I torsdags var jag med min mamma hos diabetessköterskan. Hon har lika höga värden som när hon fick diagnosen för ca 20 år sedan. Jag liksom sköterskan blev oroliga. Mamma tyckte däremot inte att det var så farligt.
Vi ville veta vad som kan vara orsaken eller orsakerna till dessa värden. Jag har länge misstänkt att mamma fuskar med insulinet eftersom hon emellan åt är ganska vimsig, yrar och får för sig saker. Jag frågar om det är så. Ja svarar hon. Ibland kommer jag inte ihåg om jag har tagit det eller inte. Ibland vill jag inte och ibland tar jag lite på måfå. Hon tycker inte att det är så viktigt eftersom hon ändå är gammal och skruttig.
Sköterskan vill höja dosen och dagligen få rapporter om hur det går. Mamma ska ta ett blodprov morgon och kväll för att mäta hur högt socker värdet är. Jag lovar göra i ordning en tabell där mamma kan pricka av att hon har tagit sprutan på morgonen och kvällen. Även en ruta där hon ska föra in sina värden. Vi får med oss en ny mätare så vi vet att den funkar. Sköterskan ska ringa på måndag för att kolla om värdet sjunker till den siffra som hon vill nå.
När vi kommer hem till mamma ritar jag en lista på ett papper och förklarar hur den ska fyllas i. Först rör hon ihop allt, förstår inte eller är mottaglig. När jag går därifrån verkar mamma ha fått kläm på saken. Jag ringer på kvällen och frågar hur det går. Jag börjar i morgon säger hon. Det sista jag säger är, glöm inte bort att du ska ta ett blodprov direkt när du vaknar.
Vi hörs via telefonen på fredagen. Mamma är redan trött på att behöva göra detta. Jag förklarar flera gånger att det är jätte viktigt. Det är för din hälsa säger jag. Vi går igenom listan för mamma har glömt hur hon skulle fylla i den. Jag hör hur ointresserad hon är, jag blir både rädd och nervös. Jag bestämmer mig för att gå upp tidigt nästa dag. Jag vill vara hos henne, jag vill ju bara att hon ska sköta sig.
Det funkar inget bra med listan, den är knappt ifylld när sköterskan ringer. De siffror som står är på tok för höga. Hon höjer dosen. Vi ska talas vi varje dag. Nästa morgon åker jag ner till mamma. Vi pratar om insulinet, mängden och blodproverna. Jag gör en enklare tabell. Till en början är mamma inte mottaglig. Hon är frånvarande, börjar prata om annat och är negativ till allt som har med diabetes att göra. Lugnt och sansat försöker jag få henne att förstå vad, när och hur hon ska göra.
Du kan hamna i socker koma och då kanske jag inte är här när det sker. Tänk om du får ett sådant anfall och hamnar i det tillståndet på kvällen. Då kan jag ju inte hjälpa dig, jag kan inget göra i så fall. Jag känner mig hela tiden tjatig. Jag säger, om du sköter din diabetes så får du en bättre hälsa och det medför att du och jag kanske får ytterligare fem år tillsammans. Jag är ju rädd om dig, jag älskar dig mamma och du måste hjälpa mig med detta. Annars får du bo hos mig en vecka så att jag kan ha koll på dig.
Mamma börjar gråta. Jag hoppas att du bryr dig och älskar mig. Men det är väl klart att jag gör mamma!! Jag gör ju inte detta för att vara dum. Jag tar henne i famnen, kramar henne hårt och länge. Mina tårar rinner utmed kinderna. Så säger jag den mening som jag aldrig trodde att jag skulle säga högt. Jag har många gånger sagt den tyst för mig själv, varje dag, varje kväll innan jag somnar. Varje gång får jag panik, ångest och gråter. Det är en vidrig tanke som jag inte kan bortse ifrån.
Jag säger, "älskade mamma, du måste göra detta för både din skull och min. För om inte du och Hobbe finns har jag ingenting kvar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar