På nyårsafton 2009 dör min äldsta bror i en trafikolycka på Nya Zeeland. jag kommer INTE att gå in på detaljer över denna fruktansvärda händelse. för jag har upplevt människans oförstånd, viljan att förvränga sanning, från mun till mun förändras historien till att bli riktigt bisarr, där det hela tiden läggs till egna tillägg allt för att händelsen ska bli mer o mer intressant. jag har hört det mesta, allt är lögner, inte många här på hemorten frågade oss o ville ha sanningen, det var mer spännande att ha sin egen historia att berätta. den som vill veta hur det verkligen gick till, fråga istället för att sprida en fruktansvärd lögn. en lögn som gör så jävla ont!! inte nog att man får en oerhörd sorg att bära man ska dessutom utstå både blickar o äckligt prat. människan för mig är en elak individ som lever o frodas i andras olycka. för oss som stod min bror nära var detta en katastrof utan dess like. sorgen kändes i hela kroppen, det var dessutom väldigt svårt att förstå, att ens bror försvinner på en sekund. när mamma ringde o berättade att G var död for jag genast dit, mötte två hövliga o trevliga poliser som inte heller riktigt visste vad som hänt. alla gråter, jag föröker att ställa frågor som säkert verkade konstiga men jag ville verkligen veta, jag kände inom mig att för att jag skulle klara detta ville jag ha rätt information, sanningen!! det tog inte lång stund innan expressen ringde o frågade om de fick lägga ut både bild o namn i tidningen, jag svarade aldrig i livet, det ni har skrivit hittills har ju ändå inte varit sant. nu fick jag uppleva massmedias tävling om vem som var först med en historia, spelade ingen roll vad som skrevs ell hur mycket man skulle hänga ut en död person. sanningen spelade ingen roll bara scoopet var intressant nog för att både dra läsare o makt till sig.
det stod om denna tragiska händelse på varje löpsedel, varför skrevs det om honom som om alla kände G? bara för att han var polis var det mycket intressantare att skriva om än om min bror hade varit en bonde från småland. jag har inget till övers för journaliste idag o jag tror bara på hälften av det jag läser. en sådan berättelse i en tidning som inte är sann kan knäcka vem som helst, jävla gamar!!
jag hörde överallt hur folk hade sin egen historia om vad som hänt, spelade ingen roll vart jag var, affären, fiket ell på stan. alla gottar sig i att ha något att berätta men de tar inte hänsyn till de närståendes värsta sorg som kan hända. säger bara en sak till er som inte behandlade min brors tragiska död med respekt o ödmjukhet, försvinn brinn upp dra åt helvete o tänk inte ens tanken på att jag ska vara din vän!! fråga mig om sanningen och jag berättar!!
under denna tid skulle jag ta hand om min egen sorg, ta hand om min mammas sorg. jag ringde till UD för att få upplysningar, jag ringde olika instanser inom polisen, jag ville ha det bekräftat, jag ville sörja med sanningen inom mig. jag ville hedra hans minne och försöka tänka på allt vi upplevt tillsammans, på hans familj som hade en fruktansväd tid framför sig. jag ville veta....jag sökte minsta information som fanns, jag tittade på kartor från Nya Zeeland, jag ville se hur platsen såg ut där olyckan hade skett, jag behövde detta för min egen skull, för min egen sorg. jag förstod hur skört livet är, hur fort det kan vara över o hur fort en människa kan försvinna ur ens liv. jag kommer aldrig att glömma, förstå, acceptera, det kommer alltid att finnas inom mig så länge jag lever. jag älskade min bror men som vanligt aldrig sagt det till honom. jag hoppas att han kände det även om jag då var väldigt kass på att prata. jag gömde mig oftst i tankar, har alltid varit en tänkare.
på kvällarna tände jag ett ljus för att hedra hans minne, känna en kontakt med honom som bara han o jag delade. i mörkret satt jag där med tårar som forsade utför mina kinder, jag var tvungen att vara stark för min mors skull på dagarna. som tur är får jag utlopp för mina känslor och sorg hos min psykolog, tur i oturen fanns W där o tog emot min enorma frustration och för första gången gråter jag offentligt med och inför W. allt rann av mig hos W behövde jag inte vara stark. där kunde jag finna tröst o förståelse över vad jag gick igenom. där behövde jag inte ha en mask för att klara av att gå vidare. för hur ska man gå vidare efter en katastrof?
jag sa då till min mor, som jag tror hade en känsla av att hon hade det värst i sin sorg, hon hade förlorat en son, ett barn hon fött till denna värld för 50 år sedan. jag sa följande ord dom står jag för än idag: vi kan inte möta våran smärta med varandra, vi kan inte hålla på att mäta sorg, alla sörjer vi olika o så måste det få vara. en del visar sin sorg klart o tydligt, en del stänger det inom sig o söker sin väg att ta sig ur det hela. men inget är fel. det kan däremot kan fodra är respekt från andra, stöd o omsorg. vi pratade mycket min mor o jag, vi kom äntligen närmare varann o jag sa de förlösande orden som jag aldrig hade ell har sagt till en familje medlem, jag älskar dig mamma!! så jävla svåra ord att säga men gud var förlösande både för min mor o mig. varje gång vi nu ses, kramar jag hårt om henne för vem vet när någon går bort....när nästa sorg kommer....för den kommer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar