Angående pengar kan jag bara skylla på mig själv. Hade jag skött den bättre, brytt mig om den och tagit tag i den tidigare, hade inte det problemet uppstått. När jag äntligen gjorde det och såg en ljusare framtid var det ändå för sent. Enligt den kalkyl jag formulerade skulle jag få flera tusen över i månaden. Eftersom jag har fått nya dagar från försäkringskassan, har beloppet gått upp till den högsta nivån. Jag räknade kallt med att allt skulle funka och gå i lås. Men det visade sig att min plan var lika skör som ett kristallglas. Det är så typiskt mig, att lyckas snubbla på målsnöret....
Besökte mamma idag för att hjälpa henne med diverse saker. En sak kan jag lugnt säga. Jag går hellre i personlig konkurs tusen gånger än att behöva känna, uppleva och se hur hon håller på att förändras. Hon fyller 80 i år så det är inte konstigt, jag vet det!
Det är en naturlig utgång, jag vet det!! Men smärtan, paniken, ångesten och ledsamheten är något fruktansvärt att uppleva och acceptera. Vi har så mycket att ta igen. Förlorade år som har sprungit iväg och formats efter mitt uppträdande och agerande. På grund av mitt dåliga tänkande när det handlar om pengar, har jag inte råd att ha en bil. Hade jag en bil skulle jag ägna hela sommaren till att ta med mamma ut på olika utflykter. Göra sådant vi borde ha upplevt tillsammans mycket tidigare.
Jag märker hela tiden förändringar. Hur hennes hjärna börjar ta en ny väg. Det är både otäckt att se och höra hur minnet påverkas, hur förvirrad hon kan vara, att hon ser, hör och inbillar sig saker som inte finns. Ibland känner mamma inte igen sin lägenhet. Det bor någon annan där som rör till hennes prylar och kläder. Eller så är någon där på nätterna och ändrar på allt. Idag gick hon in i garderoben men kom snart tillbaka. Hon sa, jag höll på att sätta mig och pinka i garderoben.
I julas förstod hon inte varför julafton aldrig inträffade på samma dag. Varför hennes mamma ibland fyller år i december och ibland i januari. Hon har börjat glömma att ta sin medicin, ibland kommer hon inte ihåg om hon har tagit den. Det som är lite positivt är att mamma har ett gott humör. Men det överväger inte den smärtan som dunkar i bröstet.
Jag ser och känner av alla nyanser. Jag kan inte göra någonting åt det. Och det är väldigt frustrerande. Jag ser klart och tydligt hur både kroppen och knoppen påverkas och försämras. När jag är där får jag tårar i ögonen som jag absolut inte vill visa för henne. När jag åkte därifrån började jag gråta som en galning. Jag har suttit här i flera timmar med stora floder rinnande utmed mina kinder.
Blir det mycket sämre får jag och min bror överväga olika alternativ. Men innan sommaren tänker jag inte göra något åt saken. Jag kan inte ta ifrån hennes längtan att det snart är sommar. Då mamma kan sitta på balkongen, titta ut över kanalen och pryda balkongen med en massa blommor. Jag kan inte det, jag klarar inte av det!! Jag kan inte ta ifrån henne den lycka som hon känner när sommaren kommer. Jag kan inte göra mamma så illa. Jag tänker hjälpa henne och ta hand om mamma så mycket jag bara orkar. Jag ska finnas där och ge henne all den kärlek som hon förtjänar.
Jag ska överösa henne med blommor och göra balkongen till ett paradis. Mamma älskar blommor. Jag kan inte såra henne, göra henne illa så länge som hon ändå är närvarande. För det är hon inom många områden. Den dagen då hon inte fungerar, den dagen hon inte förstår, den dagen ska jag ta tag i det. Men jag pallar inte för det nu. Jag vill att hon ska vara hemma så länge som möjligt. Jag kan inte!!
Hur fan klarar man av en sådan här situation utan att gå sönder? Utan att hjärtat går i tusen bitar?
Jag håller på att få ett psykbryt, hur ska jag kunna se en framtid när jag känner i hela mig, att det bara kan gå åt ett håll?
Min älskade mamma!! Kom tillbaka!! Lämna mig inte!! Jag älskar dig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar