24:e april var det dags för återträff, alla som gick ut nian 1980 var inbjudna att delta i en fest som skulle ske i kanalstugan. jag var mycket skeptisk till att gå, skulle jag klara av mycket folk, en massa röster och dessutom musik på samma gång?
skulle jag kunna hålla focus och kunna koncentrera mig på vad som sas, eller skulle det bli för mycket för mitt psyke? flera av mina gamla klasskompisar hörde av sig o ville att jag skulle gå, men då visste de ju inte vad jag varken gått igenom ell gick igenom. jag kände att jag var tvungen att berätta det för någon ell några ifall jag fick panik eller klappa ihop under kvällen. jag valde att berätta det för I.K och A.C, det kändes tryggt att veta att de visste om hur jag var nu för tiden och vad jag brottades med. det var väl inte så där jätte roligt att berätta om det bipolära men båda tog det väldigt bra. skönt tänkte jag, två stycken utan förutfattade meningar. vi hade oxå haft kontakt via fb ett tag och nu höll vi på att lära känna varandra på nytt, fast nu som vuxna människor med olika livserfarenheter. alla vi tre har varit med om händelser som satt sina spår djupt i själen, händelser som format oss till hur vi är idag, och som vi kommer att få leva med resten av våra liv.
jag tvekade in i det sista, jag tar upp detta med min psykolog igen förut hade jag bara nämt det lite i förbifarten. W säger, gå dit, känn efter och gå därifrån när du vill. orkar du bara vara där i 5 minuter så har du i alla fall gjort ett framsteg, du tog dig ut bland människor igen. orkar du längre så njut av att du har blivit starkare, gör bara det som känns rätt för dig, lyssna på ditt inre och var lyhörd inför det. Så jag anmäler mig, med lite råg i ryggen o W´s stärkande ord, W hade rätt jag behöver inte vara kvar om jag inte orkar, jag tänkte, denna gång ska jag lyssna på mig själv, på mina varningssignaler....för visst kunde jag väl det efter alla dessa år....
N sporrar mig hela dagen i sina sms. jag känner att jag blir mer o mer ur funktion. jag känner redan här hur farhågorna skriker i bröstet på mig, kroppen går upp i varv och jag får inte någon rätsida på mina funderingar, allt bara snurrar och till slut blir jag helt apatisk. när jag återigen fått kontakt med mina känslor börjar letandet efter vad jag ska ha på mig. det är år och dagar sedan som jag köpte mig ett klädesplagg. jag hittar inga brallor som passar och det fick mig både nedstämd och irriterad. jävla medicin!! jag hatade dom enda in i märgen!! jag kunde ju inte balla ur nu när det var så lite tid kvar, jag skulle vara hos A-C kl 16, tiden bara rusar fram precis som jag inombords, vad fan ska jag ta på mig. hjärtat slog så hårt, pulsen dunkade i halsen. tänkte på vad W sagt, klarar du bara av att umgås med A-C innan träffen så må det vara hänt, du har försökt och det räcker.
till slut hittar jag ett par byxor längst in i garderoben, som faktiskt passar någorlunda, det får duga, vad hade jag för val, naken ell med hyffsade byxor? med svetten lackandes över hela kroppen kommer jag till slut iväg, N har gett mig flera sparkar i baken vilket jag så väl behövde. det blev lite rallykalle dit men jag var tvungen, måste lugna nerverna och göra något som jag vet får mig att må bra, känslan av att vara fri och finna lite styrka. väl framme hos A-C får jag en bamsekram som talar om, att jag är helt ok i A-C´s ögon, fast att min hjärna har drabbats av så mycket skit under dessa år, jag kände, jag var i ett tryggt hem där jag inte skulle hamna i en försvarsställning.
A-C fixar fram kaffe och hembakad kaka. A.S är oxå där o vi sitter i vardagsrummet och pratar. vi pratar mest allvar, berättar så smått om vad vi varit med om. ingen av oss ville egentligen gå, mest var det jag och A.S som hade ångest inför detta samkväm. denna stund slappnade jag av mer o mer, jag är jag inför dom, vilket är skönt. jag behöver inte ta stid för hur jag är ell mår, jag liksom dom möttes på ett högre plan, där hänsyn och förtåelse var högst upp på matsedeln. vi respekterade varandra som kloka människor gör, som helt normala människor borde göra. vipps så var det dags att åka, jag vill inte!! jag hade hellre suttit kvar där o pratat hela kvällen än att åka till ett nytt ställe med människor som jag inte kommer att känna igen ell ha något minne av. så vi blev lite sena men vem bryr sig en sådan här dag, för mig fick den gärna redan vara över. ångesten hängde i luften, jag kände panik i varenda organ ju närmare vi kom kanalstugan. min första tanke var, bara dom inte ska prata om fotboll....
det är 22 personer som kommer dit utav 150st som gick ur samma år som jag. 8st är från min klass, vissa känner jag faktiskt igen av dom som inte kommer från klassen. jag ser till att A-C hamnar bredvid mig mot en vägg så jag skulle ha ryggen fri. bävade för att någon skulle komma bakifrån och att jag inte skulle känna igen denna individ. flera stycken får A-C tala om vilka dom är, jag hade ingen susning. under hela denna kväll svettas jag kopiöst, jag som knappt svettades när jag spelade boll. är genomblöt och det gjorde mig ännu mera obekväm. N fortsätter med sina sporrande sms, försöker på så sätt hålla mig lugn. en stund efter maten åker både A-C och A.S hem, jag får lite panik här, A-C hade ju varit min trygga punkt så här långt under kvällen o nu skulle jag bli ensam kvar, med mina monster dunkandes i pannan. jag ville oxå gå, smita ut samtidigt som dom, dra iväg som en svedd hare, men gjorde jag det....nej, jag gjorde precis som vanligt, jag stannar alldeles för länge.... både min hjärna och kropp larmade klart o tydligt att jag borde åka hem. men lyssnade jag, tog jag hänsyn till mig själv, varför stannade jag hela festen bara för att jag tror att det är, vad folk förväntar sig av mig?? stora tuffa jag....
välkommen min ångest, du dyker alltid upp, om dig tänker jag, måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar