Härom dagen miste en av mina bästa vänner sin mamma. Det fick mig att tänka efter. Då menar jag inte att jag stannade till och tänkte, jag måste leva i nuet, ta till vara på livet. Så tänker de flesta när det händer något hemskt. Men 5 minuter senare så har vi redan glömt bort det.
Mina tankar handlar om livet. Hur skört det är och hur fort det kan förändras. Hur vi reagerar och agerar när vi bland annat får en knäpp på näsan. Det handlar givetvis om hur medvetna vi är, personlighet, mognad, förståelse, kunskap och sunt förnuft osv. Människan har en tendens att reagera negativt istället för att ta till sig vad som sägs eller skrivs. Speciellt om man känner sig utpekad och påhoppad. Jag tycker att det mest logiska är, om man känner sig utsatt, att prata med varandra och reder ut det tillsammans.
Alla tänker och tycker olika beroende på vad det gäller. Ord och meningar kan lätt missuppfattas därför bör man reda ut frågetecken ansikte mot ansikte. Ett samtal där båda får säga sitt, i lugn och ro. Det är lätt att vi väljer den enklaste reaktionen nämligen försvarsställning. Vuxna människor borde kunna föra ett givande samtal där man möts på samma grunder och ta till sig det som sägs, försöka förstå hur han eller hon tänker och menar. Mötas med ett öppet sinne, ödmjukhet, inga förutfattade meningar, respekt och tolerans. Att alla är lika mycket värda oberoende på hur man har det, hur man är och var man befinner sig i livet.
Vi blir emellanåt sårade och känner oss orättvist behandlad, vilket är helt normalt. Om det är så ska man då gå och vara sur och grinig eller ta upp det med vederbörande? Ju längre tid det tar, innan man reder ut det, desto större chans att den negativa tanken styr hela vår personlighet. Det som har gjort oss sårade blir ungefär som när en ko idisslar. Vi maler och maler. Försöker intala oss själva att jag har inte gjort något fel. Att man är berättigad att uppföra sig omoget och barnsligt.
Jag ska ta två exempel. Under en tid gick jag och var arg och irriterad på en person som inte ens visste om det. En total onödig energi förlust. Jag lät någon annan påverka mitt mående och mina tankar. Istället för att försonas med det som skett och acceptera vad som hänt. Det var ett bra tag sedan det hände, alltså tillhör det historien. Jag valde att inte ta kontakt eftersom mitt handlande berodde på mig själv och ingen annan. Jag kunde på egen hand bearbeta allt som jag hade retat mig på. Relativt snabbt så förstod jag hur onödigt det var. Det hade ingen betydelse för mig. Inget som var värt att ens fundera på. Jag var ju fortfarande hel och ren.
Det andra exemplet är också ett bevis på hur insnöade och lättpåverkade vi är. För snart ett år sedan skrev jag ett ganska så provocerande inlägg. Jag insåg att flera personer tog illa vid sig och blev sura för / över vad jag hade skrivit. Jag behövde inte vara i deras närhet. Jag kände vibrationerna enda hem. Dessutom blev aktiviteten och inläggen på Facebook så uppenbart annorlunda och förstärkte min magkänsla. Jag hade ju svaren men det var ingen som frågade mig.
Det finns en liten dam som fortfarande är sur på mig. ( Kanske fler efter detta inlägg. ) Jag vet precis vad hon retar sig på och varför hon hänger läpp. Ett år har gått och fortfarande är det sura miner. Rent utav ett barnsligt beteende, snudd på omoget. Är det inte dags att slänga spaden och lämna sandlådan?
Jag tänker göra så här. Ta hjälp av 12 stegs programmet och titta tillbaka. Typ, har jag någon som jag omedvetet sårat eller gjort illa på något sätt. Och på så sätt blivit orättvist behandlad. Jag ska städa bort onödiga tankar, sådant som jag retar mig på och sådant som jag tillåter påverka mig, direkt och indirekt. Jag har också några frågetecken och dom ska jag omedelbart ta tag i. En sak är säker, att gå omkring och sura är inte sunt och bra för hälsan.
För, tänk om det händer mig något eller någon utav mina vänner eller mina anhöriga, vilket kan ske närsomhelst, är det då värt att sura och tycka synd om sig själv? Jag vill gå bort med ett rent sinne och jag vill reda ut oförrätter innan det händer något. Jag vill inte stå där med dåligt samvete över något som jag skulle och borde ha rett ut. Kanske blir jag lite naggad i kanten men det spelar ingen roll, jag lär överleva även om min självkänsla får sig en törn.
Vem vet, i morgon kan det vara försent att säga, förlåt. Litet ord men så otroligt betydelsefullt och befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar