Kapitel 37

ja äntligen ett nytt år, det måste bli mitt lyckoår, jag var fri som en fågel och inga iglar kvar, kunde det starta bättre?? jag kände harmoni i mina tankar, nu var det jag mot världen och jag tänkte både utmana den och kämpa för att det skulle vända.

i början på januari blev jag kallad till ett möte på af, jag var tvungen att ingå i ett program, den fina regeringen hade huxflux bestämt att man har bara tillgång till ett visst antal sjukskrivningadagar. mina var slut så jag måste gå på detta möte ett informations möte som hålls av min handläggare på af och hon jag hade fk. denna aktivitet skulle pågå i tre månader, det krävdes annars hade man inte rätt till fler sjukdagar, om man inte skulle få ok av fk var man tvungen att antingen söka jobb ell fortsätta med en ny aktivitet. för att få fortsatt med pengar var man tvungen till detta annars drogs pengarna in och man fick söka hjälp hos socialen. min psykolog följde med på detta möte och vi valde att jag skulle anmäla mig till en sysselsättning som kallades arbetslivsintroduktion. vilket innebar att jag minst en ggn i veckan skulle träffa någon att prata med om min nuvarande situation, försöka hitta en utväg och göra en planering för framtiden.

På första mötet var det mycket information, om vad som skulle hända och vilka som skulle hålla i programmet. vi är ca tio stycken som sitter där och lyssnar, någon hade nyss haft blodproppar i båda lungorna, en hade cancer i ryggraden mm mm. vi ska bli försöks kaniner eftersom det är första gången detta program finns, snabbt framtaget och bestämt av regeringen. af visste knappt vad som skulle ske ell vad det gick ut på, fk tyckte likadant, de visste nästan inte mer än vad vi visste. Af hade hyrt in ett konsultföretag som heter arbetslivsresurs. på mötet pratades det om vad som skulle hända, vad det innebar och hur målet såg ut.... jag satt tyst under hela mötet förutom då jag skulle säga vad jag hette, vad min af kontakt hette. jag ville inte öppet berätta om varför jag varit sjukskriven, tyckte att de andra inte hade med det att göra. dom andra pratade gärna om för alla andra hur svårt de hade det, hur ont de hade i olika kroppsdelar mm mm. vi skulle oxå ta ställning till om vi ville göra detta program i grupp ell gå inviduellt.

jag gillade med en gång hon som kom från konslutbolaget. hon visste vad hon pratade om, mötte oss alla med respekt och förståelse. dessutom hade hon under många år jobbat som sjuksköterska. hon fångade mitt intresse och jag lyssnade på henne hela tiden utan att krypa in i mig själv o bara sitta av tiden. hon förstod och visste det mesta om sjukdomar, skador och psykiskt handikappade. kommande fredag berättar jag för W om vad som hade sagts och att vi skulle välja grupp ell enskilda samtal under dessa tre månader. W säger omedelbart att jag ska gå enskilt. W var rädd för att jag inte skulle kunna koncentrera mig i grupp, att jag skulle bli för rastlös,inte vara lyhörd utan istället spela pajas, att jag skulle ta på mig en bekant roll och absolut inte vara delaktiv i det som sas....jag håller med fullkomligt, skulle jag ha någon nytta av detta ville jag få ut så mycket som möjligt och dra nytta av det som erbjöds.

Första mötet med B.H på tu man hand, frågar jag om någon annan valt det inviduella anlternativet, men det var det inte. vi pratar länge och väl, jag berättar om varför jag varit sjukskriven så länge och hur dagsläget såg ut, för henne erkände jag det bipolära med en gång, för hon hade mitt förtroende och naturligtvis tystnadsplikt. vi visade ömsesidig respekt och vi hade ett långt avkopplande möte där jag inte hamnade i en försvarställning. B.H hade ju kunskap om de mediciner jag tog, om det bipolära, som jag nyss fått reda på att jag hade, och försökte leva med, acceptera för mig själv. det sista jag säger till B.H var, du är godkänd av mig. för jag kände att vi mötter som två människor och att B.H gav mig någonting. vid denna tid hade jag bestämt mig för och lovat mig själv, att aldrig mer acceptera en okunnig, respektlös och omänsklig människa, som skulle ha med mig att göra, som skulle vara delaktig i min framtid. nu skulle jag inte godkänna vem som helst och jag tyckte att det var min fulla rätt. B.H hade den kunskapen jag krävde och även hade skinn på näsan. att hon sen hängde med i min humor gjorde ju inte saken sämre direkt. B.H behandlade mig inte som en mindre värd människa, såg inte ner på mina diagnoser.

det började kännas som om jag äntligen hade fått bra personer runtomkring mig, min psykolog, min läkare, min handläggare på af och nu B.H. de skulle ju vara med och bestäma om min framtid. jag kände att alla dessa personer engagerade sig i mig personligen fast att de hade att göra med massor av människor i samma situation som jag. det kändes lite som om jag åkte på en räkmacka....äntligen hade alla runt mig mitt förtroende! jag var äntligen inte bara ett namn på ett papper, utan jag syntes och lyssnades på. jag var inte bara någon som skulle få statistiken att se bättre ut för våran kära regering.

både min psykolog och jag tyckte att detta kom i precis rätt tid. för 12 månader sedan hade jag inte klarat av någonting, då var jag inte stabil nog och skulle antagligen ha fått gå till socialen med mössan i handen och bett om pengar så jag skulle överleva

den skrift min psykolog hade gett mig för flera månader sedan skulle jag försöka göra till mitt motto, jag skall forma mitt eget liv så som jag vill ha det!!