Varje gång jag ser honom gå där ensam blir jag ledsen i hjärtat. mitt dåliga samvete väcks till liv och jag är förbannad på mig själv, jag bara måste ta reda på fakta om vad som är ok och inte ok. hans blick följer mig när jag är ute för att slänga sopor eller tar bilen ner till byn. Börje är ingen liten kille, han har ett stort manligt huvud med snälla ögon, han är en ståtlig tjur med ljus päls.
jag ser honom stå där alldeles stilla ibland i flera timmar beroende på vädret. när det blåser och regnar vänder han rumpan mot ovädret för att slippa få den piskande vinden i ansiktet. men han flyr inte regnet, vädrets makter utspelar sig runt honom varje dag, ändå står han alltid på samma ställe. han har ett skjul att gå in i för att hålla sig torr men han väljer inte det alternativet, han går aldrig in där utan står hellre ute i det fria, jag förstår honom.
han tillbringade flera veckor där inne i somras, instängd bakom en galler grind, med lera och avföring långt upp på benen. jag såg hans leriga och skitiga kropp som var inbäddad i den sörja som var hans liggunderlag, som borde bestått av halm, massor av halm. jag förstår fortfarande inte varför han var instängd, vad var anledningen, meningen, orsaken,vitsen?? ensam stod han där i värmen med en mängd insekter som nyttjar hans ofördelaktiga situation. jag hoppas leran på hans kropp fungerar som en inpackning och skyddar honom från en del angrepp, kanske är dessa kreatur bättre skyddade via sin päls än vad hästar är. det står en höbal utanför grinden men han får bara ut sin tunga eftersom avstånden mellan de lodräta stålrören i den rektangulära grinden är på tok för smala för hans breda mule. redan om ett par dagar kommer hans chans att vara helt obefintlig för att nå fram till födan ....har han vatten??
varje dag som jag passerar hans fängelse ber jag att han fortfarande är vid liv och inte ligger död i all gyttja och skit. varför är han berövad sin frihet?
en dag var någon till slut barmhärtig och släppte honom fri, äntligen kunde han äta gräs precis som dom andra gör i hagen bredvid. hela sommaren har han tillbringat ensam i sin hage, varje kväll hör jag hur han råmar, för mig är det smärtsamt och ångesfyllt. han håller på ett bra tag, först låga och korta ljud men succesivt ökar intensiviteten. hela huset fylls av dessa läten som berättar om hans ensamhet, han skriker till slut ut sin frustration, nattens mörker fylls av hans råmande.
vi har mycket gemensamt jag och Börje, han är ensam i sin hage och jag i min, vi har ungefär samma känsla inom oss när mörkret kommer. han har liksom jag svårt att passa in fast vi inte hellre vill något annat. våra liv påverkas av att vi har svårt med den sociala biten, vi känner oss utanför eftersom vi båda är annorlunda.
jag ser Börje från mitt köksfönster och på något underligt sätt känner jag en gemenskap med honom. till slut har hans råmande blivit en "trygghet", ett ljud som gör mig lugn i sinnet för då vet jag att han fortfrande är vid liv, men det hugger i mitt hjärta av sorg och förståelse, varför blir han utsatt?
det är nu i slutet på januari och han är fortfarande ensam, vissa dagar har han mat andra inte. han har börjat vila i skjulet under natten eftersom det är snö i hela hagen och ibland bitande kyla, med en kall nordlig vind. hans päls är fortfarande fullständigt täckt av samma ingredienser, gyttja och avföring. hans madrass av halm byts väldigt sällan ut, det görs inte rent speciellt ofta och han tvingas då att ligga i denna sankmark. något som han inte kan påverka själv, han är helt beroende av människan precis som alla våra husdjur. han behöver daglig tillsyn, det ligger under vårt ansvar han är en levande varelse. denna stora gestalt med en otrolig vacker utstrålning har vunnit mitt hjärta för länge sedan, mitt djurhjärta, för jag är en sann djurvän.
varför kan han inte få en kompis att gå med, en liten kalv som accepterar honom som han är, vilsen och annorlunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar