Jag gråter oftare nu över min döda brors död, än vad jag gjort under de senaste 6 månaderna. ibland slår det ner i mig som en blixt att jag aldrig mer kommer att få se honom, då har jag väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. detta kan numera ske helt plötsligt men oftast kommer det när jag kör bil ell sitter ensam hemma.
mitt sista minne av G är snart för två somrar sedan. G och G´s barn var här nere och hälsade på precis som de brukar göra varje sommar. året innan hade jag inte nog med kraft för att klara av att träffa dem o umgås. men just då denna sommar la jag ner all min egergi och kraft på att vara med dom under dessa få dagar de var här nere.
sista dagen innan de skulle åka hem var vi ute i Wassbacken och spelade fotboll, fikade och bara njöt denna soliga dag. efteråt ville alla barnen bada i kanalen, men vi valde att åka in till töreboda för att bada, eftersom det var alldeles fullt utav barnfamiljer mm på Wassbackens camping o fik. precis utanför där mamma bor går världens minsta färja, Lina för att göra det lättare för alla innevånare i töreboda ska kunna ta sig från en sida till den andra, och slippa gå över den stora bror för bilar.
Alla barnen badade, skrattade och stänkte vatten på varandra. G och jag stod och pratade om allt möjligt, vi hade så många saker att ta ikapp men det skämtades en hel det oxå naturligtvis. jag åkte sedan hem till mig efter att jag kramat om hela familjen och sagt hejdå. jag ringer honom i oktober på hans födelsedag och gratulerar på 50 års dagen, vi surrar länge och bestämmer oss för att vi ska ha en fest till våren med alla syskon o deras familjer. där vi skulle kunna prata om allt, för jag ville så gärna berätta för honom, förklara varför jag hållt mig gömd i flera år. att det inte varken var hans fel eller att det berodde på honom. utan på mig och min sjukdom.
efter några månader inträffar olyckan....
jag undrar idag, var det meningen, ödet att jag skulle få kraft att träffa honom en sista gång? för att jag skulle få ett färskt minne av hur han såg ut och höra hans röst? jag kommer absolut inte ihåg allt från dessa dagar men vissa frekvenser minns jag klart och tydligt. jag ser honom spela boll, jag ser hans leende och jag minns de goa kramar jag fick utav honom. denna gång ville jag inte att de skulle åka hem, ville så gärna vara med dom några fler dagar. jag trivdes underbart i deras sällskap, G var full av humor o likaså hans barn. vi visste egentligen ganska lite om varandra, jag drog till Lidingö när jag var 18 och G flyttade dit upp för att gå polishögskolan strax innan jag flyttar därifrån. idag önskar jag att vi hade umgåtts mer, lärt känna varann på djupet. G ville annat med mitt liv, men jag var då en arg tonåring och tänkte absolut inte göra något som andra tyckte jag skulle ta för mig. nu efteråt ser jag klart och tydligt att jag skulle ha lyssnat. väljer vi väg eller är ödet redan förutbestämt?
vi kommer till ett vägskäl och måste göra ett val, vissa tror att vi styr vårt eget liv våra egna val, andra tror att öder tar oss dit vi hamnar. jag vet inte vilket jag tror på men jag hoppas innerligt att man väljer sin stig själv. fast vad vet man?
varför omkommer vissa människor i ung ålder, varför får vissa hemska sjukdomar, varför bli en del fattiga och den del rika? varför blir en del hustrumisshandlare och en del blir som jag, riktiga mesar??
Tyvärr måste jag skriva några rader om gubbjäveln. jag vet att gubben visste att G hade dött och när begravningen var. men tror ni han dök upp??!! hans första barn skulle begravas och gubbaset kom inte, fast han har bara 8 mil dit, kom gubbaskiten inte ens dit för att hedra sin son vid begravningen och innan G´s sista resa skulle börja. hur kan en människa göra så?? jag har inga ord för hur jag känner angående detta, det blir för många svordomar ifall jag ska försöka förklara alla känslor som finns inom mig angående detta svek. men vi kan säga så här, där försvann gubbjäveln från jordens atmosfär och hamnade i helvetet....
jag vill slå ett slag för familjen, både den man har med sig från barndomen och den man förhoppningsvis skaffar sig själv. ta hand om varann, ring varann och försök att umgås. är det värt all ork och energi som går åt att hata varann, att inte bry sig och inte ta sitt ansvar till en annan människa? prata ut, röj upp, möt varann med respekt även om ni har ett horn i sidan till varann, så är ni av samma kött och blod. ni delar minnen, barndom och det vuxna livet. har ni haft en vidrig barndom, sök tröst i eran gemenskap, gör allt för att det ska bli bra igen för vem tjänar på att vara osams med någon?? Jag hann aldrig, trodde jag hade hur god tid som helst, jag ville sitta ner och prata om minnen, förklara varför jag betedde mig som jag gjorde, inte för att skylla ifrån mig utan för att han skulle få en chans till att förstå och ställa frågor. jag ville fråga honom en massa saker för jag visste knapp vad han gjorde inom poliskåren, vilka jobb han haft ell just hade. han var min bror och nu har jag bara en kvar. om det nu skulle vara så att min bror J läser detta, vill jag säga dig vilket jag inte tyvärr vågar göra direkt till dig, jag älskar dig och du betyder väldigt mycket för mig.
G, du fattas oss....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar