Psykologi boken jag citerar lite från idag är skriven av Martin Levander och den används som läromedel på gymnasiet och komvux.
ett kapitel heter: reaktionsbildning och rationalisering
" en vuxen man drömmer om sin far som nyligen avlidit, han sörjde hans död intensivt, ja nästan för mycket. under en psykoanalys visar dock sonen glimtvis aggressiva tendenser mot fadern - men vill inte erkänna dessa. så småningom börjar han minnas traumatiska händelser från barndomen. sonen hade upplevt en rivialitet om modern, och fadern hade ofta uppträtt brutalt och aggressivt mot sonen. sedan 7 års åldern hade dock förhållandet blivit bättre och sonen hade beundrat och försökt efterlikna sin far.
de aggressiva känslorna mot fadern hade förvandlats till beundran, men under faderns dödskamp hade en del av de ursprungliga aggressionerna kommit tillbaka. att önska livet ur sin far är dock en så förbjuden känsla att ytterligare reaktionsbildning behövdes. i den psykoanalys som han genomgår kan dock sonen erkänna även sina negativa känslor mot fadern, bearbeta dom och avsluta sorgearbetet. "
han fortsätter:" ett sätt att dölja sina förbjudna känslor för överjaget är att vända dem till deras motsatser. det handlar alltså inte om att ljuga för andra, snarare för sig själv. man kan oxå ofta se förnekande som ett sätt för jaget att skaffa sig lite andrum, innan det tar itu med verkligheten. denna försvarsmekanism kallas för reaktionsbildning och innebär att en känsla eller en impuls vänds till sin motsats. förvandlingen är en omedveten process, så det handlar inte om att hyckla eller låtsas. rationaliseringen innebär att vi tolkar verkligheten och oss själva, så att allt framstår så tilltalande som möjligt. vi framställer våra motiv och önskningar som bättre än vad de är."
jag var beredd på väldigt starka reaktioner efter mitt blogg inlägg om G och mig. jag var provokativ av flera orsaker, jag ville väcka olika känslor hos er känslor som man kanske inte vågar ta tag i eller ens tänka på. det finns ingen människa på jorden med enbart "rena" tankar. jag önskade verkligen inte livet ur min bror, historien Martin berättar om har hänt men det gäller att kunna tolka texten och föra in den i ett sammanhang vi förstår eller kan förknippa till en medmänniskas situation eller till oss själva.
jag har aldrig trott att det inom en familj bara finns vackra sidor. ingen familje medlem kan uppfatta deras egna familj på lika sätt, alla tolkar vi vår omgivning olika, bl.a beroende på ålder och kön, men oxå via de yttre påverkningarna. man kan välja att gå i sin bubbla, allt för att minska risken att bli konfronterad av dom andra eller slippa ta tag i den förbjudna känslan att, jag tycker inte om alla i min familj. det är ett erkännande som är tufft men för mig var det nödvändigt. nu när jag äntligen gjort det, känner jag mig oerhört lättad, ärlig och befriad. jag respekterar G för den han var precis som jag gör med alla andra människor.
jag står för det jag skrivit och jag mår mycket bättre av att ha kommit fram till den insikten. den känslan har hela livet funnits inuti mig, det är ju ingenting som bara ploppade upp. en känsla som jag pö om pö har tagit upp med W. min första tanke var, nu kommer W låsa in mig bakom lås och bom i ett vadderat rum, men istället fick jag respons för mina känslor och en "kvittens" på, att det jag berättade inte var onormalt.
när jag några dagar senare läste i min psykologibok fick jag oxå en bekräftelse på att man kan känna så här. även om jag är spektakulär i mina tankebanor och vill provocera, har jag ändå lika rätt att ha dessa känslor. om jag fortsatt förneka dom hade de suttit i vägen för min fortsatta rehabilitering, nu kan jag istället inrikta mig på andra problem och finna nya möjligheter att gå vidare, utvecklas utan att ha dåligt samvete. och det är nödvändigt att släppa mycket av det förflutna för att kunna bli hel igen.
jag har inte fått någon reaktion alls på mitt inlägg, mer än att tystnaden talar för sig själv.
lördag 29 januari 2011
fredag 28 januari 2011
Börje och jag
Varje gång jag ser honom gå där ensam blir jag ledsen i hjärtat. mitt dåliga samvete väcks till liv och jag är förbannad på mig själv, jag bara måste ta reda på fakta om vad som är ok och inte ok. hans blick följer mig när jag är ute för att slänga sopor eller tar bilen ner till byn. Börje är ingen liten kille, han har ett stort manligt huvud med snälla ögon, han är en ståtlig tjur med ljus päls.
jag ser honom stå där alldeles stilla ibland i flera timmar beroende på vädret. när det blåser och regnar vänder han rumpan mot ovädret för att slippa få den piskande vinden i ansiktet. men han flyr inte regnet, vädrets makter utspelar sig runt honom varje dag, ändå står han alltid på samma ställe. han har ett skjul att gå in i för att hålla sig torr men han väljer inte det alternativet, han går aldrig in där utan står hellre ute i det fria, jag förstår honom.
han tillbringade flera veckor där inne i somras, instängd bakom en galler grind, med lera och avföring långt upp på benen. jag såg hans leriga och skitiga kropp som var inbäddad i den sörja som var hans liggunderlag, som borde bestått av halm, massor av halm. jag förstår fortfarande inte varför han var instängd, vad var anledningen, meningen, orsaken,vitsen?? ensam stod han där i värmen med en mängd insekter som nyttjar hans ofördelaktiga situation. jag hoppas leran på hans kropp fungerar som en inpackning och skyddar honom från en del angrepp, kanske är dessa kreatur bättre skyddade via sin päls än vad hästar är. det står en höbal utanför grinden men han får bara ut sin tunga eftersom avstånden mellan de lodräta stålrören i den rektangulära grinden är på tok för smala för hans breda mule. redan om ett par dagar kommer hans chans att vara helt obefintlig för att nå fram till födan ....har han vatten??
varje dag som jag passerar hans fängelse ber jag att han fortfarande är vid liv och inte ligger död i all gyttja och skit. varför är han berövad sin frihet?
en dag var någon till slut barmhärtig och släppte honom fri, äntligen kunde han äta gräs precis som dom andra gör i hagen bredvid. hela sommaren har han tillbringat ensam i sin hage, varje kväll hör jag hur han råmar, för mig är det smärtsamt och ångesfyllt. han håller på ett bra tag, först låga och korta ljud men succesivt ökar intensiviteten. hela huset fylls av dessa läten som berättar om hans ensamhet, han skriker till slut ut sin frustration, nattens mörker fylls av hans råmande.
vi har mycket gemensamt jag och Börje, han är ensam i sin hage och jag i min, vi har ungefär samma känsla inom oss när mörkret kommer. han har liksom jag svårt att passa in fast vi inte hellre vill något annat. våra liv påverkas av att vi har svårt med den sociala biten, vi känner oss utanför eftersom vi båda är annorlunda.
jag ser Börje från mitt köksfönster och på något underligt sätt känner jag en gemenskap med honom. till slut har hans råmande blivit en "trygghet", ett ljud som gör mig lugn i sinnet för då vet jag att han fortfrande är vid liv, men det hugger i mitt hjärta av sorg och förståelse, varför blir han utsatt?
det är nu i slutet på januari och han är fortfarande ensam, vissa dagar har han mat andra inte. han har börjat vila i skjulet under natten eftersom det är snö i hela hagen och ibland bitande kyla, med en kall nordlig vind. hans päls är fortfarande fullständigt täckt av samma ingredienser, gyttja och avföring. hans madrass av halm byts väldigt sällan ut, det görs inte rent speciellt ofta och han tvingas då att ligga i denna sankmark. något som han inte kan påverka själv, han är helt beroende av människan precis som alla våra husdjur. han behöver daglig tillsyn, det ligger under vårt ansvar han är en levande varelse. denna stora gestalt med en otrolig vacker utstrålning har vunnit mitt hjärta för länge sedan, mitt djurhjärta, för jag är en sann djurvän.
varför kan han inte få en kompis att gå med, en liten kalv som accepterar honom som han är, vilsen och annorlunda?
jag ser honom stå där alldeles stilla ibland i flera timmar beroende på vädret. när det blåser och regnar vänder han rumpan mot ovädret för att slippa få den piskande vinden i ansiktet. men han flyr inte regnet, vädrets makter utspelar sig runt honom varje dag, ändå står han alltid på samma ställe. han har ett skjul att gå in i för att hålla sig torr men han väljer inte det alternativet, han går aldrig in där utan står hellre ute i det fria, jag förstår honom.
han tillbringade flera veckor där inne i somras, instängd bakom en galler grind, med lera och avföring långt upp på benen. jag såg hans leriga och skitiga kropp som var inbäddad i den sörja som var hans liggunderlag, som borde bestått av halm, massor av halm. jag förstår fortfarande inte varför han var instängd, vad var anledningen, meningen, orsaken,vitsen?? ensam stod han där i värmen med en mängd insekter som nyttjar hans ofördelaktiga situation. jag hoppas leran på hans kropp fungerar som en inpackning och skyddar honom från en del angrepp, kanske är dessa kreatur bättre skyddade via sin päls än vad hästar är. det står en höbal utanför grinden men han får bara ut sin tunga eftersom avstånden mellan de lodräta stålrören i den rektangulära grinden är på tok för smala för hans breda mule. redan om ett par dagar kommer hans chans att vara helt obefintlig för att nå fram till födan ....har han vatten??
varje dag som jag passerar hans fängelse ber jag att han fortfarande är vid liv och inte ligger död i all gyttja och skit. varför är han berövad sin frihet?
en dag var någon till slut barmhärtig och släppte honom fri, äntligen kunde han äta gräs precis som dom andra gör i hagen bredvid. hela sommaren har han tillbringat ensam i sin hage, varje kväll hör jag hur han råmar, för mig är det smärtsamt och ångesfyllt. han håller på ett bra tag, först låga och korta ljud men succesivt ökar intensiviteten. hela huset fylls av dessa läten som berättar om hans ensamhet, han skriker till slut ut sin frustration, nattens mörker fylls av hans råmande.
vi har mycket gemensamt jag och Börje, han är ensam i sin hage och jag i min, vi har ungefär samma känsla inom oss när mörkret kommer. han har liksom jag svårt att passa in fast vi inte hellre vill något annat. våra liv påverkas av att vi har svårt med den sociala biten, vi känner oss utanför eftersom vi båda är annorlunda.
jag ser Börje från mitt köksfönster och på något underligt sätt känner jag en gemenskap med honom. till slut har hans råmande blivit en "trygghet", ett ljud som gör mig lugn i sinnet för då vet jag att han fortfrande är vid liv, men det hugger i mitt hjärta av sorg och förståelse, varför blir han utsatt?
det är nu i slutet på januari och han är fortfarande ensam, vissa dagar har han mat andra inte. han har börjat vila i skjulet under natten eftersom det är snö i hela hagen och ibland bitande kyla, med en kall nordlig vind. hans päls är fortfarande fullständigt täckt av samma ingredienser, gyttja och avföring. hans madrass av halm byts väldigt sällan ut, det görs inte rent speciellt ofta och han tvingas då att ligga i denna sankmark. något som han inte kan påverka själv, han är helt beroende av människan precis som alla våra husdjur. han behöver daglig tillsyn, det ligger under vårt ansvar han är en levande varelse. denna stora gestalt med en otrolig vacker utstrålning har vunnit mitt hjärta för länge sedan, mitt djurhjärta, för jag är en sann djurvän.
varför kan han inte få en kompis att gå med, en liten kalv som accepterar honom som han är, vilsen och annorlunda?
torsdag 27 januari 2011
Fotoalbum
Tog fram några gamla fotoalbum idag, jag har inte tittat i dom på väldigt länge. har varit rädd för min känslomässiga reaktion, rädd att känna efter och minnas just den specifika situationen.
jag började med dom två äldsta albumen där mitt motiv på korten inte är speciellt varierande. de flesta är på Filur tagna från alla möjliga vinklar, kärlek mellan ett djur och en människa, så vackert och kravlöst.
jag hade ingen egen kamera på den tiden utan snodde brorsans så fort jag kom åt. det var inte alls populärt, särskilt inte när bilderna hade framkallats och en vit häst uppenbarade sig på de flesta. sen vidgade jag faktiskt mina vyer och tog även kort på dom andra hästarna.
på ett kort sitter en lagkamrat och tröstar mig, torkar bort tårarna som rann av ren besvikelse. vi har precis förlorat semifinalen i en stor regions turnering i fotboll med moholms flicklag. att torska på den tiden var absolut inget roligt, det gällde ju liv eller död, blodigt allvar, vadå sport är bara en lek? vadå sport ska vara roligt?
på flera kort badar jag o J i sjön Viken lika kraftigt byggda. den obligatoriska orange plastbollen från gullbergshallen är förstås med. konstigt att det bara är vi två i vattnet, kanske beror det på att det går vågor och regnar, tunnisar!
sen börjar det dyka upp bilder från Bois damlag. vi är på olika träningsläger, turneringar, Oslo k-cup 80, olika aktiviteter vi gjorde tillsammans, bussresor från och till matcher, och hemska lagfoton. det ena värre än det andra, bildskön har jag då aldrig varit, varför var det ingen som retuscherade dom?
hittar oxå bilder från en skoldans på högstadiet där jag och M kramas, mmmm vad fin M var!
tyvärr har jag väldigt få kort från mina fem år i Stockholm, ägde fortfarande ingen kamera. min sambo L.C har bidragit med några minnen som jag nu kan sitta här och njuta av. bl.a från en resa i Danmark tillsammans med dom nya vännerna i Trollhättan. jag anar lite smått att jag har tagit dom flesta för min Volvo 144-74 är helt klart i centrum. det var min tredje bil, dessförinnan hade jag förbrukat två Volvo amason måste ha varit något fel på båda eftersom dom inte var speciellt hållbara....halva albumet är fyllt av kort från en veteranbils utställning, jag som aldrig varit en fanatiker av gamla bilar.
nu börjar det dyka upp bilder som ger mig ångest. motivet föreställer L.W och L.W´s hus. barnsligt nog sitter jag här och förvandlar korten till molekyler men jag kan inte finna en enda anledning till varför jag ska bevara dom som ett minne, när det väcker olustiga känslor och ger mig en besk smak i munnen, kanske SB12 skulle funka?
en mängd fotografier är från olika kurser och utbildningar inom bilkåren. dom väcker härliga minnen, vänner som fortfarande finns kvar, men jag känner oxå lite sorg. jag trivdes verkligen i den miljön och jag kan sakna den tiden väldigt mycket. även om det var jobbigt och krävande fanns alltid skrattet nära till hands.
det är absolut svåraste för mig, är att titta på dom korten som är från dom fem åren då jag var husägare. jag förvandlade koja till slott, skapade mitt eget paradis där jag skulle tillbringa resten av mitt liv. många timmar som jag lade ner på att renovera och ställa i ordning trädgården. så mycket pengar som jag investerade i detta hus för min framtid. det fanns så mycket kärlek från mig till varenda liten spik jag slog i, varenda penseldrag, varenda tapetvåd, varenda kakelplatta, varenda klinkers, listan kan göras hur lång som helst. ett sådant tillfälle får man bara en gång i livet och jag kan lova, att det gör jävligt ont och skapar en stress situation i hela kroppen. vågar inte släppa fram alla känslor, utan låter dom bara passera framför ögonen, vill inte ta tag i känslan och stanna kvar i den. känner mig bara så korkad!!
fotoalbumen som innehåller X och mitt liv är jag inte redo för att titta i, än....
I made journeys through light
I made journeys through dark
And it´s the price I paid
but I knew from the start
With each beat of my heart
That you just blow me away
You take it all
Like the sea takes the land from under my feet
jag började med dom två äldsta albumen där mitt motiv på korten inte är speciellt varierande. de flesta är på Filur tagna från alla möjliga vinklar, kärlek mellan ett djur och en människa, så vackert och kravlöst.
jag hade ingen egen kamera på den tiden utan snodde brorsans så fort jag kom åt. det var inte alls populärt, särskilt inte när bilderna hade framkallats och en vit häst uppenbarade sig på de flesta. sen vidgade jag faktiskt mina vyer och tog även kort på dom andra hästarna.
på ett kort sitter en lagkamrat och tröstar mig, torkar bort tårarna som rann av ren besvikelse. vi har precis förlorat semifinalen i en stor regions turnering i fotboll med moholms flicklag. att torska på den tiden var absolut inget roligt, det gällde ju liv eller död, blodigt allvar, vadå sport är bara en lek? vadå sport ska vara roligt?
på flera kort badar jag o J i sjön Viken lika kraftigt byggda. den obligatoriska orange plastbollen från gullbergshallen är förstås med. konstigt att det bara är vi två i vattnet, kanske beror det på att det går vågor och regnar, tunnisar!
sen börjar det dyka upp bilder från Bois damlag. vi är på olika träningsläger, turneringar, Oslo k-cup 80, olika aktiviteter vi gjorde tillsammans, bussresor från och till matcher, och hemska lagfoton. det ena värre än det andra, bildskön har jag då aldrig varit, varför var det ingen som retuscherade dom?
hittar oxå bilder från en skoldans på högstadiet där jag och M kramas, mmmm vad fin M var!
tyvärr har jag väldigt få kort från mina fem år i Stockholm, ägde fortfarande ingen kamera. min sambo L.C har bidragit med några minnen som jag nu kan sitta här och njuta av. bl.a från en resa i Danmark tillsammans med dom nya vännerna i Trollhättan. jag anar lite smått att jag har tagit dom flesta för min Volvo 144-74 är helt klart i centrum. det var min tredje bil, dessförinnan hade jag förbrukat två Volvo amason måste ha varit något fel på båda eftersom dom inte var speciellt hållbara....halva albumet är fyllt av kort från en veteranbils utställning, jag som aldrig varit en fanatiker av gamla bilar.
nu börjar det dyka upp bilder som ger mig ångest. motivet föreställer L.W och L.W´s hus. barnsligt nog sitter jag här och förvandlar korten till molekyler men jag kan inte finna en enda anledning till varför jag ska bevara dom som ett minne, när det väcker olustiga känslor och ger mig en besk smak i munnen, kanske SB12 skulle funka?
en mängd fotografier är från olika kurser och utbildningar inom bilkåren. dom väcker härliga minnen, vänner som fortfarande finns kvar, men jag känner oxå lite sorg. jag trivdes verkligen i den miljön och jag kan sakna den tiden väldigt mycket. även om det var jobbigt och krävande fanns alltid skrattet nära till hands.
det är absolut svåraste för mig, är att titta på dom korten som är från dom fem åren då jag var husägare. jag förvandlade koja till slott, skapade mitt eget paradis där jag skulle tillbringa resten av mitt liv. många timmar som jag lade ner på att renovera och ställa i ordning trädgården. så mycket pengar som jag investerade i detta hus för min framtid. det fanns så mycket kärlek från mig till varenda liten spik jag slog i, varenda penseldrag, varenda tapetvåd, varenda kakelplatta, varenda klinkers, listan kan göras hur lång som helst. ett sådant tillfälle får man bara en gång i livet och jag kan lova, att det gör jävligt ont och skapar en stress situation i hela kroppen. vågar inte släppa fram alla känslor, utan låter dom bara passera framför ögonen, vill inte ta tag i känslan och stanna kvar i den. känner mig bara så korkad!!
fotoalbumen som innehåller X och mitt liv är jag inte redo för att titta i, än....
I made journeys through light
I made journeys through dark
And it´s the price I paid
but I knew from the start
With each beat of my heart
That you just blow me away
You take it all
Like the sea takes the land from under my feet
lördag 22 januari 2011
Nyårsafton 2010
Denna dag borde jag egentligen känna sorg, saknad och kanske t.o.m gråta, för om några timmar är det två år sedan G förolyckades. men ingen av dessa känslor infinner sig hos mig ikväll. det jag nu kommer att berätta och ta upp i MIN blogg låter säkert jätte hemskt och orealistiskt, eftersom det handlar om min familj. en grupp av individer man ska skydda och älska, allt annat är oacceptabelt, allt annat är ett onormalt beteende och väldigt avvikande. men nu är ju inte jag som alla andra, idag vill jag provocera, sätta allt i gungning och säga sådant man inte får eller bör. idag vill jag berätta hur jag känner även om det låter känslokallt. att sticka ut från mängden har blivit mitt gebit här i livet, varför ska jag vara normal nu när jag aldrig annars är det? hos många är detta ett tabubelaggt ämne men inte för mig, er sanning behöver inte vara min, jag vågar vara ärlig och sticka ut från mängden.
hur väl känner ni era syskon, hur mycket tror ni att ni vet? hur nära står man egentligen varandra? många har säkert underbara relationer sinsemellan men det är inte en självklarhet, alla familjer dansar fanimej inte på rosor och rider på vita hästar. blod behöver inte vara tjockare än vatten, man måste inte älska sin familj bara för att man är släkt.
jag har äntligen vågat rannsaka mig själv och erkänt att jag levt i en lögn under dessa två år. jag var tvungen att ta tag i den känslan för att kunna gå vidare utan dåligt samvete, utan skuldkänslor och istället inrikta mig på att vara ärlig mot mig själv. jag vill inte längre ta på mig hela skulden att jag var den enda boven i dramat. för det var inte bara jag som framkallade dom problem som fanns mellan oss. jag vill inte längre be om ursäkt för den jag är. jag vägrar fortsätta med att placera andra högt uppe på en piedistal, utan fel och brister, skönmålande, fulländade och felfria som små gudar eller kungligheter. det är dags att plocka ner G från skyarna och ta av den gloria som följt honom genom livet.
vi har aldrig haft en nära kontakt, vi delade absolut inte samma åsikter om vad som var rätt eller fel. vi levde inte ens på samma planet eftersom jag inte rättade in mig i ledet och gjorde precis som han tyckte. jag gick min egen väg, även om den var fel i hans ögon så var det mitt eget val, mitt liv. han var bror duktig som alltid var redig, duktig och lyckosam, jag var det svara fåret som drog skam över familjen, framför allt över honom. han kunde aldrig acceptera det liv jag lever. han sa, det går rykten om dig på byn och du kan aldrig ana hur jobbigt det är för mig....för honom?? han skvallrade alltid till morsan om han tyckte att jag gjort fel eller annorlunda.
han ogillade mig så mycket att jag inte blev inbjuden till deras två äldsta barns dop. jag blev faktiskt inbjuden till deras yngsta. när vi satt i soffan bara han och jag sa han helt plötsligt, du ska bara veta att ingen av pojkarna visste om att de hade en faster, det berättade jag för några veckor sedan.... varken G eller hans sambo kunde förstå mitt sätt att leva och vara. skulle jag gått tvärsemot min egen vilja, mina känslor och önskan, bara för att passa in? skulle jag ljuga för mig själv och på så vis leva ett falskt liv? göra avkall på det som kändes rätt för mig och göra som alla andra gjorde? din väg eller min väg? hade jag valt att gifta mig och skaffa barn stack jag inte ut från mängden, då hade jag passat in i flocken under den stora och starka alfahanen.
men varför skulle en människa som valt att jobba inom rättsväsendet vara bättre som individ? bara för att man klär på sig en uniform medför inte det automatiskt att man står över andra i kurs. vart går gränsen för rätt eller fel? en uniform innebär oftast ett större ansvar gentemot alla invånare, men det betyder inte att dom är felfria utan dom kan oxå ha en smutsig byk. jag vet en präst som sätter på (eller satte på)en annans mans hustru. Fel? ja naturligtvis, det är ju precis tvärtemot hans ämbete och den ed han en gång svor. men mänskligt eller omänskligt? jag förespråkar aldrig otrohet utan jag tycker att de ska kapas jäms med fotknölarna. min poäng med det hela är, det jag vill få fram är, att vi alla är människor av kött och blod. i grund och botten är vi fyllda skal med mer eller mindre innehåll, men fortfarande lika mycket värda.
G och jag träffades väldigt sällan, vi ringde aldrig till varandra, hur ska jag då kunna känna gemenskap till honom? vi visste ingenting om varandra, vad vi gjorde eller hur vi hade det. jag vet inte vem han var för den kontakten fanns aldrig mellan oss. han kändes aldrig som min bror utan snarare som en åklagare, domare och bödel över mitt sätt att vara. jag saknar honom inte, han finns inte ofta i mina tankar. jag känner ingen skillnad, ingen tomhet eller att något är annorlunda. han var som vem som helst för vi sket fullständigt i varandra. vi var som dag och natt, totala främlingar inför varann, det fanns ingen syskon kärlek mellan oss.
just idag tänker jag inte berätta om någon speciell episod som utspelades mellan oss. det som fick mig att börja tänka efter och analysera vår relation var ett telefon samtal i augusti. hans fru ringde min mamma och jag var där, morsan frågade om frugan ville prata med mig men det ville hon inte. då insåg jag vidden av det hela, hela magen vände sig ut och in, inte ens efter hans död var jag välkommen i deras liv.
jag kommer alltid att minnas honom och älska honom på mitt vis. han har bara trillat ner från peidistalen. antar att många har svårt att förstå och ta till sig det jag skrivit, men jag skrev ju att jag ville provocera. för allt som glimmar behöver inte vara guld.
är jag Annorlunda - JA men sämre som Människa - NEJ!!
this is my life, this is my song.... Amen
hur väl känner ni era syskon, hur mycket tror ni att ni vet? hur nära står man egentligen varandra? många har säkert underbara relationer sinsemellan men det är inte en självklarhet, alla familjer dansar fanimej inte på rosor och rider på vita hästar. blod behöver inte vara tjockare än vatten, man måste inte älska sin familj bara för att man är släkt.
jag har äntligen vågat rannsaka mig själv och erkänt att jag levt i en lögn under dessa två år. jag var tvungen att ta tag i den känslan för att kunna gå vidare utan dåligt samvete, utan skuldkänslor och istället inrikta mig på att vara ärlig mot mig själv. jag vill inte längre ta på mig hela skulden att jag var den enda boven i dramat. för det var inte bara jag som framkallade dom problem som fanns mellan oss. jag vill inte längre be om ursäkt för den jag är. jag vägrar fortsätta med att placera andra högt uppe på en piedistal, utan fel och brister, skönmålande, fulländade och felfria som små gudar eller kungligheter. det är dags att plocka ner G från skyarna och ta av den gloria som följt honom genom livet.
vi har aldrig haft en nära kontakt, vi delade absolut inte samma åsikter om vad som var rätt eller fel. vi levde inte ens på samma planet eftersom jag inte rättade in mig i ledet och gjorde precis som han tyckte. jag gick min egen väg, även om den var fel i hans ögon så var det mitt eget val, mitt liv. han var bror duktig som alltid var redig, duktig och lyckosam, jag var det svara fåret som drog skam över familjen, framför allt över honom. han kunde aldrig acceptera det liv jag lever. han sa, det går rykten om dig på byn och du kan aldrig ana hur jobbigt det är för mig....för honom?? han skvallrade alltid till morsan om han tyckte att jag gjort fel eller annorlunda.
han ogillade mig så mycket att jag inte blev inbjuden till deras två äldsta barns dop. jag blev faktiskt inbjuden till deras yngsta. när vi satt i soffan bara han och jag sa han helt plötsligt, du ska bara veta att ingen av pojkarna visste om att de hade en faster, det berättade jag för några veckor sedan.... varken G eller hans sambo kunde förstå mitt sätt att leva och vara. skulle jag gått tvärsemot min egen vilja, mina känslor och önskan, bara för att passa in? skulle jag ljuga för mig själv och på så vis leva ett falskt liv? göra avkall på det som kändes rätt för mig och göra som alla andra gjorde? din väg eller min väg? hade jag valt att gifta mig och skaffa barn stack jag inte ut från mängden, då hade jag passat in i flocken under den stora och starka alfahanen.
men varför skulle en människa som valt att jobba inom rättsväsendet vara bättre som individ? bara för att man klär på sig en uniform medför inte det automatiskt att man står över andra i kurs. vart går gränsen för rätt eller fel? en uniform innebär oftast ett större ansvar gentemot alla invånare, men det betyder inte att dom är felfria utan dom kan oxå ha en smutsig byk. jag vet en präst som sätter på (eller satte på)en annans mans hustru. Fel? ja naturligtvis, det är ju precis tvärtemot hans ämbete och den ed han en gång svor. men mänskligt eller omänskligt? jag förespråkar aldrig otrohet utan jag tycker att de ska kapas jäms med fotknölarna. min poäng med det hela är, det jag vill få fram är, att vi alla är människor av kött och blod. i grund och botten är vi fyllda skal med mer eller mindre innehåll, men fortfarande lika mycket värda.
G och jag träffades väldigt sällan, vi ringde aldrig till varandra, hur ska jag då kunna känna gemenskap till honom? vi visste ingenting om varandra, vad vi gjorde eller hur vi hade det. jag vet inte vem han var för den kontakten fanns aldrig mellan oss. han kändes aldrig som min bror utan snarare som en åklagare, domare och bödel över mitt sätt att vara. jag saknar honom inte, han finns inte ofta i mina tankar. jag känner ingen skillnad, ingen tomhet eller att något är annorlunda. han var som vem som helst för vi sket fullständigt i varandra. vi var som dag och natt, totala främlingar inför varann, det fanns ingen syskon kärlek mellan oss.
just idag tänker jag inte berätta om någon speciell episod som utspelades mellan oss. det som fick mig att börja tänka efter och analysera vår relation var ett telefon samtal i augusti. hans fru ringde min mamma och jag var där, morsan frågade om frugan ville prata med mig men det ville hon inte. då insåg jag vidden av det hela, hela magen vände sig ut och in, inte ens efter hans död var jag välkommen i deras liv.
jag kommer alltid att minnas honom och älska honom på mitt vis. han har bara trillat ner från peidistalen. antar att många har svårt att förstå och ta till sig det jag skrivit, men jag skrev ju att jag ville provocera. för allt som glimmar behöver inte vara guld.
är jag Annorlunda - JA men sämre som Människa - NEJ!!
this is my life, this is my song.... Amen
söndag 16 januari 2011
Det stora eldprovet
Äntligen stod det den 24:e november i kalendern, dagen jag längtat så efter, dagen då jag ska börja min resa till N, en resa på ca 14 timmar.
innan jag åkte var jag tvungen att uträtta några ärenden, precis som vanligt har jag lyckats samla allt på en dag. klippning står först på schemat och det behövs verkligen, ser ut som en lodis. nästa anhalt blir ica för att köpa mat till Hobbe. nästa steg var att trava iväg till hälsocoachen i byn, vi hade bestämt ett möte så jag kunde få lite information om hur hon jobbar mm. blev lite besviken på hur hon drev sin verksamhet. i nu läget hade hon bara privata samtal med sina klienter på kontoret. så vill jag absolut inte jobba, jag vill vara verksam nära individen ute på fältet, sitta enbart på ett kontor passar inte mig. men det där kan man ju styra upp själv, antar att man koncentrerar sig mest på de positiva sidor man har till att börja med, dom man kan förlita sig på och på så vis känna trygghet i sin roll.
jag går in på bokhandeln för att införskaffa någon sort av litteratur, fastnar för Mia Törnbloms självbiografi," så dumt". alldeles ypperlig att läsa på tåget, jag har alltid beundrat henne och är imponerad över att hon kom ur sitt träsk, sitt helvete.
tiden springer iväg, hemma står en bag som ska fyllas med diverse attiraljer, varför kan inte jag lära mig att packa i tid och bara få med mig det jag verkligen behöver, en sista minuten packning för mig brukar medföra att väskan blir full av onödiga ting. måste oxå proppa mobilen full av nya hårdrocks låtar innan jag är tvungen att åka hemifrån. tågets avgångstid är 17.49 dessutom visste jag att morsan gjort kaffe och hur nervös hon alltid blir när jag är ute i sista minuten.
lite försenat puttrade tåget in på stationen, äntligen sitter jag på min plats. jag har fortfarande inte tagit in och förstått att jag verkligen är på väg, att jag snart ska få träffa N och de övriga familje medlemmarna. det är så stort att jag åker hemifrån, obegripligt att resan överhuvudet blir av. men nu sitter jag här livs levande och full av tillförsikt. det ska bli ett spännande äventyr för jag ska träffa min bästa vän i hennes hem miljö. äntligen ska jag få uppleva norrland igen med dess härliga natur och friska luft, något jag saknar varje dag . jag har fruktansvärt dåligt samvete över att åka ifrån Hobbe, men lugnas av det faktum att Marion och bror ska ge honom mat och kanske lite kärlek.
tåget tuffade på timme efter timme försvann, jag sitter här och är förvånad över hur lugn jag känner mig. jag känner mig inte stressad, orolig eller nervös över situationen. jag vet att detta blir ett stort test för mig på flera plan. klarar jag av resan? skulle jag klara av alla människor på tåget, surr och proppfyllda vagnar? hur reagerar jag på att vistas bland flera individer under ett antal dagar? många tankar far omkring, är jag mogen uppgiften eller kommer jag att klappa ihop psykiskt? det kommer definitivt att visa hur långt jag kommit i min återhämtning, hur mycket framsteg jag gjort under den senaste tiden. jag visste att N var det perfekta "målet" att "öva" på, för mig var det ett självklart val, med N är jag trygg.
äntligen är kl 8 på morgonen och tåget stannar på stationen i Vindeln. jag får syn på N och jag känner hur glädjen sprider sig i hela kroppen. egentligen vill jag springa till N och kasta mig handlöst i hennes famn. men jag behärskar mig för jag behöver ju inte skämma ut N redan första dagen. helt plötsligt står jag där med N i famnen, ofattbart att jag är på N´s hemmaplan, efter alla dessa år. det hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig!
vi åker hem till N för att äta frukost tillsammans. jag borde känna mig trött efter resan men är förvånansvärt pigg denna torsdags morgon. N´s hund Max kollar in mig från olika vinklar. han är lite reserverad för att känna in om jag är någon han ska gilla. vi känner av varandra lite på avstånd, men efter ett tag faller vi varann i smaken. det är härligt med djur dom är aldrig falska med vad dom känner, dom kör med raka puckar. när vi ätit och surrat en massa åker vi tillbaka till Vindeln. N behöver göra ett bankärende och jag vill spana in byn. om min dröm blir verklighet ska jag utbilda mig här i Vindeln för att bli hälsocoach. jodå allt fanns, ett vanligt apotek och ett apotek för röda näsor. efter att N rånat banken styr vi kosan i en annan riktning, vi ska nämligen hälsa på N´s äldsta barn. jag är lite nervös, lite pirrigt att träffa en ny människa, fast kunde hon vara något annat än underbar med en sådan mamma :)
jag hade inte behövt oroa mig, dottern är N upp i dagen. varm, go, humoristisk, social och väldigt lätt att umgås med, att vara uppe i. det luktar nybakat i hela huset och tillsammans med kaffe serverar P dom mest fantastiskt goda kakor jag ätit på väldigt länge. fortfarande varma och ljuvligt aptitretande, kunde ha ätit upp allihopa men man får ju skärpa till sig lite när man är borta. jag får oxå stifta bekantskap med en liten grå och vit honkatt, Måns!
det var meningen att vi bara skulle åka förbi en sväng, titta in en stund och säga hej. men miljön och sällskapet var så trivsamt att vi glömde bort klockan, har man trevligt springer tiden iväg.
så var vi på väg hem till N i denna härliga natur, en bitande kyla, men för mig spelar det ingen roll vilket väder det är, jag är precis där jag vill vara, i närheten av N och hennes familj jag känner inte av några bekymmer, inga problem och framför allt, här får jag vara mig själv. mycket skönt att slippa köra och för ovanlighetens skull bara åka med som passagerare. jag ville dra i kryckan så vi fick lite sladd i kurvorna men det ville inte N :)
när jag senare ligger i sängen känner jag mig harmonisk. första dagens äventyr är över och jag kunde inte ha mått bättre. jag somnar med lätthet, sov som en gris hela natten och en bra bit in på förmiddagen.
Fortsättning följer....
innan jag åkte var jag tvungen att uträtta några ärenden, precis som vanligt har jag lyckats samla allt på en dag. klippning står först på schemat och det behövs verkligen, ser ut som en lodis. nästa anhalt blir ica för att köpa mat till Hobbe. nästa steg var att trava iväg till hälsocoachen i byn, vi hade bestämt ett möte så jag kunde få lite information om hur hon jobbar mm. blev lite besviken på hur hon drev sin verksamhet. i nu läget hade hon bara privata samtal med sina klienter på kontoret. så vill jag absolut inte jobba, jag vill vara verksam nära individen ute på fältet, sitta enbart på ett kontor passar inte mig. men det där kan man ju styra upp själv, antar att man koncentrerar sig mest på de positiva sidor man har till att börja med, dom man kan förlita sig på och på så vis känna trygghet i sin roll.
jag går in på bokhandeln för att införskaffa någon sort av litteratur, fastnar för Mia Törnbloms självbiografi," så dumt". alldeles ypperlig att läsa på tåget, jag har alltid beundrat henne och är imponerad över att hon kom ur sitt träsk, sitt helvete.
tiden springer iväg, hemma står en bag som ska fyllas med diverse attiraljer, varför kan inte jag lära mig att packa i tid och bara få med mig det jag verkligen behöver, en sista minuten packning för mig brukar medföra att väskan blir full av onödiga ting. måste oxå proppa mobilen full av nya hårdrocks låtar innan jag är tvungen att åka hemifrån. tågets avgångstid är 17.49 dessutom visste jag att morsan gjort kaffe och hur nervös hon alltid blir när jag är ute i sista minuten.
lite försenat puttrade tåget in på stationen, äntligen sitter jag på min plats. jag har fortfarande inte tagit in och förstått att jag verkligen är på väg, att jag snart ska få träffa N och de övriga familje medlemmarna. det är så stort att jag åker hemifrån, obegripligt att resan överhuvudet blir av. men nu sitter jag här livs levande och full av tillförsikt. det ska bli ett spännande äventyr för jag ska träffa min bästa vän i hennes hem miljö. äntligen ska jag få uppleva norrland igen med dess härliga natur och friska luft, något jag saknar varje dag . jag har fruktansvärt dåligt samvete över att åka ifrån Hobbe, men lugnas av det faktum att Marion och bror ska ge honom mat och kanske lite kärlek.
tåget tuffade på timme efter timme försvann, jag sitter här och är förvånad över hur lugn jag känner mig. jag känner mig inte stressad, orolig eller nervös över situationen. jag vet att detta blir ett stort test för mig på flera plan. klarar jag av resan? skulle jag klara av alla människor på tåget, surr och proppfyllda vagnar? hur reagerar jag på att vistas bland flera individer under ett antal dagar? många tankar far omkring, är jag mogen uppgiften eller kommer jag att klappa ihop psykiskt? det kommer definitivt att visa hur långt jag kommit i min återhämtning, hur mycket framsteg jag gjort under den senaste tiden. jag visste att N var det perfekta "målet" att "öva" på, för mig var det ett självklart val, med N är jag trygg.
äntligen är kl 8 på morgonen och tåget stannar på stationen i Vindeln. jag får syn på N och jag känner hur glädjen sprider sig i hela kroppen. egentligen vill jag springa till N och kasta mig handlöst i hennes famn. men jag behärskar mig för jag behöver ju inte skämma ut N redan första dagen. helt plötsligt står jag där med N i famnen, ofattbart att jag är på N´s hemmaplan, efter alla dessa år. det hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig!
vi åker hem till N för att äta frukost tillsammans. jag borde känna mig trött efter resan men är förvånansvärt pigg denna torsdags morgon. N´s hund Max kollar in mig från olika vinklar. han är lite reserverad för att känna in om jag är någon han ska gilla. vi känner av varandra lite på avstånd, men efter ett tag faller vi varann i smaken. det är härligt med djur dom är aldrig falska med vad dom känner, dom kör med raka puckar. när vi ätit och surrat en massa åker vi tillbaka till Vindeln. N behöver göra ett bankärende och jag vill spana in byn. om min dröm blir verklighet ska jag utbilda mig här i Vindeln för att bli hälsocoach. jodå allt fanns, ett vanligt apotek och ett apotek för röda näsor. efter att N rånat banken styr vi kosan i en annan riktning, vi ska nämligen hälsa på N´s äldsta barn. jag är lite nervös, lite pirrigt att träffa en ny människa, fast kunde hon vara något annat än underbar med en sådan mamma :)
jag hade inte behövt oroa mig, dottern är N upp i dagen. varm, go, humoristisk, social och väldigt lätt att umgås med, att vara uppe i. det luktar nybakat i hela huset och tillsammans med kaffe serverar P dom mest fantastiskt goda kakor jag ätit på väldigt länge. fortfarande varma och ljuvligt aptitretande, kunde ha ätit upp allihopa men man får ju skärpa till sig lite när man är borta. jag får oxå stifta bekantskap med en liten grå och vit honkatt, Måns!
det var meningen att vi bara skulle åka förbi en sväng, titta in en stund och säga hej. men miljön och sällskapet var så trivsamt att vi glömde bort klockan, har man trevligt springer tiden iväg.
så var vi på väg hem till N i denna härliga natur, en bitande kyla, men för mig spelar det ingen roll vilket väder det är, jag är precis där jag vill vara, i närheten av N och hennes familj jag känner inte av några bekymmer, inga problem och framför allt, här får jag vara mig själv. mycket skönt att slippa köra och för ovanlighetens skull bara åka med som passagerare. jag ville dra i kryckan så vi fick lite sladd i kurvorna men det ville inte N :)
när jag senare ligger i sängen känner jag mig harmonisk. första dagens äventyr är över och jag kunde inte ha mått bättre. jag somnar med lätthet, sov som en gris hela natten och en bra bit in på förmiddagen.
Fortsättning följer....
fredag 14 januari 2011
Mediciner och tider
Vaknar av att klockan ringer 9.00, ligger kvar och drar mig en stund, sträcker på alla tentakler. alldeles för länge tycker Hobbe som ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik, han håller på att dö av hunger! det verkar vara en akut situation så jag tar snabbt på mig mysbrallorna och hinner precis undgå en utstuderad attack mot mina fötter. drar upp persiennen, solen skiner och trädens grenar tyngs ner av all snö, ett perfekt julkort.
knallar ner för att servera hårbollen frukost innan jag knäpper igång vattenkokaren och vidare in på toa. denna morgon blir det en riktig lyxig frukost, jag har både ägg och rökt skinka hemma. innan jag träffade X unnade jag mig aldrig flera pålägg på samma macka, jag hade inte ens tänkt den tanken, att det var en möjlighet för att göra smörgåsen ännu godare. i mitt undermedvetna har jag alltid hört hur förbannad gubbjäveln blev när jag försökte ta två skivor korv en morgon. när han sen tog flera stycken frågade jag, varför han fick men inte jag? han spände ögonen i mig och sa, det är väl för fan jag som betalar maten!! jag frågade bara en gång hans utfall gjorde mig rädd, jag insåg allvaret i det hela för hans blick var inte direkt kärleksfull.
vi som är bipolära behöver struktur i våran vardag, regelbundenhet och fasta tider, för att minska riskerna att bli manisk. därför är det viktigt att jag följer samma mönster även då jag är uppe i varv eller befinner mig i en period av depression. länge var jag en stark motståndare mot detta, jag var inte mottaglig för den informationen. jag såg det som en bagatell, jag behövde inga tider att leva efter.
men för några månader sedan blev jag äntligen villig att testa. jag ändrade min inställning och anammade det fakta jag fått av samtliga kontakter på vuxenpsyk. jag tog till mig all information jag fick om varför detta är så viktigt. allt måste mogna fram hos mig angående mina diagnoser eftersom jag fortfarande har väldigt svårt att acceptera dom eller ens tro att dom finns, där inne i min knopp.
jag började sätta upp tider precis som ett schema men oxå några regler. jag skulle börja leva efter den biologiska klockan vilket egentligen alla borde göra. många tänker att nu är det helg då kan jag vara uppe lite senare än vanligt. så resonerar inte jag längre, jag vill ha vissa klockslag att leva efter och inte rucka på dessa tider, för annars försvinner vitsen med det hela. jag ville undvika att göra ett alltför strikt schema med tanke på att jag bara skulle bli besviken om jag inte kunde uppfylla dom tider och regler jag bestämt mig för. jag började därför med små steg, valde det som kändes viktigast för mig, som jag till fullo kunde acceptera och klara av. alla lever efter tider det har jag oxå gjort hela livet, att jag inte gjort det den senaste tiden har ju sina orsaker.
i början hatade jag att leva så inrutat men jag ville göra det för min egen skull och det var absolut värt ett försök. kunde dessa tider underlätta och förenkla min vardag fanns det ingen anledning till att fortsätta sätta sig på tvären. jag tog mobilen till hjälp, satte larm på när varje medicin skulle tas så att jag skulle få struktur och ett invant mönster. dessa tider skulle ligga som grund och styra det mesta i schemat. flera av tiderna var självklara eftersom jag måste få ut maximal effekt av varje enskild tablett. tiden mellan intagen är viktig för att underhålla dosen så den den täcker in hela dygnet.
ibland blir jag skogstokig på alla mediciner och vill slänga hela skiten i soporna. men så minns jag hur mitt liv var innan hela karusellen drog igång och då blir det genast lite lättare att motivera mig själv till att fortsätta. det känns som om jag börjar finna dom bästa tiderna som passar varje medicin. ett laborerande som äntligen börjar ge resultat, där sömnen prioriteras men oxå vågorna under dagen. förhoppningsvis stannar dessa böljande vågor kvar och att det blir allt längre mellan storm vindarna, helt lugnt blir det nog aldrig men det är mycket bättre i alla fall.
vi mixtrar fortfarande med vilken dos jag behöver för att göra min dag enklare och stabilisera mitt humör. numera kan jag känna glädje varje dag, bara korta stunder ibland men en avsevärd förbättring. jag kan njuta av en bok utan att fladdra iväg i tankarna och tappa fokus. jag kan följa med i ett tv program utan att tappa intresse men kanske främst av allt, jag kan sitta still och hänga med i vad som sägs och händer. inte alltid men mycket oftare än förut.
det är lättare att utföra de vardagliga sysslorna. jag kan faktiskt njuta lite smått när jag går här och pysslar. vissa dagar faller jag tillbaka i det gamla mönstret men jag försöker då att inte ge mig själv dåligt samvete. allt kan inte ske på en gång och det måste jag ta hänsyn till. självmords tankarna finns fortfarande varje dag eller rättare sagt, en önskan om att inte behöva leva. ibland känns det så jävla hopplöst att jag grips av panik, speciellt på kvällen. vart fan tog livet vägen? vad var det som hände? varför vaknade jag upp? till vilken nytta är denna erfarenhet?
det är under dessa kvällar som jag önskar, att jag hade någon att säga, jag älskar dig, till....
knallar ner för att servera hårbollen frukost innan jag knäpper igång vattenkokaren och vidare in på toa. denna morgon blir det en riktig lyxig frukost, jag har både ägg och rökt skinka hemma. innan jag träffade X unnade jag mig aldrig flera pålägg på samma macka, jag hade inte ens tänkt den tanken, att det var en möjlighet för att göra smörgåsen ännu godare. i mitt undermedvetna har jag alltid hört hur förbannad gubbjäveln blev när jag försökte ta två skivor korv en morgon. när han sen tog flera stycken frågade jag, varför han fick men inte jag? han spände ögonen i mig och sa, det är väl för fan jag som betalar maten!! jag frågade bara en gång hans utfall gjorde mig rädd, jag insåg allvaret i det hela för hans blick var inte direkt kärleksfull.
vi som är bipolära behöver struktur i våran vardag, regelbundenhet och fasta tider, för att minska riskerna att bli manisk. därför är det viktigt att jag följer samma mönster även då jag är uppe i varv eller befinner mig i en period av depression. länge var jag en stark motståndare mot detta, jag var inte mottaglig för den informationen. jag såg det som en bagatell, jag behövde inga tider att leva efter.
men för några månader sedan blev jag äntligen villig att testa. jag ändrade min inställning och anammade det fakta jag fått av samtliga kontakter på vuxenpsyk. jag tog till mig all information jag fick om varför detta är så viktigt. allt måste mogna fram hos mig angående mina diagnoser eftersom jag fortfarande har väldigt svårt att acceptera dom eller ens tro att dom finns, där inne i min knopp.
jag började sätta upp tider precis som ett schema men oxå några regler. jag skulle börja leva efter den biologiska klockan vilket egentligen alla borde göra. många tänker att nu är det helg då kan jag vara uppe lite senare än vanligt. så resonerar inte jag längre, jag vill ha vissa klockslag att leva efter och inte rucka på dessa tider, för annars försvinner vitsen med det hela. jag ville undvika att göra ett alltför strikt schema med tanke på att jag bara skulle bli besviken om jag inte kunde uppfylla dom tider och regler jag bestämt mig för. jag började därför med små steg, valde det som kändes viktigast för mig, som jag till fullo kunde acceptera och klara av. alla lever efter tider det har jag oxå gjort hela livet, att jag inte gjort det den senaste tiden har ju sina orsaker.
i början hatade jag att leva så inrutat men jag ville göra det för min egen skull och det var absolut värt ett försök. kunde dessa tider underlätta och förenkla min vardag fanns det ingen anledning till att fortsätta sätta sig på tvären. jag tog mobilen till hjälp, satte larm på när varje medicin skulle tas så att jag skulle få struktur och ett invant mönster. dessa tider skulle ligga som grund och styra det mesta i schemat. flera av tiderna var självklara eftersom jag måste få ut maximal effekt av varje enskild tablett. tiden mellan intagen är viktig för att underhålla dosen så den den täcker in hela dygnet.
ibland blir jag skogstokig på alla mediciner och vill slänga hela skiten i soporna. men så minns jag hur mitt liv var innan hela karusellen drog igång och då blir det genast lite lättare att motivera mig själv till att fortsätta. det känns som om jag börjar finna dom bästa tiderna som passar varje medicin. ett laborerande som äntligen börjar ge resultat, där sömnen prioriteras men oxå vågorna under dagen. förhoppningsvis stannar dessa böljande vågor kvar och att det blir allt längre mellan storm vindarna, helt lugnt blir det nog aldrig men det är mycket bättre i alla fall.
vi mixtrar fortfarande med vilken dos jag behöver för att göra min dag enklare och stabilisera mitt humör. numera kan jag känna glädje varje dag, bara korta stunder ibland men en avsevärd förbättring. jag kan njuta av en bok utan att fladdra iväg i tankarna och tappa fokus. jag kan följa med i ett tv program utan att tappa intresse men kanske främst av allt, jag kan sitta still och hänga med i vad som sägs och händer. inte alltid men mycket oftare än förut.
det är lättare att utföra de vardagliga sysslorna. jag kan faktiskt njuta lite smått när jag går här och pysslar. vissa dagar faller jag tillbaka i det gamla mönstret men jag försöker då att inte ge mig själv dåligt samvete. allt kan inte ske på en gång och det måste jag ta hänsyn till. självmords tankarna finns fortfarande varje dag eller rättare sagt, en önskan om att inte behöva leva. ibland känns det så jävla hopplöst att jag grips av panik, speciellt på kvällen. vart fan tog livet vägen? vad var det som hände? varför vaknade jag upp? till vilken nytta är denna erfarenhet?
det är under dessa kvällar som jag önskar, att jag hade någon att säga, jag älskar dig, till....
tisdag 11 januari 2011
Beskedet från skatteverket
Allt gick så snabbt från det att jag skickade in min ansökan till skatteverket den 22 november tills jag fick besked. de sista kompletterings uppgifterna postade jag den 22 december på väg ner till morsan för att fira hennes 77-åriga födelsedag. han som hade ansvar för mitt ärende skulle ha semester till den 11 januari, därför förväntade jag mig ingen respons förrän han var tillbaka efter sin ledighet. förmodligen innebar det oxå ett möte med dom övriga i gruppen som har hand om liknande fall.
men den 29:e december ringer det i mobilen, hmmm dolt nummer, svara eller inte? jag visste att det inte kunde vara W och knappast från någon annan på vuxenpsyk. kanske af eller fk? hoppades faktiskt att det var min handläggare på fk eftersom jag sökt henne ett antal gånger under flera veckor. bestämde mig för att svara innan mitt mobilsvar gick in. först har jag lite svårt att höra vad som sägs, gör då som de flesta av oss, trycker telefonen stenhårt mot örat, precis som om det hjälper.... sen går det upp ett ljus, kvinnan som ringer bryter på svenska, pust det var inget fel på min hörsel. jag ska erkänna att jag satt framför datorn och mitt fokus låg mest på datorskärmen. men när jag hör ordet skatteverket får hon genast min fulla uppmärksamhet, från topp till tå.
för att inte bli lockad av att trycka lite på tangentbordet lämnar jag datorn och går in i sovrummet. hjärtat slår lika hårt i bröstkorgen som basen gör från mina högtalare när Jorn Lande drar av en salva. höger handens fingrar pillar på snören till persiennen, det ser ut som rotorbladen på en helikopter. elementet är varmt, för varmt, värmen bolmar mig rätt upp i ansiktet vilket medför att ögonen blir torra. jag måste blinka lika snabbt som vingarna på en kolibri så inte ögonlocken fastnar på vid gavel. hon säger, Mats har ju semester men vi ville inte vänta med att ge dig ett besked så jag har tagit ett beslut idag. jag har skickat iväg svaret med a-post idag så förhoppningsvis får du det med posten i morgon. men säger jag, kan du inte berätta det nu??
jag såg framför mig hur jag satt uppe hela natten med tankar som for fram och tillbaka resonerades med mig själv vilket som var troligast. jag visste att ett avslag låg närmast till hands men skulle hon då vara så barmhärtig och höra av sig strax innan nyår? kanske ville hon berätta det nu så jag slapp fundera mer även om jag fått avslag? vi brukar inte berätta det muntligt säger hon, men i ditt fall vill jag göra det. min andning upphör omedelbart, kroppen spänns som en fiolsträng och givetvis lyckas jag med att snurra fast persiennens snören så hårt att fingertopparna blir knallröda, cirkulationen upphör och det pulserar rejält. varför måste jag alltid utföra allt i hög hastighet! så kom den magiska meningen, den som antingen skulle slå undan mina fötter eller ge mig en möjlighet att ytterligare sänka min månadskostnad. hon säger, mitt beslut är....att du får ta ut ditt pensionsspar nu, vi har beviljat din ansökan!!
upprepa säger jag och hon återger samma mening en gång till. jag vet inte ordagrant vad jag svarade mer än att jag nästan skriker ut min glädje. jag tackar henne flera gånger och poängterade hur mycket det betyder för mig. jag förstår det säger hon och låter lika glad som jag. vi säger hejdå och äntligen släpper min förlamning. jag sätter mig på sängen, tårarna bara väller fram, äntligen släpper all spänning i hela mig, vad skönt att för en gångs skull få gråta av glädje! jag gick ner 30kg på kuppen, vilken otrolig lättnad jag såg hur min månadskostnad blev ännu drägligare. det var nu värt allt arbete jag lagt ner, alla timmar jag pendlat mellan hopp och förtvivlan, jag fick verkligen lön för mödan. eftersom jag inte vet exakt hur mycket mitt pensionsspar genererar i pengar vågar jag inte spänna bågen för hårt. med alla nerdragningar jag gjort de senaste månaderna blir den totala summan minst 2500kr, varje månad, smaka på den du!!
nästa morgon är jag ivrig, nervös och en gnutta orolig, tänk om inte brevet kom fram idag? och om det gjorde det, hade banken öppet dagen innan nyårsafton? jag vill få detta ur världen så fort som möjligt. jag är tvungen att ta med mig skatteverkets beslut till banken för att de ska kunna agera och betala ut pengarna. genom köksfönstret ser jag postbilen passera förbi. tar snabbt på mig skorna, springer ut och startar bilen. drar iväg som en formel 1 förare till brevlådan, öppnar den försiktigt. där ligger det två vita kuvert, tycker upp dom som om det gäller liv eller död, ser genast att en av dom är från skatteverket, skönt ett orosmoment mindre. kör som en tok ner till byn, jävla skit det är torgdag! alla parkeringsplatser är upptagna. försöker se om banken har öppet medans jag kör runt och letar parkering. jag tycker att det lyser i lokalen men jag är inte alls säker. till slut backar en bil ut, kvick som en ödla snor jag åt mig den lediga platsen. halv springer mot banken brevet håller jag i ett fast grepp i näven, det är öppet!! trycker på kundtjänst knappen, kö lappen ploppar ut likt tungan på en lipande unge, bara ett nummer före mig.
mitt ärende tar ca 10 minuter, damen i kundtjänst har aldrig upplevt denna situation tidigare och blir lite handfallen. efter några rundor mellan olika kontor har hon inte fått något vettigt svar, ahhh tänker jag, typiskt att det ska strula. men efter ett par samtal träffar hon rätt och får den information hon behöver. mina papper ska skickas till robur där jag har mina aktier. vi blir upplysta om att det kommer ta några veckor innan pengarna sitter på mitt konto, men det gör inte mig något för jag väntar gärna på min "lottovinst".
nöjd och glad går jag tillbaka till bilen, känns som jag har ett par Nike air dojjor på fötterna, lika lätta steg som en brunstig gnu styr jag stegen mot Saaben. när jag sitter bakom ratten engagerar jag mig i det andra brevet som är från komvux i Mariestad. jag har strax innan jul skickat in en ansökan om att få börja läsa två ämnen under vt-2011. allt enligt den plan som vi arbetat fram tillsammans, jag och alla mina kontakter hos diverse instanser. det står att jag har blivit antagen i båda och vilken kurs litteratur jag måste införskaffa innan den 11 januari. jag ska studera!!
varje år beviljas bara ett fåtal människor till att få ta ut sitt pensionsspar i förtid, jag tillhör en av dom!!
men den 29:e december ringer det i mobilen, hmmm dolt nummer, svara eller inte? jag visste att det inte kunde vara W och knappast från någon annan på vuxenpsyk. kanske af eller fk? hoppades faktiskt att det var min handläggare på fk eftersom jag sökt henne ett antal gånger under flera veckor. bestämde mig för att svara innan mitt mobilsvar gick in. först har jag lite svårt att höra vad som sägs, gör då som de flesta av oss, trycker telefonen stenhårt mot örat, precis som om det hjälper.... sen går det upp ett ljus, kvinnan som ringer bryter på svenska, pust det var inget fel på min hörsel. jag ska erkänna att jag satt framför datorn och mitt fokus låg mest på datorskärmen. men när jag hör ordet skatteverket får hon genast min fulla uppmärksamhet, från topp till tå.
för att inte bli lockad av att trycka lite på tangentbordet lämnar jag datorn och går in i sovrummet. hjärtat slår lika hårt i bröstkorgen som basen gör från mina högtalare när Jorn Lande drar av en salva. höger handens fingrar pillar på snören till persiennen, det ser ut som rotorbladen på en helikopter. elementet är varmt, för varmt, värmen bolmar mig rätt upp i ansiktet vilket medför att ögonen blir torra. jag måste blinka lika snabbt som vingarna på en kolibri så inte ögonlocken fastnar på vid gavel. hon säger, Mats har ju semester men vi ville inte vänta med att ge dig ett besked så jag har tagit ett beslut idag. jag har skickat iväg svaret med a-post idag så förhoppningsvis får du det med posten i morgon. men säger jag, kan du inte berätta det nu??
jag såg framför mig hur jag satt uppe hela natten med tankar som for fram och tillbaka resonerades med mig själv vilket som var troligast. jag visste att ett avslag låg närmast till hands men skulle hon då vara så barmhärtig och höra av sig strax innan nyår? kanske ville hon berätta det nu så jag slapp fundera mer även om jag fått avslag? vi brukar inte berätta det muntligt säger hon, men i ditt fall vill jag göra det. min andning upphör omedelbart, kroppen spänns som en fiolsträng och givetvis lyckas jag med att snurra fast persiennens snören så hårt att fingertopparna blir knallröda, cirkulationen upphör och det pulserar rejält. varför måste jag alltid utföra allt i hög hastighet! så kom den magiska meningen, den som antingen skulle slå undan mina fötter eller ge mig en möjlighet att ytterligare sänka min månadskostnad. hon säger, mitt beslut är....att du får ta ut ditt pensionsspar nu, vi har beviljat din ansökan!!
upprepa säger jag och hon återger samma mening en gång till. jag vet inte ordagrant vad jag svarade mer än att jag nästan skriker ut min glädje. jag tackar henne flera gånger och poängterade hur mycket det betyder för mig. jag förstår det säger hon och låter lika glad som jag. vi säger hejdå och äntligen släpper min förlamning. jag sätter mig på sängen, tårarna bara väller fram, äntligen släpper all spänning i hela mig, vad skönt att för en gångs skull få gråta av glädje! jag gick ner 30kg på kuppen, vilken otrolig lättnad jag såg hur min månadskostnad blev ännu drägligare. det var nu värt allt arbete jag lagt ner, alla timmar jag pendlat mellan hopp och förtvivlan, jag fick verkligen lön för mödan. eftersom jag inte vet exakt hur mycket mitt pensionsspar genererar i pengar vågar jag inte spänna bågen för hårt. med alla nerdragningar jag gjort de senaste månaderna blir den totala summan minst 2500kr, varje månad, smaka på den du!!
nästa morgon är jag ivrig, nervös och en gnutta orolig, tänk om inte brevet kom fram idag? och om det gjorde det, hade banken öppet dagen innan nyårsafton? jag vill få detta ur världen så fort som möjligt. jag är tvungen att ta med mig skatteverkets beslut till banken för att de ska kunna agera och betala ut pengarna. genom köksfönstret ser jag postbilen passera förbi. tar snabbt på mig skorna, springer ut och startar bilen. drar iväg som en formel 1 förare till brevlådan, öppnar den försiktigt. där ligger det två vita kuvert, tycker upp dom som om det gäller liv eller död, ser genast att en av dom är från skatteverket, skönt ett orosmoment mindre. kör som en tok ner till byn, jävla skit det är torgdag! alla parkeringsplatser är upptagna. försöker se om banken har öppet medans jag kör runt och letar parkering. jag tycker att det lyser i lokalen men jag är inte alls säker. till slut backar en bil ut, kvick som en ödla snor jag åt mig den lediga platsen. halv springer mot banken brevet håller jag i ett fast grepp i näven, det är öppet!! trycker på kundtjänst knappen, kö lappen ploppar ut likt tungan på en lipande unge, bara ett nummer före mig.
mitt ärende tar ca 10 minuter, damen i kundtjänst har aldrig upplevt denna situation tidigare och blir lite handfallen. efter några rundor mellan olika kontor har hon inte fått något vettigt svar, ahhh tänker jag, typiskt att det ska strula. men efter ett par samtal träffar hon rätt och får den information hon behöver. mina papper ska skickas till robur där jag har mina aktier. vi blir upplysta om att det kommer ta några veckor innan pengarna sitter på mitt konto, men det gör inte mig något för jag väntar gärna på min "lottovinst".
nöjd och glad går jag tillbaka till bilen, känns som jag har ett par Nike air dojjor på fötterna, lika lätta steg som en brunstig gnu styr jag stegen mot Saaben. när jag sitter bakom ratten engagerar jag mig i det andra brevet som är från komvux i Mariestad. jag har strax innan jul skickat in en ansökan om att få börja läsa två ämnen under vt-2011. allt enligt den plan som vi arbetat fram tillsammans, jag och alla mina kontakter hos diverse instanser. det står att jag har blivit antagen i båda och vilken kurs litteratur jag måste införskaffa innan den 11 januari. jag ska studera!!
varje år beviljas bara ett fåtal människor till att få ta ut sitt pensionsspar i förtid, jag tillhör en av dom!!
söndag 9 januari 2011
Diskbråck och otrohet
Jag har länge dragit mig för att berätta denna episod i mitt liv, det beror på flera orsaker. bl.a känns det inge bra att ägna händelsen en tanke, jag känner mig otroligt korkad av att jag gjorde det igen, för kärleken till mig själv blev absolut inte starkare. när jag idag tvingar mig att ta tag i det minnet fattar jag inte hur jag tänkte och varför jag lät det ske. jag har bara mig själv att skylla, mitt lilla pucko.
det är strax efter nyår 1994, jag har äntligen tagit mig i kragen och flyttar till ett litet hus någon mil utanför trollhättan. äntligen har jag mina egna möbler som stått inhysta på en vind hos en granne till draken sen i början på 90-talet. jag spenderade genast pengar på en stereo med stora högtalare där basen kunde framträda ordentligt och dunka rejält i bröstbenet. total lycka min första egna riktiga stereo!
första gången på en herrans massa år skulle jag bo ensam, vara singel och det tilltalade mig, jag kände mig otroligt fri, född på nytt.
några hus längre bort bodde en arbetskamrat, ibland åt vi middag tillsammans och turades om att bjuda på exotiska pastarätter, ibland tog vi en kvällsfika ihop. jag njöt av denna frihet, jag kunde komma och gå hur jag ville, spela musik hela nätterna, inga schemalagda aktiviteter, inga "måsten" mm mm
men, mitt singel liv varade inte speciellt länge redan efter någon månad hörde I.M av sig (I.M från skoltiden på Bosön). sakta men säkert kryper I.M in i mitt liv igen. med smicker, kärleksfulla ord, förståelse, trevligt uppförande och tolerans, det fick mig att må bra och känna mig både speciell och älskad. I.M bodde fortfarande kvar i huvudstaden och det passade mig perfekt. på så vis kände jag mig inte instängd och påpassad, på detta sätt skulle jag fortfarande ha en enorm frihet. jag kom väl ihåg vad som hänt förra gången, mitt försvar gentemot mig själv var, alla växer till sig, alla mognar och tar ett större ansvar för sina handlingar i vuxen ålder.
i början på maj ska jag åka iväg på ett grusvägs prov i värmland. innan jag åkte skulle bilen prepareras och byggas om. jag skulle byta ut hela chassit, montera ett helt nytt aeropaket, göra service och montera extraljus. jag hade ingen billyft på min arbetsplats utan fick alltid pallra upp bilarna på pallbockar. min arbetsställning var väl inte den bästa men jag fann mig och gjorde så gott jag kunde med dom förutsättningar jag hade att tillgå.
när jag skulle montera nya bussningar i bakaxeln small det till i ländryggen, jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att jobba vidare, jag hade ju en tid då allt var tvunget att vara färdigt. testkörningen gick ut på att se hur slitagebilden blev på den nya aerosatsen av allt grussprut, hållbarhet och körkänsla. jag fullkomligt älskade att ligga ute på prov spelade ingen roll om det gällde grusvägs körning, vinterkörning eller högfartsprov, i Sverige eller utomlands. farten passade mig ypperligt min totala orädsla av höga farter och frihet övervägde allt annat, allt slit och alla arbetstimmar som gick åt till att förbereda bilen.
när jag reste mig upp för att äta lunch kände jag en stickande smärta i vänster häl, ungefär som när man slår i armbågen och får sig en enkelstöt. allt eftersom fick jag mer smärta, värst var det i vänster vad och i ryggen då kotorna knep om disken och det strålade ner i nerven. dagen innan jag skulle åka uppsökte jag en läkare på Saab. han konstaterade ganska snabbt att jag hade fått ett diskbråck. den dumme fan gav mig en burk alvedon. jag ville absolut inte stanna hemma och gå miste om värmalands resan. jag kom knappt i och ur bilen men vem bryr sig när den underbara kicken upplevs gång efter gång, sjukt härligt!
när jag kom hem efter en vecka var det dags för mitt 30 års kalas. I.M hade skött om alla inbjudningar, bakat tårta och några tävlingar. den morgonen förlovade vi oss.. efter att ha ätit frukost och duschat ville I.M gå bort till min arbetskamrat för att snickra ihop en skylt där det stod, grattis ullis 30 år. egentligen var skylten redan klar men I.M ansåg att den behövde några extra spikar, den var för instabil.
under tiden ägnade jag mig åt att äta värktabletter och lyssna på musik. när det gått över en timme tänkte jag, hur lång tid kan det ta att slå i två spikar? hur svårt kan det vara?
jag gick ut på framsidan av huset och kollade bort över dom 100 meter som avståndet var till min arbetskamrat. efter ett tag ser jag I.M komma gående med skylten i famnen. när vi var en meter ifrån varandra såg jag att I.M´s förlovnings ring var borttagen. I.M möter inte min blick utan går rakt in i huset och säger, jag behöver ta en dusch, igen?? naturligtvis anar jag ugglor i mossen men hinner inte säga något eller ställa en fråga, de första gästerna anländer i samma stund och min uppmärksamhet fick riktas åt ett annat håll. när I.M ansluter sig till oss sitter ringen på plats, kanske hade jag bara inbillat mig alltihop?
det var en mycket trevlig födelsedag, det var mysigt att ha familjen nära, j, a-s, mamma och "pappa". under några timmar uppförde jag mig exemplariskt, ingenting skulle få förstöra denna dag och därför mottog jag min "far" på ett öppenhjärtligt sätt.
senare på kvällen frågade jag I.M om ringen, svaret jag fick var, I.M ville inte riskera att det skulle bli märken på ringen av hammaren och spikarna.
måndagen som kom hade jag tagit semester. precis när vi ska sätta oss för att äta middag svängde min arbetskamrat in på min uppfart. jag öppnade dörren och blir nästan omkull sprungen. I.M satt redan vid bordet, arbetskamraten sliter fram en stol och ställer den alldeles intill I.M och nu utspelar sig något jag inte hade räknat med. arbetskamraten trycker sig fast runt I.M med båda armarna, där sitter dom kind mot kind. jag tittar med en förvånad blick rätt in i I.M´s ögon, I.M rycker på axlarna, skakar lite på huvudet och himlar med ögonen. I.M försöker ge sken av att inte alls fatta vad som händer, spelar oskyldig och verkar jätte förvånad över arbetskamratens agerande.
men jag förstod direkt, poletten trillade ner och jag insåg att det hänt någonting mellan dem. de hade inte bara snickrat ihop utan de hade oxå....
Knullat på min 30 års dag!!!!
det är strax efter nyår 1994, jag har äntligen tagit mig i kragen och flyttar till ett litet hus någon mil utanför trollhättan. äntligen har jag mina egna möbler som stått inhysta på en vind hos en granne till draken sen i början på 90-talet. jag spenderade genast pengar på en stereo med stora högtalare där basen kunde framträda ordentligt och dunka rejält i bröstbenet. total lycka min första egna riktiga stereo!
första gången på en herrans massa år skulle jag bo ensam, vara singel och det tilltalade mig, jag kände mig otroligt fri, född på nytt.
några hus längre bort bodde en arbetskamrat, ibland åt vi middag tillsammans och turades om att bjuda på exotiska pastarätter, ibland tog vi en kvällsfika ihop. jag njöt av denna frihet, jag kunde komma och gå hur jag ville, spela musik hela nätterna, inga schemalagda aktiviteter, inga "måsten" mm mm
men, mitt singel liv varade inte speciellt länge redan efter någon månad hörde I.M av sig (I.M från skoltiden på Bosön). sakta men säkert kryper I.M in i mitt liv igen. med smicker, kärleksfulla ord, förståelse, trevligt uppförande och tolerans, det fick mig att må bra och känna mig både speciell och älskad. I.M bodde fortfarande kvar i huvudstaden och det passade mig perfekt. på så vis kände jag mig inte instängd och påpassad, på detta sätt skulle jag fortfarande ha en enorm frihet. jag kom väl ihåg vad som hänt förra gången, mitt försvar gentemot mig själv var, alla växer till sig, alla mognar och tar ett större ansvar för sina handlingar i vuxen ålder.
i början på maj ska jag åka iväg på ett grusvägs prov i värmland. innan jag åkte skulle bilen prepareras och byggas om. jag skulle byta ut hela chassit, montera ett helt nytt aeropaket, göra service och montera extraljus. jag hade ingen billyft på min arbetsplats utan fick alltid pallra upp bilarna på pallbockar. min arbetsställning var väl inte den bästa men jag fann mig och gjorde så gott jag kunde med dom förutsättningar jag hade att tillgå.
när jag skulle montera nya bussningar i bakaxeln small det till i ländryggen, jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att jobba vidare, jag hade ju en tid då allt var tvunget att vara färdigt. testkörningen gick ut på att se hur slitagebilden blev på den nya aerosatsen av allt grussprut, hållbarhet och körkänsla. jag fullkomligt älskade att ligga ute på prov spelade ingen roll om det gällde grusvägs körning, vinterkörning eller högfartsprov, i Sverige eller utomlands. farten passade mig ypperligt min totala orädsla av höga farter och frihet övervägde allt annat, allt slit och alla arbetstimmar som gick åt till att förbereda bilen.
när jag reste mig upp för att äta lunch kände jag en stickande smärta i vänster häl, ungefär som när man slår i armbågen och får sig en enkelstöt. allt eftersom fick jag mer smärta, värst var det i vänster vad och i ryggen då kotorna knep om disken och det strålade ner i nerven. dagen innan jag skulle åka uppsökte jag en läkare på Saab. han konstaterade ganska snabbt att jag hade fått ett diskbråck. den dumme fan gav mig en burk alvedon. jag ville absolut inte stanna hemma och gå miste om värmalands resan. jag kom knappt i och ur bilen men vem bryr sig när den underbara kicken upplevs gång efter gång, sjukt härligt!
när jag kom hem efter en vecka var det dags för mitt 30 års kalas. I.M hade skött om alla inbjudningar, bakat tårta och några tävlingar. den morgonen förlovade vi oss.. efter att ha ätit frukost och duschat ville I.M gå bort till min arbetskamrat för att snickra ihop en skylt där det stod, grattis ullis 30 år. egentligen var skylten redan klar men I.M ansåg att den behövde några extra spikar, den var för instabil.
under tiden ägnade jag mig åt att äta värktabletter och lyssna på musik. när det gått över en timme tänkte jag, hur lång tid kan det ta att slå i två spikar? hur svårt kan det vara?
jag gick ut på framsidan av huset och kollade bort över dom 100 meter som avståndet var till min arbetskamrat. efter ett tag ser jag I.M komma gående med skylten i famnen. när vi var en meter ifrån varandra såg jag att I.M´s förlovnings ring var borttagen. I.M möter inte min blick utan går rakt in i huset och säger, jag behöver ta en dusch, igen?? naturligtvis anar jag ugglor i mossen men hinner inte säga något eller ställa en fråga, de första gästerna anländer i samma stund och min uppmärksamhet fick riktas åt ett annat håll. när I.M ansluter sig till oss sitter ringen på plats, kanske hade jag bara inbillat mig alltihop?
det var en mycket trevlig födelsedag, det var mysigt att ha familjen nära, j, a-s, mamma och "pappa". under några timmar uppförde jag mig exemplariskt, ingenting skulle få förstöra denna dag och därför mottog jag min "far" på ett öppenhjärtligt sätt.
senare på kvällen frågade jag I.M om ringen, svaret jag fick var, I.M ville inte riskera att det skulle bli märken på ringen av hammaren och spikarna.
måndagen som kom hade jag tagit semester. precis när vi ska sätta oss för att äta middag svängde min arbetskamrat in på min uppfart. jag öppnade dörren och blir nästan omkull sprungen. I.M satt redan vid bordet, arbetskamraten sliter fram en stol och ställer den alldeles intill I.M och nu utspelar sig något jag inte hade räknat med. arbetskamraten trycker sig fast runt I.M med båda armarna, där sitter dom kind mot kind. jag tittar med en förvånad blick rätt in i I.M´s ögon, I.M rycker på axlarna, skakar lite på huvudet och himlar med ögonen. I.M försöker ge sken av att inte alls fatta vad som händer, spelar oskyldig och verkar jätte förvånad över arbetskamratens agerande.
men jag förstod direkt, poletten trillade ner och jag insåg att det hänt någonting mellan dem. de hade inte bara snickrat ihop utan de hade oxå....
Knullat på min 30 års dag!!!!
fredag 7 januari 2011
Julafton 2010
Det märks tydligt att en högtid står inför dörren. kundvagnarna är fyllda till max med diverse livsmedel och annat som kan vara bra att ha. affärerna är fulla till gränsen, ett allmänt kaos råder, folk river och sliter allt för att få ner så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. köerna växer, stressen ökar att vänta på sin tur i lugn och ro existerar inte. den som har vassast armbågar vinner precis som i tunnelbanan. tonen på folks röstlägen förändras för varje dag som går, ju närmare julen kommer blir stämningen mer brysk. det vänliga mellan människor är som förbytt, förändringen sker i takt med tiden, det är sååå mycket som ska göras, som måste absolut göras.
på parkeringen utanför ica råder fullständig kalabalik. bilar står hur som helst för under dessa dagar är det djungel lagen som gäller. kommunen har som vanligt totalt misslyckats med snöröjningen och det underlättar inte precis. den som hittar en ledig lucka skiter fullständigt i om någon mer får plats, vid jul blomstrar egoismen. de flesta blir som rovdjur i jakten på den perfekta julgranen, finaste skinkan, godaste glöggen och alla dessa jävla paket som ska införskaffas. önskelistorna är nästan lika långa matlistorna, ju närmare julen man kommer desto fler panik köp blir det. presenter som ska byta ägare läggs under granen, presenter som öppnas på ett par sekunder för i samma ögonblick riktas uppmärksamheten redan på nästa julklapp.
mängder av olika maträtter ska tillagas för snart utbryter ett frosseri utan dess like. alla vill ha med sina favoriter på bordet och på så vis växer julbordets omkrets för varje år. när julaftonens mest intensiva timmar är över pustar många ut, vi fixade det i år igen, äntligen är en del mål nådda och önskningarna uppfyllda, barnens behov tillgodosedda. stressen lägger sig en stund medans magen jobbar febrilt med allt som kommit ner via matstrupen, under en dag skapas det mer kaos i magen än under hela året. där sitter man som en övergäst Miss Piggy full av gaser och allmänt dåsig. den stående frågan är, varför åt man så fort och mycket i år oxå? men det är ju bara jul en gång om året så då ska det fanimej ätas ordentligt, hellre spräcker vi en tarm än att någonting förgås.
lite senare på kvällen kommer det fram ännu mera kalorier. knäck, glögg, choklad, godis, nötter, frukt, dadlar mm mm....antagligen olika alkoholhaltiga drycker till de vuxna för dom måste ju oxå få fira och känna av att det är jul.. var man inte mätt innan så blir man det garanterat nu. det blir några timmars sömn innan nästa dag då samma scenario utspelar sig igen..och igen.. allt i jakten på den perfekta julen. vid denna högtid råder det tydligen ingen brist på pengar.
när jag står där inne på ica och ser hur många kör gocart med sina vagnar bland hyllorna fick jag nog och gick ut. inte riktigt rätt dag att handla på för oss som högst fyller en korg. under tiden jag stod där inne i affären studerade jag hur folk uppträdde, blev ganska brydd över hur intensiva och målmedvetna dom flesta agerade. antagligen på ren vana och en noggrann planerad strategi. jag konstaterade att det finns fyra olika kategorier, hur man handlar under press, stress och tidsnöd.
Kategori 1:
här ingår dom äldsta som varit med förut och som vet att den finns ingen anledning
att jäkta. dom gick lugnt och stilla bland alla varor. båda parter är med, herren kör vagnen och frugan plockar lugnt ner varorna. dom pratar och diskuterar med varandra på ett behagligt sätt om vad dom ska äta under julen. ett lugnt tempo, lagom med mat och en trevlig attityd. denna grupp har ingen inköpslista.
Kategori 2:
det är nu det börjar hända saker, för här ingår de medelålders med barn. här råder den totala hysterin. oftast är det bara mamman som handlar maten, gubben bidrar säkert med att besöka bolaget. hon styr vagnen med tunnelseende, fladdrar med blicken för att scanna av varenda hylla, registrerar vad som ska köpas och i vilken turordning varorna kommer. checkar av på listan, stryker det som är klart så att ingenting missas. här är attityden helt annorlunda än kategori 1, ingen jul stämning alls utan innehåller irritation och egen självförvållad stress.
Kategori 3:
denna grupp består av ungdomar som nyss flyttat ihop eller har varit sambos i några år. dom har varsin korg och ingen planerad rutt mellan hyllorna. istället kramas dom och njuter av varandra, det får liksom ta den tid det tar.
Kategori 4:
detta är min grupp, ensamstående med korg. vi går som på rulle och köper det vi brukar. vi gör inga större utsvävningar bara för att det är jul, korgen innehåll består av samma livsmedel som vanligt, som vilken vardag som helst.
på kvällen fixar jag lite kaffe, sätter mig under en fleece filt i soffan och försöker förstå att det är jul. Hobbe lägger sig omedelbart i mitt knä, kurrade och trampade med sina tassar. jag stryker honom över ryggen och känner denna oändliga kärlek som finns mellan oss. älskade Hobbe, det är du och jag mot världen!!
för många människor upplevs inte julen som något positivt. istället påminns man om sin ensamhet. renarnas bjällror klingar inte som ljuv musik, utan som varningssignaler ett larm som börjar tjuta och påminner om svunna dagar, positiva eller negativa. det blir så uppenbart hur ensam man är, många mår fruktansvärt dåligt och tv:n är det enda sällskapet. många människor orkar inte med dessa dagar utan väljer att ta sitt liv strax före jul eller under. i år var det en vän till T som valde att ge upp. jag vet vem han är, jag ser hans ansikte framför mig och mitt hjärta fylls av både smärta och sorg. varför var det ingen som märkte och såg hur han mådde? kanske hade en gest från en medmänniska fått honom att orka kämpa vidare, en enda liten gest....
FÖR, precis som ett flygplan kan en människa haverera!!
på parkeringen utanför ica råder fullständig kalabalik. bilar står hur som helst för under dessa dagar är det djungel lagen som gäller. kommunen har som vanligt totalt misslyckats med snöröjningen och det underlättar inte precis. den som hittar en ledig lucka skiter fullständigt i om någon mer får plats, vid jul blomstrar egoismen. de flesta blir som rovdjur i jakten på den perfekta julgranen, finaste skinkan, godaste glöggen och alla dessa jävla paket som ska införskaffas. önskelistorna är nästan lika långa matlistorna, ju närmare julen man kommer desto fler panik köp blir det. presenter som ska byta ägare läggs under granen, presenter som öppnas på ett par sekunder för i samma ögonblick riktas uppmärksamheten redan på nästa julklapp.
mängder av olika maträtter ska tillagas för snart utbryter ett frosseri utan dess like. alla vill ha med sina favoriter på bordet och på så vis växer julbordets omkrets för varje år. när julaftonens mest intensiva timmar är över pustar många ut, vi fixade det i år igen, äntligen är en del mål nådda och önskningarna uppfyllda, barnens behov tillgodosedda. stressen lägger sig en stund medans magen jobbar febrilt med allt som kommit ner via matstrupen, under en dag skapas det mer kaos i magen än under hela året. där sitter man som en övergäst Miss Piggy full av gaser och allmänt dåsig. den stående frågan är, varför åt man så fort och mycket i år oxå? men det är ju bara jul en gång om året så då ska det fanimej ätas ordentligt, hellre spräcker vi en tarm än att någonting förgås.
lite senare på kvällen kommer det fram ännu mera kalorier. knäck, glögg, choklad, godis, nötter, frukt, dadlar mm mm....antagligen olika alkoholhaltiga drycker till de vuxna för dom måste ju oxå få fira och känna av att det är jul.. var man inte mätt innan så blir man det garanterat nu. det blir några timmars sömn innan nästa dag då samma scenario utspelar sig igen..och igen.. allt i jakten på den perfekta julen. vid denna högtid råder det tydligen ingen brist på pengar.
när jag står där inne på ica och ser hur många kör gocart med sina vagnar bland hyllorna fick jag nog och gick ut. inte riktigt rätt dag att handla på för oss som högst fyller en korg. under tiden jag stod där inne i affären studerade jag hur folk uppträdde, blev ganska brydd över hur intensiva och målmedvetna dom flesta agerade. antagligen på ren vana och en noggrann planerad strategi. jag konstaterade att det finns fyra olika kategorier, hur man handlar under press, stress och tidsnöd.
Kategori 1:
här ingår dom äldsta som varit med förut och som vet att den finns ingen anledning
att jäkta. dom gick lugnt och stilla bland alla varor. båda parter är med, herren kör vagnen och frugan plockar lugnt ner varorna. dom pratar och diskuterar med varandra på ett behagligt sätt om vad dom ska äta under julen. ett lugnt tempo, lagom med mat och en trevlig attityd. denna grupp har ingen inköpslista.
Kategori 2:
det är nu det börjar hända saker, för här ingår de medelålders med barn. här råder den totala hysterin. oftast är det bara mamman som handlar maten, gubben bidrar säkert med att besöka bolaget. hon styr vagnen med tunnelseende, fladdrar med blicken för att scanna av varenda hylla, registrerar vad som ska köpas och i vilken turordning varorna kommer. checkar av på listan, stryker det som är klart så att ingenting missas. här är attityden helt annorlunda än kategori 1, ingen jul stämning alls utan innehåller irritation och egen självförvållad stress.
Kategori 3:
denna grupp består av ungdomar som nyss flyttat ihop eller har varit sambos i några år. dom har varsin korg och ingen planerad rutt mellan hyllorna. istället kramas dom och njuter av varandra, det får liksom ta den tid det tar.
Kategori 4:
detta är min grupp, ensamstående med korg. vi går som på rulle och köper det vi brukar. vi gör inga större utsvävningar bara för att det är jul, korgen innehåll består av samma livsmedel som vanligt, som vilken vardag som helst.
på kvällen fixar jag lite kaffe, sätter mig under en fleece filt i soffan och försöker förstå att det är jul. Hobbe lägger sig omedelbart i mitt knä, kurrade och trampade med sina tassar. jag stryker honom över ryggen och känner denna oändliga kärlek som finns mellan oss. älskade Hobbe, det är du och jag mot världen!!
för många människor upplevs inte julen som något positivt. istället påminns man om sin ensamhet. renarnas bjällror klingar inte som ljuv musik, utan som varningssignaler ett larm som börjar tjuta och påminner om svunna dagar, positiva eller negativa. det blir så uppenbart hur ensam man är, många mår fruktansvärt dåligt och tv:n är det enda sällskapet. många människor orkar inte med dessa dagar utan väljer att ta sitt liv strax före jul eller under. i år var det en vän till T som valde att ge upp. jag vet vem han är, jag ser hans ansikte framför mig och mitt hjärta fylls av både smärta och sorg. varför var det ingen som märkte och såg hur han mådde? kanske hade en gest från en medmänniska fått honom att orka kämpa vidare, en enda liten gest....
FÖR, precis som ett flygplan kan en människa haverera!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)