jag tyckte hade haft kontroll över hur jag mådde och uppträdde denna kväll, men det verkar som om jag inte har lärt mig ett enda skit. jag stannar kvar tills tiden är ute, jag är som vanligt dom sista som lämnar en fest. men jag ville inte visa mig svag hust denna kväll, jag hade faktiskt trevligt så min motivation var bra men taktiken var väl inte den smartaste.
i bilen hem känns det fortfarande som att min kropp är i uppror men det kommer inte att bli en kraftig reaktion, säger jag till mig själv och jag riktigt hör hur dumt det lät, hur skulle den kunna utebli? att försöka förneka och bagatellisera hur det känns inomords det funkar inte, man kan inte stoppa en panik ångest attack, jag har aldrig lyckats och inte heller känt att det varit någon mening i att försöka. det är ungefär som en naturkatastrof, starkt och opåverkbart.
väl hemma så slappnar jag av lite, jag är hemma och det är ingen som kommer att se den reaktion som kommer, jag får ha den ifred utan att göra bort mig inför någon annan. vilket kändes skönt, för nu slapp jag skämmas offentligt. jag tar en snabb dusch efter all hetta jag känt, så jag blir av med ett problem. jag byter till kortbrallor o en ny t-shirt. ger hobbe mat o stoppar i mig medicinen. i skallen är det karusell, jag hör röster o musik, det piper i öronen av all mix av olika ljud under kvällen. jag skakar i hela kroppen mest i händerna så att få på sig kläderna vart inte så enkelt som jag trodde, vet inte ens om de är åt rätt håll vet bryr sig. jag ville bara komma i säng lägga mig i den vanliga ställningen och gråta hejdlöst. N har stannat uppe hela kvällen för att se att jag är ok hela tiden, guldklimp. jag försöker att svara när jag ligger där med igenmurade ögon, eftersom jag ligger ner vet ni mycket väl vad som händer, hela halsen blir igenbommad av både det ena och det andra. att andas genom näsan funkar inte utan man måste ha munnen på vid gavel, annars kvävs man och det är absolut inte så jag vill lämna denna jord på.
först ville jag berätta för N vad som hänt här hemma, hur dåligt jag mådde, jag var ett vrak men hur kul är det för N att höra? jag hör W´s röst återigen i mitt huvuvd, tänk bara på dig själv för en gångs skull och åk hem när du känner att du fått nog. du behöver inte stanna hela tiden ut, du gör inte detta för någon annan utan för din egen skull....vad glad W kommer att bli på mig nästa gång vi ses....
till slut hinner jag inte svara nog fort på dom sms som N skickar, min lilla hjärna är mycket snabbare än vad mina fingrar är, ibland svarar jag inte alls. hjärnan riktigt rusar, det känns som om tvättmaskinen håller på att centrifugera, kroppen drar ihop sig och det finns inget i min makt jag kan göra. jag tänker, jag skulle ha gått tidigare, varför var jag så feg att jag inte kunde gå efter maten, vad höll mig kvar??
när N fattar hur det ligger till, skrive N ska jag ringa dig? jag vet att kl är över två på natten och jag vill egentligen att N ska sova. N ringer jag hinner inte att svara, i vanliga fall hade jag inte svarat i detta läge, aldrig, men jag gjorde det, jag släppter in N i mitt kaos och N var det självklara valet, jag hade lovat att aldrig ljuga....så jag svarar fast att min röst inte bar, tårarna sprutar och jag hackar tänder. jag lägger luren på örat jag kan inte hålla i den, fingararna vill inte. N pratar och ställer genast frågor, jag svarar för jag vet att N inte blir nöjd med ja ell nej svar. jag sätter hela tiden ord på vad som hänt, hur jag mår och varför. jag föll men N tog emot mig som vanligt vilket naturligtvis tar tar på N´s krafter oxå, dessutom är det sent på natten. jag är dig evigt tacksam för att du hela tiden finns där som mitt stöd, vilken tid på dygnet som helst. jag hoppas bara att en dag, få ge tillbaka allt du gjort för mig.
det tar nästan över två timmar innan N får mig att skratta, då min näsa coh hals äntligen är fri och andningen kan ske på det normala sättet igen. N säger, du är tillbaka :) klockan är nästan fem o den sista halvtimman skattar vi tillsammans en helt underbar känsla, utan N hade min attack varit mycket längre, kanske är det så, att just då ska man släppa in någon men jag har aldrig gjort det. jag har ju aldrig velat belasta någon förut men jag visste att N skulle vara kvar fast att jag just denna kväll var under ytan. vi säger puss o kram och lägger på, jag är slut i både kropp och själ, så hur ska inte N må. jag somnar ganska omedelbart det sista jag tänker på är, att jag har ångest över att N fick ge i så många timmar men jag är oxå rörd över N´s engagemang. jag kan ju sova hela nästa dag men N har familj....ändå fanns N där, med varm o go röst, massor av trygga ord gjorde mig alldeles varm innbords. kärleken till N växte denna natt, jag hade inte bett om hjälp men fick det ändå, vad skönt det var!!
But don´t think it´s too late
nothing´s wrong
just as long as you know that
someday i will
somedag
somehow
i´m gonna make it all right
but not right now
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar