Ett större sammanhang

Jag valde att publicera mitt förra inlägg för en speciell orsak. I helgen fick en av mina älskade vänner föda fram sitt döda barn. Tänk att under flera månader gå omkring och veta att barnet man bär på inte är vid liv. Men ändå så måste hon gå igenom samma procedur. Hur klarar man av en sådan sak?

Livet är lika smalt som en sytråd så himla skört. Jag undrar om mamma går omkring och tänker på döden. Egentligen så vet jag det. Men jag har bett henne att inte tala om det. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte ha ett sådant samtal för hon lever och då finns det ingen anledning.

Det är så hemskt när hon väljer att inte prata om vissa saker. Sånt som hon egentligen borde vilja tala om. Men det gör för ont. Jag ser sorgen i hennes ögon.

Så sätt in allt i ett större sammanhang och känn efter. Föda sitt döda barn eller bli sur över ett inlägg? Jag skrev sanningen. Även om det gör ont att få veta det så tänk om och fundera på eran reaktion. Barnsligt eller vuxet? Död eller liv? Det finns bara en mamma som jag älskar och gör allt för. Jag har snart varit sjukskriven i tio år för bland annat sånt här. Att jag tar på mig ett större ansvar bara för att det ska fungera. Hur jag än mår och orkar så kan jag inte strunta i henne. 

En mamma är en mamma. Min är speciell och underbar. Jag älskar dig!!