jag sa aldrig något till I.M om det som hände på min 30års dag. jag försökte inte ens att föra det på tal, jag visste mycket väl att jag inte skulle våga eftersom det skulle innebära en konflikt. jag kunde ha tagit upp det via telefon men jag slog bort den tanken så fort den dök upp. svälja och bita ihop, backa.
jag opererades för mitt diskbråck den 22 september samma år. efter några veckor flyttade jag till en lägenhet inne i Trollhättan. de första dagarna bodde jag hos L.W jag klarade mig inte på egen hand. flera gånger om dagen tog jag mina kryckor för att ge mig ut på promenader. för varje dag som gick klarade jag av att utöka den rutt jag valt, jag blev starkare för varje steg jag tog och snabbheten växte i samma takt. även här var jag tvungen att tävla mot mig själv, den gamla tiden skulle till varje pris slås. kryckorna började kännas som en förlängning av mina armar, jag utvecklade tekniken för att kunna uppnå dagens mål, att hela tiden prestera och ligga på gränsen av vad jag orkade.
på grund av operationen fick jag inte sitta ner på 8 veckor, när jag behövde åka någonstans transporterades jag liggande på en bår i någons bil. jag följde med när L.W skulle in till motionsspåret. jag gav mig genast på slingan som var 2,5km, allt annat var uteslutet. efter ca 1 km ser jag två äldre damer framför mig som sprang på samma slinga som jag gick på. genast var jag tvungen att ta upp kampen för att hinna ikapp dem och komma före dom i mål. det måste ha varit en syn för gudarna när jag vevade på med kryckorna och lyckades med den bedriften. den "lilla" tävlingsmänniskan i mig hade vaknat till liv, igen.
efter några dagar åkte jag hem till mitt eget hem. varje dag gjorde jag olika övningar som skulle bygga upp och stärka min rygg. när jag blev av med kryckorna fick jag äntligen börja med sjukgymnastik nere i centrum. många timmar tillbringade jag i den varma härliga bassäng. med hjälp av en flyt anordning kunde jag springa i vattnet precis som man gör på land.
I.M och sonen kom ofta ner och flertalet gånger utan att ha ringen på sig. varje gång var det olika ursäkter om vad det berodde på. jag har nog hört de flesta varianter av bort förklaringar, ganska fascinerande hur människan är kapabel till att förvränga sanningen och själva tro på vad de säger. hade jag "valt" att ta av mig ringen av någon anledning hade min hjärna kopplats in och sagt, nu har du 40 mil på dig att ta på dig ringen det borde du hinna. jag visste att alla ord bestod av lögner. alla dessa osanningar fick jag serverade rakt i ansiktet men jag valde att fortsätta tiga och inte ta upp händelsen till en diskussion.
jag hade fått flera indikationer på att I.M fortsatte med att knulla runt, framför allt med de poliser som I.M tränade på arbetstid. en av dom som hörde av sig var min bror G. Både han och frugan hade I.M som ansvarig för en del av deras kondition G berättade om flera episoder som skett, som han eller något annan hade iakttagit. jag tyckte det här samtalet var obekvämt av flera orsaker. jag visste att det var sant, jag kände mig korkad och naiv, jag skämdes över hela situationen. en situation som jag lät pågå mitt framför ögonen på mig bara för att jag inte vågade eller orkade stå upp för mig själv. känns precis som om jag tar det jag får, det som blir över och ingen annan vill ha. att jag nöjer mig med vad som helst av någon konstig anledning.
G avslutar samtalet med att säga, varken jag eller min sambo tycker om I.M! jag vet att han var tvungen att framföra dessa ord bara för att attackera mitt sätt att leva, klappa sig på bröstet och bevisa att jag alltid gjorde fel, även denna gång. mina öron slokade rejält efter samtalet och kvällen innehöll tårar och svordomar. hur i helvete kunde jag vara så dum i skallen? varför tillät jag att I.M upprepande gånger gjorde mig illa? hade jag ingen självbevarelsedrift alls i kroppen? jag kände hur jag sjönk i mina egna ögon, jag hatade varje cell jag bestod av. jag måste hitta en utväg innan jag helt dog inombords, innan jag blev helt förlamad av underkastelse och psykisk terror. men hur?? skulle jag klara av att samla tillräckligt med mod, finna styrka och lämna detta destruktiva förhållande? jag ville verkligen bli av med denna böld som hela tiden växte på mig och infekterade mitt liv. under tiden som det pågår är jag också tvungen att höra på L.W´s malande om S.
det tog enda tills 1997 innan jag blir helt befriad från denna vidriga situation. ytterligare 3 år av mitt liv hade jag kastat bort på ännu en sjuk relation. jag hade inga känslor kvar dom försvann samma dag som jag fyllde 30. denna sommar flyttar jag in i mitt hus, det börjar växa fram lite civilkurage i mig. jag frågar I.M rätt ut i ett telefonsamtal om alla dessa jävla rykten var sanna, låg det någon sanning i det som spreds sig enda ner till Trollhättan? I.M ville genast veta vem som påstått det men jag avslöjade inte vem det var, inte heller att mitt sunda förnuft för länge sedan hade fattat men jag hade valt att inte lyssna på dessa röster inne i min knopp. I.M bedyrade sin oskuld i ryktet ingenting var sant. rösten i mitt öra malde vidare men jag lyssnade inte längre, min hjärna var upptagen med hur jag skulle få min mun till att säga, far åt helvete! jag orkade inte lyssna mer, jag la på luren mitt uppe i det försvar I.M höll på att föreläsa om, hur oskyldig I.M verkligen var.
några helger senare skulle vi ha fest på Saab. innan jag åker iväg får Hobbe sin dagliga dos av bus och lek. han var ca 2 månader jag ville inte släppa ut honom än på egna äventyr. precis när jag ska ge mig iväg svänger I.M oanmäld in på min uppfart helt omedveten om att jag ska åka in till stan. I.M vill prata men jag ville inte ta mig den tiden för jag skulle på fest och ha roligt med mina härliga arbetskamrater. I.M går in för att vänta tills jag kommer tillbaka. många timmar blev det jag hade absolut ingen lust att åka hem och möta en människa full av lögner och bortförklaringar. jag visste att det skulle hagla fram ursäkter, löften och excentriska framtidsplaner i tron om att jag även denna gång förlät alla dessa vidriga snedsteg. hela vägen hem hade jag peppat mig själv, försökt intala mig till att nu går du, nu är det nog och över!
men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. när jag öppnar dörren möts jag av I.M som frenetiskt kliade sig i ögonen. när jag hade åkt iväg la sig I.M i soffan för att kolla på tv, Hobbe hade omedelbart lagt sig på I.M´s bröstkorg och vägrat flytta på sig. efter ett tag visade det sig att I.M var allergisk mot Hobbe. I.M satte sig genast i bilen för att åka hem när jag började skratta som en tok. tur och retur Stockholm på samma dag, 80 mil!!
dagen efter ringer I.M och ställer ett krav. jag var tvungen att välja mellan att fortsätta med vår relation eller behålla Hobbe. jag tog genast av mig ringen, kastade den i toa stolen för det var ett fruktansvärt lätt beslut att fatta, vem jag skulle behålla i mitt liv.
Tack älskade Hobbe för att du hjälpte mig att bli av med kräket!!
söndag 27 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Bipolär skola
I flera månader har jag haft fler blåa dagar än gråa. varje "solig" dag har jag upplevt glädje inuti mig och bara haft ångest på kvällarna. jag har surfat på en böljande våg som fört med sig några utav havets skatter. min största ångest gäller Hobbe, speciellt nu när det är vinter. han sover bort hela dagarna och jag tycker inte att jag ger honom tillräckligt med uppmärksamhet. nu har jag börjat stanna upp och vi har åter en relation som nästan kan liknas med vår tid i Trollhättan. en del tycker säkert att det är löjligt men jag har ett ansvar och förut ingick det väldigt mycket kärlek, vilket han naturligtvis känner en stor skillnad på. myrorna i min kropp börjar äntligen lugna ner sig. jag önskar att det snart blir vår så han kan gå ut på sina jakt promenader eller ligga på en stor sten och lapa sol. hoppas att min ångest gentemot honom då släpper lite grann, fast han har inte haft det speciellt roligt sen vi flyttade ner hit.
jag har energi nästan varje dag men otroligt svårt att nyttja den till sådant jag borde bränna krut på. min psykologi bok ligger alldeles synlig framför mig, men den lockar mig inte alls att läsa. jag har svårt att ta tag i tvungna saker min viljan är inte den rätta, förhoppningsvis kommer den snart smygandes på mig. kanske blir det roligare och en mer avslappnad läsning när första muntliga provet är gjort. minns inte när jag gjorde ett prov sist eller brydde mig om att göra läxan.
jag har varit två gånger på bipolär skolan som sammanlagt består av 6 "lektioner". min läkare håller i den och det är det bästa jag upplevt! jag sitter där i 2 timmar och bara suger i mig all information. det är jätte intressant, jag får ännu mer förståelse och en inblick i hur min hjärna fungerar. för första gången träffar jag människor med samma diagnos som jag och dom såg helt normala ut! ingen av oss vill gå därifrån när tiden är ute. alla lyssnar till 100%, vi frågar om en massa detaljer och läkaren tar all den tid som behövs att förklara och fylla oss med ännu mera kunskap. det är kvalité tid och jag kan ta åt mig all information och hålla koncentrationen hela tiden. underbara lektioner som fyller mig med information som handlar om oss med bipolär sjukdom. läkaren förmedlar sig på ett bra sätt, får oss väldigt lyhörda och intresserade. alla har olika frågor och på så vis vidgar vi alla våra kunskaper. bästa skolan som jag har gått på, jag spelar inte clown och ännu har jag inte åkt ut från någon lektion..
härom dagen satt jag och tänkte på om jag har förändrats, utvecklas och kommit framåt. för ett tag sen tyckte jag inte det jag kände mig exakt likadan. då sa W, din personlighet förändras inte, du är fortfarande kvar men visst har det skett en förändring. därför tog jag mig tid att känna efter, analysera hur och om jag är annorlunda mot förr. när jag tänker tillbaka har det verkligen hänt en hel del med mig och inom mig. för 5 år sedan låg jag i en hög full av panik ångest och kraftiga självmordstankar. sakta men säkert har jag kravlat mig upp ur gropen och klivit upp ett par pinnar på stegen. ibland har jag åkt ner en bit men bara under det senaste året har otroligt mycket skett. jag har förändrats!! det är faktiskt inte så länge sedan som jag skrev avskedsbrev och min sista vilja.
jag har framför allt accepterat mina diagnoser, det är jag tvungen till för min medicinering talar sitt tydliga språk, den har hjälpt mig framåt. jag har fortfarande mina tvivel framför allt om framtiden men jag lever och lär. jag är absolut inte återställd men borta är den snåriga och krokiga grusvägen. jag färdas nu på en asfalterad väg, dock inte på motorvägen. jag tror att jag befinner mig på en 50 eller 70 väg. jag åker inte godsfinka längre utan får nu sitta i andra klass. jag försöker att köra lagom fort men ibland får W rycka in och bromsa min framfart. nästan varje dag är jag väldigt glad och nöjd, jag är faktiskt stolt över mig själv!! jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat gått om jag inte hade fått hjälp av vuxen psyk. det där lilla torra fröet fick en lagom mängd vatten hela tiden och har nu stuckit upp ett par stjälkar ovanför jorden, i väntan på att få blomma ut i sin fulla prakt.
tack vare mina diagnoser håller jag på att landa på säker mark, tack vare mina diagnoser håller jag på att finna det som är jag. jag börjar hitta mig själv, ta hänsyn till min kropp och hjälper min knopp att återhämta sig. den kommer aldrig att läka till 100% men så här "nära" 100 har den aldrig varit under hela mitt liv. diagnoserna får jag leva med, de kommer alltid att finnas, dom är en del av mig men nu vet jag om dom och det ger mig ro. jag har till slut vaknat upp och det är väldigt långt ifrån vad man kan säga om många andra på denna planet.
jag har fått igång motorn på min skuta, bensinen håller igång maskineriet och pumpar omkring i ledningarna. via landgången håller vänner att gå ombord, ankaret är upphissat. jag börjar faktiskt att lämna bryggan för att styra ut på lugnt vatten bland kobbar och skär. i fören sitter Hobbe och tittar ut över nya jaktmarker. kaptens mössan ligger framför mig och bara väntar på att jag ska våga ta den på mig.
"jag vandrar i månens sken och dansar naken under stjärnorna för jag har lust" / Suzzi Tapper
jag har energi nästan varje dag men otroligt svårt att nyttja den till sådant jag borde bränna krut på. min psykologi bok ligger alldeles synlig framför mig, men den lockar mig inte alls att läsa. jag har svårt att ta tag i tvungna saker min viljan är inte den rätta, förhoppningsvis kommer den snart smygandes på mig. kanske blir det roligare och en mer avslappnad läsning när första muntliga provet är gjort. minns inte när jag gjorde ett prov sist eller brydde mig om att göra läxan.
jag har varit två gånger på bipolär skolan som sammanlagt består av 6 "lektioner". min läkare håller i den och det är det bästa jag upplevt! jag sitter där i 2 timmar och bara suger i mig all information. det är jätte intressant, jag får ännu mer förståelse och en inblick i hur min hjärna fungerar. för första gången träffar jag människor med samma diagnos som jag och dom såg helt normala ut! ingen av oss vill gå därifrån när tiden är ute. alla lyssnar till 100%, vi frågar om en massa detaljer och läkaren tar all den tid som behövs att förklara och fylla oss med ännu mera kunskap. det är kvalité tid och jag kan ta åt mig all information och hålla koncentrationen hela tiden. underbara lektioner som fyller mig med information som handlar om oss med bipolär sjukdom. läkaren förmedlar sig på ett bra sätt, får oss väldigt lyhörda och intresserade. alla har olika frågor och på så vis vidgar vi alla våra kunskaper. bästa skolan som jag har gått på, jag spelar inte clown och ännu har jag inte åkt ut från någon lektion..
härom dagen satt jag och tänkte på om jag har förändrats, utvecklas och kommit framåt. för ett tag sen tyckte jag inte det jag kände mig exakt likadan. då sa W, din personlighet förändras inte, du är fortfarande kvar men visst har det skett en förändring. därför tog jag mig tid att känna efter, analysera hur och om jag är annorlunda mot förr. när jag tänker tillbaka har det verkligen hänt en hel del med mig och inom mig. för 5 år sedan låg jag i en hög full av panik ångest och kraftiga självmordstankar. sakta men säkert har jag kravlat mig upp ur gropen och klivit upp ett par pinnar på stegen. ibland har jag åkt ner en bit men bara under det senaste året har otroligt mycket skett. jag har förändrats!! det är faktiskt inte så länge sedan som jag skrev avskedsbrev och min sista vilja.
jag har framför allt accepterat mina diagnoser, det är jag tvungen till för min medicinering talar sitt tydliga språk, den har hjälpt mig framåt. jag har fortfarande mina tvivel framför allt om framtiden men jag lever och lär. jag är absolut inte återställd men borta är den snåriga och krokiga grusvägen. jag färdas nu på en asfalterad väg, dock inte på motorvägen. jag tror att jag befinner mig på en 50 eller 70 väg. jag åker inte godsfinka längre utan får nu sitta i andra klass. jag försöker att köra lagom fort men ibland får W rycka in och bromsa min framfart. nästan varje dag är jag väldigt glad och nöjd, jag är faktiskt stolt över mig själv!! jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat gått om jag inte hade fått hjälp av vuxen psyk. det där lilla torra fröet fick en lagom mängd vatten hela tiden och har nu stuckit upp ett par stjälkar ovanför jorden, i väntan på att få blomma ut i sin fulla prakt.
tack vare mina diagnoser håller jag på att landa på säker mark, tack vare mina diagnoser håller jag på att finna det som är jag. jag börjar hitta mig själv, ta hänsyn till min kropp och hjälper min knopp att återhämta sig. den kommer aldrig att läka till 100% men så här "nära" 100 har den aldrig varit under hela mitt liv. diagnoserna får jag leva med, de kommer alltid att finnas, dom är en del av mig men nu vet jag om dom och det ger mig ro. jag har till slut vaknat upp och det är väldigt långt ifrån vad man kan säga om många andra på denna planet.
jag har fått igång motorn på min skuta, bensinen håller igång maskineriet och pumpar omkring i ledningarna. via landgången håller vänner att gå ombord, ankaret är upphissat. jag börjar faktiskt att lämna bryggan för att styra ut på lugnt vatten bland kobbar och skär. i fören sitter Hobbe och tittar ut över nya jaktmarker. kaptens mössan ligger framför mig och bara väntar på att jag ska våga ta den på mig.
"jag vandrar i månens sken och dansar naken under stjärnorna för jag har lust" / Suzzi Tapper
måndag 14 februari 2011
Andra dagen hos N
Efter en natt i koma vaknar jag till liv sist av alla. idag står två saker på schemat, vi ska handla mat och hämta N´s två yngsta på tågstationen. vi ska inte vara där förrän kl 16 så vi har ingen brådska att komma iväg. ett antal kaffe koppar slinker ner och jag bara helnjuter av situationen. mina tankar angående pengar är som bortblåsta, jag kan ingenting göra åt det som finns hemma.
N frågar om jag vill se hennes arbetsplats, självklart vill jag det. jag vill skapa mig en egen uppfattning och se den miljö som hon vistas i under hela veckan. strax efter lunch är vi på väg in till Vindeln. jag vet inte om någon kan föreställa sig hur många ord vi tillsammans producerar under all vår vaken tid, det var likadant under denna bilfärd. när vi precis har luktat på Vindeln skylten ser vi en polis som vinkar in oss till deras uppställnings plats. båda är vi helt övertygade om att det gäller en koll av körkort och ett alkoholtest. men vad fel vi hade, vi sitter där som två hungriga fågelungar när polisen säger att N har kört för fort vid 30 skylten med "hela" sju kilometer. det blev ett vidrigt dyrt kalas på 2000 kronor, en månad kvar till jul. luften gick ur oss båda när vi väl tagit till oss vad som hänt. varför stod dom där just nu och förpestade vår tillvaro!!
jag känner mig väldigt skyldig för jag tror inte att N åkt fast om inte jag hade suttit bredvid. dessutom skulle hon aldrig passerat där vid den tidpunkten om hon hade arbetat, men nu var hon ledig bara för att jag hälsade på. jag vill betala hälften men N total vägrar att lyssna på det örat trots mina påtryckningar. det jag såg framför mig var hur denna bot skulle påverka deras jul. jag kände att jag ville göra något för det var lika mycket mitt fel. jag fick inte bidra med några pengar det framförde N klart och tydligt. jag var tvungen att komma på något annat sätt, det gäller att smida medan järnet är varmt så jag fann snabbt en lösning, jag skulle använda mig av ett säkert kort, en joker.
väl inne på affären rör sig N vant mellan hyllorna medan jag håller ett krampaktigt tag i vagnen. köra kundvagn är väl inte riktigt min grej. när jag väl gör det, brukar jag springa ett par steg för att sedan hänga över handtaget med fötterna i luften och forcera fram som en störtloppsåkare. N far hit och dit, alltmer varor hamnar i vagnen. N har ingen inköpslista vilket gör mig brydd, hur kan man komma ihåg mer än fyra saker? vi stuvar in varorna i bilen och far till N´s jobb där vi träffar både arbetskamrater och några brukare. N arbetar med människor som har diverse psykiska handikapp. om jag en dag ballar ur helt ska jag tillbringa mina dagar där. kreativiteten var helt påtaglig inom flera områden. det fanns en underbar snickeriverkstad där det producerades egna smarta uppfinningar, som sedan såldes till olika företag. kan jag dagligen reta gallfeber på N är det ett stort plus.
så var det dags att hämta upp tonåringarna vid stationen. jag var lite nervös även inför detta möte, nu var det två personer som jag skulle stifta bekantskap med. jag kände att jag var tvungen att helt lita på de sociala färdigheterna jag trots allt har inom mig. jag har aldrig haft svårt att ta olika människor. det gäller att vara väldigt observant på hur den enskilde individens personlighet är. jag brukar avvakta, pejla av hur dom uppträder, deras öppenhet och känna av atmosfären som ändå finns bland främmande människor. jag känner och lyssnar med hela mig både med kropp och själ. det gäller att vara lyhörd, visa respekt, känna vart deras gräns går och visa att man är ärligt intresserad. att kunna engagera sig just i den personens favorit ämnen då börjar man skapa en kontakt. men se upp, ett falskt engagemang lyser igenom, det funkar absolut inte, du måste göra det med hjärtat för att du vill, inte för att du måste. min praxis är att lyssna på proffs och inte på dom som tror sig veta allt, om allt. jag älskar att ta del av andras intressen spelar ingen roll vad det är. jag lär mig alltid något nytt, får en inblick i andra ämnen än dom jag brukar hålla mig till. helt gratis ökar jag på mitt allvetande och det berikar mitt liv.
jag slappnar av ganska fort på hemvägen. sonen har en kompis med sig dom ska tillbringa helgen ihop. jag känner att jag inte måste prata och redan här försöka skapa en kontakt och det är skönt eftersom jag absolut inte förespråkar den varianten. jag vill inte tvinga mig på någon det måste ske helt naturligt. sonen och hans kompis håller låda hela resan och de sköter dom helt perfekt. det blir en avslappnad och rolig tur, jag har nog aldrig träffat en tonårskille med så mycket liv i sig. han bjöd på sig själv och det smittade av sig på oss andra, att skratta är aldrig fel.
direkt när vi kommer hem börjar N med middagen som består av ugnstek falukorv. tror ni att hon gör som oss andra med bara lite senap och ost mellan varje skiva? N har verkligen nått andra höjder i sin matlagning och utvecklat varje maträtt till sin egen specialitet. minns inte alls vilka livsmedel hon använde för att förvandla en enkel falukorv till en gourmé korv utan motstycke. jag är oxå förbluffad över hur snabbt hon förvandlade alla dessa rå varor till en komplett middag. under tiden som vi tillfredsställer våra smaklökar pratas det för fullt. det är en gemytlig stämning vid bordet där skratten hela tiden avlöser varandra. jag kände och förstod vilken skön relation de har gentemot varann, där humorn hela tiden är närvarande. det riktigt lyser om N, hela hennes ut strålning har förändrats, hennes ögon gnistrar, nästan hela familjen är samlad och det är då som N trivs som allra bäst, det var inte svårt att lägga märke till.
grabbarna tillbringar den mesta tiden i en lokal som dom håller på att färdigställa och förvandla till deras eget gym. deras planer virvlar omkring i luften det råder absolut ingen brist på planer och idéer, deras inlevelseförmåga är enorm, jag vill oxå vara ung igen och full av energi!!
jag önskar att jag var berikad med den konstnärliga begåvning N´s yngsta dotter besitter. det måste vara en underbar känsla att ha den talangen, att kunna överföra ett motiv från en bild i huvudet och vidareutveckla den på ett papper. ett moment då man helt skärmar av sig från verkligheten och omgivningen. går in i sig själv och bara ge sig hän åt sin idé, sitt intresse och förverkliga den bild man haft på näthinnan. jag blir inte mindre avundsjuk när jag tänker på att hon bara är 17 år, hennes utveckling kan bara gå uppåt och framåt, imponerande.
på kvällen tar några plats framför tv:n för att kolla på idol. jag roar mig med att njuta av motorcyklar på nätet tillsammans med fadern i huset. många är fruktansvärt fina, både dom som är original och de hemmabyggda ekipagen. dum som jag är ber jag om att få se några bilder på en Yamaha Virago 535, det riktigt skriker i tarmen när den dessutom har samma färg som jag hade på min.
för andra kvällen i rad somnar jag väldigt gott. konstaterar att under dessa dagar har min huvudvärk inte dykt upp som den brukar göra. mätt, nöjd, harmonisk och belåten slår jag igen de blå.
detta är en ren rekreation för både kropp och knopp. fortsättning följer..
N frågar om jag vill se hennes arbetsplats, självklart vill jag det. jag vill skapa mig en egen uppfattning och se den miljö som hon vistas i under hela veckan. strax efter lunch är vi på väg in till Vindeln. jag vet inte om någon kan föreställa sig hur många ord vi tillsammans producerar under all vår vaken tid, det var likadant under denna bilfärd. när vi precis har luktat på Vindeln skylten ser vi en polis som vinkar in oss till deras uppställnings plats. båda är vi helt övertygade om att det gäller en koll av körkort och ett alkoholtest. men vad fel vi hade, vi sitter där som två hungriga fågelungar när polisen säger att N har kört för fort vid 30 skylten med "hela" sju kilometer. det blev ett vidrigt dyrt kalas på 2000 kronor, en månad kvar till jul. luften gick ur oss båda när vi väl tagit till oss vad som hänt. varför stod dom där just nu och förpestade vår tillvaro!!
jag känner mig väldigt skyldig för jag tror inte att N åkt fast om inte jag hade suttit bredvid. dessutom skulle hon aldrig passerat där vid den tidpunkten om hon hade arbetat, men nu var hon ledig bara för att jag hälsade på. jag vill betala hälften men N total vägrar att lyssna på det örat trots mina påtryckningar. det jag såg framför mig var hur denna bot skulle påverka deras jul. jag kände att jag ville göra något för det var lika mycket mitt fel. jag fick inte bidra med några pengar det framförde N klart och tydligt. jag var tvungen att komma på något annat sätt, det gäller att smida medan järnet är varmt så jag fann snabbt en lösning, jag skulle använda mig av ett säkert kort, en joker.
väl inne på affären rör sig N vant mellan hyllorna medan jag håller ett krampaktigt tag i vagnen. köra kundvagn är väl inte riktigt min grej. när jag väl gör det, brukar jag springa ett par steg för att sedan hänga över handtaget med fötterna i luften och forcera fram som en störtloppsåkare. N far hit och dit, alltmer varor hamnar i vagnen. N har ingen inköpslista vilket gör mig brydd, hur kan man komma ihåg mer än fyra saker? vi stuvar in varorna i bilen och far till N´s jobb där vi träffar både arbetskamrater och några brukare. N arbetar med människor som har diverse psykiska handikapp. om jag en dag ballar ur helt ska jag tillbringa mina dagar där. kreativiteten var helt påtaglig inom flera områden. det fanns en underbar snickeriverkstad där det producerades egna smarta uppfinningar, som sedan såldes till olika företag. kan jag dagligen reta gallfeber på N är det ett stort plus.
så var det dags att hämta upp tonåringarna vid stationen. jag var lite nervös även inför detta möte, nu var det två personer som jag skulle stifta bekantskap med. jag kände att jag var tvungen att helt lita på de sociala färdigheterna jag trots allt har inom mig. jag har aldrig haft svårt att ta olika människor. det gäller att vara väldigt observant på hur den enskilde individens personlighet är. jag brukar avvakta, pejla av hur dom uppträder, deras öppenhet och känna av atmosfären som ändå finns bland främmande människor. jag känner och lyssnar med hela mig både med kropp och själ. det gäller att vara lyhörd, visa respekt, känna vart deras gräns går och visa att man är ärligt intresserad. att kunna engagera sig just i den personens favorit ämnen då börjar man skapa en kontakt. men se upp, ett falskt engagemang lyser igenom, det funkar absolut inte, du måste göra det med hjärtat för att du vill, inte för att du måste. min praxis är att lyssna på proffs och inte på dom som tror sig veta allt, om allt. jag älskar att ta del av andras intressen spelar ingen roll vad det är. jag lär mig alltid något nytt, får en inblick i andra ämnen än dom jag brukar hålla mig till. helt gratis ökar jag på mitt allvetande och det berikar mitt liv.
jag slappnar av ganska fort på hemvägen. sonen har en kompis med sig dom ska tillbringa helgen ihop. jag känner att jag inte måste prata och redan här försöka skapa en kontakt och det är skönt eftersom jag absolut inte förespråkar den varianten. jag vill inte tvinga mig på någon det måste ske helt naturligt. sonen och hans kompis håller låda hela resan och de sköter dom helt perfekt. det blir en avslappnad och rolig tur, jag har nog aldrig träffat en tonårskille med så mycket liv i sig. han bjöd på sig själv och det smittade av sig på oss andra, att skratta är aldrig fel.
direkt när vi kommer hem börjar N med middagen som består av ugnstek falukorv. tror ni att hon gör som oss andra med bara lite senap och ost mellan varje skiva? N har verkligen nått andra höjder i sin matlagning och utvecklat varje maträtt till sin egen specialitet. minns inte alls vilka livsmedel hon använde för att förvandla en enkel falukorv till en gourmé korv utan motstycke. jag är oxå förbluffad över hur snabbt hon förvandlade alla dessa rå varor till en komplett middag. under tiden som vi tillfredsställer våra smaklökar pratas det för fullt. det är en gemytlig stämning vid bordet där skratten hela tiden avlöser varandra. jag kände och förstod vilken skön relation de har gentemot varann, där humorn hela tiden är närvarande. det riktigt lyser om N, hela hennes ut strålning har förändrats, hennes ögon gnistrar, nästan hela familjen är samlad och det är då som N trivs som allra bäst, det var inte svårt att lägga märke till.
grabbarna tillbringar den mesta tiden i en lokal som dom håller på att färdigställa och förvandla till deras eget gym. deras planer virvlar omkring i luften det råder absolut ingen brist på planer och idéer, deras inlevelseförmåga är enorm, jag vill oxå vara ung igen och full av energi!!
jag önskar att jag var berikad med den konstnärliga begåvning N´s yngsta dotter besitter. det måste vara en underbar känsla att ha den talangen, att kunna överföra ett motiv från en bild i huvudet och vidareutveckla den på ett papper. ett moment då man helt skärmar av sig från verkligheten och omgivningen. går in i sig själv och bara ge sig hän åt sin idé, sitt intresse och förverkliga den bild man haft på näthinnan. jag blir inte mindre avundsjuk när jag tänker på att hon bara är 17 år, hennes utveckling kan bara gå uppåt och framåt, imponerande.
på kvällen tar några plats framför tv:n för att kolla på idol. jag roar mig med att njuta av motorcyklar på nätet tillsammans med fadern i huset. många är fruktansvärt fina, både dom som är original och de hemmabyggda ekipagen. dum som jag är ber jag om att få se några bilder på en Yamaha Virago 535, det riktigt skriker i tarmen när den dessutom har samma färg som jag hade på min.
för andra kvällen i rad somnar jag väldigt gott. konstaterar att under dessa dagar har min huvudvärk inte dykt upp som den brukar göra. mätt, nöjd, harmonisk och belåten slår jag igen de blå.
detta är en ren rekreation för både kropp och knopp. fortsättning följer..
lördag 12 februari 2011
Ett helt nytt sätt att leva
Under förra året blev jag tvungen att ändra på mycket i mitt liv, i mitt sätt att vara, hur jag tänkte och hur jag levde. mina ögon har under flera år kliat och protesterat, förra våren började jag ta tag i det. orsaken till denna reaktion har inte legat högst upp på min prioriterings lista. men nu började dom svullna igen och jag såg ut som en boxare. först inriktade jag mitt sökande bland parfymerade tvålar, shampo, balsam, tvättmedel, diskmedel och sköljmedel. jag köpte produkter som rekommenderades av astma och allergiförbundet. deras utbud är helt utan tillsatser som kan irritera på ett eller annat sätt. genast skedde en stor förändring. som tur är reagerar jag inte på Hobbe fast hade det varit så, skulle jag ändå ha struntat i det. mina ögon är inte helt problem fria, jätte känslig mot stark ljus, lite får jag skylla mig själv eftersom jag vägrar att använda mina glasögon, men jag ser ju så förbannat dåligt att jag inte hittar dom..
jag började känna igen olika signaler i kroppen både angående det bipolära och adhd. egentligen var det så, att jag började ta signalerna på allvar, blev mer lyhörd och observant. det första tecknet att en manisk period är i antågande ökar min konsumtion av snus. jag har alltid en prilla under läppen och byter den väldigt ofta, jag är då en kedje snusare.
jag kan inte äta något som innehåller mycket socker, gör jag det ökar min energi lavinartat. jag har svårt att slappna av och det är stört omöjligt att somna. kroppen behöver minimalt med sömn, jag är ordentligt upptrissad och det har med adhd att göra. nu letar jag alltid efter varor som antingen är helt utan socker eller bara en liten mängd. äter jag godis på kvällen står jag upp hela natten.
jag bytte till ett nikotinfritt snus, min tanke var att sakta slussa ut den jag har idag för att till slut bli helt oberoende. jag varierade därför mellan dessa två sorter så abstinensen inte skulle bli för stor och minimera risken för svajningar i humöret. jag borde naturligtvis ha reagerat på namnet, kickup. redan efter ett par dagar kunde jag inte somna jag var pigg som en lärka. jag låg där och snurrade runt som en betongblandare, försökte övertyga min hjärna att slappna av. men hur lätt är det när centrifugen är inställd på 1200 varv, samtidigt som det pågår en bordtennis match i knoppen? publikens påverkan ska vi inte ens nämna, deras vrål ekade och det blev verkligen inte bättre av den där jävla refererande kommentatorn snuset var den enda jag hade ändrat på, jag läste därför igenom innehållsförteckningen. snuset innehåller en mängd olika tillsatser, olika vitaminer, mineraler, ginseng, biotin, koffein, antioxidanter, aminosyror, bio x20 mm. jag gick ut på deras hemsida och där garanterar dom att snuset ska ge en uppiggande effekt och tillföra mycket energi, jo tack, jag märkte det!!
i och för sig fick jag mycket högre toppar än vad jag numera ska kunna få, men jag vet att det inte är hälsosamt för varken knopp eller kropp. tydligen kan små fragment av olika ingredienser få mig att sväva i det blå. jag har i alla fall lyckats dra ner från 30 dosor i månaden till 20 så jag är på väg. denna sänkning har resulterat i att jag har sänkt min månadskostnad med ytterligare 400 kronor!
jag började läsa två ämnen på komvux men insåg ganska omgående att det inte kommer att fungera. därför valde jag bort en av dom och ska bara koncentrera på ett ämne, nämligen psykologi. naturligtvis trodde jag att det skulle gå som en dans trots mina diagnoser. men det kunde jag bara glömma. kraven på mig själv är fortfarande alldeles för höga. fast att jag egentligen har andra erfarenheter angående min förmåga att vistas i ett klassrum och göra läxor det är en större prövning än vad jag har inbillat mig. jag måste lära mig ett helt nytt förhållningssätt för att sänka mina krav som jag känner från mig själv, min lärare, fk och af. jag måste acceptera att jag fortfarande måste gå i ett långsamt tempo och förenas med tanken, att jag inte behöver vara bäst dessutom inte ta på mig rollen som klassens clown.
det är en helt ny situation för mig, jag har aldrig haft en studieteknik jag har ju aldrig brytt mig om skolan. då levde jag med orden, det fixar sig alltid.
jag känner i hela mig att det kommer bli en stor utmaning, jag har ingenting att falla tillbaka på och därigenom känna mig trygg. min flyktkänsla är det övergripande problemet. min rädsla att göra bort mig o uppfattas som ett pucko av mina klasskamrater, tänk om jag tabbar mig totalt på de muntliga förhören, tänk om jag inte får in något i min hjärna eller att det far iväg rätt ut i tomma luften??
jag är expert på att skjuta allt framför mig vilket för med sig att jag hamnar i tidsbrist. det är en helt ny miljö som jag vistas i och känslan att dra iväg som jag alltid har gjort är mycket påtaglig.
jag tog upp det med W och jag fick stöttning direkt på mina funderingar. båda tycker att det räcker med ett ämne och den bipolärskolan som jag nu har börjat på. återigen får W bromsa min framfart och hela tiden påminna mig om att betyget är ganska oväsentligt i det stora hela. sänk ribban, för det är bara en koll, ett test hur jag just nu ligger till i min förmåga att ta emot information mm.
jag erkände också att det finns inte en möjlighet i hela världen att jag ska studera på heltid till hösten. känns skönt att jag redan nu kommit fram till den slutsatsen och istället inrikta mig på här och nu. W höll med, det hade W förstått för länge sedan! W ser och förstår det långt innan jag erkänner och inser mina brister..
jag sa till W senast vi sågs, jag kommer nog aldrig klara av att studera på heltid, åtta timmar om dagen. jag kan inte ens se mig i den sitsen, hur i helvete skulle jag kunna sitta still, behålla intresset, koncentrationen, tillgodo se mig all information när hela kroppen är full av poppande popcorn?
Nej sa W, det tror inte jag heller att du kommer att klara av. W fortsatte, kanske ett par timmar om dagen kombinerat med praktiska uppgifter för att stimulera din kreativa sida, din hjärna och dina händer.
precis som vanligt har W rätt, mina händer måste få vara med och arbeta.
jag började känna igen olika signaler i kroppen både angående det bipolära och adhd. egentligen var det så, att jag började ta signalerna på allvar, blev mer lyhörd och observant. det första tecknet att en manisk period är i antågande ökar min konsumtion av snus. jag har alltid en prilla under läppen och byter den väldigt ofta, jag är då en kedje snusare.
jag kan inte äta något som innehåller mycket socker, gör jag det ökar min energi lavinartat. jag har svårt att slappna av och det är stört omöjligt att somna. kroppen behöver minimalt med sömn, jag är ordentligt upptrissad och det har med adhd att göra. nu letar jag alltid efter varor som antingen är helt utan socker eller bara en liten mängd. äter jag godis på kvällen står jag upp hela natten.
jag bytte till ett nikotinfritt snus, min tanke var att sakta slussa ut den jag har idag för att till slut bli helt oberoende. jag varierade därför mellan dessa två sorter så abstinensen inte skulle bli för stor och minimera risken för svajningar i humöret. jag borde naturligtvis ha reagerat på namnet, kickup. redan efter ett par dagar kunde jag inte somna jag var pigg som en lärka. jag låg där och snurrade runt som en betongblandare, försökte övertyga min hjärna att slappna av. men hur lätt är det när centrifugen är inställd på 1200 varv, samtidigt som det pågår en bordtennis match i knoppen? publikens påverkan ska vi inte ens nämna, deras vrål ekade och det blev verkligen inte bättre av den där jävla refererande kommentatorn snuset var den enda jag hade ändrat på, jag läste därför igenom innehållsförteckningen. snuset innehåller en mängd olika tillsatser, olika vitaminer, mineraler, ginseng, biotin, koffein, antioxidanter, aminosyror, bio x20 mm. jag gick ut på deras hemsida och där garanterar dom att snuset ska ge en uppiggande effekt och tillföra mycket energi, jo tack, jag märkte det!!
i och för sig fick jag mycket högre toppar än vad jag numera ska kunna få, men jag vet att det inte är hälsosamt för varken knopp eller kropp. tydligen kan små fragment av olika ingredienser få mig att sväva i det blå. jag har i alla fall lyckats dra ner från 30 dosor i månaden till 20 så jag är på väg. denna sänkning har resulterat i att jag har sänkt min månadskostnad med ytterligare 400 kronor!
jag började läsa två ämnen på komvux men insåg ganska omgående att det inte kommer att fungera. därför valde jag bort en av dom och ska bara koncentrera på ett ämne, nämligen psykologi. naturligtvis trodde jag att det skulle gå som en dans trots mina diagnoser. men det kunde jag bara glömma. kraven på mig själv är fortfarande alldeles för höga. fast att jag egentligen har andra erfarenheter angående min förmåga att vistas i ett klassrum och göra läxor det är en större prövning än vad jag har inbillat mig. jag måste lära mig ett helt nytt förhållningssätt för att sänka mina krav som jag känner från mig själv, min lärare, fk och af. jag måste acceptera att jag fortfarande måste gå i ett långsamt tempo och förenas med tanken, att jag inte behöver vara bäst dessutom inte ta på mig rollen som klassens clown.
det är en helt ny situation för mig, jag har aldrig haft en studieteknik jag har ju aldrig brytt mig om skolan. då levde jag med orden, det fixar sig alltid.
jag känner i hela mig att det kommer bli en stor utmaning, jag har ingenting att falla tillbaka på och därigenom känna mig trygg. min flyktkänsla är det övergripande problemet. min rädsla att göra bort mig o uppfattas som ett pucko av mina klasskamrater, tänk om jag tabbar mig totalt på de muntliga förhören, tänk om jag inte får in något i min hjärna eller att det far iväg rätt ut i tomma luften??
jag är expert på att skjuta allt framför mig vilket för med sig att jag hamnar i tidsbrist. det är en helt ny miljö som jag vistas i och känslan att dra iväg som jag alltid har gjort är mycket påtaglig.
jag tog upp det med W och jag fick stöttning direkt på mina funderingar. båda tycker att det räcker med ett ämne och den bipolärskolan som jag nu har börjat på. återigen får W bromsa min framfart och hela tiden påminna mig om att betyget är ganska oväsentligt i det stora hela. sänk ribban, för det är bara en koll, ett test hur jag just nu ligger till i min förmåga att ta emot information mm.
jag erkände också att det finns inte en möjlighet i hela världen att jag ska studera på heltid till hösten. känns skönt att jag redan nu kommit fram till den slutsatsen och istället inrikta mig på här och nu. W höll med, det hade W förstått för länge sedan! W ser och förstår det långt innan jag erkänner och inser mina brister..
jag sa till W senast vi sågs, jag kommer nog aldrig klara av att studera på heltid, åtta timmar om dagen. jag kan inte ens se mig i den sitsen, hur i helvete skulle jag kunna sitta still, behålla intresset, koncentrationen, tillgodo se mig all information när hela kroppen är full av poppande popcorn?
Nej sa W, det tror inte jag heller att du kommer att klara av. W fortsatte, kanske ett par timmar om dagen kombinerat med praktiska uppgifter för att stimulera din kreativa sida, din hjärna och dina händer.
precis som vanligt har W rätt, mina händer måste få vara med och arbeta.
onsdag 9 februari 2011
Erkänner och avslöjar
jag kanske borde ha reagerat redan i tonåren över att min köplust för vissa prylar var stor. det var som ett tvång att tillfredsställa detta behov, en jakt på en kick där själva köpandet var den viktigaste känslan, inte att ha den i sin ägo. det är den själva jakten som är berusande och driver en framåt mot nästa mål, nästa underbara känsla av total hänförelse.
många som är bipolära besitter denna talang och fenomen för många går det helt överstyr och leder automstiskt till otroliga skulder, inkassobrev, kronofogden o PK. man vet att det är fel och osunt men att stoppa den impulsen är fruktansvärt svår. det blir ett slags substitut för någonting man inte har, något eller någon man saknar och något som gör ont. det lindras tillfälligt med denna handling som givetvis efter ett tag slår tillbaka med en bauta ångest. man förbannar sitt handlande, sitt agerande och hatar den där jävla okontrollerbara impulsen. rösten som hörs i skallen uppmanar och försvarar sig med, det spelar ingen roll om du köper en till, det gör ingen skillnad med en hundra lapp hit eller dit. rösten ingår i världens största supporter klubb, den sporrar, hejar på och sjunger: andra sidan är ni klara, jajamensan fattas bara. på så vis konverserar höger och vänster hjärna med varandra.
mitt gift och behov drogs först till LP skivor, då liksom nu älskade jag musik och tänkte inte alls på konsekvenserna eftersom jag hade råd. jag såg absolut inget sjukligt i det för flera av mina vänner gjorde likadant. när LP skivan försvann och ersattes av CD skivan fortsatte naturligtvis mitt intresse och fördes över till den digitala världen, laserstrålens underbara påverkan på ljudets kvalité gjorde mig alldeles lyrisk. i början hade jag ångest eftersom jag gillade LP skivor bl.a för sin storlek där omslagen ofta var häftiga och tilltalande. jag löste mitt lilla dilemma genom att köpa båda sorter av just den nya skrivan jag ville ha med samma artist, samma titel och samma låtar..jag hade fortfarande råd så det påverkade inte min ekonomi speciellt mycket jag klarade mig utmärkt ändå.
det konstiga i det hela är att denna köplust nästan upphörde när jag köpte mitt hus. jag hade nog med förstånd till att förstå, att det inte skulle fungera nu när jag hade eget ansvar över min ekonomi. jag kunde inte göra för stora utsvävningar för jag ville lägga alla pengar på att renovera och inte ha ont om dessa pappers sedlar. jag skötte min ekonomi exemplariskt genom ha rigorösa krav på mig själv, jag ville klara mig själv. det började dock ske en liten förändring under det år då jag väntade på att X skulle bli min. jag blev nästan helt apatisk under denna tid och då började jag köpa VHS filmer, för att fylla alla dessa tomma timmarna av längtan och frustation. jag förköpte mig inte utan höll det faktiskt på en lagom nivå.
att köpa dessa "förbjudna" saker är den enda sanna glädjen som finns inuti ens kropp. då tittade jag på alla filmer som hamnade i min bokhylla, en efter en. dom har räddat mig många nätter och slagit hål på många timmar som var fyllda av skräck och ovisshet. ett litet ljus i mörkret som betydde otroligt mycket för mig. när jag och X äntligen flyttade ihop smög sig denna lust på mig igen i sakta gemak. undan för undan ökade mitt behov av att tillgodose detta begär. nu hade DVD skivan kommit ut på marknaden och helt plötsligt drogs två känslor åt olika håll. när jag började må sämre för varje dag som gick blev begäret ännu större, det fyllde ut ett tomrum och samtidigt stimulerade det min hjärna.
det blir ett kontrollbehov att se vilka filmer som precis kommit ut på marknaden eller vilka som var på väg. denna kontroll tar totalt över ens hjärna och det är helt omöjlig att förhindra att den kommer, den går inte att stoppa. då tänkte jag absolut inte på det som något konstigt eller sjukt. behovet var mycket starkare än att använda sig av dom logiska tänkarna. kulmen nådde sin topp när det började knaka i fogarna mellan X och mig. jag köpte filmer på löpande band allt för att bedöva smärtan och slippa känna att något var fel. det blev ett beroende som tog mig bort från verkligheten, en drog som tog över mitt förstånd, jag gömde mig i ett frosseri av filmtitlar där inne i min bubbla fanns inga hot. de negativa känslorna jag kände av i hela huset bedövade jag med hjälp av detta agerande och det blev min tillflyktsort.
i början när jag hade flyttat ner hit fortsatte jag i samma stil, sorgen skulle tryckas undan så mycket som möjligt, så mycket det bara gick. mina köp minskade allt eftersom för nu hittade jag en annan värld, nu kunde jag tanka hem massor av filmer och musik via internet.
när jag började gå hos W vaknade mitt förstånd allt mer till liv och sen jag flyttade till detta hus har mitt handlande avsevärt minskat och idag köper jag absolut ingenting av dessa två nöjen. när jag fick min diagnos, bipolär sjukdom, började jag äntligen förstå mitt oberättigade sätt att agera och se en orsak varför. jag har haft tur som kunnat avbryta detta mönster och inse att det inte funkar. många vaknar aldrig upp pga olika orsaker. jag är stolt över mig själv angående vissa steg jag ändå har tagit och framför allt, att jag har den förmågan att ta till mig vad som är bra eller dåligt, osunt eller sunt, jag såg skillnaden och det föll sig helt naturligt.
denna köplust erkände jag för W igår. W har naturligtvis hela tiden insett och förstått, men som vanligt vill W att jag själv ska upptäcka, erkänna, förstå, acceptera och inse hur jag var och är. att det är en del av mig som jag måste ta till mig och bearbeta. jag äger idag en kopiös samling av filmer. många är oöppnade och de påminner mig om svunna tider, att jakten var det viktigaste momentet inte själva innehavet.
jag använder inte det bipolära som en ursäkt, jag gömmer mig inte bakom den diagnosen, jag skyller inte på den, jag använder den inte som ett försvar och jag kommer aldrig att nyttja dess innerbörd. men tack vare det bipolära vaknade jag upp och tog tag i mina lustar precis som jag gör i min framfart med bilen.
dags att erkänna: JAG ÄR BIPOLÄR!!
W, varje gång jag ser dig blir jag alltid lika glad.
många som är bipolära besitter denna talang och fenomen för många går det helt överstyr och leder automstiskt till otroliga skulder, inkassobrev, kronofogden o PK. man vet att det är fel och osunt men att stoppa den impulsen är fruktansvärt svår. det blir ett slags substitut för någonting man inte har, något eller någon man saknar och något som gör ont. det lindras tillfälligt med denna handling som givetvis efter ett tag slår tillbaka med en bauta ångest. man förbannar sitt handlande, sitt agerande och hatar den där jävla okontrollerbara impulsen. rösten som hörs i skallen uppmanar och försvarar sig med, det spelar ingen roll om du köper en till, det gör ingen skillnad med en hundra lapp hit eller dit. rösten ingår i världens största supporter klubb, den sporrar, hejar på och sjunger: andra sidan är ni klara, jajamensan fattas bara. på så vis konverserar höger och vänster hjärna med varandra.
mitt gift och behov drogs först till LP skivor, då liksom nu älskade jag musik och tänkte inte alls på konsekvenserna eftersom jag hade råd. jag såg absolut inget sjukligt i det för flera av mina vänner gjorde likadant. när LP skivan försvann och ersattes av CD skivan fortsatte naturligtvis mitt intresse och fördes över till den digitala världen, laserstrålens underbara påverkan på ljudets kvalité gjorde mig alldeles lyrisk. i början hade jag ångest eftersom jag gillade LP skivor bl.a för sin storlek där omslagen ofta var häftiga och tilltalande. jag löste mitt lilla dilemma genom att köpa båda sorter av just den nya skrivan jag ville ha med samma artist, samma titel och samma låtar..jag hade fortfarande råd så det påverkade inte min ekonomi speciellt mycket jag klarade mig utmärkt ändå.
det konstiga i det hela är att denna köplust nästan upphörde när jag köpte mitt hus. jag hade nog med förstånd till att förstå, att det inte skulle fungera nu när jag hade eget ansvar över min ekonomi. jag kunde inte göra för stora utsvävningar för jag ville lägga alla pengar på att renovera och inte ha ont om dessa pappers sedlar. jag skötte min ekonomi exemplariskt genom ha rigorösa krav på mig själv, jag ville klara mig själv. det började dock ske en liten förändring under det år då jag väntade på att X skulle bli min. jag blev nästan helt apatisk under denna tid och då började jag köpa VHS filmer, för att fylla alla dessa tomma timmarna av längtan och frustation. jag förköpte mig inte utan höll det faktiskt på en lagom nivå.
att köpa dessa "förbjudna" saker är den enda sanna glädjen som finns inuti ens kropp. då tittade jag på alla filmer som hamnade i min bokhylla, en efter en. dom har räddat mig många nätter och slagit hål på många timmar som var fyllda av skräck och ovisshet. ett litet ljus i mörkret som betydde otroligt mycket för mig. när jag och X äntligen flyttade ihop smög sig denna lust på mig igen i sakta gemak. undan för undan ökade mitt behov av att tillgodose detta begär. nu hade DVD skivan kommit ut på marknaden och helt plötsligt drogs två känslor åt olika håll. när jag började må sämre för varje dag som gick blev begäret ännu större, det fyllde ut ett tomrum och samtidigt stimulerade det min hjärna.
det blir ett kontrollbehov att se vilka filmer som precis kommit ut på marknaden eller vilka som var på väg. denna kontroll tar totalt över ens hjärna och det är helt omöjlig att förhindra att den kommer, den går inte att stoppa. då tänkte jag absolut inte på det som något konstigt eller sjukt. behovet var mycket starkare än att använda sig av dom logiska tänkarna. kulmen nådde sin topp när det började knaka i fogarna mellan X och mig. jag köpte filmer på löpande band allt för att bedöva smärtan och slippa känna att något var fel. det blev ett beroende som tog mig bort från verkligheten, en drog som tog över mitt förstånd, jag gömde mig i ett frosseri av filmtitlar där inne i min bubbla fanns inga hot. de negativa känslorna jag kände av i hela huset bedövade jag med hjälp av detta agerande och det blev min tillflyktsort.
i början när jag hade flyttat ner hit fortsatte jag i samma stil, sorgen skulle tryckas undan så mycket som möjligt, så mycket det bara gick. mina köp minskade allt eftersom för nu hittade jag en annan värld, nu kunde jag tanka hem massor av filmer och musik via internet.
när jag började gå hos W vaknade mitt förstånd allt mer till liv och sen jag flyttade till detta hus har mitt handlande avsevärt minskat och idag köper jag absolut ingenting av dessa två nöjen. när jag fick min diagnos, bipolär sjukdom, började jag äntligen förstå mitt oberättigade sätt att agera och se en orsak varför. jag har haft tur som kunnat avbryta detta mönster och inse att det inte funkar. många vaknar aldrig upp pga olika orsaker. jag är stolt över mig själv angående vissa steg jag ändå har tagit och framför allt, att jag har den förmågan att ta till mig vad som är bra eller dåligt, osunt eller sunt, jag såg skillnaden och det föll sig helt naturligt.
denna köplust erkände jag för W igår. W har naturligtvis hela tiden insett och förstått, men som vanligt vill W att jag själv ska upptäcka, erkänna, förstå, acceptera och inse hur jag var och är. att det är en del av mig som jag måste ta till mig och bearbeta. jag äger idag en kopiös samling av filmer. många är oöppnade och de påminner mig om svunna tider, att jakten var det viktigaste momentet inte själva innehavet.
jag använder inte det bipolära som en ursäkt, jag gömmer mig inte bakom den diagnosen, jag skyller inte på den, jag använder den inte som ett försvar och jag kommer aldrig att nyttja dess innerbörd. men tack vare det bipolära vaknade jag upp och tog tag i mina lustar precis som jag gör i min framfart med bilen.
dags att erkänna: JAG ÄR BIPOLÄR!!
W, varje gång jag ser dig blir jag alltid lika glad.
onsdag 2 februari 2011
Lättnad och befrielse
Pengarna från mitt pensionsspar anlände till mitt konto för några veckor sedan. jag är fortfarande imponerad över hur snabbt mitt ärende behandlades av skatteverket, dom överträffade verkligen allt som jag förväntat mig. summan blev högre än den jag trodde och hoppades på, att bli överraskad på detta vis, me like.
jag har riktigt längtat till den 27:e januari vilket jag aldrig gjort förut ( oj, skrev jag det där eller tänkte jag bara högt ).
en härlig känsla spred sig i hela kroppen när jag eliminerade höga summor av skulder. visserligen slog hjärtat hårda taktfulla slag, händerna skakade och inombords var jag lite små stressad. men den här gången var det inte som vanligt, det fanns ingenting obehagligt i det som ut spelades inuti mig, utan det var upprymda känslor, som ett lyckorus. jag kommer att fortsätta göra allt för att fortsätta minska skulderna och betala in så mycket jag bara orkar och kan varje månad.
jag har ett mål ut stakat och dit ska jag nå, ett mål som är värt att kämpa för och varje krona kommer skänka solstrålar i mitt liv. och det är en sporre att få livet mer ljust, en stimma av hopp har tänds och den är obeskrivligt skön.
jag har kostat på mig tre saker som jag drömt om så länge. 1, en svensk ordlista som ska hjälpa mig och ge mig möjlighet att hitta mina försvunna ord, berika mitt ordförråd och lära mig stava som jag kunde innan utmattnings depressionen. 2, en stor väggkarta över Sverige som är mycket detaljerad och med dennes hjälp vill jag lära mig Sveriges geografi igen. finna de platser jag varit på, eftersom jag älskar kartor är detta ett steg att väcka ett intresse som jag alltid haft. 3, äntligen kunde jag köpa mig en skrivare till datorn. jag har vissa planer och jag ser den som en ren investering.
sen jag slutade med att köra bil som en galning har jag inte funnit något substitut som ger mig samma lyckorus, som stimulerar och tillfredsställer det behov jag har att få dessa adrenalin kickar. den specifika känslan kommer jag nog aldrig få uppleva igen. jag har svårt att tänka mig att det finns någon värdig utmanare till höga hastigheter. nu fungerar min hjärna på ett annat sätt tack vare mediciner och alla samtal med W. det logiska, förnuftiga och tråkiga tänkandet gör mig mer medveten och nu kan jag stoppa dom farliga impulserna innan det sker. jag ser riskerna med mitt tidigare beteende istället för de chanser jag såg i att utmana mig själv och hela tiden ligga på gränsen till en katastrof, odödlig som jag är och var.
varje däck skrik som hördes i kurvorna ökade adrenalinet markant och det är en underbar känsla, på varje raksträcka skulle nya hastighets rekord uppnås, dom gamla skulle förintas och vara blott ett minne.
när jag satt där framför datorn och pungade ut ett högt femsiffrigt belopp, upplevde jag näst intill samma upp rymdhet så det var nära att det kilade i brallan. för det är så höga farter känns för mig, det är tillfredsställande och så nära ett "klimax" man kan komma en absolut höjdpunkt. för farten kan verkligen jämföras med en enormt kraftig orgasm, fast vid bilkörning är den mer varaktig, känslan upplevs gång på gång ju hårdare jag trycker ned gaspedalen.
när hastighets visaren rör sig sakta uppåt och varvräknaren på motorn lämnar det gröna ekonomiska fältet och visaren börjar nagga på det röda fältet, då kan det liknas med en bra och härlig älgskog. det är två upplevelser som är ut manande och som bevisar människans ständiga jakt efter den sköna kicken, den utopi som får oss att glömma både tid och rum. en verklighets flykt bort från det vardagliga livet och som stimulerar både kropp och knopp.
jag har riktigt längtat till den 27:e januari vilket jag aldrig gjort förut ( oj, skrev jag det där eller tänkte jag bara högt ).
en härlig känsla spred sig i hela kroppen när jag eliminerade höga summor av skulder. visserligen slog hjärtat hårda taktfulla slag, händerna skakade och inombords var jag lite små stressad. men den här gången var det inte som vanligt, det fanns ingenting obehagligt i det som ut spelades inuti mig, utan det var upprymda känslor, som ett lyckorus. jag kommer att fortsätta göra allt för att fortsätta minska skulderna och betala in så mycket jag bara orkar och kan varje månad.
jag har ett mål ut stakat och dit ska jag nå, ett mål som är värt att kämpa för och varje krona kommer skänka solstrålar i mitt liv. och det är en sporre att få livet mer ljust, en stimma av hopp har tänds och den är obeskrivligt skön.
jag har kostat på mig tre saker som jag drömt om så länge. 1, en svensk ordlista som ska hjälpa mig och ge mig möjlighet att hitta mina försvunna ord, berika mitt ordförråd och lära mig stava som jag kunde innan utmattnings depressionen. 2, en stor väggkarta över Sverige som är mycket detaljerad och med dennes hjälp vill jag lära mig Sveriges geografi igen. finna de platser jag varit på, eftersom jag älskar kartor är detta ett steg att väcka ett intresse som jag alltid haft. 3, äntligen kunde jag köpa mig en skrivare till datorn. jag har vissa planer och jag ser den som en ren investering.
sen jag slutade med att köra bil som en galning har jag inte funnit något substitut som ger mig samma lyckorus, som stimulerar och tillfredsställer det behov jag har att få dessa adrenalin kickar. den specifika känslan kommer jag nog aldrig få uppleva igen. jag har svårt att tänka mig att det finns någon värdig utmanare till höga hastigheter. nu fungerar min hjärna på ett annat sätt tack vare mediciner och alla samtal med W. det logiska, förnuftiga och tråkiga tänkandet gör mig mer medveten och nu kan jag stoppa dom farliga impulserna innan det sker. jag ser riskerna med mitt tidigare beteende istället för de chanser jag såg i att utmana mig själv och hela tiden ligga på gränsen till en katastrof, odödlig som jag är och var.
varje däck skrik som hördes i kurvorna ökade adrenalinet markant och det är en underbar känsla, på varje raksträcka skulle nya hastighets rekord uppnås, dom gamla skulle förintas och vara blott ett minne.
när jag satt där framför datorn och pungade ut ett högt femsiffrigt belopp, upplevde jag näst intill samma upp rymdhet så det var nära att det kilade i brallan. för det är så höga farter känns för mig, det är tillfredsställande och så nära ett "klimax" man kan komma en absolut höjdpunkt. för farten kan verkligen jämföras med en enormt kraftig orgasm, fast vid bilkörning är den mer varaktig, känslan upplevs gång på gång ju hårdare jag trycker ned gaspedalen.
när hastighets visaren rör sig sakta uppåt och varvräknaren på motorn lämnar det gröna ekonomiska fältet och visaren börjar nagga på det röda fältet, då kan det liknas med en bra och härlig älgskog. det är två upplevelser som är ut manande och som bevisar människans ständiga jakt efter den sköna kicken, den utopi som får oss att glömma både tid och rum. en verklighets flykt bort från det vardagliga livet och som stimulerar både kropp och knopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)