de kommande kapitlen är de tuffaste för mig att skriva och dela med mig av....
I november 2009 var jag i dåligt skick, men samtidigt började jag tveka på den medicin jag tagit snart i 4 år. varför blev jag inte bättre än jag var? ska det ta så lång tid att hämta sig psykiskt fast att medicinering pågick? i och för sig utsatte jag mig fortfarande för psykiska påfrestningar, men borde inte hjärnan sluta med att snurra hela tiden? borde inte min rastlöshet trubbas av? jag ville verkligen SOVA!!
jag började fundera i olika banor o rannsaka mig själv, kände något inom mig som sa att det är inte bara utmattningsdepression som finns i mig och får mig att må som jag gör. antagligen hade utmatt.depres legat som ett täcke över allt, men nu började jag känna av andra saker i min kropp. det fanns något där inne i mitt huvud som poppat fram när jag började helt klart återhämta mig från det jag var sjukskriven för. först ville jag inte tänka i de banorna alls, försökte slå bort dom, för vem vill ha ytterligare psykiska sjukdomar, räckte väl med en utbränd skalle. jag ville det absolut inte, för mig klingade det illa i mina öron och jag var ju i alla fall 45 år, skulle ingen ha lagt märke till det tidigare? fast jag hade ju alltid varit jag, så hur kunde någon ha sett eller anat?
nyfiken som jag är, gjorde jag olika tester på nätet och när jag såg resultaten insåg jag, att detta pekar bara åt ett håll. jag tar till slut upp detta med min psykolog, borde jag inte ha blivit bättre än vad jag var? jag säger oxå att det känns som om den antidepressiva medicinen gör motsatt effekt. jag hade inte räknat med en sådan snabb respons från W, W håller med och vi funderar på vad vi ska göra, hur ska vi gå vidare och vad tror vi att det är. vi pratar länge o W engagerar sig totalt medans jag är lite mer avslagen för det var ju i alla fall mitt psyke vi pratade om. vi kommer fram till att jag ska genomgå en del tester. vi ville naturligtvis båda två finna orsaken till att det just nu stod still i min utveckling. jag kände ju mig bättre på någon konstigt vis men det var något som stoppade och bromsade det där sista som jag måste få bukt med. jag hade inte blivit bättre i den takt som jag hade hoppats och framför allt ville.
Både jag och W tror att det är något mer psykiskt, tyvärr vill jag säga. något annat härjade i min kropp och jag var inte alls nöjd över dom tankarna. W ville rådfråga min läkare först innan vi gör något för att gå vidare med vad vi tror. vi pratar om olika alternativ om vad det kan vara, att fundera i dessa banor var något helt nytt för mig, var jag alltså onormal som jag alltid hade känt mig? kunde jag ha en diagnos som aldrig hade upptäckts under alla dessa år? bara ordet diagnos fick mig att bli kallsvettig och jag kände hela tiden obehag inför vad komma skall. men om det nu kunde ge mig en förklaring till, varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag alltid kände mig ensam inom mig, var det då inte värt att göra dessa tester och kanske få svar?
den kvällen alltså en fredag, så ställer jag den fråga till A.B som gör att A.B tar avstånd och försvinner ut ur mitt liv. jag frågade: gör det någon skillnad för dig om jag får en diagnos antingen med siffror ell bokstäver efter? A.B svarar, att det absolut inte spelar någon roll och låtsas låta förvånad över att jag ens tänkte i dom banorna. trodde jag verkligen att A.B kunde vara så ytlig, att det var avgörande för våran fortsatta "vänskap"? jag hoppas inte det svarade jag men kände samtidigt en olust känsla inom mig, min magkänsla sa, detta kan bara betyda en sak, A.B drog öronen åt sig....
som bevis på sin storhet och öppna sinne, fick jag på måndagen ett fång röda rosor från A.B med blombud, leverans vid dörren. jag berättade inte för någon att jag antagligen snart skulle börja göra tester kanske redan på kommande fredag. W ringde samma dag o vi kom fram till att det var lika bra att få det gjort så snabbt som möjligt. så jag slapp att gå omkring och fundera mer, läkaren hade också tyckt som vi och tyckte jag skulle göra dessa tester. A.B visste att jag skulle göra dessa men A.B visste absolut inte när och vad de skulle visa, om det nu skulle visa något överhuvudtaget....
På onsdagen ringer A.B och säger, att A.B vill tänka över det hela. A.B var rädd för att jag skulle bli en belastning och inte klara av att varken hämta A.B´s barn på skolan vid en viss tid eller kunna laga mat åt dem....är det någon jag är stenhård på så är det just att passa tider, jag mår fruktansvärt dåligt om jag inte är på en plats vid exakt rätt tidpunkt och laga mat hade jag gjort sen jag gick i sjuan och fortfarande var jag vid liv....A.B ville ha en veckas betänke tid, antagligen för att tänka över om A.B´s yttre fasad skulle naggas i kanten.... för ingen visste, varken jag, min psykolog, min läkare ell A.B om jag hade något psykiskt handikapp!!
redan nästa dag får jag ett sms av A.B där A.B tackar för sig, både moget o vuxet att berätta det via ett sms. A.B ringer senare på kvällen och förklarar lite luddigt med kall och stel röst, varför detta beslut var taget. jag låg i soffan när jag svarade och lyssnade på denna dynga som forsade fram ur A.B´s mun. jag började gråta automatiskt, A.B trodde säkert att det var för att A.B nu bryter kontakten helt igen. men det var absolut INTE av den orsaken, utan känslan av att återigen inte passa in och duga som jag var. under samtalet säger jag ingenting. jag blev otroligt besviken, att om jag hade en diagnos skulle det kännas som en belastning för någon annan än mig själv!! jag passade inte längre in i den falska perfekta familjen. jag sörjde inte A.B en sekund, i samma veva som denna otroligt dumma och egoistiska förklaring kom, dog A.B inom mig. jag tänkte bara, från ros till ris på mindre än en vecka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar