18:e april, denna dag borde gå till världshistorien, denna dag borde vara en röd flaggdag i Sverige. för denna dag skulle jag äntligen få träffa N efter 38 år, in real life. jag hade under flera veckor städat hela huset från topp till tå, så att jag skulle kunna slappna av mer. jag visste mycket väl att N inte skulle bry sig det minsta om hur det såg ut, N skrev i ett sms, det är dig jag kommer för att träffa inte se hur välstädat du har. men jag ville göra det, detta besök betydde så mycket för mig. jag hade för första gången både vilja och lust att göra fint hemma. att det fog flera veckor innan jag blev nöjd hänger ihop med att man alltid ska göra sitt bästa.... dessutom kan jag fortfarande inte stressa.
jag längtade oändligt efter denna dag. nu skulle jag få se N i verkliga livet inte bara ha en röst i mitt öra. nu skulle jag fysiskt kunna ge N en kram istället för att skriva kram i ett sms. jag vet inte om någon kan förstå hur stort detta var för mig, hur mycket det betydde, att jag äntligen skulle få återse min allra bästa vän.
N skulle komma vid 15 tiden, så jag gjorde mig i ordning och åkte ner till byn för att handla. hade redan bestämt vad det skulle bli till middag, jag tänkte sno min vän M.S recept med kassler, ja, jag skulle laga mat, inte bara makaroner!
timmarna innan N kom var jätte långa. jag spelade musik och väntade ganska otåligt, vänta är inge roligt, absolut inte min starka sida. jag var väldigt nervös, bara tanken på det hela var stor. att längta efter en vän var något helt nytt för mig. jag visste dessutom att N inte skulle varken gå på ell acceptera att jag tog på mig en mask. jag visste att jag skulle vara tvungen att sätta ord på vad jag tyckte, kände och ville. jag var tvungen att visa upp mitt rätta jag och jag ville dessutom göra det, vara öppen och helt naturlig, så gott jag kunde, eftersom det inte hör till det vanliga i min vardag.
Äntligen kom det en bil, jag förstod genast att det var N och N´s bror. jag fick ståpäls över hela kroppen. men vilken ljuvlig känsla när jag ser N kliva ur bilen, vi slängde oss i varandras famn, vilken lycka!! jag ville inte släppa taget om N men insåg att så här kunde vi ju inte stå hela tiden. vi står tillsammans och pratar alla tre en stund. vi skrattar en hel del och N´s bror säger, ja jag tror ju inte att ni får en tråkig och tyst kväll....
vi sätter oss i köket efter visningen av hela slottet. och naturligtvis blir det kaffe, jag behövde det för att lugna mina nerver i första hand men båda var sugna på en mugg lut. jag lovar att under dessa timmar vi var tillsammans var det inte tyst en sekund.vi skrattade som tokar och pratade allvar. äntligen fick jag se N, helt otroligt efter alla dessa år så kändes det inte som om vi varit ifrån varandra. allt bara fanns där helt automatiskt, ren härlig sann vänskap enda in i själen. vi lagade mat, fast det var nära att jag glömde att vi skulle behöva äta något. jag var så inne i allt vi pratade om så tiden bara rann iväg.
timmarna bara flyger iväg, lika fort som Carl Lewis sprang 100m. plötsligt var kl 02, jag skulle köra N till mariestad där bror bor. jag ville inte! jag hade lust med en kidnappning! jag ville umgås längre vi hade så mycket att ta igen. det kändes som en del av mig skulle ryckas bort, plötsligt vara borta lika fort som N kom. jag visste att jag skulle börja gråta när vi skulle säga adjö för denna gång. resan in till mariestad var otroligt tung, jag körde ju åt fel håll, jag körde för att skiljas från en vän och det var rena upproret inom mig. jag visste vilket sår det skulle bli i hjärtat, hur stor saknaden skulle bli. väl framme så ville jag inte ta det där sista steget, ni vet, att ge en sista kram, för då visste jag att det skulle dröja innan vi sågs igen. vi stod där och pratade de sista minuterna. N´s bror kommer ut och surrar lite innan den oundvikliga kramen skulle ske, nu var det dens tur att få uppmärksamhet. jag ville inte ge den där förintade kramen, den som skulle göra att N drog som ett skott efteråt. N ville inte se mig gråta och N visste mycket väl att jag skulle tjuta som en gnu. kramen slet o drog i mina tårkanaler men tyvärr måste det ske.
vi kramades länge och sa hejdå, N drar iväg som ett streck, jag hoppar snabbt in i bilen och drar iväg. huvva vilket hemskt ögonblick!! jag grät hela vägen hem och tyckte att världen var grym. saknaden skrek redan i bröstet, det gjorde sååå ont.
vi hade tagit vara på varje minut och N´s bror sa, att vi var som två duracell batterier. nästa dag skulle N återvända till norrland, jag tänkte ringa och bombhota järnvägs stationen i skövde. samtidigt kändes det oxå bra inom mig, vi hade funnit varann igen och kommit varnandra ännu närmare. vi hade ett underbart minne att dela. jag ser N framför mig, hur levande N är, hur N´s skratt smittar av sig. jag har aldrig känt en sådan värme inför en vän, inte på det sättet. vi har känt varandra så länge, det kan man inte jämföra med något annat. N, du är bäst!! <3
my best friend gave me the best advice
if today was your last day
and tomorrow was too late
could you say goodbye to yesterdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar