I tisdags var det meningen att jag skulle träffa min psykolog för sista gången. Jag kände mig inte redo så dagen innan skickade jag ett e-mail till henne. Lite kortfattat beskrev jag hur det har varit sen vi sågs i januari. Hon förstod att det inte var läge att säga hejdå. Vi bestämde att jag skulle komma in dagen efter för att prata igenom allt som hänt. Jag hade ju ändå en tid och jag ville hemskt gärna träffa henne.
När Wivianne hämtade mig i väntrummet såg jag reaktionen när hon fick syn på mig. Men hon bemötte mig med samma glada leende och positiva uppsyn. Vi gick till hennes rum och slog oss ner i varsin fåtölj. Wivianne ber mig att ta allt från början. Jag börjar med Trollhättan, Hobbe, mopeden, pengar, boken och avslutar med allt som har hänt och händer med mamma.
Jag berättar hur mycket tid jag har varit hos mor, handlat, skrivit och skickat hennes räkningar, varit på ögonkliniken i Skövde, följt med till diabetessköterskan, kollat varje dag så att hon tar sin medicin, kollar sitt sockervärde, gör listor där hon ska fylla i resultatet, städat, fixat gardiner och jalusi mm. Att jag har varit där nästan varje dag, att hon ringer varje dag för att fråga samma frågor flera gånger om dagen angående mediciner, tider och mängd.
Jag talar om hur jag mår. Att kroppen är orkeslös, slut, trött och seg. Mardrömmarna avlöser varandra, huvudvärk, sömnproblem, minnet har försämrats även synen, apatisk, magen krånglar, mår illa, fryser, svettas, vardagssysslor blir åsidosatta, gråt attacker, ångest, panik mm mm. Med andra ord så är jag på väg att rasa igen. Wivianne är inte glad på mig. Hon frågar om jag vill börja om på ruta ett?
Vi kommer som vanligt in på min vikt. Du har gått ner ytterligare säger hon. Du ser helt slut ut, du är riktigt mager och din hälsa är under all kritik. Du håller på att ta livet av dig själv. Du misshandlar dig både psykiskt och fysiskt. Är inte du sjukskriven? Just nu jobbar du inom hemtjänsten utan att få betalt. Jag berättar om min kost och motion, mina promenader. Jag hör hur dumt det låter, nu när jag säger det högt. Wivianne säger, du har ett anorektiskt tänkande och beteende.
Du är rädd för att gå upp i vikt om det så gäller 1 gram. Vi pratar länge och ingående i detta ämne. Jag erkänner att hon har rätt. Efter ett tag säger Wivianne, du får nu ett ultimatum. Antingen börjar du äta, ta hand om dig själv, drar inte på dig mer psykisk belastning, umgås med människor som ger dig energi och tar din situation på allvar. Eller så tar vi ifrån dig en av dina mediciner, concerta, eftersom den försämrar din hunger. Sen lägger vi in dig för sondmatning där de kommer att ha full uppsyn på allt du gör. Efter det hamnar du i Falköping, på den psykiska avdelningen. Du kommer att kontrolleras hela dygnet, vid varje måltid sitter det någon bredvid dig i flera timmar så att du inte går in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen.Vi är involverade i allra högsta grad eftersom det är vi som har skrivit ut medicinen.
Det var inte roligt att höra eller uppmärksamma mitt beteende. Jag blev genast låg, ledsen, besviken på mig själv, hur fan kunde jag utsätta mig för allt det här? Hur kunde det gå så långt, jag som skulle bli hälsocoach? Jag sitter där och förbannar mig själv. Jag säger, jag vet att det är en sjukdom som är svår att besegra. Förnuftet berättar att det är fel men inom mig hör jag en röst som säger, "ähh det är ingen fara. Dessutom har du fortfarande lite fett kvar på magen, du måste gå varje dag annars blir du tjock!"
Wivianne frågar om jag har pratat med någon om mina problem. Men i samma andetag förstår hon att jag inte har gjort det, som vanligt behåller jag allt för mig själv. Du är inte odödlig säger hon. Du behöver hjälp och stöd för att klara dig ur denna situation. Jag bedömer att det är allvarlig och kritiskt. Du måste få hjälp för att kunna komma ur denna negativa spiral.
Varför har du inte hört av dig mycket tidigare? Du vet ju att jag går på semester i fem veckor från och med nästa måndag. Efter två timmars samtal är det dags för mig att gå. Wivianne avslutar mötet med följande mening. "Jag skriver inte ut dig idag, det finns inte en chans så du behöver inte oroa dig." Jag ser att hon är mycket orolig. Bältet på byxorna har jag fått dragit åt ca 5 cm. Jag kramar om henne hårt och länge.
På bussen hem känner jag hur trött jag verkligen är. Och hur mager jag har blivit. Jag ser ut som en pinne och tröjan hänger som en Konsum påse. Jag börjar gråta. Jag har gjort det igen. Jag har tänkt mer på andra än mig själv. Jag har misskött min hälsa och mående. Dessutom har jag kanske dragit på mig en fjärde diagnos, anorexia. Fy fan vad jag är dum! Helt onödigt och korkat! Jag får nu betala priset av att jag har utsatt mig för psykisk smärta och fysisk bestraffning.
"Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidanden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar