Denna dag borde jag egentligen känna sorg, saknad och kanske t.o.m gråta, för om några timmar är det två år sedan G förolyckades. men ingen av dessa känslor infinner sig hos mig ikväll. det jag nu kommer att berätta och ta upp i MIN blogg låter säkert jätte hemskt och orealistiskt, eftersom det handlar om min familj. en grupp av individer man ska skydda och älska, allt annat är oacceptabelt, allt annat är ett onormalt beteende och väldigt avvikande. men nu är ju inte jag som alla andra, idag vill jag provocera, sätta allt i gungning och säga sådant man inte får eller bör. idag vill jag berätta hur jag känner även om det låter känslokallt. att sticka ut från mängden har blivit mitt gebit här i livet, varför ska jag vara normal nu när jag aldrig annars är det? hos många är detta ett tabubelaggt ämne men inte för mig, er sanning behöver inte vara min, jag vågar vara ärlig och sticka ut från mängden.
hur väl känner ni era syskon, hur mycket tror ni att ni vet? hur nära står man egentligen varandra? många har säkert underbara relationer sinsemellan men det är inte en självklarhet, alla familjer dansar fanimej inte på rosor och rider på vita hästar. blod behöver inte vara tjockare än vatten, man måste inte älska sin familj bara för att man är släkt.
jag har äntligen vågat rannsaka mig själv och erkänt att jag levt i en lögn under dessa två år. jag var tvungen att ta tag i den känslan för att kunna gå vidare utan dåligt samvete, utan skuldkänslor och istället inrikta mig på att vara ärlig mot mig själv. jag vill inte längre ta på mig hela skulden att jag var den enda boven i dramat. för det var inte bara jag som framkallade dom problem som fanns mellan oss. jag vill inte längre be om ursäkt för den jag är. jag vägrar fortsätta med att placera andra högt uppe på en piedistal, utan fel och brister, skönmålande, fulländade och felfria som små gudar eller kungligheter. det är dags att plocka ner G från skyarna och ta av den gloria som följt honom genom livet.
vi har aldrig haft en nära kontakt, vi delade absolut inte samma åsikter om vad som var rätt eller fel. vi levde inte ens på samma planet eftersom jag inte rättade in mig i ledet och gjorde precis som han tyckte. jag gick min egen väg, även om den var fel i hans ögon så var det mitt eget val, mitt liv. han var bror duktig som alltid var redig, duktig och lyckosam, jag var det svara fåret som drog skam över familjen, framför allt över honom. han kunde aldrig acceptera det liv jag lever. han sa, det går rykten om dig på byn och du kan aldrig ana hur jobbigt det är för mig....för honom?? han skvallrade alltid till morsan om han tyckte att jag gjort fel eller annorlunda.
han ogillade mig så mycket att jag inte blev inbjuden till deras två äldsta barns dop. jag blev faktiskt inbjuden till deras yngsta. när vi satt i soffan bara han och jag sa han helt plötsligt, du ska bara veta att ingen av pojkarna visste om att de hade en faster, det berättade jag för några veckor sedan.... varken G eller hans sambo kunde förstå mitt sätt att leva och vara. skulle jag gått tvärsemot min egen vilja, mina känslor och önskan, bara för att passa in? skulle jag ljuga för mig själv och på så vis leva ett falskt liv? göra avkall på det som kändes rätt för mig och göra som alla andra gjorde? din väg eller min väg? hade jag valt att gifta mig och skaffa barn stack jag inte ut från mängden, då hade jag passat in i flocken under den stora och starka alfahanen.
men varför skulle en människa som valt att jobba inom rättsväsendet vara bättre som individ? bara för att man klär på sig en uniform medför inte det automatiskt att man står över andra i kurs. vart går gränsen för rätt eller fel? en uniform innebär oftast ett större ansvar gentemot alla invånare, men det betyder inte att dom är felfria utan dom kan oxå ha en smutsig byk. jag vet en präst som sätter på (eller satte på)en annans mans hustru. Fel? ja naturligtvis, det är ju precis tvärtemot hans ämbete och den ed han en gång svor. men mänskligt eller omänskligt? jag förespråkar aldrig otrohet utan jag tycker att de ska kapas jäms med fotknölarna. min poäng med det hela är, det jag vill få fram är, att vi alla är människor av kött och blod. i grund och botten är vi fyllda skal med mer eller mindre innehåll, men fortfarande lika mycket värda.
G och jag träffades väldigt sällan, vi ringde aldrig till varandra, hur ska jag då kunna känna gemenskap till honom? vi visste ingenting om varandra, vad vi gjorde eller hur vi hade det. jag vet inte vem han var för den kontakten fanns aldrig mellan oss. han kändes aldrig som min bror utan snarare som en åklagare, domare och bödel över mitt sätt att vara. jag saknar honom inte, han finns inte ofta i mina tankar. jag känner ingen skillnad, ingen tomhet eller att något är annorlunda. han var som vem som helst för vi sket fullständigt i varandra. vi var som dag och natt, totala främlingar inför varann, det fanns ingen syskon kärlek mellan oss.
just idag tänker jag inte berätta om någon speciell episod som utspelades mellan oss. det som fick mig att börja tänka efter och analysera vår relation var ett telefon samtal i augusti. hans fru ringde min mamma och jag var där, morsan frågade om frugan ville prata med mig men det ville hon inte. då insåg jag vidden av det hela, hela magen vände sig ut och in, inte ens efter hans död var jag välkommen i deras liv.
jag kommer alltid att minnas honom och älska honom på mitt vis. han har bara trillat ner från peidistalen. antar att många har svårt att förstå och ta till sig det jag skrivit, men jag skrev ju att jag ville provocera. för allt som glimmar behöver inte vara guld.
är jag Annorlunda - JA men sämre som Människa - NEJ!!
this is my life, this is my song.... Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar