söndag 26 december 2010

Bipolär och kärlek

Envis och nyfiken har jag läst bipolär pärmen flera gånger. jag har börjat förenas med tanken att jag har bipolär sjukdom. jag har alltid haft den men för ett år sedan fick jag själva diagnosen och fortfarande förnekar jag det ibland för mig själv, fast facit säger något annat.

mina diagnoser går i varandra väldigt mycket och därför blir allt så komplex. jag har svårt att se och känna skillnad på vad jag känner, vilken diagnos som just då framträder starkast. varför känner jag mig irriterad, beror det på det bipolära, adhd, utmatt.depp eller är det en helt normal svacka?

ibland känner jag mig ganska vilse, kanske borde jag sluta upp med att fundera så mycket och inte analysera allt jag känner. för egentligen, spelar det någon roll? hur jag än vänder och vrider på alltihopa så är det ju faktiskt fortfarande jag som finns där inne i själen. jag är ju samma person som innan och jag tror inte ens att någon annan ser skillnad på mig nu och då. kanske är det dags att bara acceptera läget och gå vidare med dom förutsättningar jag har, med ell utan diagnoser. fast ibland känner jag mig som ett gående smörgåsbord, fullt av olika piller.

med hjälp av pärmens innehåll har äntligen flera av mina frågetecken raderas ut, jag har funnit svar på varför situationer har uppstått, funderingar, skuldkänslor, frustration, dåligt samvete, anklagelser, uppgivenhet mm.
den problematik jag alltid känt och burit med mig under många år, fanns det svar på i denna pärm. jag har ofta ställt mig frågan, varför kan inte jag älska utan bara bli kär?

ett kapitel i boken heter: sex och förbindelser.

" problemen kring förälskelser vid bipolär sjukdom är många. två kan vara viktiga att ta upp. för det första, hur ska man kunna avgöra om man är intensivt förälskad utan att vara manisk eller om förälskelsen är ett symptom på en manisk period?
för det andra, om man har börjat bli manisk och är förälskad, vad ska man göra då?

den första frågan är densamma som vid andra förfrågningar som kan vara ett tecken på en begynnande mani. utnyttja de spanare som finns, lyssna på andra som står dig nära.

den andra frågan är lik dem som handlar om andra emotionellt intensiva situationer. man måste försöka skjuta upp, avvakta och inte just nu ta initiativ till sådant som ökar de känslomässiga upplevelserna, med risk för att manin blir svårare. snabba beslut om att flytta ihop eller göra en resa måste undvikas. "

dessa två problem blir så uppenbara för mig, så självklara, så avslöjande, fruktansvärt riktiga och sanna. jag har kastat mig in i förhållanden utan att ens reflektera över vad jag känner, snabbt kär men lika fort har den känslan försvunnit. när manin har gått över är förälskelsen som bortblåst. jag har sugit tag i den första känslan för att snart upptäcka att kolsyran är borta och drycken är avslagen.

snabbt förvandlas allt som jag först kände, till ren avsky och gör mig illamående när jag tänker på den andra personen, rent av äcklad och alltihop står mig upp i halsen. låter säkert hemskt men den bittra sanningen brukar inte vara tilltalande eller glamorös. jag har inte gett mig tid att känna efter vad jag egentligen känner och vad jag vill. eftersom känslan pendlar i takt med hur manin kommer och går, så kan jag vara kär ena dagen men nästa dag är känslan tom och ångerfylld.

inte förrän nu så vet jag varför jag upplevt denna situation gång på gång och trott mig vara kär. för mig har det ju varit en "vardag" och levt i den tron att jag är helt hopplös som inte kan älska. dessutom är jag ju proffs på att stänga av alla känslor, bara kör på som en robot. när jag tänker på dom två senaste seriefigurerna i mitt liv, känner jag avsmak och ångest. kanske kommer jag längre fram att berätta mer ingående varför dom har satt djupa negativa spår i mig.

jag har aldrig låtit känslan växa fram inom mig. nu vet jag att känslor måste få gro i sin takt, ta sin tid att bilda starka rötter, knoppas för att till sist blomma ut när den är färdig, full av starka färger och kärlek, äkta kärlek. där två människor växer ihop och blommar ut tillsammans. slokar den ena så vattnar den andra med kärlek, förståelse, ödmjukhet, respekt och med alla sina sinnen öppna.

så tycker jag att det ska vara, fast jag vet ju att dom flesta bipolära bor ensamma.

Jag har älskat på riktigt en gång och denna dikt fick jag i början på vårt förhållande, med den vill jag säga, du finns djupt bevarad i mitt hjärta, i ett alldeles speciellt rum.

" Längtar efter dig"

i hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
och var jag än tar plats
så finns du här hos mig

jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik

i mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
ut minnet tar jag fram
de bilder där du ler

men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära "

5 kommentarer:

  1. Hamnade här av en slump när jag sökte på google. Vilken fin dikt!!! Gillar speciellt andra och tredje versen, deras slutfraser :P

    SvaraRadera
  2. Oj vad jag känner igen mig i allt du skriver. Precis likadant för mig och har alltid varit så. Fick min diagnos för 2 månader sedan och nu börjar pusselbitarna falla på plats. Har hunnit få 4 barn med 4 olika män och alltid trott att det var hos dem felet låg. Nu förstår jag ju att det är jag som är orsaken till att jag känt äckelkänslor för dem och aldrig kunnat älska. Det är inte lätt att vara bipolär, men man har lätt för att bli kär;0)

    SvaraRadera
  3. Jag hamnade också här via google och känner igen mig, Nydagnostiserad, men åh vad det var skönt att få detta. Det betyder att jag inte är en hemsk mänska, jag är bara sjuk...

    SvaraRadera
  4. Haha, jag kan inte sluta skratta. Nu har jag i och för sig Cyklotymi, men detta stämmer ändå precis på mig. Jag vet inte hur många killar jag har sprungit runt och varit superkär i och sen är känslorna helt plötsligt borta. Men jag tror på att om man finner någon som ger trygghet, så kan det finnas flera anledningar att stanna. Förr eller senare kommer man ju ändå känna för personen igen och så slipper man ju vara ensam. Men jag måste säga att allt flörtande och varje gång man har varit nykär har ändå varit roligt. Jag försöker iaf se det på det sättet istället och se det som en lärdom. Heja er alla! Det är bara att kämpa vidare!

    SvaraRadera
  5. Så otroligt träffande. Har just avslutat ett sådant förhållande. Eller fick det avslutat av den jag var med. Träffades i juli, hon bodde inte i Stockholm. Tillbringade 10 helger i sträck fre-mån, underbar sommar som bara den gjorde att man hamnade i Mani och sen vinrus på det. Var helt säker på att det var stora kärleken, levde bara i susruset, ville och önskade att det skulle vara det, lärde inte känna personen, bara njöt. Kände någonstans på vägen att det inte var 100%, att hon inte var rätt för mig men fortsatte iaf. Detta skapar fruktansvärd frustration för mig. Att vilja, längta hoppas och tro sig känna, och visst kanke det är lite förälskelse, men sen när man lär känna personen vet man att det inte kommer fungera för den personen inte alls är det som man målat upp. Jag ville även i mycket tidigt stadium få det bekräftat att hon ville vara med mig. Bokade resa efter bara 3 veckor. När jag sen inte kan hantera frustrationen eller säga orden att det inte känns helt 100 så blir jag i stället för go o underbar helt odräglig, sarkastisk och förjäklig när jag dricker. Fruktansvärd ångest dagarna efter och skam, men kände inte avsky mot henne utan tvärtom. Fruktansvärt jobbigt uppbrott. Är nu i den mer nedåtgående fasen helt 100% att hon var rätt för mig, samtidigt som en annan del av mig vet att det inte är så...skammen med att såra henne så mycket med ord så att hon tog steget... :(...

    SvaraRadera