W var fantastisk och ödmjuk när W såg mitt ansiktsuttryck och den hårda röst jag hade mot mig själv, jag borde sitta bakom lås o bom, jag var bipolär!!
W förklarade sakta och lugnt att jag fortfarande var densamma, för så här hade jag ju alltid varit hela mitt liv. Tänk på att du är unik och helt normal, du har ett psykiskt handikapp men med hjälp av medicin, ska vi få dig att få ett drägligt liv. jag hade väldigt svårt att ta till mig denna diagnos fast att jag tänkt i dom banorna i flera veckor, men nu fanns det skrivet på papper, alltså fanns det ingen återvändo, dom procenten jag hade att inte ha någon psykiskt handikapp var väldigt små. men att sitta där och höra vad jag hade för fel, kändes som ännu en förlust. jag hade därmed två diagnoser som båda gällde mitt psyke och kanske skulle jag få en till. om livet ändå vore vackert.
Efter en lång betänke tid från min sida sa jag till W, jag skiter fullständigt i vad jag har, bara jag får hjälp med att må bättre. den gången när jag gick ifrån W kramade jag nästan ihjäl W, för nu skulle jag ut i verkligheten, det kändes som om alla tittade på mig o att det satt en lapp i pannan min, varning bipolär på ingång!
jag åkte direkt hem fast att jag behövde verkligen handla, kylskåpet var som vanligt tomt endast Hobbe hade mat, just då kändes det som viktigast. jag tänkte, du kan göra som vanligt dämpa din hunger med kaffe. för denna dag var jag inte vatten värd, jag hade återigen förlorat fast jag visste oxå, att det skulle ha varit helt omöjligt att vinna denna match. jag var oxå fruktansvärt förbannad, varför hade ingen sett så hade jag fått en drägligare liv för länge länge sedan....fast jag vet, att på den tiden skrevs det bl.a inte ut antideppresiva tabletter förrän man gjort sitt första självmordsförsök.
Den 25 november träffar jag min läkare K.H, vi går igenom testerna och vad K.H tror att det är, K.H tycker att det lutar åt det bipolära. K.H talar med en len o go röst, för att jag skulle känna mig avslappnad och kunna ta emot den information som gavs. W hade säkert pratat med K.H om hur jag hade reagerat inför W när det hemska ordet hade sagts. K.H säger att jag har alldeles rätt i att puckopiller kan ge motsatt effekt och därför ska vi ta bort den men sakta, eftersom min kropp var van med denna tablett. jag ska istället gå på medicin för bipolära, den ska oxå slussas in pö om pö. K.H förklarar oxå att jag inte kommer att gå upp i vikt av dessa tabletter och det var mycket skönt att höra. det fanns vissa biverkningar som K.H var rädd för och därför skulle vi börja på en låg dos. det gäller oxå att vi hittar den dos som passar dig, det kan ta tid innan vi gör det, så du måste ha tålamod. Hmmm tålamod är verkligen inte min starka sida....
ganska omgående börjar min hjärna äntligen att snurra saktare, det kändes som om den låg på bomull. jag började känna mig mer harmonisk och lugnet spred sig i min kropp. jag ville fortfarande dö men tanken började komma mer sällan och när den kom o knackade på, var inte djupet på känslan den samma. istället fanns den längre bort och jag kunde styra den mer, slå bort den och tänka på något annat. men min sömn var fortfarende dålig.
tyvärr slutar K.H som läkare pga att K.H skulle gå i pension, detta var en stor förlust tyckte både jag o W. nu skulle jag få en ny läkare igen och dra hela historien om ifrån början, det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Medicinen för det bipolära ska göra så att jag bli mer som en "normal" människa, utan dessa otroligt höga toppar, och naturligtvis ska jag inte heller rasa lika mycket när jag har mina dåliga dagar ell veckor. det kallas ups and downs. jag ska bli jämnare i humöret och som jag ser det, en mera grå människa. jag visste att jag skulle sakna mina ups himla mycket, då man svävar i det blå, har en härlig energi och dagarna är blå. då det inte finns några problem i hela världen, då livet leker. men jag skulle absolut inte sakna mina helvetes dagar när man har en ångest som slår en så man däckar ihop och man funderar vilket sätt man ska göra slut på eländet, gas eller rep?
efter ett par månader gick jag ner mig igen, medicinen räckte inte till tillräckligt för att balansen mellan ups and downs skulle komma mer sällan. nu var den tillbaka med samma kraft, återigen satt jag i duschen och försökte med varmt vatten få monstren som fanns i mitt huvud att försvinna och lämna mig ifred. ångesten åt upp mig med en bottenlös smärta. skulle jag orka resa mig en gång till och ta upp kampen att välja livet? var det värt att kämpa på och intala mig själv, det vänder snart, snart måste det vara din tur att bli frisk. snart var allt som vanligt igen....jag tänkte, om inte OM fanns så vore det mycket lättare att leva detta jordeliv. jag stänger åter in mig själv, blir mer o mer osocial. fick mer o mer samma känsla som förut, ge upp! vad fan ska hända för att jag ska känna hoppet rinna till och ge mig tröst o ro, jag ville ju bara komma hem, hitta hem! Gotthards låt snurrade i min skalle och jag tänkte precis så är det, kanske ska jag sjunga den om och om igen....
Let me find my peace of heaven, let me find my way back home....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar