Överdrift

Sen förra fredagen har hemvården besökt mamma tre gånger om dagen. De hjälper henne med att mäta socker värdet och se till att hon tar sitt insulin. Till slut insåg och accepterade både mamma och jag att hon behöver deras dagliga tillsyn. Det känns som ett misslyckande och jag har ångest över att det blev så. Men jag kan inte vara där varje dag. Jag slipper att vara orolig, nu vet jag att hon får och tar sin medicin. De har redan dubblat dosen och jag ser och känner att mamma mår mycket bättre och ser piggare ut. Det sa hon till och med själv idag.

Nu åker jag dit när jag vill och känner för det. Nu kan vi umgås på ett annat sätt, vi behöver inte hela tiden prata om mediciner och tider. Igår köpte jag några blommor som mamma ska plantera i sina balkonglådor. Hela hon lös upp för är det någon som älskar blommor så är det min mamma. För 50 kronor fick jag se och uppleva den äkta glädjen. Små ting och gester kan ge en annan människa så himla mycket.

I måndags behövde jag pumpa fram däcket eftersom det är pyspunka. Tappen inne i byn har slagit igen så där kan man inte längre fylla på luft. Min hyresvärd äger en till gård som ligger utmed den väg jag åker ner för att komma till centrum. Där har jag tillgång till tryckluft, väldigt smidigt. Jag parkerar utanför verkstaden, öppnar dörren, kliver in och slår på lyset. Det första jag ser får mig att må dåligt, rygga tillbaka och nästan tappa andan. På långa krokar hänger det fyra stora köttstycken. Jag vet vem det är. Det är Börje!

Nu är alla prov tagna, nu är det bara att vänta på svaren. Jag har fått tid hos min sköterska, även hos min läkare, snabba ryck. Fast jag vet, när Wivianne är inblandad så går det med en väldans fart. Vilket är skönt och underbart. Men det indikerar att läget är allvarligt.Wivianne ville också att jag skulle träffa dietisten som arbetar på samma ställe. Vilket jag ansåg vara helt onödigt eftersom jag är insatt i kost, hälsa och motion.

Under min förra promenad erkände jag för mig själv. Detta kommer att bli mycket svårare och tuffare än vad jag trodde från första början. En match som jag måste vinna men jag ligger redan under med 10-0. Jag såg, klart och tydligt, hur sjukt mitt beteende, tänkande och tyckande är. Hela kroppen är inblandad. Hur ska man klara utav att ändra ett tvångsbeteende när man är livrädd för att gå upp i vikt? Jag inser att det är fel men jag vet, hur jävla svårt det är att styra om hjärnans tankebanor. Nästa gång som jag träffar Wivianne ska jag tacka ja till hennes förslag. Detta kommer inte att funka om jag inte får hjälp och stöd. Det är en utmaning som är betydligt större och svårare än vad många förstår. Så säg inte, det är väl bara att börja äta!

Denna vecka har det gått åt många tårar. Alla orosmoment är kvar plus att det har tillkommit några nya. Mitt bäst före datum närmar sig, den 16:e maj....Då kommer jag att sjunka som en sten. Då är det verkligen kört!

"Burn down the bridges and leave it all behind. Turn on the music, let it purify your mind. Shout it out and play it loud. Raise your head up to the sky and let the music take you high. May your inner warrior ride again in pride. Cause this is what it´s all about." / Iron Savior