tisdag 13 oktober 2015

Ett större sammanhang

Jag valde att publicera mitt förra inlägg för en speciell orsak. I helgen fick en av mina älskade vänner föda fram sitt döda barn. Tänk att under flera månader gå omkring och veta att barnet man bär på inte är vid liv. Men ändå så måste hon gå igenom samma procedur. Hur klarar man av en sådan sak?

Livet är lika smalt som en sytråd så himla skört. Jag undrar om mamma går omkring och tänker på döden. Egentligen så vet jag det. Men jag har bett henne att inte tala om det. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte ha ett sådant samtal för hon lever och då finns det ingen anledning.

Det är så hemskt när hon väljer att inte prata om vissa saker. Sånt som hon egentligen borde vilja tala om. Men det gör för ont. Jag ser sorgen i hennes ögon.

Så sätt in allt i ett större sammanhang och känn efter. Föda sitt döda barn eller bli sur över ett inlägg? Jag skrev sanningen. Även om det gör ont att få veta det så tänk om och fundera på eran reaktion. Barnsligt eller vuxet? Död eller liv? Det finns bara en mamma som jag älskar och gör allt för. Jag har snart varit sjukskriven i tio år för bland annat sånt här. Att jag tar på mig ett större ansvar bara för att det ska fungera. Hur jag än mår och orkar så kan jag inte strunta i henne. 

En mamma är en mamma. Min är speciell och underbar. Jag älskar dig!!

måndag 12 oktober 2015

Min spade

Det här inlägget har jag funderat på att skriva under flera månader. Men flera saker har kommit i vägen. Jag känner en sådan ilska och frustration så jag hoppas att inlägget blir mildare än vad jag egentligen vill.

Det handlar om mamma, inte dig eller mig. Om din tanke var att isolera mamma ännu mera från verkligheten, från själva livet, så har du lyckats otroligt bra. Jag kan använda hela min kropp för att göra det jag vill. Men mamma kan inte längre göra sådant som hon älskar. Sticka, virka, sy och cykla för att nämna några exempel. Hennes kropp är utsliten, hennes händer vill inte och kan inte utföra allt som gjorde mamma glad.

Jag är så himla ledsen för mammas skull. Men även om hon är gammal och dement så ta inte ifrån henne rätten att vara människa, vän, syster, moster, farmor och mamma. Mamma är fortfarande en människa, en levande individ. Som numera inte klarar av att göra allt på egen hand. Men mamma har känslor och tankar. Hon förstår inte vad hon har gjort för fel eller varför. Något som hon tar upp med mig, nästan varje gång, jag är där. Hon känner en stor sorg och saknad, längtan.

Så, tänkte du på konsekvenserna? Vem drabbades av ditt idiotiska råd? Ditt otroligt dumma förslag och uppmaning, jävla amatör!! Det är bara jag som får ta emot hennes tårar, frågor, känslor mm mm. Inte du, bara jag. Och jag vill inget hellre. Jag gör det alla borde göra när ens föräldrar åldrats. Något så uppenbart och enkelt. Betala tillbaka allt det som hon har gjort för mig, för oss. Med vördnad, respekt och kärlek.

Trycket på mig har ökat markant. Jag får höra saker som jag absolut inte vill höra. Hon har inte valt själv så varför ska hon straffas och känna sig mindre värd? Hennes ständiga kommentar är, allt annat är tydligen viktigare än mig. Vad svarar man på en sådan tanke?

Jag kan stanna hos henne i flera timmar. Både för hennes skull och min. Personalen är helt underbar. Dom är lika måna om mig som om mamma. Jag trivs och får umgås. De ser alltid till att jag får kaffe och mat. Skämtar och skrattar, men också lite allvarligare saker. Jag får lära känna min mamma på ett annat sätt. Hon är fortfarande rädd och orolig men jag vet, hon kan inte ha det bättre.

Ja jag vet, nu gör jag det igen. Flera kommer att ta illa vid sig. Men när det gäller min underbara mamma så finns inga gränser, jag kan gå hur långt som helst, precis hur långt som helst. Sura människor är bland det värsta jag vet. Så nu blir det tyst ett tag. Mamma har lika många rättigheter som alla andra, det kan väl inte vara så svårt att förstå? Hon ska inte bestraffas utan belönas.

Jag är så himla trött i ögonen av alla tårar. Kan ni läsa smärtan och sorgen mellan raderna? Det är mycket enklare och roligare att må bra, för alla andra....Det är inte dom roliga och bra sakerna som en dag kommer att bli för mycket för mig att bära.

Ni som lyckas ta till er av det jag har skrivit, grattis ni har lyckats kravla er upp ur sandlådan. Till er andra gäller rubriken, mamma Ullis har tagit min spade!!

fredag 4 september 2015

En liten förklaring

Tänkte att detta kapitel skulle bli en fortsättning på det förra. Men jag har ingen lust att skriva. Vill bara gå in på några detaljer.

Märk väl att jag skrev vänner och INTE familj. Orkar inte med några misstolkningar eller dylikt. Det räcker att det fortfarande går omkring en som är sur över något jag skrev för 1 år sedan. Det skiter jag fullständigt i men jag vill inte att någon i min familj ska känna sig träffad.

Jag går inte omkring och hatar människor utan det är snarare händelser som jag retar mig på. Naturligtvis ingår någon i det som jag inte är nöjd med. Men det är passé och individen finns inte på något sätt i mitt liv.