Om man vill veta någonting om sig själv så är det bästa alternativet ICA. Det är ju så vi människor funkar, inte alla men tillräckligt många, att prata om andra istället för att prata med den som blir utsatt för skvaller och skitsnack. Jag kan ta att det snackas om mig men inte när det rör en annan individ som dessutom är min vän.
Jag var aldrig i närheten att få en fast anställning på kyrkan. Jag vet varför, det är inte alls svårt att räkna ut, jag är inte dum i skallen. Ryktet handlade om den andra praktikanten. Jag vill inte tro att det är sant men tyvärr är det inte första gången som jag får höra det. De talade om för mig varför Leif inte heller hade en chans. Om det är sant, vilket jag faktiskt tror, så har jag hamnat i ett dilemma. Jag vet inte om jag ska berätta det för honom eller om jag ska behålla det för mig själv. Tänkt om ryktet når hans öron och han tar upp ämnet med mig. Ska jag då låtsas att jag inte visste om det?
Eftersom vi fortfarande har kontakt och ses emellanåt för att ta en fika. Jag har mycket svårt för att ljuga, ärlighet varar längst. Ska jag slänga det rätt i ansiktet på honom eller ska jag försöka kringgå det och hoppas att han aldrig får höra skiten? Jag är ingen reko vän om jag kniper käft. Hur ska jag kunna ljuga för honom om han frågar? Jag är jätte bra på att spela dum, spela ett spel, men inte inför människor som jag bryr mig om. Det har jag slutat med för oftast handlar det om att rädda skinnet på någon annan. Han är en bra vän och en underbar arbetskamrat. Så kyrkan eller Leif....
Den andra "intressanta" informationen handlade om mig. De sa att jag inte hade tänkt dyka upp på min sista arbetsdag utan istället stanna hemma. Och det är väldigt sant men det var ingen hemlighet. Jag berätta det för alla som jobbade utomhus. Den sista gången jag sa det till någon var faktiskt dagen innan. Jag sa som det var. Att jag inte ville komma dit, få tårta och ett tacktal. Jag tar hellre beröm och tack under tiden jag jobbar. Inte via ett invant tal som alla får på deras sista dag. Samma ord, inte något personligt. Eftersom jag aldrig hörde något positivt under resans gång, förutom mellan oss där ute, så vill jag inte heller höra det bara för att det är sista dagen på jobbet. Visst är det mysigt att få beröm men det ska komma spontant. För då kommer det från hjärtat, ärligt menat osv.
Jag var ju ledig på onsdagar. Så jag tänkte jobba den dagen och istället vara ledig på fredagen. Rätt och slätt, ingen hemlighet utan bara logiskt tänkande, för min skull ingen annans. Men nu blev det inte så, jag bytte aldrig dag. Jag var tvungen att fixa en sak innan jag kunde komma på jobbet. Det rörde sig om min mammas hälsa. Jag skulle ha gjort exakt på samma sätt idag. För när det handlar om mamma så finns det inget viktigare än hennes hälsa, välmående och omsorg. Det spelar ingen roll vad det rör sig om, mamma går alltid före. Så tror jag också att ni hade tänkt och agerat på samma sätt.
Jag hade vissa förhoppningar att någon av er skulle komma på bättre tankar under ledigheten. Och erkänna för er själva att det var en barnslig och omogen reaktion. Jag bad om ursäkt i telefonsamtalet. Att kunna be om ursäkt kräver både mod och en inre styrka. En fin egenskap. Handlingen brukar också medföra att man blir lugnare inombords eftersom man, även om vi inte tror det, bär med sig det som en osynlig tegelsten. Jag menar, vi är faktiskt inga tonåringar utan vuxna människor mellan 50 och 60 år.
När jag var hos mamma i måndags, den 12 januari, föll en av dem, som bor på samma avdelning, rätt ner i golvet. Smack sa det bara. Det tog inte lång tid att förstå vad som hände. Antagligen en hjärtinfarkt. Jag såg de sista dödsryckningarna, båda benen skakade en stund innan han låg alldeles stilla. En vidrig upplevelse. En människa dog framför mina ögon. En bild som jag aldrig kommer att glömma, ett hemskt minne.
Mamma låg, som tur var, i sin säng. Hon har varit jätte sjuk under några dagar. Alla i personalen har varit oroliga för henne. Det är första gången som de har ringt så sent, de ville informera mig om läget och tyckte att jag skulle komma dit nästa dag. Om det blev ännu värre och mer kritiskt skulle de ringa direkt. Då vill jag vara där, hos henne, med henne. För så långt som det bara är möjligt ska jag vara den sista mamma både ser och hör. Jag vill hålla om henne, hon ska inte behöva vara ensam och rädd, utan någon anhörig. Hon ska känna sig trygg och jag ska dela den hemska upplevelsen med henne, till vilket pris som helst.
Jag var förberedd på det värsta. När jag klev in i hennes lägenhet trodde jag att hon var död. Mamma låg helt stilla med munnen öppen. Jag stod precis innanför dörren och försökte höra om hon andades. Efter ett tag hörde jag hur det rasslade i hennes hals och andningen var tung.
Det har varit några jobbiga och nervösa dagar. Sömnlösa nätter och en massa tankar om livet. När jag låg där tänkte jag, du skulle bara våga lämna mig! Idag, onsdag, mådde mamma mycket bättre. Hon satt äntligen vid bordet och åt med de andra. Så mycket som jag har kramat och pussat på henne under dessa dagar har jag aldrig gjort tidigare. Fy fan vilken pärs!
Det kanske är så att vi måste uppleva sådana händelser för att kunna se på saker med ett bredare perspektiv och inte ha tunnelseende. För att förstå vad som är viktigt och vad som egentligen är bagateller. Jag fick mig i alla fall en tankeställare. Man kan inte ta ett liv för givet. Därför undrar jag vilket av dessa två alternativ som väger tyngst, har störst betydelse, är livsavgörande, viktigast och något att bry sig om, något som verkligen, för alltid, påverkar ens liv. Vilket av dem gör ett stort sår i våra hjärtan och aldrig läker?
1, Ett sms
2, Allvarlig sjukdom eller dödsfall
Jag är varken bitter eller långsint. Jag erkänner gärna mina fel och brister. Och jag är väldigt ledsen att det blev som det blev. För jag trivs att jobba med er. Ett fruktansvärt tråkigt och tragiskt avslut.
Nu droppar jag även detta ämne.
"Mod är inte detsamma som brist på fruktan. Mod är snarare en vilja att gå vidare, så att det onda inte får sista ordet." Per Arne Dahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar