jag sa aldrig något till I.M om det som hände på min 30års dag. jag försökte inte ens att föra det på tal, jag visste mycket väl att jag inte skulle våga eftersom det skulle innebära en konflikt. jag kunde ha tagit upp det via telefon men jag slog bort den tanken så fort den dök upp. svälja och bita ihop, backa.
jag opererades för mitt diskbråck den 22 september samma år. efter några veckor flyttade jag till en lägenhet inne i Trollhättan. de första dagarna bodde jag hos L.W jag klarade mig inte på egen hand. flera gånger om dagen tog jag mina kryckor för att ge mig ut på promenader. för varje dag som gick klarade jag av att utöka den rutt jag valt, jag blev starkare för varje steg jag tog och snabbheten växte i samma takt. även här var jag tvungen att tävla mot mig själv, den gamla tiden skulle till varje pris slås. kryckorna började kännas som en förlängning av mina armar, jag utvecklade tekniken för att kunna uppnå dagens mål, att hela tiden prestera och ligga på gränsen av vad jag orkade.
på grund av operationen fick jag inte sitta ner på 8 veckor, när jag behövde åka någonstans transporterades jag liggande på en bår i någons bil. jag följde med när L.W skulle in till motionsspåret. jag gav mig genast på slingan som var 2,5km, allt annat var uteslutet. efter ca 1 km ser jag två äldre damer framför mig som sprang på samma slinga som jag gick på. genast var jag tvungen att ta upp kampen för att hinna ikapp dem och komma före dom i mål. det måste ha varit en syn för gudarna när jag vevade på med kryckorna och lyckades med den bedriften. den "lilla" tävlingsmänniskan i mig hade vaknat till liv, igen.
efter några dagar åkte jag hem till mitt eget hem. varje dag gjorde jag olika övningar som skulle bygga upp och stärka min rygg. när jag blev av med kryckorna fick jag äntligen börja med sjukgymnastik nere i centrum. många timmar tillbringade jag i den varma härliga bassäng. med hjälp av en flyt anordning kunde jag springa i vattnet precis som man gör på land.
I.M och sonen kom ofta ner och flertalet gånger utan att ha ringen på sig. varje gång var det olika ursäkter om vad det berodde på. jag har nog hört de flesta varianter av bort förklaringar, ganska fascinerande hur människan är kapabel till att förvränga sanningen och själva tro på vad de säger. hade jag "valt" att ta av mig ringen av någon anledning hade min hjärna kopplats in och sagt, nu har du 40 mil på dig att ta på dig ringen det borde du hinna. jag visste att alla ord bestod av lögner. alla dessa osanningar fick jag serverade rakt i ansiktet men jag valde att fortsätta tiga och inte ta upp händelsen till en diskussion.
jag hade fått flera indikationer på att I.M fortsatte med att knulla runt, framför allt med de poliser som I.M tränade på arbetstid. en av dom som hörde av sig var min bror G. Både han och frugan hade I.M som ansvarig för en del av deras kondition G berättade om flera episoder som skett, som han eller något annan hade iakttagit. jag tyckte det här samtalet var obekvämt av flera orsaker. jag visste att det var sant, jag kände mig korkad och naiv, jag skämdes över hela situationen. en situation som jag lät pågå mitt framför ögonen på mig bara för att jag inte vågade eller orkade stå upp för mig själv. känns precis som om jag tar det jag får, det som blir över och ingen annan vill ha. att jag nöjer mig med vad som helst av någon konstig anledning.
G avslutar samtalet med att säga, varken jag eller min sambo tycker om I.M! jag vet att han var tvungen att framföra dessa ord bara för att attackera mitt sätt att leva, klappa sig på bröstet och bevisa att jag alltid gjorde fel, även denna gång. mina öron slokade rejält efter samtalet och kvällen innehöll tårar och svordomar. hur i helvete kunde jag vara så dum i skallen? varför tillät jag att I.M upprepande gånger gjorde mig illa? hade jag ingen självbevarelsedrift alls i kroppen? jag kände hur jag sjönk i mina egna ögon, jag hatade varje cell jag bestod av. jag måste hitta en utväg innan jag helt dog inombords, innan jag blev helt förlamad av underkastelse och psykisk terror. men hur?? skulle jag klara av att samla tillräckligt med mod, finna styrka och lämna detta destruktiva förhållande? jag ville verkligen bli av med denna böld som hela tiden växte på mig och infekterade mitt liv. under tiden som det pågår är jag också tvungen att höra på L.W´s malande om S.
det tog enda tills 1997 innan jag blir helt befriad från denna vidriga situation. ytterligare 3 år av mitt liv hade jag kastat bort på ännu en sjuk relation. jag hade inga känslor kvar dom försvann samma dag som jag fyllde 30. denna sommar flyttar jag in i mitt hus, det börjar växa fram lite civilkurage i mig. jag frågar I.M rätt ut i ett telefonsamtal om alla dessa jävla rykten var sanna, låg det någon sanning i det som spreds sig enda ner till Trollhättan? I.M ville genast veta vem som påstått det men jag avslöjade inte vem det var, inte heller att mitt sunda förnuft för länge sedan hade fattat men jag hade valt att inte lyssna på dessa röster inne i min knopp. I.M bedyrade sin oskuld i ryktet ingenting var sant. rösten i mitt öra malde vidare men jag lyssnade inte längre, min hjärna var upptagen med hur jag skulle få min mun till att säga, far åt helvete! jag orkade inte lyssna mer, jag la på luren mitt uppe i det försvar I.M höll på att föreläsa om, hur oskyldig I.M verkligen var.
några helger senare skulle vi ha fest på Saab. innan jag åker iväg får Hobbe sin dagliga dos av bus och lek. han var ca 2 månader jag ville inte släppa ut honom än på egna äventyr. precis när jag ska ge mig iväg svänger I.M oanmäld in på min uppfart helt omedveten om att jag ska åka in till stan. I.M vill prata men jag ville inte ta mig den tiden för jag skulle på fest och ha roligt med mina härliga arbetskamrater. I.M går in för att vänta tills jag kommer tillbaka. många timmar blev det jag hade absolut ingen lust att åka hem och möta en människa full av lögner och bortförklaringar. jag visste att det skulle hagla fram ursäkter, löften och excentriska framtidsplaner i tron om att jag även denna gång förlät alla dessa vidriga snedsteg. hela vägen hem hade jag peppat mig själv, försökt intala mig till att nu går du, nu är det nog och över!
men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. när jag öppnar dörren möts jag av I.M som frenetiskt kliade sig i ögonen. när jag hade åkt iväg la sig I.M i soffan för att kolla på tv, Hobbe hade omedelbart lagt sig på I.M´s bröstkorg och vägrat flytta på sig. efter ett tag visade det sig att I.M var allergisk mot Hobbe. I.M satte sig genast i bilen för att åka hem när jag började skratta som en tok. tur och retur Stockholm på samma dag, 80 mil!!
dagen efter ringer I.M och ställer ett krav. jag var tvungen att välja mellan att fortsätta med vår relation eller behålla Hobbe. jag tog genast av mig ringen, kastade den i toa stolen för det var ett fruktansvärt lätt beslut att fatta, vem jag skulle behålla i mitt liv.
Tack älskade Hobbe för att du hjälpte mig att bli av med kräket!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar