onsdag 4 december 2013

Hennes död kom mig så nära

Från och med idag kommer jag inte att berätta så mycket om mamma. Jag vill att människor talar med och till henne istället för att prata om henne. Den respekten förtjänar mamma precis som alla andra individer. Som det är nu och som det alltid har varit, ringer man hellre runt till varandra och diskuterar vederbörande. Dessa samtal avslutas alltid men samma fras, säg ingenting till mamma, säg ingenting till Anders, säg ingenting till Ullis....den meningen står mig upp i halsen! Det jag vill dela med mig av, är att mamma mår mycket bättre, nästan som sitt forna jag :)

I ett tidigare inlägg berättade jag om en resa till Borås djurpark. Det var den 18:e juli som jag tillsammans med de andra på mötesplatsen Kom In besökte djurparken. Drygt två månader senare, för att vara exakt, så skedde denna fruktansvärda och tragiska händelse den 29:e september.

En av deltagarna går bort alldeles för tidigt, hon blev endast 48 år. Jag tänker inte berätta på vilket sätt eller varför. Jag kände henne bara lite på ytan. Vi talades vid varje gång som våra vägar möttes. De flesta i byn visste vem hon var. Man såg henne överallt, komma gående med sina stavar. Alla tror sig känna henne bara för att hon utmärkte sig på det sättet. Stavarna var hennes verktyg för att kunna gå, få motion och träffa andra människor.

Efter hennes död, precis som det brukar vara, for det omkring alla möjliga rykten. Alla hade sin version. "Det kunde man ju lista ut, det visste man ju att det skulle gå så osv." Jag reagerade väldigt starkt på denna tragedi. Den grep tag i mitt hjärta och det blev så uppenbart eftersom vi nyss hade träffats på Kom In.

Vid denna tid arbetstränade jag på kyrkan. När jag var på väg till lunchen passerade jag askgravplatsen. Jag ryckte till när jag såg den lilla pinnen som det stod hennes namn på. Nu var det så definitiv, ett bevis på att det hade skett, nu var det verklighet. Hennes död kom mig så nära som det bara kan. Varje dag, ibland flera gånger, gick jag dit och pratade med henne. Helt ofattbart!

Dagen innan hennes minnesstund skulle ske, såg jag en av mina arbetskamrater gräva den grop som skulle bli hennes nya hem. Jag stod en bit bort, jag valde att inte stå bredvid, det hade blivit alldeles för mycket. För jag grät, känslan blev så himla stark, reaktionen kändes både psykiskt och fysisk. Jag såg henne framför mig, bilder kom upp, minnen.

Dagen efter gick jag till hennes plats. Den runda ringen avslöjade att nu var hon där. Jag satte mig alldeles intill. Jag ville inte stå på henne. Där nere stod hennes urna, hennes aska.

Någon veckor senare skulle jag hjälpa till att köra in en kista i kyrkan. I bårhuset finns det en loggbok. Där står det namn på dem som finns i det rummet. Så fort en människa ska lämna den platsen så måste det bokföras av vem och när händelsen äger rum. I boken såg jag hennes namn, på ett av skåpen står det urnor. Jag visste var hon hade väntat på sin tur.

Denna vidriga händelse grep tag i mig mycket starkare än vad jag någonsin kunde ha föreställt mig. Det kommer fortfarande tårar när jag tänker på henne. Två barn har mist sin mamma, en man har blivit änkling. Det är så många som berörs. Hennes mamma, pappa, mormor, morfar mm, listan kan göras hur lång som helst.

När jag är nere i byn åker jag till henne och tänder ett ljus. Jag hoppas innerligt att hennes minne ska bevaras och att hon har funnit frid. Att hennes barn klarar av att gå vidare. Tänker på dig, din död kom mig så nära.

"Livet går inte i repris. Du är i direktsändning varje minut. Lev ditt liv. Lev här. Lev nu."