jag funderade väldigt mycket på OM jag skulle berätta det för någon, skulle det lätta på trycket i mitt bröst? skulle jag kunna säga det på ett bra sätt, med en formulering som var lätt att förstå för den jag sa det till. jag ville inte krångla till det, jag ville inte få för många frågor just nu eftersom allt var så nytt även för mig. skulle jag ty mig till någon och få respons på mina tankar och funderingar? hur skulle det bli bemött? skulle jag orka, skulle motparten orka?? många frågor på en gång och det fanns absolut inga givna svar. kanske skulle jag kämpa på ensam som jag gjort hittills. ingen av mina vänner var ett givet val, vem var tillräckligt mogen för att förstå....den enda jag litade på var ju W. skulle jag verkligen anförtro mig till ytterligare en ell ett par människor?
Kanske skulle det räcka att jag pratade av mig varje fredag hos W, men hur skulle jag må därimellan? skulle jag stå ut med att bära denna vetenskap ensam, ensam mot världen? vem kunde jag lita på, att det inte sprang från mun till mun och till slut visste alla det, fast med massa pålagor folk hittat på under tiden. jag hörde ytterligare en låt i min skalle denna gång av Hammerfall:
in the distans maze i see two doors, one leads to change one leads to were i been before. i´m an angel on broken wings. trapt between two worlds. i wish i felt something at all, lost and never found, without a home.
Min medicin ska göra det lättare att jag tänker efter före, jag ska få ett par sekunder på mig att avgöra, om det är rätt ell fel, kommer jag råka illa ut, kommer det att göra ont ell skadar jag mig av denna impulsiva tanke? ja jag kommer att få äta medicin livet ut, bipolär går tyvärr inte över men förhoppningsvis kan man hålla den på en nivå som blir mer behaglig för mig, och kanske andra. varje gång jag är riktigt glad tänker jag....är jag bipolär nu ell är det ett normalt uppträdande.... hela tiden går de tankarna runt i skallen, jag vill inte göra fel, jag vill heller inte göra rätt hela tiden, jag vill bara vara den jag är ämnad att vara. även om jag har psykiska handikapp, vill jag fortfarande bli sedd som en människa med alla olika sinnestämningar. min hjärna är lite skadad men den fungerar alldeles utmärkt i många lägen men har en viss tendens att vilja springa o rusa i tankarna, den stänger aldrig av, den bara fortsätter o mala om och om igen, det är min hjärna det är fel på....
jag brukar säga att min Gud har humor ( jag är inte religiös men samtidigt tror jag på något ) men just nu har han en sjuk o svart humor, utan alla härliga färger så tar han endast fram den gråa och svarta färgen. jag kan dem!! jag har sett dem!! ge mig nya att titta på och njuta av, hela spektrat vill jag ha! jag vet att det finns massor med människor på denna jord som har det enormt mycket värre än mig, med diagnoser, krig, svält och sjukdomar, jag vet! men just nu orkar jag inte bry mig, jag vill bara finna en enda anledning till att gå vidare, endast en....som släcker min törst och hunger, som får mig att njuta av vardagliga saker och händelser. njuta av att fåglarna sjunger, citron fjärilen som flyger utanför mitt hus men jag ser den inte för jag har inga ögon längre. de är alldeles kladdiga av gråt, panik och ångest. precis som med min hjärna så har jag ingen kontakt med min syn, den är bara grå och svart hela tiden. min ångest tar inte hänsyn till om det är vår, sommar, höst ell vinter, den attackerar mig när jag minst anar det och river min kropp itu.
jag vill se havet o solen på sommaren, känna blomdoft på våren, alla röda och gula löv på träden på hösten och njuta av domherren på vintern. men jag gör inte det, jag ser knappt om det är dag ell natt för jag bryr mig inte längre, jag har full sjå med att få min kropp att känna och tycka om livet igen. jag vill få den utanför dörren så ny luft kommer ner i mina lungor. men den gör inte längre som jag vill....den är för stressad o trasig, den vill bara vila gömd i soffan under ett par filtar, för jag fryser hela tiden. fryser om både kropp o själ, det enda som är varmt är min kokande hjärna. den enda gången den slappnade av var om jag tittade på film i mörkret långt bort från verkligheten, då jag bara hade filmen att koncentrera mig på. många nätter låg jag framför tv:n och försvann bort i fantasiernas värld, där det inte för en gångs skull handlade om mitt liv. då fann jag ro, bara jag o den mörka natten. då slutade hjärnan att snurra som en torktumkare.
jag visste att jag var trygg i mörkret men att så fort det ljusnar är helvetet tillbaka. men för míg var dessa nätter livskvalité även om det många timmar så var det värt det, just då. vad skulle jag annars göra? jag var tvungen att sluta upp med att hitta andledningar att hacka på mig själv, jag njöt dessa timmar för min egen skull, skulle jag då ta bort det, skulle jag sluta upp med det som gjorde mig trygg??
Vid denna tidpunkt på året, december, hörde M.H av sig igen. vi pratade mycket om bipolärsjukdom eftersom M.H´s son haft det hela sitt liv, hade M.H en väldigt kunskap. vi redde samtidigt ut våran senaste konflikt, jag orkade inte tjaffsa mer jag ville bara ha lugn o ro, en vänskap som flöt på och inte körde på grund hela tiden. M.H tycker att jag ska komma ner o hälsa på, byta miljö och se hur det gick med deras hus. jag var mycket tveksam, vill jag? orkar jag? vi hade gjort varann illa så många gånger oftast över bagateller. och det gjorde fortfarande förbannat ont när jag tänkte på de hot jag fått flera gånger av M.H. där andra människor hade blivit inblandade kors och tvärs. fanns det någon anledning till att jag skulle ta mig i kragen o köra dessa 35 mil, när jag visste hur skör den tråden var mellan oss. hur lättpåverkad jag var i M.H´s närhet och gjorde alltid tvärsemot min egen vilja.
där jag alltid tog på mig ett större ansvar än vad jag egentligen behövde. jag visste ju att mitt psyke skulle ta stryk och hade jag råd med det, fast var mitt liv så viktigt att jag inte kunde bita ihop o ta på mig min mask igen? för visste hade dom det värre än mig....kanske kunde jag åka bara en dag ell få, du längtar ju efter M.H fast att du inte borde sa min hjärna, lyssna på mig istället på ditt hjärta, båda dessa kroppsdelar drog och slet allt vad de orkade för att vinna över mig, ett bortalag och ett hemmalag, om vi ändå hade spelat i samma match kära kropp o knopp....
W hade sagt till mig en gång, du måste förstå att din kropp o ditt huvud hör ihop, du kan inte kräva arbete av din kropp om hjärnan säger nej, allt detta är ju du, det innehåller ju hela dig, kämpa inte emot utan försök att förstå....för mig kändes det som om hjulet snurrade men hamstern var död sen länge, dessutom började även hjulet att knaka i fogarna, hjullagren var snart tömda på fett o skulle snart skära ihop. men visst skulle jag väl orka åka ner till M.H och barnen, visst skulle jag? jag var ju hon som alltid orkade ställa upp för andra, och sedan ensam ta hand om sina egna spillror, sitt eget liv o underbara framtid....bit ihop och jag bet ihop....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar