Ett större sammanhang

Jag valde att publicera mitt förra inlägg för en speciell orsak. I helgen fick en av mina älskade vänner föda fram sitt döda barn. Tänk att under flera månader gå omkring och veta att barnet man bär på inte är vid liv. Men ändå så måste hon gå igenom samma procedur. Hur klarar man av en sådan sak?

Livet är lika smalt som en sytråd så himla skört. Jag undrar om mamma går omkring och tänker på döden. Egentligen så vet jag det. Men jag har bett henne att inte tala om det. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte ha ett sådant samtal för hon lever och då finns det ingen anledning.

Det är så hemskt när hon väljer att inte prata om vissa saker. Sånt som hon egentligen borde vilja tala om. Men det gör för ont. Jag ser sorgen i hennes ögon.

Så sätt in allt i ett större sammanhang och känn efter. Föda sitt döda barn eller bli sur över ett inlägg? Jag skrev sanningen. Även om det gör ont att få veta det så tänk om och fundera på eran reaktion. Barnsligt eller vuxet? Död eller liv? Det finns bara en mamma som jag älskar och gör allt för. Jag har snart varit sjukskriven i tio år för bland annat sånt här. Att jag tar på mig ett större ansvar bara för att det ska fungera. Hur jag än mår och orkar så kan jag inte strunta i henne. 

En mamma är en mamma. Min är speciell och underbar. Jag älskar dig!!

Min spade

Det här inlägget har jag funderat på att skriva under flera månader. Men flera saker har kommit i vägen. Jag känner en sådan ilska och frustration så jag hoppas att inlägget blir mildare än vad jag egentligen vill.

Det handlar om mamma, inte dig eller mig. Om din tanke var att isolera mamma ännu mera från verkligheten, från själva livet, så har du lyckats otroligt bra. Jag kan använda hela min kropp för att göra det jag vill. Men mamma kan inte längre göra sådant som hon älskar. Sticka, virka, sy och cykla för att nämna några exempel. Hennes kropp är utsliten, hennes händer vill inte och kan inte utföra allt som gjorde mamma glad.

Jag är så himla ledsen för mammas skull. Men även om hon är gammal och dement så ta inte ifrån henne rätten att vara människa, vän, syster, moster, farmor och mamma. Mamma är fortfarande en människa, en levande individ. Som numera inte klarar av att göra allt på egen hand. Men mamma har känslor och tankar. Hon förstår inte vad hon har gjort för fel eller varför. Något som hon tar upp med mig, nästan varje gång, jag är där. Hon känner en stor sorg och saknad, längtan.

Så, tänkte du på konsekvenserna? Vem drabbades av ditt idiotiska råd? Ditt otroligt dumma förslag och uppmaning, jävla amatör!! Det är bara jag som får ta emot hennes tårar, frågor, känslor mm mm. Inte du, bara jag. Och jag vill inget hellre. Jag gör det alla borde göra när ens föräldrar åldrats. Något så uppenbart och enkelt. Betala tillbaka allt det som hon har gjort för mig, för oss. Med vördnad, respekt och kärlek.

Trycket på mig har ökat markant. Jag får höra saker som jag absolut inte vill höra. Hon har inte valt själv så varför ska hon straffas och känna sig mindre värd? Hennes ständiga kommentar är, allt annat är tydligen viktigare än mig. Vad svarar man på en sådan tanke?

Jag kan stanna hos henne i flera timmar. Både för hennes skull och min. Personalen är helt underbar. Dom är lika måna om mig som om mamma. Jag trivs och får umgås. De ser alltid till att jag får kaffe och mat. Skämtar och skrattar, men också lite allvarligare saker. Jag får lära känna min mamma på ett annat sätt. Hon är fortfarande rädd och orolig men jag vet, hon kan inte ha det bättre.

Ja jag vet, nu gör jag det igen. Flera kommer att ta illa vid sig. Men när det gäller min underbara mamma så finns inga gränser, jag kan gå hur långt som helst, precis hur långt som helst. Sura människor är bland det värsta jag vet. Så nu blir det tyst ett tag. Mamma har lika många rättigheter som alla andra, det kan väl inte vara så svårt att förstå? Hon ska inte bestraffas utan belönas.

Jag är så himla trött i ögonen av alla tårar. Kan ni läsa smärtan och sorgen mellan raderna? Det är mycket enklare och roligare att må bra, för alla andra....Det är inte dom roliga och bra sakerna som en dag kommer att bli för mycket för mig att bära.

Ni som lyckas ta till er av det jag har skrivit, grattis ni har lyckats kravla er upp ur sandlådan. Till er andra gäller rubriken, mamma Ullis har tagit min spade!!

En liten förklaring

Tänkte att detta kapitel skulle bli en fortsättning på det förra. Men jag har ingen lust att skriva. Vill bara gå in på några detaljer.

Märk väl att jag skrev vänner och INTE familj. Orkar inte med några misstolkningar eller dylikt. Det räcker att det fortfarande går omkring en som är sur över något jag skrev för 1 år sedan. Det skiter jag fullständigt i men jag vill inte att någon i min familj ska känna sig träffad.

Jag går inte omkring och hatar människor utan det är snarare händelser som jag retar mig på. Naturligtvis ingår någon i det som jag inte är nöjd med. Men det är passé och individen finns inte på något sätt i mitt liv. 

Vän eller inte?

Detta inlägg kan vara lite väl magstarkt, tufft, provocerande och hårt för en del. Det finns 3 val. Antingen läser du inte vidare, eller så bryr du dig inte om vad jag skriver eller så tar du till dig och tänker efter.

Jag skriver kapitlet i stort vemod, saknad, längtan, kärlek, ångest, panik osv. Naturligtvis handlar det mesta om Hobbe. Det är många känslor som far genom kroppen och knoppen. Jag tänker inte skriva något om honom. Han är min stora sorg och smärta.

Jag ska däremot berätta vad som har hänt under detta år. Inget detaljerat utan i stora drag.

- Någonstans på vägen blev jag smittad av MRSA. Många skyller på Hobbe eftersom det finns grisar på gården. Men det finns ett litet problem. Det finns ingen MRSA hos någon gris i hela Sverige. Om någon har blivit smittad så är det Hobbe. Jag kan vara den skyldiga.

- Det sulfa preparat som jag tog för MRSA krockade med en utav mina vanliga mediciner. Vilket gjorde att jag fick en allergisk reaktion.

- En kväll började kroppen bete sig konstigt. Jag kunde knappt få benen att röra på sig. Stannade jag så var det jätte svårt att få dem att gå framåt. Dom domnade bort och blev ostadiga. Undan för undan kände jag hur flera reaktioner påverkade mig. Jag var rädd att hjärtat eller hjärnan var inblandade. Efter en timma ringde jag efter en ambulans. Alla prover var bra så troligtvis var det en panik ångest attack som heter duga. Jag får fortfarande samma symptom men nu vet jag vad det är.

Det var några av dem. Dessutom 3 månader med Hobbe, mamma har varit sjuk vid 2 tillfällen och pappa dog i början av januari.

För några veckor sedan upptäckte jag, att jag kände hat. För mig är det ett väldigt starkt ord. Men nu finns det inom mig och det är faktiskt inte roligt att upptäcka. Känslan varierar i styrka, den har blivit svagare och jag hoppas att den så småningom försvinner.

Men värst av allt är Hobbe. Människor tycks tro att man bara sörjer den första dagen. Jag fick några sms och några meddelande på fb. Men sen då?? Man mår lika dåligt nästa dag, och nästa dag och nästa dag osv. Ju mer jag vaknar upp och börjar ta till mig det som skett, ju sämre mår jag. Varje kväll gråter jag mig tills sömns. Mardrömmarna avlöser varandra, jag vaknar alldeles svettig, av att jag gråter och skriker hans namn. Sorgen är så fruktansvärt stor och stark. Hur ska jag kunna leva vidare??

Trots allt som har hänt så är det ingen som hört av sig. Inte på något sätt. Ingen stöttning överhuvudtaget. Kanske ni inte bryr er och det är ok. Det är något som jag kan ta på. Men sådana vänner vill jag inte ha i mitt liv. En timme av ditt liv kanske hade gjort mitt liv mera drägligt. Hur jävla svårt kan det vara??

Därför undrar jag. Är du en riktig vän?? Tillhör du en av dom som jag kallar vän?? Gör du verkligen det??

Ett tips. Var försiktig med tanken, tänk inte för snabbt. Med tanke på hur jag mår, min ilska, besvikelse mm så kanske inte allt är som du tror, tar för givet, att allt är som vanligt mm mm....

Så, är du verkligen min vän?? Ja jag vet inte....

I samma sekund som Hobbe somnade in så dog allt inombords. Jag kommer aldrig att bli densamma.

Ingen tycks förstå att det är försent. Allt är försent. På tok försent.

Räta ut frågetecken eller inte?

Härom dagen miste en av mina bästa vänner sin mamma. Det fick mig att tänka efter. Då menar jag inte att jag stannade till och tänkte, jag måste leva i nuet, ta till vara på livet. Så tänker de flesta när det händer något hemskt. Men 5 minuter senare så har vi redan glömt bort det.

Mina tankar handlar om livet. Hur skört det är och hur fort det kan förändras. Hur vi reagerar och agerar när vi bland annat får en knäpp på näsan. Det handlar givetvis om hur medvetna vi är, personlighet, mognad, förståelse, kunskap och sunt förnuft osv. Människan har en tendens att reagera negativt istället för att ta till sig vad som sägs eller skrivs. Speciellt om man känner sig utpekad och påhoppad. Jag tycker att det mest logiska är, om man känner sig utsatt, att prata med varandra och reder ut det tillsammans.

Alla tänker och tycker olika beroende på vad det gäller. Ord och meningar kan lätt missuppfattas därför bör man reda ut frågetecken ansikte mot ansikte. Ett samtal där båda får säga sitt, i lugn och ro. Det är lätt att vi väljer den enklaste reaktionen nämligen försvarsställning. Vuxna människor borde kunna föra ett givande samtal där man möts på samma grunder och ta till sig det som sägs, försöka förstå hur han eller hon tänker och menar. Mötas med ett öppet sinne, ödmjukhet, inga förutfattade meningar, respekt och tolerans. Att alla är lika mycket värda oberoende på hur man har det, hur man är och var man befinner sig i livet.

Vi blir emellanåt sårade och känner oss orättvist behandlad, vilket är helt normalt. Om det är så ska man då gå och vara sur och grinig eller ta upp det med vederbörande? Ju längre tid det tar, innan man reder ut det, desto större chans att den negativa tanken styr hela vår personlighet. Det som har gjort oss sårade blir ungefär som när en ko idisslar. Vi maler och maler. Försöker intala oss själva att jag har inte gjort något fel. Att man är berättigad att uppföra sig omoget och barnsligt.

Jag ska ta två exempel. Under en tid gick jag och var arg och irriterad på en person som inte ens visste om det. En total onödig energi förlust. Jag lät någon annan påverka mitt mående och mina tankar. Istället för att försonas med det som skett och acceptera vad som hänt. Det var ett bra tag sedan det hände, alltså tillhör det historien. Jag valde att inte ta kontakt eftersom mitt handlande berodde på mig själv och ingen annan. Jag kunde på egen hand bearbeta allt som jag hade retat mig på. Relativt snabbt så förstod jag hur onödigt det var. Det hade ingen betydelse för mig. Inget som var värt att ens fundera på. Jag var ju fortfarande hel och ren.

Det andra exemplet är också ett bevis på hur insnöade och lättpåverkade vi är. För snart ett år sedan skrev jag ett ganska så provocerande inlägg. Jag insåg att flera personer tog illa vid sig och blev sura för / över vad jag hade skrivit. Jag behövde inte vara i deras närhet. Jag kände vibrationerna enda hem. Dessutom blev aktiviteten och inläggen på Facebook så uppenbart annorlunda och förstärkte min magkänsla. Jag hade ju svaren men det var ingen som frågade mig.

Det finns en liten dam som fortfarande är sur på mig. ( Kanske fler efter detta inlägg. ) Jag vet precis vad hon retar sig på och varför hon hänger läpp. Ett år har gått och fortfarande är det sura miner. Rent utav ett barnsligt beteende, snudd på omoget. Är det inte dags att slänga spaden och lämna sandlådan?

Jag tänker göra så här. Ta hjälp av 12 stegs programmet och titta tillbaka. Typ, har jag någon som jag omedvetet sårat eller gjort illa på något sätt. Och på så sätt blivit orättvist behandlad. Jag ska städa bort onödiga tankar, sådant som jag retar mig på och sådant som jag tillåter påverka mig, direkt och indirekt. Jag har också några frågetecken och dom ska jag omedelbart ta tag i. En sak är säker, att gå omkring och sura är inte sunt och bra för hälsan.

För, tänk om det händer mig något eller någon utav mina vänner eller mina anhöriga, vilket kan ske närsomhelst, är det då värt att sura och tycka synd om sig själv? Jag vill gå bort med ett rent sinne och jag vill reda ut oförrätter innan det händer något. Jag vill inte stå där med dåligt samvete över något som jag skulle och borde ha rett ut. Kanske blir jag lite naggad i kanten men det spelar ingen roll, jag lär överleva även om min självkänsla får sig en törn.

Vem vet, i morgon kan det vara försent att säga, förlåt. Litet ord men så otroligt betydelsefullt och befriande.



 

Besiktning lägenhet

Eftersom man inte vet hur morgondagen ser ut så ska jag städa min inkorg. Alltså sådant som jag egentligen skulle ha skrivit om för länge sedan. 

Det tog nästan en månad innan det blev någon besiktning av mammas lägenhet. Vilket gjorde mig irriterad eftersom vi var tvungna att vara klara med städningen den 2 juni. Torsdagen innan förfestivalen, den 26 juni, träffade jag husägarens besiktningsman. Vi fick bakläxa på 2 saker och det var naturligtvis dom som jag sagt att vi struntar i. Balkongens insida och insida, mellan och utsida av alla fönster och balkongdörren.

Jag fick helgen på mig. Orkade inte åka dit på fredagen utan sköt upp det till lördag. På lördagsmorgonen åkte jag ner med närtrafik eftersom min moped strulade. Beställde hemresan som går mellan 15 och 16. Det regnade precis hela tiden. Så långt hade jag inte tänkt så jag hade bara en tunn jacka och en T-shirt. Inget ombyte. Vilket jag snart ångrade för hur jag än gjorde var jag ju mest på utsidan av lägenheten. Jag blev lika blöt när jag torkade insidan och mellan fönstren eftersom man öppnar dom inåt. Det tog mycket längre tid än vad jag hade räknat med. Jag ringde därför och ändrade till turen som går mellan 18-19.

Jag var genomblöt och hungrig. Och mitt uppe i det glömde jag bort att brorsan hade bjudit dit mig för att grilla. Jag hade verkligen tänkt åka dit, jag såg framemot det. Just då fanns det inte ens i mina tankar. Jag ville bara hem, duscha varmt och byta till torra kläder och få i mig någonting att äta. Jag hade en huvudvärk som heter duga.

När jag vaknade på söndagen så kände jag att något var fel. Då kom jag på det här med grillningen. Det kändes inge bra för antagligen undrade han varför jag aldrig dök upp eller ens ringde. Tänkte förklara mig men det kändes som om jag hittade på allt, liksom i efterskott. Sen glömde jag bort det från och till. För varje dag som gick fick jag alltmer ångest och dåligt samvete. Det blev aldrig av eftersom jag kände mig dum och taskig.

Kommande måndag skulle jag infinna mig i lägenheten igen så hon kunde kontrollera det jag hade gjort. Det blev godkänt på båda punkterna. Farao vad gött. Då var vi äntligen av med den.

Några dagar senare träffades vi på kyrkogården. Hon var där för att pyssla om några gravar och jag praktiserade som kyrkogårdsvaktmästare. Hon sa, jag har tänkt på en sak. Jag har aldrig sett en sådan välstädad lägenhet. Kändes otroligt bra att höra det. Det var också bra att hon sa det istället för att tänka så. En eloge till henne.

Så nu kommer svaret varför jag aldrig dök upp och grillade. Jag ville vara där, träffa alla och umgås en stund. Men tanken försvann bara för att det regnade. Jag glömde helt enkelt bort det.

En svart mardröm!! Några tillägg

Det som inte fick hända har hänt. Det är det värsta jag har varit med om. Jag vet inte hur jag ska klara av det eller vill jag ens försöka? Det gör så jävla ont!

Sen före jul har allt gått åt helvete. Och då menar jag åt helvete!

Många vet om det. Men ändå så låter dom mig sitta här alldeles ensam. Tröstande ord på Facebook är faktiskt inte samma sak. Många som tänker på dig, ja det är väl det som är problemet. Att alla tänker men ingen gör någonting av tanken. Det här är en livskris. Jag får ju inte mindre självmordstankar i min ensamhet, snarare tvärtom.

Jag sitter här med en stor sorg och samtidigt försöka klara av allt runtomkring. Mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag gråter så jag spyr, jag ropar men det händer inget. Jag skakar som ett asplöv, jag är så jävla rädd. Jag mår fruktansvärt dåligt, jag kan inte ens plocka ur diskmaskinen. Ångesten jag har i hela mig är vidrigt stark och envis. Jag kan inte längre kontrollera den.

Alla säger att dom bryr sig. Men varför kommer ingen hit och tar en fika. Varför tittar ingen in när ni säger att ni är mina vänner? Varför är det ingen som ringer och frågar om jag behöver hjälp med något eller om jag behöver något att äta mm mm. Varför måste jag sitta här med en ohygglig smärta? Varför kommer ingen hit, ger mig en kram och lyssnar när jag berättar om det? Nu får jag bearbeta det ensam. Varför måste jag alltid be om hjälp för att någon ska reagera? Det borde de flesta kunna räkna ut. Varför?? Jag faller men numera har jag ingen livlina.

Jag har minnen, bilder som jag aldrig kommer att glömma eller bli tillfreds med. Jag kommer aldrig förlåta mig själv och tänka, du gjorde vad du kunde. Mitt dåliga samvete kan jag inte sudda ut, inte bilderna heller. Jag håller på att drunkna i negativa känslor och tankar. Varje natt kommer mardrömmarna, svettningarna och frossan.

Varför kommer ingen och håller om mig, utan några ord? Varför kan ingen komma hit och sova över en natt så jag får känna mänsklig värme? Jag förstår inte hur ni är funtade. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, nu är det bara jag mot världen....

Naturligtvis så finns det några undantag. Marina -  har fått ta emot mina funderingar, skuldkänslor mm. Hon har funnits där hela tiden och finns fortfarande kvar. Hon har stått ut med allt mitt tjat. Vilket jag är för evigt tacksam för. Jag känner mig trygg med dig för du skulle aldrig föra någonting vidare.

Pia - Du hör alltid av dig för att kolla läget. Även om jag inte orkar prata i telefonen så förstår du hur jag mår. Även denna gång så ringde du till mig. Jag kunde inte prata med dig eftersom panik ångesten slog mig i bröstet. Men vi skickade sms fram och tillbaka. Du är liksom Marina, en klippa.

Gudrun - Det spelar ingen roll var jag bor så hör du ändå av dig. Du vet också hur jag funkar och accepterar det till 100 %. Du ringde men jag mådde så dåligt så jag svarade inte. Några minuter senare kom det ett sms från dig. Du är en klippa.

Jag skrev en rebus på Facebook : Utmattningsdepression, mopeden, mamma och Hobbe. Frågade om det klickade till hos någon. Ingen förstod eller löste rebusen. Svaret är : Vad det än gäller så får jag alltid klara mig själv, ensam var den röda tråden....Jag vet ju inte ens hur jag ska överleva nästa timme. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Varje sekund känns som en evighet. Jag vet inte vad som behöver hända för att jag ska komma tillbaka. Varför tror alla att jag är stark och klarar mig själv?

Hela huset och trädgården påminner mig, hela tiden, dygnet runt. Spelar ingen roll vad det än är så gör det fruktansvärt ont. Det skär i mitt hjärta. På måndag får jag tillbaka honom sen får vi se vad som händer.

Nu räcker det! Uppdaterad den 14 januari

Om man vill veta någonting om sig själv så är det bästa alternativet ICA. Det är ju så vi människor funkar, inte alla men tillräckligt många, att prata om andra istället för att prata med den som blir utsatt för skvaller och skitsnack. Jag kan ta att det snackas om mig men inte när det rör en annan individ som dessutom är min vän.

Jag var aldrig i närheten att få en fast anställning på kyrkan. Jag vet varför, det är inte alls svårt att räkna ut, jag är inte dum i skallen. Ryktet handlade om den andra praktikanten. Jag vill inte tro att det är sant men tyvärr är det inte första gången som jag får höra det. De talade om för mig varför Leif inte heller hade en chans. Om det är sant, vilket jag faktiskt tror, så har jag hamnat i ett dilemma. Jag vet inte om jag ska berätta det för honom eller om jag ska behålla det för mig själv. Tänkt om ryktet når hans öron och han tar upp ämnet med mig. Ska jag då låtsas att jag inte visste om det?

Eftersom vi fortfarande har kontakt och ses emellanåt för att ta en fika. Jag har mycket svårt för att ljuga, ärlighet varar längst. Ska jag slänga det rätt i ansiktet på honom eller ska jag försöka kringgå det och hoppas att han aldrig får höra skiten? Jag är ingen reko vän om jag kniper käft. Hur ska jag kunna ljuga för honom om han frågar? Jag är jätte bra på att spela dum, spela ett spel, men inte inför människor som jag bryr mig om. Det har jag slutat med för oftast handlar det om att rädda skinnet på någon annan. Han är en bra vän och en underbar arbetskamrat. Så kyrkan eller Leif....

Den andra "intressanta" informationen handlade om mig. De sa att jag inte hade tänkt dyka upp på min sista arbetsdag utan istället stanna hemma. Och det är väldigt sant men det var ingen hemlighet. Jag berätta det för alla som jobbade utomhus. Den sista gången jag sa det till någon var faktiskt dagen innan. Jag sa som det var. Att jag inte ville komma dit, få tårta och ett tacktal. Jag tar hellre beröm och tack under tiden jag jobbar. Inte via ett invant tal som alla får på deras sista dag. Samma ord, inte något personligt. Eftersom jag aldrig hörde något positivt under resans gång, förutom mellan oss där ute, så vill jag inte heller höra det bara för att det är sista dagen på jobbet. Visst är det mysigt att få beröm men det ska komma spontant. För då kommer det från hjärtat, ärligt menat osv.

Jag var ju ledig på onsdagar. Så jag tänkte jobba den dagen och istället vara ledig på fredagen. Rätt och slätt, ingen hemlighet utan bara logiskt tänkande, för min skull ingen annans. Men nu blev det inte så, jag bytte aldrig dag. Jag var tvungen att fixa en sak innan jag kunde komma på jobbet. Det rörde sig om min mammas hälsa. Jag skulle ha gjort exakt på samma sätt idag. För när det handlar om mamma så finns det inget viktigare än hennes hälsa, välmående och omsorg. Det spelar ingen roll vad det rör sig om, mamma går alltid före. Så tror jag också att ni hade tänkt och agerat på samma sätt.

Jag hade vissa förhoppningar att någon av er skulle komma på bättre tankar under ledigheten. Och erkänna för er själva att det var en barnslig och omogen reaktion. Jag bad om ursäkt i telefonsamtalet. Att kunna be om ursäkt kräver både mod och en inre styrka. En fin egenskap. Handlingen brukar också medföra att man blir lugnare inombords eftersom man, även om vi inte tror det, bär med sig det som en osynlig tegelsten. Jag menar, vi är faktiskt inga tonåringar utan vuxna människor mellan 50 och 60 år.

När jag var hos mamma i måndags, den 12 januari, föll en av dem, som bor på samma avdelning, rätt ner i golvet. Smack sa det bara. Det tog inte lång tid att förstå vad som hände. Antagligen en hjärtinfarkt. Jag såg de sista dödsryckningarna, båda benen skakade en stund innan han låg alldeles stilla. En vidrig upplevelse. En människa dog framför mina ögon. En bild som jag aldrig kommer att glömma, ett hemskt minne.

Mamma låg, som tur var, i sin säng. Hon har varit jätte sjuk under några dagar. Alla i personalen har varit oroliga för henne. Det är första gången som de har ringt så sent, de ville informera mig om läget och tyckte att jag skulle komma dit nästa dag. Om det blev ännu värre och mer kritiskt skulle de ringa direkt. Då vill jag vara där, hos henne, med henne. För så långt som det bara är möjligt ska jag vara den sista mamma både ser och hör. Jag vill hålla om henne, hon ska inte behöva vara ensam och rädd, utan någon anhörig. Hon ska känna sig trygg och jag ska dela den hemska upplevelsen med henne, till vilket pris som helst.

Jag var förberedd på det värsta. När jag klev in i hennes lägenhet trodde jag att hon var död. Mamma låg helt stilla med munnen öppen. Jag stod precis innanför dörren och försökte höra om hon andades. Efter ett tag hörde jag hur det rasslade i hennes hals och andningen var tung.

Det har varit några jobbiga och nervösa dagar. Sömnlösa nätter och en massa tankar om livet. När jag låg där tänkte jag, du skulle bara våga lämna mig! Idag, onsdag, mådde mamma mycket bättre. Hon satt äntligen vid bordet och åt med de andra. Så mycket som jag har kramat och pussat på henne under dessa dagar har jag aldrig gjort tidigare. Fy fan vilken pärs!

Det kanske är så att vi måste uppleva sådana händelser för att kunna se på saker med ett bredare perspektiv och inte ha tunnelseende. För att förstå vad som är viktigt och vad som egentligen är bagateller. Jag fick mig i alla fall en tankeställare. Man kan inte ta ett liv för givet. Därför undrar jag vilket av dessa två alternativ som väger tyngst, har störst betydelse, är livsavgörande, viktigast och något att bry sig om, något som verkligen, för alltid, påverkar ens liv. Vilket av dem gör ett stort sår i våra hjärtan och aldrig läker?

1, Ett sms
2, Allvarlig sjukdom eller dödsfall

Jag är varken bitter eller långsint. Jag erkänner gärna mina fel och brister. Och jag är väldigt ledsen att det blev som det blev. För jag trivs att jobba med er. Ett fruktansvärt tråkigt och tragiskt avslut.

Nu droppar jag även detta ämne. 

"Mod är inte detsamma som brist på fruktan. Mod är snarare en vilja att gå vidare, så att det onda inte får sista ordet." Per Arne Dahl

Några tillägg

Det är inte ofta jag gör några tillägg men nu måste jag få ur mig skiten. Det handlar om förra kapitlet. Jag hade fel i några saker och det vill jag gärna rätta till.

Jag skrev att Hobbe är en katt så hur skulle han kunna förstå allt som hände. Där hade jag verkligen fel. Han är den smartaste av oss, han varnade mig 3 gånger. Typiskt mig att strunta i hans förmåga när det gäller nästan allt i livet. Hobbe är min ängel, min skyddsängel. Hans första varning kom faktiskt ganska tidigt men jag ignorerade den, tyvärr.

Det jag skrev i förra kapitlet kanske låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv. Men det är helt fel. Det jag känner är ren ilska. Jag har aldrig känt det förut efter någonting sådant här. Jag är riktigt förbannad! Inte bara på dig utav även på mig. Jag skulle inte ha låtit det gå så långt. Jag skulle ha sagt ifrån, satt ner foten och sagt precis vad jag tänkte, tyckte och kände.

Speciellt när det handlade om dessa jävla pengar. Jag bad dig aldrig om hjälp, jag förväntade mig inte att du skulle betala för allt. Så jag säger som Sussi, varför är inte mina pengar lika mycket värda som dina??

Nu när jag har gjort en storstädning i alla rum, kastat en massa skit grejer så fann jag svaren på några av dina konstiga frågor, din ironi och dina försök att ändra på mig. Jag ska dra ett exempel. En dag när jag kom hem från jobbet frågade du: Har du kvar förlovningsringen från Östersund? Jag svarade nej. Jag såg din reaktion men jag drog inga slutsatser av det. Du fortsatte att prata om ringar.

Nu fattar jag varför du ställde den frågan. Ringen ligger i en ask i badrumsskåpet. Så, du måste ha, precis som Göteborg, snokat runt bland mina ägodelar när jag inte var hemma! Jag nöjer mig med den informationen. Annars blir det bara tradigt och tråkigt.

Jag bad dig backa flera gånger men du körde på som en ångvält. Och de berömda orden, tänk på mig då, ekade i hela huset och blev ditt signum, en mörk skugga som förpestade tillvaron. När jag inte tillät dig få en total insyn, som du krävde, i min ekonomi fick du frispel, blev skogstokig och du bytte skepnad, förvandlades till en riktig överförmyndare. Hela tiden så malde du om pengar och dina före detta. Du sa till och med, att jag fick sota för vad andra hade gjort i dina tidigare förhållanden...... Intresseklubben noterar, gäsp....

Så där ja. Nu droppar jag allt som handlar om det här. Jag blir bara förbannad.... Förlorad tid, sämre hälsa mm mm.

" När någon säger att du har förändrats så kan det betyda att du bara har slutat leva ditt liv som de vill." Jesper Caron 

" Jag försöker inte längre att vara "rätt". Jag väljer att vara lycklig." Ric Elias