Några råd, helt gratis

Du har inte funnits i mina tankar på evigheter. Men så släpper Hammerfall sin nya skiva efter deras uppehåll på 2 år. Det första som dök upp var Dalhalla. Vi åkte till Rättvik för att se deras sista konsert innan de tog en paus. En resa och upplevelse som du gjorde allt för att förstöra. En resa som var början till slutet. För mig var det något stort och spännande. För dig var det nog en uppoffring eftersom du vid flera tillfällen sa, det här är ju egentligen inte något som jag själv skulle välja.

Allt började redan på vägen dit. Du var allt bra sur, irriterad och tvär. Vad jag än sa så blev det bara värre och värre. Jag slöt mig och blev tyst. Jag tänkte, ingenting ska få förstöra denna enorma upplevelse. Inom mig bubblade det av glädje, jag skulle snart få se mitt favoritband och dessutom få uppleva och ta del av Dalhallas magiska atmosfär.

Det regnade lite smått när vi åkte till konserten. Och det påverkade ännu mer ditt humör och uppträdande, det blev verkligen inte bättre. Jag njöt under hela deras spelning som varade i nästan 3 timmar. Levde mig in i vad som hände och lät mig njuta och må bra, både av Hammerfall och Dalhalla. Vilken lycka, vilken känsla, helt enormt.

Alla sjöng med, applåderade och var närvarande. Utom du. Under hela konserten satt du helt stilla och surade. Du njöt inte ens en sekund. Jag vägrade att låta dig påverka mig och ta ifrån mig denna underbara stund, en stund här och nu. Vi var där, men du valde ändå att inte ryckas med, du valde att vara sur och tycka synd om dig själv.

När vi kom tillbaka till hotellet var jag väldigt upprymd, lyrisk, exalterad och enormt glad. Jag hade tagit några kort och ville genast lägga ut dem på Facebook. Jag ville att min bror skulle få se hur det såg ut mm. Men den känslan ville du inte dela med mig. Istället så förvärrades ditt humör. Du gav mig pikar, syrliga kommentarer på ett otroligt barnsligt sätt. Du blev helt enkelt svartsjuk eftersom du inte fick, just då, någon uppmärksamhet. Du bestämde dig, alldeles på egen hand, att jag skulle straffas, och du vet på vilket sätt....

När vi beställde biljetterna sa jag klart och tydligt att jag inte hade råd. Du sa, om du betalar din biljett så står jag för bensin och rum. Men, som vanligt, när det krockade lite mellan oss så kom alltid pengar upp på tapeten. Du ville omgående ha betalt för biljetten trots att du visste hur det låg till. Jag hade inga pengar så jag frågade dig om det var ok om jag istället tankade din bil full. Du sa ja. Det gick på ca 400 kr. Alltså var jag skyldig dig 250 kr.

Men så kom nästa krock och du ville ha betalt för biljetten, 650 kr. Det är konstigt. För du glömde alltid bort, eller så gjorde du det medvetet, när jag betalade. Det var likadant när vi skulle sova på ett vandrarhem här i byn. Jag sa, jag har inga pengar så jag ska fråga mamma om jag får låna av henne. Rummet kostade 300 / person. Du åkte tåg hit och den resan kostade dig ingenting. Jag betalade för maten, kvällsmys och frukosten, ca 300 kr.

Men så kom det ännu en krock och återigen glömde du bort vad jag hade betalat. Du ville genast ha 300 kr av mig. Alltså, sammanlagt så betalade jag 600 kr och du 300 kr. Då borde vi även ha delat på matkostnaden? Men nej då....Din frys gick sönder. Du fick då låna en gammal häck av grannen som du sedermera köpte för 100 kr. När du hade fått din nya frys installerad frågade du om jag ville ha den. Klart jag ville. Men så kom det en ny krock och helt plötsligt skulle jag betala 300 kr för den.... Jag orkade inte tjafsa med dig, repris på repris..

Du sa, allt annat har jag köpt på eget bevåg så du kunde inte begära några pengar av mig. Vilket säkert grämde dig. Jag skulle faktiskt inte bli ett dugg förvånad om du, idag, ville ha ytterligare pengar av mig.

När du frågade om vi inom en rimlig tid skulle flytta ihop, blev jag kallsvettig och full av panik. För mig var det alldeles för tidigt. Men jag försökte se positivt på det, kanske var det rätt. Men för varje dag som gick växte mitt tvivel, känslan blev allt starkare. Allvarligt talat, trodde du verkligen att jag skulle ta Hobbe under armen, flytta till Trollhättan och placera oss båda i ett radhus utan tomt? Allt skulle ske på dina premisser, Hobbe skulle bo på undervåningen. Du sa, Hobbe måste ju också göra några uppoffringar för att detta ska fungera. Jag tänkte, men herregud Hobbe är van att gå ut och in som han vill. Han är en katt så hur i helvete skulle han kunna förstå allt som hände? Hobbe är 17 år och jag kommer aldrig att utsätta honom för någonting sådant, inte en chans!

Du började komma med kommentarer och inlägg om en av mina före detta. Du fick mig att vakna upp och tänka efter. Men inte på det sättet som du trodde och ville. Istället började jag fundera på hur du och jag hade det. Varför kände jag inte på samma sätt, längtan och åtrå? Då insåg jag att vi aldrig skulle kunna få det så. Vad var det du sa, en gång otrogen alltid otrogen? Jag har aldrig varit otrogen så jag vet inte, men det har du....

Du hade facit i din hand, du hade nämligen läst min bok. Men ändå så gjorde du exakt samma fel som vissa andra gjort. Detta jävla ältande, malande och tycka synd om sig själv tog död på allt.

Du gav mig några råd och naturligtvis vill jag göra detsamma, så pass generös kan jag vara.

Sluta med:

1, att vara så jävla kåt på pengar, sniken och kräva att du får tillbaka varje liten krona, med ränta. Bara för att du är sur och inte får som du vill.
2, att tjata, hela tiden, om dina före detta. Det är fruktansvärt tråkigt, ointressant och avtändande. Lika avtändande som att inte duscha innan man går och lägger sig.
3, att dela ut dumma, syrliga, elaka och egoistiska kommentarer. Behåll dem för dig själv eller tänk efter före.
4, att läsa min blogg. Vi slutade umgås för 3 år sedan så gå vidare!

Så, nu har jag spytt upp alla slaggprodukter som kom upp till ytan när Hammerfall släppte sin nya skiva. Otroligt förlösande. Känns som jag kan skriva en hel bok om det här ämnet. Fan, det här skulle jag ha vräkt ur mig för länge sen!!

"Det är mindre viktigt vem som sårade dig eller fick dig på fall. Det som är viktigt är vem som fick dig att le igen."
"Att vara rik mäts inte i pengar utan vad du har i ditt hjärta." 

Brother Judas

Hade inte tänkt att berätta om denna episod eftersom jag tycker att det borde kännas skämmigt för de inblandade. Nu har jag funderat i en vecka och kommit fram till att jag vill berätta hur jag upplever och upplevde situationen utifrån mina ögon och tankar. Jag har ju numera lärt mig att inte säga eller skriva något förhastat som jag sedan kommer att ångra. För skadan är har redan skett och finns kvar inom en även om man ber om ursäkt.

Förra hösten arbetstränade jag i några månader som kyrkovaktmästare på kyrkan här i byn. Jag trivdes som fisken i vattnet. Äntligen var jag ute och jobbade. Jag tyckte om både arbetssysslorna och arbetskamraterna. Det var lika roligt att åka dit spelade ingen roll vilken dag det var, vad vi gjorde eller vad vädret hade att erbjuda. Jag hade turen att få återvända dit i April.

Det var lite bakgrund nu till ämnet. Du sa, det känns som du håller en viss distans till mig. Om du bara visste hur rätt du hade. Det fanns flera anledningar. För det första sa min magkänsla att jag inte kunde lita på dig till 100 %. Det andra var ditt konstiga synsätt om man skulle prata i telefonen eller inte när man sitter bakom ratten. Du sa, jag klarar faktiskt av det så det är inget problem. Jag försökte förklara nackdelarna för dig men det nådde inte fram. Jag tänkte, då har du aldrig sett hur långt ett barn flyger när den träffas av en bil som kör i 50 km. Då har du aldrig sett ett barns hjärna utspridd över en stor area. Han som körde bilen, en mycket erfaren förare, var stressad, sen till jobbet och surrade i mobilen. I bilen satt hans son som skulle lämnas på dagis. När den värsta chocken hade lagt sig, när han verkligen insåg och förstod vad som hade hänt, bröt han fullständigt ihop. Nu skulle han förklara för sin granne vad och varför det skett. När han sa att hans uppmärksamhet inte låg på körningen, han både styrde och växlade med en hand, blev pressen alldeles för stor. Tror du verkligen att han kunde leva vidare med den vetskapen och den smärtan? Så varför skulle just du ha den förmågan, den snabba reaktionen när ingen annan har den? Det är inte för inte som det kom till en lagstiftning angående detta ämne....

Under en fika satt du och chefen och gav den nya praktikanten flera psykiska diagnoser. Vad jag vet så behövs det en ordentlig utredning, tester och samtal innan man kan och ska dela ut en diagnos. Dessutom ska man vara specialist inom det området med en gedigen erfarenhet, lång utbildning och kunnighet. Ingen och jag menar ingen, kan göra det bara genom att se och lyssna på någon!!!! Lekmän ska inte ens försöka!! Ni hade aldrig listat ut att jag har diagnoser om jag inte hade berättat det!! Nu förstår jag att ni har suttit och diskuterat, gjort olika analyser, spekulerat som rena rama amatörer. Med all fokus och inriktning på mig och den andra praktikanten. 

Det var på en tisdag, några veckor in i september. Inom mig kände jag hur hela kroppen började reagerade och mådde illa över hela situationen. Jag frågade varför ni sa så. Svaret var både dumt och orutinerat. Hade det inte varit bättre, ärligare, smidigare, och mänskligare om ni hade frågat honom om varför? Det gjorde jag. Och det handlade inte om några psykiska diagnoser. Jag arbetade inte på onsdagar. När jag gick här hemma så växte irritationen och jag kände avsky inför det ni hade sagt. Det var då jag bestämde mig för att städa ur skåpet och eventuellt sluta. Tyvärr så gjorde jag inte det.Vilket jag idag ångrar med tanke på hur det blev.

Förra fredagen var min sista dag. Under natten hände det en sak som jag var tvungen att ta tag i och lösa. Jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till jobbet. Jag ringde chefen för att tala om hur läget var, men det tutade upptaget. Jag ville meddela mig så fort som möjligt så jag skickade iväg ett sms till tjejen som sitter alldeles i närheten. Efter ett tag så ringer du och frågar var jag är. Jag berättar om sms:et. Det är då som du får tokspel och blir alldeles skogstokig. Rösten är hög, jag blir utskälld och du riktigt gapar och skriker. Jag uppfattar inte ens hälften av vad du säger. Du pratar både fort och högt. Och allt berodde på att jag hade skickat ett sms istället för att ringa till dig, enbart dig, endast dig osv.............Jag försöker förklara och ber om ursäkt men du varken hörde eller lyssnade. Om du var så orolig borde du väl istället ha blivit glad, och inte arg, när du fick höra att allt var bra med mig?

Av en ren impuls så satte jag på bandspelaren innan jag svarade, något som jag aldrig har gjort tidigare. Vilket jag fick nytta av eftersom det hörs vem det är som skriker och gormar och är arg som en galning. Det var verkligen inte jag som blev arg men det sa du till min handläggare! Det är inte jag som har problem med humöret!

Efter samtalet får jag ett sms från henne som jag skickade till. Hon hade också fått sig en avhyvling och hört hur högljudd han hade varit gentemot mig. Jag svarar och förklarar hur landet ligger. Det är nu du klär på dig rollen som Brother Judas. Ordagrant läser du upp för chefen vad jag har skrivit utan några som helst betänkligheter. Jag skrev till dig i förtroende!!

Jag förtjänar inte den behandlingen efter 7 månaders slit. Jag vet att jag kan arbeta fort, hårt, länge och dessutom noggrant. Jag är en jävel på att arbeta, där kan ingen slå mig på fingrarna!! Jag jobbade 75 % men trots det så hann jag med nästan lika mycket som de andra. Jag gjorde det jag skulle och mycket mer därtill. Jag skulle inte ta någon annans jobb utan vara en resurs. Men jag gjorde det gärna för att jag ville och kunde. Hur jävligt jag än hade det och har det privat tog jag aldrig ut det över någon annan eller lät det påverka mitt arbete. Hur jag än mådde, vad som än hade hänt så tog jag mig ner till jobbet, i ur och skur. Ibland kunde jag vara väldigt tyst, jobba lite avsides och stänga in mig i min bubbla. Jag behövde dessa tillfällen för att ladda batterierna, återhämta mig och orka med allt som hände runtomkring mig. Jobbet var min fristad, en plats där jag kunde koppla bort en del av vardagen och bara vara jag.

I början på juni fick den nya medarbetaren en fot i röva. Du anställde inte någon utan förlitade dig helt hållet på mig och den andra praktikanten. Hade vi inte varit där så hade du varit tvungen att anställa någon. Och fort som bara den för nu var ni en man kort dessutom var det bara några dagar kvar innan semestrarna började.

Vi praktikanter var där gratis, helt gratis. Gratis är gott, även för kyrkan, varför skulle de tänka annorlunda sa min psykolog till mig. Alltså från juni till sista oktober, 5 månader, sparade jag in 150000 kronor åt kyrkan. Månadslön plus arbetsgivaravgift. Och vad fick jag för tack?? Jo en ren utskällning på grund av ett enda litet sms!! Som jag skickade för att tala om att jag kommer lite senare. Jag har aldrig upplevt en sådan lat jävel, han som fick sparken, i hela mitt liv. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan barnslig och omogen behandling som jag fick. Trots att jag har jobbat tillsammans med tusentals individer har jag aldrig sett eller hört dess like! 

Jag skulle aldrig kunna springa in till chefen och skvallra vad som har sagts, varken om det ena eller det andra. Jag skulle aldrig berätta för någon annan vad en människa har sagt till mig i förtroende. Aldrig i livet! Men det gäller att man har tillgång till den förmågan. För det är bland det finaste man kan få, när man får ta del av en människas inre, tankar och upplevelser. En stor ära som man måste vårda med en enorm respekt och tillit. Att få komma nära en människa innebär vissa förpliktelser. Det är ett osynligt löfte man ger, en självklarhet, att behålla det för sig själv. Hur ska man annars vinna någons förtroende? Inte genom att skvallra för då blir man snart väldigt ensam! Men vissa gör allt för att klara sig själva. De hugger en i ryggen så fort ett tillfälle ges. Jag står för det jag har sagt och skrivit och jag kan leva med det. För jag har inte hängt ut någon. Den stora frågan är, kan ni? Var det värt det?

Med tanke på hur tidigt chefen ringde till min handläggare i måndags så kan man börja undra över vissa saker. Du skyllde allt på mig. Du hade ringt till mig bara för att du var orolig. Du har inte varit det tidigare så varför just denna dag, min sista? Enligt dig hade jag blivit arg. Tydligen så hade du bett mig komma ner och prata med dig, men det var faktiskt sms mottagaren som föreslog det. Att jag skulle diskutera saken med dig, men inte när. Jag ville inte det, för jag vill inte prata med någon som är så pass uppe i varv då det sunda förnuftet är satt ur spel. Jag vägrar att prata med någon som skriker. Jag tar inte en sådan behandling, inte från eller av någon. Kan man inte lösa ett problem i en vanlig normal samtalston då finns det ingen anledning till att ens försöka. Jag har inte tid med sådant. Varken ork eller lust. Jag har inte heller råd med tanke på min utmattningsdepression. Vilket i mångt och mycket beror på hur andra människor beter sig. Jag vägrar att hamna på ruta ett igen. Och därför måste jag selektera bort allt som känns mindre viktigt. Det är inget som jag tänker lägga ner någon kraft på. Du till och med berättade för handledaren vad jag hade skrivit i mitt sms. Brother Judas.

Jag förstår inte vad ni tjänade på att agera som ni gjorde. Tror inte att skuldkänslorna försvinner bara för att man försöker rentvå sitt eget beteende genom att anklaga någon annan. Jag skulle i alla fall inte må bra om jag hade uppfört mig på det sättet. Det håller inte i längden om man tänker, vad konstiga alla andra är och vad fel de gör, det är ju bara jag som är vid mina sinnes fulla bruk....När sådana saker upprepar sig, gång på gång, borde man rannsaka sig själv. Och erkänna sina egna fel och brister, för de finns hos oss alla, tro mig, det finns ingen som är felfri. Inte ens om man jobbar inom kyrkan, alla är vi vanliga människor som ibland spårar ur. 

Jag tycker att ni borde följa och agera som det står i de 10 budorden, speciellt nummer 8. Dessutom borde ni läsa igenom Bergspredikan Matt 5-7. Där står det bland annat: " Behandla andra, även ofödda barn, så som vi själva vill bli behandlade." 

Jag var inte arg, jag höjde inte rösten. Jag var och är ledsen, förtvivlad och frustrerad. Och jag är väldigt besviken!

Och där gick jag ur Svenska kyrkan.

En magisk kväll och föreläsning

I slutet av förra året blev jag kontaktad av Linda, hon arbetar på Tibros kommun. Tillsammans med Hjo och Karlsborg leder de ett projekt för människor som har någon form av psykisk ohälsa. De vänder sig i första hand till anhöriga men givetvis också till dem som har en eller flera psykiska diagnoser.

Linda hade av en ren tillfällighet surfat in på min hemsida. Via den tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville hålla en föreläsning om bipolär sjukdom. Det tog inte många minuter innan jag svarade ja. Deras upplägg, funderingar och tankar med föreläsningen tilltalade mig. Väl genomtänkta och hon lämnade ett stort utrymme hur jag ville ha det.

När vi hade avslutat samtalet for många tankar genom skallen. Hur skulle jag klara av det med tanke på hur allt var runtomkring mig. Jag var både psykiskt och fysiskt slut. Men denna utmaning ville jag absolut ta mig an för det är verkligen något som jag vill göra och hålla på med. Mitt mål har ju alltid varit, kan jag på något sätt hjälpa en annan människa genom att berätta om och dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser, då finns det inga gränser.

Det var meningen att denna händelse skulle ske i februari men av olika orsaker så bestämde vi att skjuta fram den till i början av maj, den 7:e. Eftersom jag åker moped så ville Linda komma och hämta mig. Men jag hade redan bestämt mig för att fråga en nära vän om hon ville följa med, både som stöd och trygghet.

Svaret på min fråga kom omedelbart, självklart! Så den 7:e maj styrde vi kosan mot Tibro. Jag var otroligt nervös, skulle jag kunna leverera trots allt det kaos som jag befann mig i?

Jag ville att själva upplägget skulle vara så enkelt som möjligt. Jag ville sitta nära åhörarna för att på så sätt skapa en nära kontakt. Hade de några frågor kunde vi se på varandra och då blir upplevelsen mycket bättre och lättare. Det var viktigt för mig att de fick en givande och informationsrik kväll. De var där för att lyssna och det var upp till mig om de skulle bli belåtna och inte tycka att det var några helt meningslösa timmar.

Jag satt på en stol alldeles framför dem. Tiden oroade mig. Skulle jag kunna förmedla mig på ett bra och intressant sätt under så lång tid? Men när jag började prata försvann det mesta av nervositeten. Jag blev sporrad när jag såg alla dessa ögon som var fulla av uppmärksamhet och intresse, levande ögon som verkligen ville veta och lära sig. Några rader ner till höger om mig satt min trygghet, Ann-Charlotte som har känt mig sedan vi gick i lekskolan.

Jag sökte ögonkontakt med henne flera gånger. Ögonen var varma och hennes ansiktsuttryck berättade för mig att jag var på rätt spår. Att läget var lugnt och under kontroll. Tiden rann iväg.

Tillsammans med de andra fick jag och Ann-Charlotte uppleva en magisk kväll. En kväll som förde oss ännu närmare varandra. En upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. All den värme som jag fick den kvällen kan inte mätas i pengar. Inför allt och alla känner jag en enorm ödmjukhet. För tack vare alla dessa människor så blev det och är ett historiskt ögonblick som stärkte min självkänsla och ett minne för livet. Tack för att jag fick denna chans, den bär jag med mig för all framtid som något stort och väldigt positivt!

"Vart du än går, oavsett vädret, ta alltid med dig ditt eget solsken." Anthony J. D´Angelo

Lyckligt lottad

Just nu så blir det fler inlägg än vanligt. Jag försöker få igång lusten till att skriva så att den tredje boken ska bli klar. Det råder ingen brist på material. Har samlat på mig en hel del bara under de senaste åren. Jag har upplevt en hel del, fått nya erfarenheter, samlat på mig många nya insikter, händelser som har skett, hur människor kan skifta färg och vidgat mina vyer. Materialet innehåller inget som har med min familj att göra. Utan andra människor som helt plötsligt förvandlas till något utöver det vanliga. Från oskuldsfull till en uträknande individ.

Problemet är att jag finner ingen ro så jag kan sätta mig framför datorn eller med penna och block. Jag vill verkligen men får ingen ordning på ord, meningar och vad jag ska skriva om, vad jag ska välja att ta med. Jag vill dessutom få till det lite annorlunda, lite mera fart och smaskiga detaljer. Varva ren fiktion med sådant som jag bär inom mig. Öka spännvidden och få till en bra avslutning.

Men för att nå dit så måste jag finna lugnet och viljan. Jag ger absolut inte ut boken innan jag är 100 % nöjd. I denna bok vill jag provocera rätt ordentligt. Ju mer desto bättre, människor gillar att läsa om sådant som rör om. Därför vill jag skriva och berätta mer detaljerat.

På många sätt är jag verkligen lyckligt lottad. Jag har underbara vänner som hör av sig med jämna mellanrum trots att jag ganska ofta blir osynlig. Jag uppskattar dessa människor otroligt mycket. Ni finns i mitt hjärta, väl bevarade och jag tänker väldigt ofta på er.

Jag har också personliga sidor som jag är stolt över. Jag har alltid haft dem. Numera har jag även fått tillgång till ännu fler, tack vare alla timmar som jag har tillbringat med Wivianne. Jag ska nämna två av dem, de som är allra viktigast, de som alla borde behärska och vara helt naturliga att säga. Nämligen, förlåt och tack.

Jag kan dessutom konsten att lyssna, leva mig in i någon annans liv och sätta mig själv åt sidan. Acceptera att vi tänker annorlunda, har olika erfarenheter, befinner oss på olika trappsteg och avsatser. Jag försöker aldrig ändra på en annan individ. Inte få dem att tänka och tycka som jag. Till en del är ordspråket, vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, rätt. Men det finns vissa brister i dessa ord som inte håller i längden.

Tänker man efter så är det egentligen ett konstigt uttryck. För mig är den väldigt egoistisk. För hur många av oss har samma mål och smak??

En helt normal reaktion

Innan man skriver vad man tänker, tycker och känner måste man räkna med att reaktionen kan bli både tuff och kall. I de flesta av fallen så reagerar vi negativt. Det spelar ingen roll om den är en enskild individ eller en grupp.

Människan är funtad på det sättet. Det har ingen betydelse vad vi jobbar med, vad vi har utbildat oss till, vilken rang vi har i samhället eller ålder. Vi är födda med en infödd reaktion, nämligen att försvara oss. I mina ögon är det en barnslig och löjlig handling men som sagt, helt normalt. 

Jag har lovat mig själv och mina eventuella läsare att vara helt ärlig. Om jag bara skrev om positiva händelser så beskriver jag inte hur den riktiga vardagen är. Jag vill absolut inte skönmåla livet och linda in det i bomull, för då skulle jag ljuga och ge sken av att mitt liv och världen i sig är helt perfekt.

Jag valde därför att berätta om hur jag kände och känner mig. Sen är det faktiskt upp till mottagaren hur det tas emot och bearbeta det utifrån sina egna känslor. Och då menar jag att göra det på ett så ärligt sätt man kan. Ligger det någon sanning i det hela eller är det taget ur luften. Rannsaka sig själv är aldrig fel.

Vi har alltid ett val, vilket vi väljer är upp till var och en. Bara det känns rätt för en själv, men inte just då utan även längre fram. För det är något som man får leva med, sitt handlande och uppträdande. Rent instinktivt är det lättare att fälla än att fria. Men är det något som kommer att kännas bekvämt under resten av livet eller var den första tanken alldeles för impulsiv?

Alla drar vi förhastade slutsatser. Det är en mänsklig reaktion men alla kan lära sig att stanna upp och tänka efter innan vi dömer någon annan, innan vi gör någonting som vi kommer att ångra. När vi har nått upp till en vuxen ålder så borde det vara en självklarhet. Men vi är alla olika och har olika förutsättningar.

Jag står alltid för det jag skriver och säger, vad det än gäller. Men jag är inte långsint. Det är inget som jag går och tänker på utan i samma sekund så droppar jag det och går vidare. Då var då och nu är nu. Jag varken orkar eller vill gå omkring och vara sur på någon eller några. Det får inte påverka mitt humör och min vardag. Att älta är inte min grej.

Jag har mycket större bekymmer och problem att lägga krut på. Sådant som verkligen påverkar mitt liv, mina val och möjligheter. Både på kort och lång sikt.

Mina åsikter

Ja jag var arg, besviken, frustrerad, ledsen och förtvivlad i föregående kapitel. Det har hänt så mycket under all denna tid, 21 månader, som mamma har förändrats. Jag har lagt allt på hög istället för att beta av dem en efter en. Naturligtvis borde jag ha bearbetat dem undan för undan men jag har inte fått någon ro. Inom mig har alla möjliga känslor pockat på. Jag visste att en dag skulle det brista för mig, det var bara en tidsfråga.

Jag kände mig som en tickande bomb som förr eller senare skulle explodera. Det som hände när jag fyllde år blev den utlösande faktorn, droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag kände en sådan stark ilska inom mig så jag blev nästan rädd. Alla problem med diverse innehåll höll på att äta upp mig. Jag började tänka på att ta livet av mig. Kyrkklockorna kom tillbaka och ljudet från dem har aldrig haft en sådan hög frekvens och så stark intensitet. Jag vet att de varnar mig. I förra veckan insåg jag att jag behövde vara hemma, ta en veckas ledighet. Jag lyssnade på kroppen och knoppen så nu har jag varit på hemmaplan sedan i måndags.

Jag är inte speciellt omtyckt efter förra inlägget, det känner jag i hela mig. Det får jag ta. Jag tar fram de ord och meningar som Wivianne har sagt till mig när vi har surrat om detta. Visst gör det ont, kanske gjorde jag fel. Men det har gjort lika ont varje gång som jag vetat om att alla de andra ska träffas. Givetvis så umgås och bjuder man vilka man vill. Men är det konstigt att jag har och känner mig utanför?

Allt som jag skrev är enbart baserat på mina åsikter, tankar och funderingar, känslor. Så ta inte ut ert missnöje över/på mamma. Hon har inte beklagat sig, det skulle hon aldrig göra. Mamma har nu kommit till det stadiet då hon inte längre kan "kontrollera" sina känslor. Hon säger saker som hon aldrig har sagt förut. Hon funderar och tänker annorlunda och söker mycket närkontakt.

Vissa tankar och funderingar får mig att må dåligt och jag blir då fruktansvärt ledsen. Det gör så ont att jag börjar gråta, inför henne. Hon är inte bitter, mamma vill bara resonera om vissa saker och händelser. Och det måste hon få göra. Inom vissa områden kan jag tyvärr inte ge henne något svar. Jag kan då bara lyssna och försöka förstå hur hon har upplevt dessa händelser i olika sammanhang.

För det är enbart mamma som vet hur hon har reagerat, tänkt, tyckt och känt. Ingen annan....


"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga."
 "Att ensam bli lämnad i en värld, full av krav. Att ensam sitta i ett stormigt hav. Att försöka ta sig fram till en strand. Till det krävs en hjälpande hand." 





 

Utanförskap och kvittens

Det har hänt en hel del sen mitt förra inlägg. Jag har varit alldeles för trött, slut och tom för att orka skriva. Många positiva händelser men också, naturligtvis, jobbiga och tråkiga. Egentligen hade jag tänkt att detta inlägg enbart skulle innehålla mysiga och varma upplevelser, ganska så magiska och bra för själen.

Men det får jag berätta om nästa gång för inom mig finns det något som måste ut. En händelse som gör ont i hjärtat, som får mig att känna vemod, besvikelse, den påverkar mitt mående och ger mig tårfyllda ögon. Blev återigen påmind om hur ensamheten känns, hur liten och obetydlig en människa kan vara, inför andra. Jag har bara pratat med några om det som hände. Allvarligt talat så känns det pinsamt men historien berättar mycket för mig och bekräftar det som jag alltid har känt och tyckt.

Mamma bor numera på ett äldreboende. Hur det gick till ska jag berätta om i nästa kapitel.
Jag sa upp hennes lägenhet i början på maj. Det blev många lass till soptippen, några till mamma, några till bror och ett till mig. Hade aldrig trott att den manövern kunde vara så fruktansvärt jobbig. Helt plötsligt var det jag som skulle bestämma vad som skulle slängas, sparas och vad mamma ville ha och behövde. Jag var tvungen att försöka se allt ur hennes ögon. Försöka minnas vilka saker och möbler som betydde mycket för henne. Dessutom skulle allt anpassas till 32 kvadrat meter.

Mammas gamla lägenhet skulle vara klar den 1 juni. Jag eller rättare sagt, vi, hade 4 dagar på oss att ställa i ordning den, torsdag till söndag sista veckan i maj. Jag åkte dit tidigt på torsdags morgon för jag visste hur mycket det fanns att göra och att det skulle ta sin tid. Köket stod först på agendan. De flesta vet nog vad det innebär. Kylskåp, frys, lådor, spis, skåp, fläkt mm. Mitt mål var att få det så rent som möjligt.

Det blev en lång dag som jag var helt allena. Även nästa morgon steg jag upp tidigt. Denna fredag var lite speciell, jag fyllde nämligen 50 år. Hade gärna gjort något annat men det fanns inga andra alternativ, inte under dagen i alla fall. Detta var egentligen min dag, en dag som aldrig kommer igen, en högtidsdag. Men jag tillbringade den i mammas lägenhet och umgicks med mina tråkiga vänner, Yes, Ajax, Grumme, disktrasor, svinto och svampar. Alldeles ensam....

Lördagen blev exakt likadan. Från tidig otta till sen kväll. Ensam. Under dessa dagar var det härligt och soligt väder. Därför fick jag städa på egen hand. Bror ville njuta av solen, spela golf, umgås med vänner och grilla på kvällarna.... annars hade han gärna hjälpt till..

Jag hade också velat uppleva sådana dagar..Inte ens på min födelsedag blev jag inbjuden eller tillfrågad om jag ville vara med och grilla, spela minigolf mm mm......Kanske är det så, har man inte råd med ett stort kalas så är man inte lika viktig, händelsen har ingen större betydelse..Inte för dem men för mig. Dessutom kostar det inget att säga eller skriva, grattis.... Fast det blev ju ändå en dag som jag aldrig kommer att glömma.

Jag fick en kvittens på det som jag och mamma alltid har känt och känner. Så, jag vill aldrig höra denna fras igen: "Klart att du ska vara med och blir bjuden för du tillhör ju familjen." För vi vet verkligen inte vad det betyder eller när det gäller. Det blir bara pinsamt, för oss alla, speciellt för mamma och mig. Ett fåtal gånger har vi blivit inbjudna när "familjen" samlas, vilket sker ganska så ofta. Vilket får oss och fått oss att undra, varför är vi utanför? Vad är det för fel på oss?

Jag kan mycket väl både höra och läsa vad och hur min mamma tänker, tycker och känner. Hon har gjort så mycket men ändå fått så jävla lite tillbaka. Och det gör jävligt ont! Nu är det för sent för mamma, tiden har redan passerat. 

Hon blev så glad

Trodde väl aldrig att någon skulle kunna bli så glad som min sköterska blev bara för att jag har gått upp 2 kilo sen november. Jag har känt och sett det, trodde faktiskt att det var mer. Jag rör inte alls lika mycket på mig som i höstas. Det har blivit mycket stillasittande sen jag slutade på kyrkan. Men det ska jag allt ta tag i :)

Har inte träffat Wivianne på fyra månader. Och det känns på alla de möjliga sätt. Jag retar mig på småsaker, sover illa, dalarna är djupare, lätt för att gråta och mår allmänt sämre. Vi har inte kunnat setts av olika anledningar. Hoppas verkligen att det inte dröjer allt för länge. Som det är nu så går jag på övertid. Saknar våra samtal som jag fortfarande behöver.

Härom dagen gjorde jag något som under en väldigt lång tid har funnits inom mig. Jag har inte orkat tagit tag i det tidigare, det har gjort för ont och gör fortfarande. Men kanske kan det hjälpa mig att gå vidare, finna ro och stilla mina tankar och funderingar. Jag skickade ett mail till min före detta sambo i Östersund. Vi har inte haft någon kontakt sen våren 2008, det var så jag ville ha det.

Jag visste att det har hänt mycket i dennes liv, speciellt under de senaste åren. Både positiva och negativa upplevelser. Jag ville berätta varför jag inte hört av mig. För hur det än är så kan jag känna glädje över det som har inträffat och naturligtvis även sorg. Vi delade ändå en vardag i 5 år. En tid som jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. En tid som antagligen kommer påverka mig resten av livet.

Jag har sökt några jobb men ärligt talat hur attraktiv är man på arbetsmarknaden vid min ålder och min långa frånvaro? Jag har fått en förfrågan av en närliggande kommun om jag vill komma dit och hålla en föreläsning. De vill att jag ska berätta om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Den är i första hand till för närstående och anhöriga till bipolära. Jag har inte bestämt mig än, det beror lite på när det ska ske.

Jag vill inget hellre för det är ju något som jag brinner för och vill hålla på med. Just nu händer det lite för mycket runtomkring mig så förhoppningsvis blir det längre fram i vår. Och andra sidan, så skulle jag klara av det eftersom det handlar om mitt liv och det är inget som jag behöver läsa på. Det kan bli upp emot 100 åhörare. Jag har aldrig talat inför så många. Men antalet har ingen betydelse för historien är densamma. Tror faktiskt att det kan vara lättare. När det är få deltagare måste man hålla ögonkontakt med alla eftersom de i regel sitter nära men är det många så är det omöjligt.

Jag har en fjärde bok på gång, mitt bokförlag har sagt ja. Den kommer ut någon gång i höst. Jag vill kasta mig över det projektet men först måste jag bli klar med fortsättningen på "Maria flörtar med sitt öde." Det blir en helt annan typ av bok. Titeln är klar och mycket av innehållet finns redan i huvudet.

Ska bli spännande och en stor utmaning :)

"En positiv attityd kanske inte löser alla dina problem, men den kommer irritera tillräckligt många människor för att göra det mödan värt."

Förenades med känslan

Igår var det ingen rolig dag. Trodde inte jag skulle kunna somna men det funkade ovanligt bra.

Har under det senaste dygnet tänkt en hel del. Jag mår väldigt dåligt när det blir som det blev igår. Jag ringde till mamma och bad om ursäkt. Förklarade varför, inte som ett försvar eller för att hon skulle få dåligt samvete mm. Jag överreagerade och då har man ansvar och skyldighet att ställa allt till rätta igen.

Jag skulle inte kunna leva med tanken och gå vidare om jag inte hade tagit ansvar och gett henne en chans att förstå. Hon måste få veta att det inte berodde på henne utan på mig. Mitt fel, mitt ansvar.

Därför kan jag inte och kommer aldrig att förstå människor som vräker ur sig saker och sedan inte städar upp efter sig. Ord som gör ont, meningar som är rent av kränkande, tänkande och tyckande som inte är förankrade, sanna, riktiga och absolut inte genomtänkta. Saker som har skett mycket tidigare kommer fram på ett spydigt sätt.

För mig är dessa människor stora egoister på gränsen till att vara omänskliga. Deras syfte är att såra, trycka ner folk och få den andra att känna sig dum och mindre värd. Hur är de funtade? Hur kan de leva med detta? Ett sådant beteende dyker inte bara upp, det finns där hela tiden. För mig är det obegripligt.

Alla har vi fel och brister. Men att inte kunna säga förlåt, be om ursäkt och erkänna att de tänkte, tyckte och gjorde fel då är man inte tillräckligt vuxen. Kan man inte inse, förstå och acceptera sina egna misstag då ser man sig själv som bättre än alla andra. Hur kan man leva i den bubblan och tron resten av livet?

Det var därför som jag tog tag i saken så fort det bara gick. Mamma blev glad och kände sig uppskattad, sedd och respekterad. Hur jävla svårt är det att säga förlåt och ta ansvar över och för sin handling?? Jag mår mycket bättre, nu när jag har gjort det alla borde göra. En gest som stärkte mammas mående. Nu behöver hon inte gå omkring och undra vad det var som hände och varför.

I början av förra sommaren försvann både kyrkklockorna och mardrömmen. Jag visste att klockorna varnade för något och att drömmarna ville få min uppmärksamhet. De hörde liksom ihop. Ännu en gång hade jag tolkat drömmen fel. Det var visserligen någon som ville dra ner mig i det stora svarta hålet. Men svaret fanns mycket närmare än vad jag då kunde se och förstå.

När jag hade rannsakat mig själv, tagit till mig, varit ärlig mot mig själv och accepterat händelsen så släppte allt. Det rann bara av mig och jag kände mig äntligen tillfreds. Jag förenades med känslan. Mardrömmen symboliserade mitt förhållande som tog slut förra våren. Det var förhållandet som frambringade det svarta hålet. Sen dess har jag inte hört några klockor eller haft några mardrömmar..

"There are some people who could hear you speak a thousand words and still not understand you. And there are others who will understand without you even speaking a word."

Från färg till svartvitt

Jag känner hur livets alla färger håller på att blekna. De klara och underbara kulörerna börjar flyta samman. Kontrasterna och konturerna bleknar undan för undan. Snart bildar de en gemensam grupp och blir till en grå sörja.

Avståndet och gränserna mellan färgerna orkar snart inte stå emot den virvelvind som håller på att blåsa upp till storm. Förhoppningsvis hinner jag stoppa vinden innan den förvandlas till en orkan. Eller åtminstone lindra dess framfart.

Jag vill inte att den skövlar bort allt som jag har byggt upp under sommaren. Det får bara inte bli ett kalhygge där gamla träd bildar en labyrint som jag måste lösa för att hitta den stig som leder till friheten.

Allt startade en vecka efter nyår. Jag reagerade direkt när den första varningssignalen ljöd. Jag kände genast igen mönstret, denna gång hade jag den kunskap som krävs, denna gång var jag uppmärksam. Mamma började förändras. Små meningar, bara några ord fick mig att bli klarvaken. Första gången hoppades jag att det var en tillfällighet men jag visste att det inte var så.

Under några månader var mamma precis som vanligt. Redan i november började hon pyssla och dona inför julen. Varje gång som jag kom dit hade jultomtar och pynt växt i omfång. Jag såg hur glad och upprymd hon var. Jag delade hennes glädje, jag engagerade mig och deltog så gott det gick. Det var en underbar känsla.

Det var en lördag då allt vände. Jag minns hur det högg till i hjärtat och den första tanken var, det får inte vara sant, inte en gång till, inte min mamma. På måndagen ringde jag till hennes sköterska och frågade om de också hade märkt och uppfattat skillnaden. Men det hade de inte.

Jag bad att de skulle iaktta och vara väldigt observanta när de besökte mamma. Jag berättade vad jag hade sett och hört. Efter en vecka var vi på samma spår. Återigen började alla samtal, möten och förslag. Vilka insatser som var bäst. Jag ville att nattpatrullen åkte dit åtminstone en gång på natten.

Jag sitter här med en fruktansvärt stor ångest. Mamma visste att jag skulle dyka upp vid 10-tiden. Det första samtalet kom vid kvart i sju. Det andra kvart över åtta och det tredje halv tio. Det som gör så ont är att jag blev irriterad. Mamma grät redan innan och det blev inte bättre av mitt bemötande. Jag reagerade och agerade så negativt man bara kan.

Mamma kan inte rå för det utan det är ju sjukdomen i sig. Jag har lovat mig själv så många gånger att det inte får ske. Jag vet ju vad och varför det beror på. Men ändå så gjorde jag det misstaget. Hittills har jag lyckats, orkat och kunnat behärska mig. Jag har bemött henne på det sätt som hon förtjänar. Alltså mycket kärlek och varma samtal.

Så himla onödigt och orättvist. Det är verkligen inte hennes fel. Nu kommer mamma inte våga ringa för hon är mycket väl medveten om vad som försiggår. Jag var hos henne i fem timmar. Irritationen övergick till dåligt samvete. Under dessa timmar skötte jag om mamma precis som jag brukar göra, på det sättet då båda mår bra och har det mysigt, trevligt och roligt.

Jag vill hela tiden åka till henne. Jag räcker inte till, varken hemma eller för mamma. För egen del skulle det kännas bättre men jag vet, man kan inte bedöva ångesten med en god gärning. Känslan och minnet försvinner inte. Man kan inte springa ifrån det dåliga samvetet. Man kan inte ersätta den olustiga känslan genom att åka dit. Den finns där, spelar ingen roll vad man än gör.

" I´m not normal. I don´t want to be. I don´t pretend to be. I´m me."

Bra avslut

Min moped började krångla i mitten av oktober. Jag bestämde mig för att nu skulle jag göra en riktig och noggrann genomgång. Jag plockade ner den i molekyler det enda som fanns kvar på ramen var motorn. Jag bytte ut, renoverade, smörjde, gick igenom hela kabelstammen, fixade rost, gjorde service mm. Ja jag bytte tändstift igen, två gånger på samma år!!

Jag har undan för undan köpt nya artiklar eftersom många av dem var slut och mindre fungerande. Det fick ta den tid som behövdes, jag kunde inte köpa allt på en gång. Det tillät inte plånboken. Reservdelar till mopeder är inte så där jätte dyra. Men i samma veva fick jag punka på bakhjulet, pyspunka på framhjulet.

Jag förstod att det var två delar som behövde lite mer uppmärksamhet, en av dem var ventilerna. Jag har aldrig gjort det på en moped men fick till det. Nästa steg var förgasaren. Jag försökte renovera den för tredje gången men den ville ändå inte funka, inte på det sättet som jag krävde. Fick ett erbjudande att få köpa en helt ny för halva priset, slog till direkt.

När den var på plats så behövdes det några små fina justeringar. Jag drog mig för att göra dem på egen hand eftersom förgasaren är känslig och mopedens hjärta. Hörde mig för om någon ville och kunde hjälpa mig men fann ingen, ingen som jag litade på i alla fall. Av en ren slump fick jag kontakt med en kille som är expert på bland annat motorer. Han förstod problemet, hur det är att inte kunna ta sig från punkt a till punkt b.

Söndagen innan jul kommer han hit och hjälper mig. En kille som ser till människan och inte i första hand pengar. Det tog inte lång stund innan han fick raketen att spinna som en katt. Vilken lättnad, vilken känsla :) Han åkte ca 17 mil den dagen, eller rättare sagt, den kvällen, för att hjälpa mig, helt otroligt!

Tydligen så finns det fortfarande människor som ställer upp och är dessutom ödmjuka. Men de är en utrotningshotad art.

"Var försiktig med vem du öppnar din dörr för. Det är endast få människor som faktiskt bryr sig. Resten är bara nyfikna."

"I svartsjukan finns det mer egoism än kärlek."