Det här inlägget har jag funderat på att skriva under flera månader. Men flera saker har kommit i vägen. Jag känner en sådan ilska och frustration så jag hoppas att inlägget blir mildare än vad jag egentligen vill.
Det handlar om mamma, inte dig eller mig. Om din tanke var att isolera mamma ännu mera från verkligheten, från själva livet, så har du lyckats otroligt bra. Jag kan använda hela min kropp för att göra det jag vill. Men mamma kan inte längre göra sådant som hon älskar. Sticka, virka, sy och cykla för att nämna några exempel. Hennes kropp är utsliten, hennes händer vill inte och kan inte utföra allt som gjorde mamma glad.
Jag är så himla ledsen för mammas skull. Men även om hon är gammal och dement så ta inte ifrån henne rätten att vara människa, vän, syster, moster, farmor och mamma. Mamma är fortfarande en människa, en levande individ. Som numera inte klarar av att göra allt på egen hand. Men mamma har känslor och tankar. Hon förstår inte vad hon har gjort för fel eller varför. Något som hon tar upp med mig, nästan varje gång, jag är där. Hon känner en stor sorg och saknad, längtan.
Så, tänkte du på konsekvenserna? Vem drabbades av ditt idiotiska råd? Ditt otroligt dumma förslag och uppmaning, jävla amatör!! Det är bara jag som får ta emot hennes tårar, frågor, känslor mm mm. Inte du, bara jag. Och jag vill inget hellre. Jag gör det alla borde göra när ens föräldrar åldrats. Något så uppenbart och enkelt. Betala tillbaka allt det som hon har gjort för mig, för oss. Med vördnad, respekt och kärlek.
Trycket på mig har ökat markant. Jag får höra saker som jag absolut inte vill höra. Hon har inte valt själv så varför ska hon straffas och känna sig mindre värd? Hennes ständiga kommentar är, allt annat är tydligen viktigare än mig. Vad svarar man på en sådan tanke?
Jag kan stanna hos henne i flera timmar. Både för hennes skull och min. Personalen är helt underbar. Dom är lika måna om mig som om mamma. Jag trivs och får umgås. De ser alltid till att jag får kaffe och mat. Skämtar och skrattar, men också lite allvarligare saker. Jag får lära känna min mamma på ett annat sätt. Hon är fortfarande rädd och orolig men jag vet, hon kan inte ha det bättre.
Ja jag vet, nu gör jag det igen. Flera kommer att ta illa vid sig. Men när det gäller min underbara mamma så finns inga gränser, jag kan gå hur långt som helst, precis hur långt som helst. Sura människor är bland det värsta jag vet. Så nu blir det tyst ett tag. Mamma har lika många rättigheter som alla andra, det kan väl inte vara så svårt att förstå? Hon ska inte bestraffas utan belönas.
Jag är så himla trött i ögonen av alla tårar. Kan ni läsa smärtan och sorgen mellan raderna? Det är mycket enklare och roligare att må bra, för alla andra....Det är inte dom roliga och bra sakerna som en dag kommer att bli för mycket för mig att bära.
Ni som lyckas ta till er av det jag har skrivit, grattis ni har lyckats kravla er upp ur sandlådan. Till er andra gäller rubriken, mamma Ullis har tagit min spade!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar