är lat. Ser jag trött ut vill folk inte besvära. Är jag på dåligt humör tycker de att jag är tråkig. Är jag negativ tycker de att jag gnäller och vill inte alls umgås med mig. Så frågan är hur ska jag vara för att bli tagen på allvar och ändå få vara som jag vill och känner mig för stunden?"