Alla dessa resor jag gjort runt om i landet, har alltid färknippast med tävling för mig. den förra resans tid skulle slås och att bli omkörd under resans gång var inte någont som jag gillade, därför hände det inte speciellt ofta. jag kunde t.o.m roa mig genom att se hur många vägkantstolpar jag kunde klara under tiden som jag blundade, naturligtvis då jag var ensam på vägen. känslan av att vara odödlig var konstant, det kunde aldrig hända mig något, jag var fri som en fågel och ju högre hastigheten blev ju friare vart jag, adrenalinet pumpade runt i min kropp, jag var lycklig och den känslan går inte att jämföra med något. denna totala lycka, denna upprymdhet och harmoni, det var bara jag mot världen....ju fortare jag kunde ta en tvär sväng ju större kick fick jag.
under september återtar jag o A.B kontakten, jag åker ner dit som vanligt, men för att vara exakt i min berättelse åkte faktiskt A.B hit en gång. A.B sa att jag hade all tid i världen, dessutom hade jag ju inget viktigt för mig. dessa ord fick jag höra massor av gånger särskilt när abstinensen infann sig i A.B´s kropp, då elakheter hela tiden slog mig i ansiktet med hårda hemska ord. A.B sa att jag måste ju ut o motionera för det var ju bara att ta sig i kragen, rycka upp sig....A.B är fullkomligt empatilös, en total oförmåga att sätta sig in i en annans människas liv, om det ens försöktes.
när A.B var på jobbet njöt jag av tystnaden, läste en bok ell bara var, ibland åkte jag och köpte mat för att ha middagen klar tills A.B kom hem, jag ställde mörkröda rosor på bordet för att A.B skulle bli glad o få en känsla av att det finns snälla människor i detta liv och att jag var en av dom. men det kändes hela tiden som om jag blev kontrollerad, jag fick inte äta utan både kniv och gaffel, jag fick inte ha armbågarna på bordet och det skulle alltid finnas tillgång till en servett, precis som om vi satt i ett hus fullt fint folk. det var onödigt att duscha både morgon och kväll, det fanns det ingen förståelse för. jag anser att hygienen är väldigt viktigt i ett relation. duschar man kl 5 på morgonen så är man fanimej inte fräsh 22 på kvällen. man har gått o stått, blivit varm och stressat, dessutom har man varit massor av gånger på toaletten under denna tid. då varken smakar man ell luktar gott.
när jag tog upp allt som vanligt med min psykolog om vad som hade hänt och vad jag varit med om, förstod inte W varför jag stannade kvar i detta destruktiva "förhållande". W ställde nu ett krav mot mig, att skulle våran behandling fortsätta tillsammans, min och W, var jag tvungen att sluta upp med att dra på mig mer psykisk smärta. W säger, vi brottas med din utmattningsdepression och för varje relation du skaffar dig, ju mer tid får vi dessutom lägga på dessa händelser, vi får en till sak att jobba med utöver det som du egentligen går hos mig för. jag lovar W att bryta upp från dessa relationer som absolut inte gav mig något förutom mer psykiska problem och en försämrad självbild. naturligtvis hade W helt rätt!! jag skulle absolut bara tänka på mig och min kommande framtid, den vi hade planer för och jobbade mot hela tiden. jag tänkte, hur dum får man bli att försöka leva en annans liv och klara av dessa förväntiningar utan att själv bli sårad?? för ska man inte försöka att ge sig själv en framtid som man ser fram emot, en framtid som jag längtade efter och behövde inte ta med mig någon som drog ner mig i skiten ännu mer.
jag visste inte hur jag skulle säga detta till A.B. jag hade aldrig lämnat någon förut och det var en obekväm roll jag var tvungen att ta på mig, för min skull. jag ville göra det på ett humant sätt, ett bra sätt och logiskt. chansen kom men det var inte jag som yppade den, det var inte jag som gick, jag hann aldrig. det är nu i början av november. A.B drog som en löning när jag ställde en fråga till A.B, vilken fråga kommer längre fram i min berättelse. hade jag egentligen räknat med någon annan reaktion från A.B? där fasaden är viktigare än själva människan, nä eliten drar när man märker att ens partner spelar i b-laget. för mig är det inte ett dugg viktigt vilken plats man har i herarkin, utan att man är en bra människa. inga pengar i världen försvarar ett beteende och dess skitiga byk som följer. för vart var alla de normala beteenden som en människa borde innehålla och ha kunskap om. jag förstod dem fast att mitt psyke var i obalans. jag menar självklara saker som, respekt, hänsyn, ödmjukhet, förtroende, tillit, kärlek, värme, uppskattning och ärlighet!!
jag försöker idag att leva efter budorden: var sann, var en vän, var här, tillit till dig själv, älska, le, du vet, lyssna till ditt hjärta, följ dina drömmar och det är ditt liv- kom ihåg det! jag läste dessa ord på en tändsticksask som fått av en vän. tyvärr kommer jag inte ihåg vem som skivit detta, bara att hon heter Lina i förnamn.
jag får under denna period mitt uppe i allt, ett sms från M.H. där det stod, M.H var inte klar med mig förrän de 70000 hon förlorat på grund av mig, satt på hennes konto. jag bar ansvar för att skaffa fram dessa pengar. M.H skrev också, att M.H inte var klar med mig bara så jag visste det....
jag fortsätter i kapitel 30 med att berätta om fler hot som kom från M.H. för nu började mina självmordstankar komma tillbaka med stor kraft. skulle jag orka mer psykiskt terror ell skulle jag göra slut på det genom att ta bort mig själv? fanns det någon annan väg att gå, att välja? för jag kände att vart jag än flyttar kommer detta aldrig att sluta. jag hade ett ansvar mot mig själv, vilket var bäst? leva under press och anklageler, hot o rädsla....eller att välja den väg som äntligen skulle befria mig från allt....orden min mamma hade sagt till mig ekade i skallen, det får inte hända dig någonting för jag orkar inte med att mista ett barn till....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar