Du har inte funnits i mina tankar på evigheter. Men så släpper Hammerfall sin nya skiva efter deras uppehåll på 2 år. Det första som dök upp var Dalhalla. Vi åkte till Rättvik för att se deras sista konsert innan de tog en paus. En resa och upplevelse som du gjorde allt för att förstöra. En resa som var början till slutet. För mig var det något stort och spännande. För dig var det nog en uppoffring eftersom du vid flera tillfällen sa, det här är ju egentligen inte något som jag själv skulle välja.
Allt började redan på vägen dit. Du var allt bra sur, irriterad och tvär. Vad jag än sa så blev det bara värre och värre. Jag slöt mig och blev tyst. Jag tänkte, ingenting ska få förstöra denna enorma upplevelse. Inom mig bubblade det av glädje, jag skulle snart få se mitt favoritband och dessutom få uppleva och ta del av Dalhallas magiska atmosfär.
Det regnade lite smått när vi åkte till konserten. Och det påverkade ännu mer ditt humör och uppträdande, det blev verkligen inte bättre. Jag njöt under hela deras spelning som varade i nästan 3 timmar. Levde mig in i vad som hände och lät mig njuta och må bra, både av Hammerfall och Dalhalla. Vilken lycka, vilken känsla, helt enormt.
Alla sjöng med, applåderade och var närvarande. Utom du. Under hela konserten satt du helt stilla och surade. Du njöt inte ens en sekund. Jag vägrade att låta dig påverka mig och ta ifrån mig denna underbara stund, en stund här och nu. Vi var där, men du valde ändå att inte ryckas med, du valde att vara sur och tycka synd om dig själv.
När vi kom tillbaka till hotellet var jag väldigt upprymd, lyrisk, exalterad och enormt glad. Jag hade tagit några kort och ville genast lägga ut dem på Facebook. Jag ville att min bror skulle få se hur det såg ut mm. Men den känslan ville du inte dela med mig. Istället så förvärrades ditt humör. Du gav mig pikar, syrliga kommentarer på ett otroligt barnsligt sätt. Du blev helt enkelt svartsjuk eftersom du inte fick, just då, någon uppmärksamhet. Du bestämde dig, alldeles på egen hand, att jag skulle straffas, och du vet på vilket sätt....
När vi beställde biljetterna sa jag klart och tydligt att jag inte hade råd. Du sa, om du betalar din biljett så står jag för bensin och rum. Men, som vanligt, när det krockade lite mellan oss så kom alltid pengar upp på tapeten. Du ville omgående ha betalt för biljetten trots att du visste hur det låg till. Jag hade inga pengar så jag frågade dig om det var ok om jag istället tankade din bil full. Du sa ja. Det gick på ca 400 kr. Alltså var jag skyldig dig 250 kr.
Men så kom nästa krock och du ville ha betalt för biljetten, 650 kr. Det är konstigt. För du glömde alltid bort, eller så gjorde du det medvetet, när jag betalade. Det var likadant när vi skulle sova på ett vandrarhem här i byn. Jag sa, jag har inga pengar så jag ska fråga mamma om jag får låna av henne. Rummet kostade 300 / person. Du åkte tåg hit och den resan kostade dig ingenting. Jag betalade för maten, kvällsmys och frukosten, ca 300 kr.
Men så kom det ännu en krock och återigen glömde du bort vad jag hade betalat. Du ville genast ha 300 kr av mig. Alltså, sammanlagt så betalade jag 600 kr och du 300 kr. Då borde vi även ha delat på matkostnaden? Men nej då....Din frys gick sönder. Du fick då låna en gammal häck av grannen som du sedermera köpte för 100 kr. När du hade fått din nya frys installerad frågade du om jag ville ha den. Klart jag ville. Men så kom det en ny krock och helt plötsligt skulle jag betala 300 kr för den.... Jag orkade inte tjafsa med dig, repris på repris..
Du sa, allt annat har jag köpt på eget bevåg så du kunde inte begära några pengar av mig. Vilket säkert grämde dig. Jag skulle faktiskt inte bli ett dugg förvånad om du, idag, ville ha ytterligare pengar av mig.
När du frågade om vi inom en rimlig tid skulle flytta ihop, blev jag kallsvettig och full av panik. För mig var det alldeles för tidigt. Men jag försökte se positivt på det, kanske var det rätt. Men för varje dag som gick växte mitt tvivel, känslan blev allt starkare. Allvarligt talat, trodde du verkligen att jag skulle ta Hobbe under armen, flytta till Trollhättan och placera oss båda i ett radhus utan tomt? Allt skulle ske på dina premisser, Hobbe skulle bo på undervåningen. Du sa, Hobbe måste ju också göra några uppoffringar för att detta ska fungera. Jag tänkte, men herregud Hobbe är van att gå ut och in som han vill. Han är en katt så hur i helvete skulle han kunna förstå allt som hände? Hobbe är 17 år och jag kommer aldrig att utsätta honom för någonting sådant, inte en chans!
Du började komma med kommentarer och inlägg om en av mina före detta. Du fick mig att vakna upp och tänka efter. Men inte på det sättet som du trodde och ville. Istället började jag fundera på hur du och jag hade det. Varför kände jag inte på samma sätt, längtan och åtrå? Då insåg jag att vi aldrig skulle kunna få det så. Vad var det du sa, en gång otrogen alltid otrogen? Jag har aldrig varit otrogen så jag vet inte, men det har du....
Du hade facit i din hand, du hade nämligen läst min bok. Men ändå så gjorde du exakt samma fel som vissa andra gjort. Detta jävla ältande, malande och tycka synd om sig själv tog död på allt.
Du gav mig några råd och naturligtvis vill jag göra detsamma, så pass generös kan jag vara.
Sluta med:
1, att vara så jävla kåt på pengar, sniken och kräva att du får tillbaka varje liten krona, med ränta. Bara för att du är sur och inte får som du vill.
2, att tjata, hela tiden, om dina före detta. Det är fruktansvärt tråkigt, ointressant och avtändande. Lika avtändande som att inte duscha innan man går och lägger sig.
3, att dela ut dumma, syrliga, elaka och egoistiska kommentarer. Behåll dem för dig själv eller tänk efter före.
4, att läsa min blogg. Vi slutade umgås för 3 år sedan så gå vidare!
Så, nu har jag spytt upp alla slaggprodukter som kom upp till ytan när Hammerfall släppte sin nya skiva. Otroligt förlösande. Känns som jag kan skriva en hel bok om det här ämnet. Fan, det här skulle jag ha vräkt ur mig för länge sen!!
"Det är mindre viktigt vem som sårade dig eller fick dig på fall. Det som är viktigt är vem som fick dig att le igen."
"Att vara rik mäts inte i pengar utan vad du har i ditt hjärta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar