Mammas tillvaro, längtan och saknad

Kan man inte känna och förstå hennes längtan, saknad, ensamhet, rädsla, ångest, panik, sorg, tankar, funderingar, känslor och undran, då vet jag faktiskt inte hur man fungerar eller tänker. Jag känner av alla dessa yttringar varje dag och varje natt.

De slår mig i bröstet, de gör ont och jag gråter flera gånger under dygnet. Det är ingen vanlig gråt, den är full av ångest, rädsla och panik. Värst är det på eftermiddagen och kvällen. Jag känner i hela mig hur hon mår och upplever omvärlden. Känslan påminner mig om hur ensam mamma är.

Många av hennes vänner har gått bort. Det måste vara hemskt när omkretsen minskar. I den åldern är det inte så lätt att skaffa nya vänner. Vi pratas vid varje dag. Jag hör att mamma glad och uppskattar att hemvården kommer dit tre gånger om dagen. Hon blir lite ompysslad och får någon att prata med. Även om de bara är där i några minuter så betyder det mycket för henne.

Jag besöker mamma så ofta jag kan. I morgon ska vi stryka gardiner, sätta upp en persienn och sätta potatis. Vi ska testa om det går att odla dessa i en hink som ska stå på hennes balkong. Snart ska vi ta oss till trädgårdshandeln för att köpa massor av blommor och några tomatplantor.

Förra året köpte jag ett parasoll till henne. Men det höll inte länge så blir det när man köper något billigt skit. Denna gång tänker jag gå till möbelaffären och införskaffa ett som har bra kvalité. Jag vet att mamma kommer att nyttja balkongen så mycket hon kan under sommaren. Det längtar hon efter hela året, det är något som hon lever för och längtar efter.

Enligt rykten så öppnas kanalen nästa vecka. Då blir det lite mer liv och rörelse. Som vanligt kommer mamma att föra statistik över hur många båtar det passerar varje dag. Det delas in i fyra kategorier. Segelbåtar, motorbåtar, sightseeing båtar och de tre stora passagerarbåtarna, Diana, Juno och Wilhelm Tham.

Kanske är det så att jag kan ta till mig mammas situation eftersom jag upplever livet på samma sätt. Om man aldrig har varit med om det kan det nog vara svårt att förstå och känna med någon. Då ensamheten lamslår och förpestar ens tillvaro. När livet känns hopplöst, tomt och ödsligt. Jag vet hur det är, jag kan ta på det.

Jag önskar att mamma fick delta mer i livet, få känna kärlek och uppskattning. För en dag är allting borta. En dag är allt för sent. En dag är allt över och den dagen kan inträffa när som helst. Jag tänker och vill ge henne det bästa som finns för en mamma, en massa kärlek, omtanke och tid.

Överdrift

Sen förra fredagen har hemvården besökt mamma tre gånger om dagen. De hjälper henne med att mäta socker värdet och se till att hon tar sitt insulin. Till slut insåg och accepterade både mamma och jag att hon behöver deras dagliga tillsyn. Det känns som ett misslyckande och jag har ångest över att det blev så. Men jag kan inte vara där varje dag. Jag slipper att vara orolig, nu vet jag att hon får och tar sin medicin. De har redan dubblat dosen och jag ser och känner att mamma mår mycket bättre och ser piggare ut. Det sa hon till och med själv idag.

Nu åker jag dit när jag vill och känner för det. Nu kan vi umgås på ett annat sätt, vi behöver inte hela tiden prata om mediciner och tider. Igår köpte jag några blommor som mamma ska plantera i sina balkonglådor. Hela hon lös upp för är det någon som älskar blommor så är det min mamma. För 50 kronor fick jag se och uppleva den äkta glädjen. Små ting och gester kan ge en annan människa så himla mycket.

I måndags behövde jag pumpa fram däcket eftersom det är pyspunka. Tappen inne i byn har slagit igen så där kan man inte längre fylla på luft. Min hyresvärd äger en till gård som ligger utmed den väg jag åker ner för att komma till centrum. Där har jag tillgång till tryckluft, väldigt smidigt. Jag parkerar utanför verkstaden, öppnar dörren, kliver in och slår på lyset. Det första jag ser får mig att må dåligt, rygga tillbaka och nästan tappa andan. På långa krokar hänger det fyra stora köttstycken. Jag vet vem det är. Det är Börje!

Nu är alla prov tagna, nu är det bara att vänta på svaren. Jag har fått tid hos min sköterska, även hos min läkare, snabba ryck. Fast jag vet, när Wivianne är inblandad så går det med en väldans fart. Vilket är skönt och underbart. Men det indikerar att läget är allvarligt.Wivianne ville också att jag skulle träffa dietisten som arbetar på samma ställe. Vilket jag ansåg vara helt onödigt eftersom jag är insatt i kost, hälsa och motion.

Under min förra promenad erkände jag för mig själv. Detta kommer att bli mycket svårare och tuffare än vad jag trodde från första början. En match som jag måste vinna men jag ligger redan under med 10-0. Jag såg, klart och tydligt, hur sjukt mitt beteende, tänkande och tyckande är. Hela kroppen är inblandad. Hur ska man klara utav att ändra ett tvångsbeteende när man är livrädd för att gå upp i vikt? Jag inser att det är fel men jag vet, hur jävla svårt det är att styra om hjärnans tankebanor. Nästa gång som jag träffar Wivianne ska jag tacka ja till hennes förslag. Detta kommer inte att funka om jag inte får hjälp och stöd. Det är en utmaning som är betydligt större och svårare än vad många förstår. Så säg inte, det är väl bara att börja äta!

Denna vecka har det gått åt många tårar. Alla orosmoment är kvar plus att det har tillkommit några nya. Mitt bäst före datum närmar sig, den 16:e maj....Då kommer jag att sjunka som en sten. Då är det verkligen kört!

"Burn down the bridges and leave it all behind. Turn on the music, let it purify your mind. Shout it out and play it loud. Raise your head up to the sky and let the music take you high. May your inner warrior ride again in pride. Cause this is what it´s all about." / Iron Savior

Ultimatum

I tisdags var det meningen att jag skulle träffa min psykolog för sista gången. Jag kände mig inte redo så dagen innan skickade jag ett e-mail till henne. Lite kortfattat beskrev jag hur det har varit sen vi sågs i januari. Hon förstod att det inte var läge att säga hejdå. Vi bestämde att jag skulle komma in dagen efter för att prata igenom allt som hänt. Jag hade ju ändå en tid och jag ville hemskt gärna träffa henne.

När Wivianne hämtade mig i väntrummet såg jag reaktionen när hon fick syn på mig. Men hon bemötte mig med samma glada leende och positiva uppsyn. Vi gick till hennes rum och slog oss ner i varsin fåtölj. Wivianne ber mig att ta allt från början. Jag börjar med Trollhättan, Hobbe, mopeden, pengar, boken och avslutar med allt som har hänt och händer med mamma.

Jag berättar hur mycket tid jag har varit hos mor, handlat, skrivit och skickat hennes räkningar, varit på ögonkliniken i Skövde, följt med till diabetessköterskan, kollat varje dag så att hon tar sin medicin, kollar sitt sockervärde, gör listor där hon ska fylla i resultatet, städat, fixat gardiner och jalusi mm. Att jag har varit där nästan varje dag, att hon ringer varje dag för att fråga samma frågor flera gånger om dagen angående mediciner, tider och mängd.

Jag talar om hur jag mår. Att kroppen är orkeslös, slut, trött och seg. Mardrömmarna avlöser varandra, huvudvärk, sömnproblem, minnet har försämrats även synen, apatisk, magen krånglar, mår illa, fryser, svettas, vardagssysslor blir åsidosatta, gråt attacker, ångest, panik mm mm. Med andra ord så är jag på väg att rasa igen. Wivianne är inte glad på mig. Hon frågar om jag vill börja om på ruta ett? 

Vi kommer som vanligt in på min vikt. Du har gått ner ytterligare säger hon. Du ser helt slut ut, du är riktigt mager och din hälsa är under all kritik. Du håller på att ta livet av dig själv. Du misshandlar dig både psykiskt och fysiskt. Är inte du sjukskriven? Just nu jobbar du inom hemtjänsten utan att få betalt. Jag berättar om min kost och motion, mina promenader. Jag hör hur dumt det låter, nu när jag säger det högt. Wivianne säger, du har ett anorektiskt tänkande och beteende.

Du är rädd för att gå upp i vikt om det så gäller 1 gram. Vi pratar länge och ingående i detta ämne. Jag erkänner att hon har rätt. Efter ett tag säger Wivianne, du får nu ett ultimatum. Antingen börjar du äta, ta hand om dig själv, drar inte på dig mer psykisk belastning, umgås med människor som ger dig energi och tar din situation på allvar. Eller så tar vi ifrån dig en av dina mediciner, concerta, eftersom den försämrar din hunger. Sen lägger vi in dig för sondmatning där de kommer att ha full uppsyn på allt du gör. Efter det hamnar du i Falköping, på den psykiska avdelningen. Du kommer att kontrolleras hela dygnet, vid varje måltid sitter det någon bredvid dig i flera timmar så att du inte går in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen.Vi är involverade i allra högsta grad eftersom det är vi som har skrivit ut medicinen.

Det var inte roligt att höra eller uppmärksamma mitt beteende. Jag blev genast låg, ledsen, besviken på mig själv, hur fan kunde jag utsätta mig för allt det här? Hur kunde det gå så långt, jag som skulle bli hälsocoach? Jag sitter där och förbannar mig själv. Jag säger, jag vet att det är en sjukdom som är svår att besegra. Förnuftet berättar att det är fel men inom mig hör jag en röst som säger, "ähh det är ingen fara. Dessutom har du fortfarande lite fett kvar på magen, du måste gå varje dag annars blir du tjock!"

Wivianne frågar om jag har pratat med någon om mina problem. Men i samma andetag förstår hon att jag inte har gjort det, som vanligt behåller jag allt för mig själv. Du är inte odödlig säger hon. Du behöver hjälp och stöd för att klara dig ur denna situation. Jag bedömer att det är allvarlig och kritiskt. Du måste få hjälp för att kunna komma ur denna negativa spiral.

Varför har du inte hört av dig mycket tidigare? Du vet ju att jag går på semester i fem veckor från och med nästa måndag. Efter två timmars samtal är det dags för mig att gå. Wivianne avslutar mötet med följande mening. "Jag skriver inte ut dig idag, det finns inte en chans så du behöver inte oroa dig." Jag ser att hon är mycket orolig. Bältet på byxorna har jag fått dragit åt ca 5 cm. Jag kramar om henne hårt och länge.

På bussen hem känner jag hur trött jag verkligen är. Och hur mager jag har blivit. Jag ser ut som en pinne och tröjan hänger som en Konsum påse. Jag börjar gråta. Jag har gjort det igen. Jag har tänkt mer på andra än mig själv. Jag har misskött min hälsa och mående. Dessutom har jag kanske dragit på mig en fjärde diagnos, anorexia. Fy fan vad jag är dum! Helt onödigt och korkat! Jag får nu betala priset av att jag har utsatt mig för psykisk smärta och fysisk bestraffning.

"Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidanden."

Diabetes

I torsdags var jag med min mamma hos diabetessköterskan. Hon har lika höga värden som när hon fick diagnosen för ca 20 år sedan. Jag liksom sköterskan blev oroliga. Mamma tyckte däremot inte att det var så farligt.

Vi ville veta vad som kan vara orsaken eller orsakerna till dessa värden. Jag har länge misstänkt att mamma fuskar med insulinet eftersom hon emellan åt är ganska vimsig, yrar och får för sig saker. Jag frågar om det är så. Ja svarar hon. Ibland kommer jag inte ihåg om jag har tagit det eller inte. Ibland vill jag inte och ibland tar jag lite på måfå. Hon tycker inte att det är så viktigt eftersom hon ändå är gammal och skruttig.

Sköterskan vill höja dosen och dagligen få rapporter om hur det går. Mamma ska ta ett blodprov morgon och kväll för att mäta hur högt socker värdet är. Jag lovar göra i ordning en tabell där mamma kan pricka av att hon har tagit sprutan på morgonen och kvällen. Även en ruta där hon ska föra in sina värden. Vi får med oss en ny mätare så vi vet att den funkar. Sköterskan ska ringa på måndag för att kolla om värdet sjunker till den siffra som hon vill nå.

När vi kommer hem till mamma ritar jag en lista på ett papper och förklarar hur den ska fyllas i. Först rör hon ihop allt, förstår inte eller är mottaglig. När jag går därifrån verkar mamma ha fått kläm på saken. Jag ringer på kvällen och frågar hur det går. Jag börjar i morgon säger hon. Det sista jag säger är, glöm inte bort att du ska ta ett blodprov direkt när du vaknar.

Vi hörs via telefonen på fredagen. Mamma är redan trött på att behöva göra detta. Jag förklarar flera gånger att det är jätte viktigt. Det är för din hälsa säger jag. Vi går igenom listan för mamma har glömt hur hon skulle fylla i den. Jag hör hur ointresserad hon är, jag blir både rädd och nervös. Jag bestämmer mig för att gå upp tidigt nästa dag. Jag vill vara hos henne, jag vill ju bara att hon ska sköta sig.

Det funkar inget bra med listan, den är knappt ifylld när sköterskan ringer. De siffror som står är på tok för höga. Hon höjer dosen. Vi ska talas vi varje dag. Nästa morgon åker jag ner till mamma. Vi pratar om insulinet, mängden och blodproverna. Jag gör en enklare tabell. Till en början är mamma inte mottaglig. Hon är frånvarande, börjar prata om annat och är negativ till allt som har med diabetes att göra. Lugnt och sansat försöker jag få henne att förstå vad, när och hur hon ska göra.

Du kan hamna i socker koma och då kanske jag inte är här när det sker. Tänk om du får ett sådant anfall och hamnar i det tillståndet på kvällen. Då kan jag ju inte hjälpa dig, jag kan inget göra i så fall. Jag känner mig hela tiden tjatig. Jag säger, om du sköter din diabetes så får du en bättre hälsa och det medför att du och jag kanske får ytterligare fem år tillsammans. Jag är ju rädd om dig, jag älskar dig mamma och du måste hjälpa mig med detta. Annars får du bo hos mig en vecka så att jag kan ha koll på dig.

Mamma börjar gråta. Jag hoppas att du bryr dig och älskar mig. Men det är väl klart att jag gör mamma!! Jag gör ju inte detta för att vara dum. Jag tar henne i famnen, kramar henne hårt och länge. Mina tårar rinner utmed kinderna. Så säger jag den mening som jag aldrig trodde att jag skulle säga högt. Jag har många gånger sagt den tyst för mig själv, varje dag, varje kväll innan jag somnar. Varje gång får jag panik, ångest och gråter. Det är en vidrig tanke som jag inte kan bortse ifrån.

Jag säger, "älskade mamma, du måste göra detta för både din skull och min. För om inte du och Hobbe finns har jag ingenting kvar."