Psykoanalys

Psykologi boken jag citerar lite från idag är skriven av Martin Levander och den används som läromedel på gymnasiet och komvux.

ett kapitel heter: reaktionsbildning och rationalisering

" en vuxen man drömmer om sin far som nyligen avlidit, han sörjde hans död intensivt, ja nästan för mycket. under en psykoanalys visar dock sonen glimtvis aggressiva tendenser mot fadern - men vill inte erkänna dessa. så småningom börjar han minnas traumatiska händelser från barndomen. sonen hade upplevt en rivialitet om modern, och fadern hade ofta uppträtt brutalt och aggressivt mot sonen. sedan 7 års åldern hade dock förhållandet blivit bättre och sonen hade beundrat och försökt efterlikna sin far.

de aggressiva känslorna mot fadern hade förvandlats till beundran, men under faderns dödskamp hade en del av de ursprungliga aggressionerna kommit tillbaka. att önska livet ur sin far är dock en så förbjuden känsla att ytterligare reaktionsbildning behövdes. i den psykoanalys som han genomgår kan dock sonen erkänna även sina negativa känslor mot fadern, bearbeta dom och avsluta sorgearbetet. "

han fortsätter:" ett sätt att dölja sina förbjudna känslor för överjaget är att vända dem till deras motsatser. det handlar alltså inte om att ljuga för andra, snarare för sig själv. man kan oxå ofta se förnekande som ett sätt för jaget att skaffa sig lite andrum, innan det tar itu med verkligheten. denna försvarsmekanism kallas för reaktionsbildning och innebär att en känsla eller en impuls vänds till sin motsats. förvandlingen är en omedveten process, så det handlar inte om att hyckla eller låtsas. rationaliseringen innebär att vi tolkar verkligheten och oss själva, så att allt framstår så tilltalande som möjligt. vi framställer våra motiv och önskningar som bättre än vad de är."

jag var beredd på väldigt starka reaktioner efter mitt blogg inlägg om G och mig. jag var provokativ av flera orsaker, jag ville väcka olika känslor hos er känslor som man kanske inte vågar ta tag i eller ens tänka på. det finns ingen människa på jorden med enbart "rena" tankar. jag önskade verkligen inte livet ur min bror, historien Martin berättar om har hänt men det gäller att kunna tolka texten och föra in den i ett sammanhang vi förstår eller kan förknippa till en medmänniskas situation eller till oss själva.

jag har aldrig trott att det inom en familj bara finns vackra sidor. ingen familje medlem kan uppfatta deras egna familj på lika sätt, alla tolkar vi vår omgivning olika, bl.a beroende på ålder och kön, men oxå via de yttre påverkningarna. man kan välja att gå i sin bubbla, allt för att minska risken att bli konfronterad av dom andra eller slippa ta tag i den förbjudna känslan att, jag tycker inte om alla i min familj. det är ett erkännande som är tufft men för mig var det nödvändigt. nu när jag äntligen gjort det, känner jag mig oerhört lättad, ärlig och befriad. jag respekterar G för den han var precis som jag gör med alla andra människor.

jag står för det jag skrivit och jag mår mycket bättre av att ha kommit fram till den insikten. den känslan har hela livet funnits inuti mig, det är ju ingenting som bara ploppade upp. en känsla som jag pö om pö har tagit upp med W. min första tanke var, nu kommer W låsa in mig bakom lås och bom i ett vadderat rum, men istället fick jag respons för mina känslor och en "kvittens" på, att det jag berättade inte var onormalt.

när jag några dagar senare läste i min psykologibok fick jag oxå en bekräftelse på att man kan känna så här. även om jag är spektakulär i mina tankebanor och vill provocera, har jag ändå lika rätt att ha dessa känslor. om jag fortsatt förneka dom hade de suttit i vägen för min fortsatta rehabilitering, nu kan jag istället inrikta mig på andra problem och finna nya möjligheter att gå vidare, utvecklas utan att ha dåligt samvete. och det är nödvändigt att släppa mycket av det förflutna för att kunna bli hel igen.

jag har inte fått någon reaktion alls på mitt inlägg, mer än att tystnaden talar för sig själv.