I slutet av förra året blev jag kontaktad av Linda, hon arbetar på Tibros kommun. Tillsammans med Hjo och Karlsborg leder de ett projekt för människor som har någon form av psykisk ohälsa. De vänder sig i första hand till anhöriga men givetvis också till dem som har en eller flera psykiska diagnoser.
Linda hade av en ren tillfällighet surfat in på min hemsida. Via den tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville hålla en föreläsning om bipolär sjukdom. Det tog inte många minuter innan jag svarade ja. Deras upplägg, funderingar och tankar med föreläsningen tilltalade mig. Väl genomtänkta och hon lämnade ett stort utrymme hur jag ville ha det.
När vi hade avslutat samtalet for många tankar genom skallen. Hur skulle jag klara av det med tanke på hur allt var runtomkring mig. Jag var både psykiskt och fysiskt slut. Men denna utmaning ville jag absolut ta mig an för det är verkligen något som jag vill göra och hålla på med. Mitt mål har ju alltid varit, kan jag på något sätt hjälpa en annan människa genom att berätta om och dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser, då finns det inga gränser.
Det var meningen att denna händelse skulle ske i februari men av olika orsaker så bestämde vi att skjuta fram den till i början av maj, den 7:e. Eftersom jag åker moped så ville Linda komma och hämta mig. Men jag hade redan bestämt mig för att fråga en nära vän om hon ville följa med, både som stöd och trygghet.
Svaret på min fråga kom omedelbart, självklart! Så den 7:e maj styrde vi kosan mot Tibro. Jag var otroligt nervös, skulle jag kunna leverera trots allt det kaos som jag befann mig i?
Jag ville att själva upplägget skulle vara så enkelt som möjligt. Jag ville sitta nära åhörarna för att på så sätt skapa en nära kontakt. Hade de några frågor kunde vi se på varandra och då blir upplevelsen mycket bättre och lättare. Det var viktigt för mig att de fick en givande och informationsrik kväll. De var där för att lyssna och det var upp till mig om de skulle bli belåtna och inte tycka att det var några helt meningslösa timmar.
Jag satt på en stol alldeles framför dem. Tiden oroade mig. Skulle jag kunna förmedla mig på ett bra och intressant sätt under så lång tid? Men när jag började prata försvann det mesta av nervositeten. Jag blev sporrad när jag såg alla dessa ögon som var fulla av uppmärksamhet och intresse, levande ögon som verkligen ville veta och lära sig. Några rader ner till höger om mig satt min trygghet, Ann-Charlotte som har känt mig sedan vi gick i lekskolan.
Jag sökte ögonkontakt med henne flera gånger. Ögonen var varma och hennes ansiktsuttryck berättade för mig att jag var på rätt spår. Att läget var lugnt och under kontroll. Tiden rann iväg.
Tillsammans med de andra fick jag och Ann-Charlotte uppleva en magisk kväll. En kväll som förde oss ännu närmare varandra. En upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. All den värme som jag fick den kvällen kan inte mätas i pengar. Inför allt och alla känner jag en enorm ödmjukhet. För tack vare alla dessa människor så blev det och är ett historiskt ögonblick som stärkte min självkänsla och ett minne för livet. Tack för att jag fick denna chans, den bär jag med mig för all framtid som något stort och väldigt positivt!
"Vart du än går, oavsett vädret, ta alltid med dig ditt eget solsken." Anthony J. D´Angelo
