I flera månader har jag haft fler blåa dagar än gråa. varje "solig" dag har jag upplevt glädje inuti mig och bara haft ångest på kvällarna. jag har surfat på en böljande våg som fört med sig några utav havets skatter. min största ångest gäller Hobbe, speciellt nu när det är vinter. han sover bort hela dagarna och jag tycker inte att jag ger honom tillräckligt med uppmärksamhet. nu har jag börjat stanna upp och vi har åter en relation som nästan kan liknas med vår tid i Trollhättan. en del tycker säkert att det är löjligt men jag har ett ansvar och förut ingick det väldigt mycket kärlek, vilket han naturligtvis känner en stor skillnad på. myrorna i min kropp börjar äntligen lugna ner sig. jag önskar att det snart blir vår så han kan gå ut på sina jakt promenader eller ligga på en stor sten och lapa sol. hoppas att min ångest gentemot honom då släpper lite grann, fast han har inte haft det speciellt roligt sen vi flyttade ner hit.
jag har energi nästan varje dag men otroligt svårt att nyttja den till sådant jag borde bränna krut på. min psykologi bok ligger alldeles synlig framför mig, men den lockar mig inte alls att läsa. jag har svårt att ta tag i tvungna saker min viljan är inte den rätta, förhoppningsvis kommer den snart smygandes på mig. kanske blir det roligare och en mer avslappnad läsning när första muntliga provet är gjort. minns inte när jag gjorde ett prov sist eller brydde mig om att göra läxan.
jag har varit två gånger på bipolär skolan som sammanlagt består av 6 "lektioner". min läkare håller i den och det är det bästa jag upplevt! jag sitter där i 2 timmar och bara suger i mig all information. det är jätte intressant, jag får ännu mer förståelse och en inblick i hur min hjärna fungerar. för första gången träffar jag människor med samma diagnos som jag och dom såg helt normala ut! ingen av oss vill gå därifrån när tiden är ute. alla lyssnar till 100%, vi frågar om en massa detaljer och läkaren tar all den tid som behövs att förklara och fylla oss med ännu mera kunskap. det är kvalité tid och jag kan ta åt mig all information och hålla koncentrationen hela tiden. underbara lektioner som fyller mig med information som handlar om oss med bipolär sjukdom. läkaren förmedlar sig på ett bra sätt, får oss väldigt lyhörda och intresserade. alla har olika frågor och på så vis vidgar vi alla våra kunskaper. bästa skolan som jag har gått på, jag spelar inte clown och ännu har jag inte åkt ut från någon lektion..
härom dagen satt jag och tänkte på om jag har förändrats, utvecklas och kommit framåt. för ett tag sen tyckte jag inte det jag kände mig exakt likadan. då sa W, din personlighet förändras inte, du är fortfarande kvar men visst har det skett en förändring. därför tog jag mig tid att känna efter, analysera hur och om jag är annorlunda mot förr. när jag tänker tillbaka har det verkligen hänt en hel del med mig och inom mig. för 5 år sedan låg jag i en hög full av panik ångest och kraftiga självmordstankar. sakta men säkert har jag kravlat mig upp ur gropen och klivit upp ett par pinnar på stegen. ibland har jag åkt ner en bit men bara under det senaste året har otroligt mycket skett. jag har förändrats!! det är faktiskt inte så länge sedan som jag skrev avskedsbrev och min sista vilja.
jag har framför allt accepterat mina diagnoser, det är jag tvungen till för min medicinering talar sitt tydliga språk, den har hjälpt mig framåt. jag har fortfarande mina tvivel framför allt om framtiden men jag lever och lär. jag är absolut inte återställd men borta är den snåriga och krokiga grusvägen. jag färdas nu på en asfalterad väg, dock inte på motorvägen. jag tror att jag befinner mig på en 50 eller 70 väg. jag åker inte godsfinka längre utan får nu sitta i andra klass. jag försöker att köra lagom fort men ibland får W rycka in och bromsa min framfart. nästan varje dag är jag väldigt glad och nöjd, jag är faktiskt stolt över mig själv!! jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat gått om jag inte hade fått hjälp av vuxen psyk. det där lilla torra fröet fick en lagom mängd vatten hela tiden och har nu stuckit upp ett par stjälkar ovanför jorden, i väntan på att få blomma ut i sin fulla prakt.
tack vare mina diagnoser håller jag på att landa på säker mark, tack vare mina diagnoser håller jag på att finna det som är jag. jag börjar hitta mig själv, ta hänsyn till min kropp och hjälper min knopp att återhämta sig. den kommer aldrig att läka till 100% men så här "nära" 100 har den aldrig varit under hela mitt liv. diagnoserna får jag leva med, de kommer alltid att finnas, dom är en del av mig men nu vet jag om dom och det ger mig ro. jag har till slut vaknat upp och det är väldigt långt ifrån vad man kan säga om många andra på denna planet.
jag har fått igång motorn på min skuta, bensinen håller igång maskineriet och pumpar omkring i ledningarna. via landgången håller vänner att gå ombord, ankaret är upphissat. jag börjar faktiskt att lämna bryggan för att styra ut på lugnt vatten bland kobbar och skär. i fören sitter Hobbe och tittar ut över nya jaktmarker. kaptens mössan ligger framför mig och bara väntar på att jag ska våga ta den på mig.
"jag vandrar i månens sken och dansar naken under stjärnorna för jag har lust" / Suzzi Tapper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar