jag tillät mig att bara ligga i soffan tills kl blev 12. huvudet är med hela tiden, registrerar ljud o allt som händer och känner efter om allt är sig likt. jag släpper inte ut Hobbe förrän jag duschat länge i varmt vatten. när jag vaknat till lite, då de ömma musklerna började bli mjuka kliver jag ut ur duschkarbinen. tårarna har äntligen börjat ge med sig lite, jag klär på mig o gör mig i ordning, för jag har saker jag måste göra idag. ja, sjukskrivna har faktiskt uppgifter....släpper ut Hobbe o ringer till min bror o frågar om han tror att jag kan åka hemifrån en stund. j säger, åk du det är ingen fara. jag ville lämna in min dator för den har börjat spela mig spratt o laggar hela tiden. vilket gör mig arg o tangentbordet har fått sig ett antal smällar. jag blir aldrig arg på människor men döda ting får ta emot min frustration och ilska. jag ville oxå åka in till polishuset i mariestad för att prata med en polis face to face. jag börjar med data affären, underbart trevliga killar som alltid hjälper till o är jätte trevliga. jag står där medans thors hammare bankar mig i vänster pannlob. jag lämnar min kära dator så ska de titta på den medans jag är hos polisen. jag biter ihop, tårarna pockar på men jag vill absolut inte släppa fram dem....
jag åker till polishuset o börjar prata med damen i receptionen. frågar om de har haft några fler inbrott ell hört om något gäng som härjar speciellt mycket just nu. en polisman bakom receptionen hör vad jag berättar o kommer fram och börjar ställa en del frågor. efter ett tag ber han mig sitta ner en stund för att han vill att en polisman tar upp min anmälan. jag tänkte, äntligen någon som brydde sig och såg mina förtvivlade ögon. äntligen någon som ser hur jag mår fast att jag gör allt i min makt, för att inte bli avslöjad. en äldre gentleman till polis kommer ut och hämtar in mig på sitt kontor. jag får berätta hela händelsen från början, han antecknar hela tiden vad jag säger. han frågar om jag är rädd, jaa säger jag, jag är livrädd o mår apdåligt!! jag trycker återigen bort tårarna, tårar är ett svaghetstecken, det har jag ju blivit lärd under L.W´s änglavingar....
vi kommer in på G, alla på stationen har jobbat med min bror i slutet på 80-talet. han vill veta vad som egentligen hände, de liksom andra hade hört en hel del olika varianter. han frågade och jag svarade, för han vågade ställa frågan direkt till mig, därför sa jag sanningen, för han ville veta den istället för alla rykten som gick. han vann min respekt! vi pratade mycket om G och naturligtvis om inbrottsförsöket. jag ville släppa på min mask, gråta. den inre rösten sa, du får gråta när du kommer hem. vi tog varandras händer och sa hejdå, både av respekt över inbrottet men oxå över min döda bror.
jag slänger in jackan i bilen när det kör upp en volvo vid min sida. jag hör, jag tyckte väl att det var du! jag känner igen rösten och vänder mig om. det är A-C från min gamla klass. vi pratar om ditt o datt men mest om äckliga människor som trampar in på någons revir, någons gräns av trygghet. under tiden vi pratar funderar jag på om jag ska göra slag i saken på väg hem o köra in i den där bergväggen?? återigen trycker jag bort tårarna allt vad jag orkar, på med en mask. fast egentligen gör jag det helt i onödan, A-C har har oxå bra känselsprön. jag vet att A-C ser rätt igenom mig men jag försöker att vara som vanligt. jag är inte mogen att gråta inför någon annan, jag är så rädd för att jag ska få en ångestattack och då vet jag inte vilken styra den kommer i. jag vet att jag kan lita på A-C, men ändå så vågar jag inte, hur gör man? A-C har sett mig sen lekskolan och ser mig nu, konstigt att A-C är en av de få som låter och vill att jag ska vara den jag är innerstinne. Konstigt att det bara är N och A-C som sett igenom min fasad....
jag körde inte in i bergväggen, jag ballade ur, jag var just då alldeles för feg. jag tänkte på min mamma, på Hobbe och de vänner som faktiskt fortfarande fanns kvar. jag ville leva lite till, jag ville bara hitta hem!!
jag känner mig instängd, jag känner mig kvävd, jag måste bort....långt bort.... jag måste få känna solen i mitt ansikte, få känna vinden vidröra mitt skinn, jag vill höra havet slå mot klipporna. jag måste bort....
datorn är inte klar, den ska sova över hos dom o det känns jobbigt, men jag vill ju verkligen att den ska funka och hänga med i mina snabba tryck på bokstäverna jag ser framför mig. jag stannar vid ica och köper snus o ipren. T ringer och försöker skoja med mig men jag vill inte just nu höra skämt, jag hänger just nu inte med i det snacket, hjärnan har fullt upp med annat. samtalet blir kort för jag säger, du anar inte hur dåligt jag mår. jag förstår att T avslutar fort, för jag är ju mycket roligare att höra på när mitt humör är på topp, när jag är rolig o styr upp samtalet så det inte blir några tysta sekunder då ingen vet vad man ska säga.
jag åker "hem", sitter kvar i bilen, rädslan o den obehagliga känslan finns kvar. tårarna börjar rinna, jag tillåter mig själv att lätta på trycket. samtidigt försöker jag se om någon är inne i huset. jag går ut o kollar om repet sitter kvar på baksidan, det gör det, precis som när jag åkte härifrån. låser upp dörren på framsidan och möts av en glad Hobbe, han säger, här kolla, jag har en rådis under soffan, kolla vad fin den är och vad duktig jag varit. han får sina belönande ord och jag smeker hans lena mjuka päls, du älskade trygga katt som får mig att säga, jag älskar dig du underbart trogna vän. jag scannar av varje rum och känner i mig att här har ingen varit inne. jag gör en balja lut och drar i mig några ipren, skallebanken vill inte ge sig o jag är ljuskänslig, ögonen kisar o rinner, röda och kladdiga.
klockan är 18, jag preparerar dörren på framsidan men tänker samtidigt, att har jag för bra dörr och de kommer in ändå, hur ska jag då hinna ut?? lägger mig i soffan, tänker sova ett par timmar för att ha koll hela natten. men jag kan inte slappna av, jag gråter o skakar, biter ihop käkarna och bara önskar att jag bodde någon annanstans. när Hobbe kommer in vid 22 tiden, låser jag snabbt bakdörren och sätter mig i soffan igen. jag borde äta, magen skriker o vill verkligen ha något annat än kaffe. jag är hungrig och inser att jag måste laga lite mat, det blir makaroner i en gryta som jag fullkomligt vräker i mig, jag måste ha energi. hela tiden får jag sms av N, tack gode gud för N, denna vän som alltid finns där!! det hade varit skönt att ha någon här, som bara satt här....lite sällskap....
varför bor jag här? här finns ingenting jag söker längre, för mig kan hela jävla byn brinna ner. jag är alldeles tom inombords, när man är glad är man mycket roligare att umgås med. N skriver, bra vänner stannar kvar även när det blåser....
jag skickar även ett sms till A-C, jag vill be om ursäkt för att jag spelade ett spel, att jag tog på mig en mask för att skydda mig själv. jag ville inte men jag gjorde det, som alltid. A-C svarar, att för mig är du den du är, jag behöver ingen förklaring ell ursäkt det förändrar ingenting, för mig behöver du inte ha någon fasad....jag tar mina tabletter, jag måste sova, jag måste vara okej i skallen tills på onsdag då jag ska göra mitt andra test i ARIA. det ska hålla på i fyra timmar, jag måste samla både energi o hitta styrkan inom mig. jag tänker skit samma vad som händer i natt, ingen skulle märka något i alla fall, antagligen inte på flera dagar....
hela dagen har jag tittat in i varje bil, på varje cyklist och gående vart jag än har varit. jag sa för mig själv, ser jag dig igen ditt blonda jävla as, så känner min kropp igen dig med reaktioner, och min hjärna ditt utseende, jag kommer aldrig att glömma, aldrig känna mig trygg här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar