Jag känner hur livets alla färger håller på att blekna. De klara och underbara kulörerna börjar flyta samman. Kontrasterna och konturerna bleknar undan för undan. Snart bildar de en gemensam grupp och blir till en grå sörja.
Avståndet och gränserna mellan färgerna orkar snart inte stå emot den virvelvind som håller på att blåsa upp till storm. Förhoppningsvis hinner jag stoppa vinden innan den förvandlas till en orkan. Eller åtminstone lindra dess framfart.
Jag vill inte att den skövlar bort allt som jag har byggt upp under sommaren. Det får bara inte bli ett kalhygge där gamla träd bildar en labyrint som jag måste lösa för att hitta den stig som leder till friheten.
Allt startade en vecka efter nyår. Jag reagerade direkt när den första varningssignalen ljöd. Jag kände genast igen mönstret, denna gång hade jag den kunskap som krävs, denna gång var jag uppmärksam. Mamma började förändras. Små meningar, bara några ord fick mig att bli klarvaken. Första gången hoppades jag att det var en tillfällighet men jag visste att det inte var så.
Under några månader var mamma precis som vanligt. Redan i november började hon pyssla och dona inför julen. Varje gång som jag kom dit hade jultomtar och pynt växt i omfång. Jag såg hur glad och upprymd hon var. Jag delade hennes glädje, jag engagerade mig och deltog så gott det gick. Det var en underbar känsla.
Det var en lördag då allt vände. Jag minns hur det högg till i hjärtat och den första tanken var, det får inte vara sant, inte en gång till, inte min mamma. På måndagen ringde jag till hennes sköterska och frågade om de också hade märkt och uppfattat skillnaden. Men det hade de inte.
Jag bad att de skulle iaktta och vara väldigt observanta när de besökte mamma. Jag berättade vad jag hade sett och hört. Efter en vecka var vi på samma spår. Återigen började alla samtal, möten och förslag. Vilka insatser som var bäst. Jag ville att nattpatrullen åkte dit åtminstone en gång på natten.
Jag sitter här med en fruktansvärt stor ångest. Mamma visste att jag skulle dyka upp vid 10-tiden. Det första samtalet kom vid kvart i sju. Det andra kvart över åtta och det tredje halv tio. Det som gör så ont är att jag blev irriterad. Mamma grät redan innan och det blev inte bättre av mitt bemötande. Jag reagerade och agerade så negativt man bara kan.
Mamma kan inte rå för det utan det är ju sjukdomen i sig. Jag har lovat mig själv så många gånger att det inte får ske. Jag vet ju vad och varför det beror på. Men ändå så gjorde jag det misstaget. Hittills har jag lyckats, orkat och kunnat behärska mig. Jag har bemött henne på det sätt som hon förtjänar. Alltså mycket kärlek och varma samtal.
Så himla onödigt och orättvist. Det är verkligen inte hennes fel. Nu kommer mamma inte våga ringa för hon är mycket väl medveten om vad som försiggår. Jag var hos henne i fem timmar. Irritationen övergick till dåligt samvete. Under dessa timmar skötte jag om mamma precis som jag brukar göra, på det sättet då båda mår bra och har det mysigt, trevligt och roligt.
Jag vill hela tiden åka till henne. Jag räcker inte till, varken hemma eller för mamma. För egen del skulle det kännas bättre men jag vet, man kan inte bedöva ångesten med en god gärning. Känslan och minnet försvinner inte. Man kan inte springa ifrån det dåliga samvetet. Man kan inte ersätta den olustiga känslan genom att åka dit. Den finns där, spelar ingen roll vad man än gör.
" I´m not normal. I don´t want to be. I don´t pretend to be. I´m me."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar