Från den kommande fredagen skulle jag under några veckor gå igenom olika tester, W ska göra dem o bara för att vi inte ska sitta på W´s kontor som vi brukar, byter vi lite miljö. Det är både slitsamt, tröttsamt och frustrerande. hjärnan får jobba på högtryck för att jag skulle kunna ge så rättvisa svar som möjligt. dessutom var vi tvugna att göra testerna två gånger, först hur jag var innan utmattningsdepressionen och hur jag var som person nu idags läget. för det är en skillnad och vi ville båda kunna jämföra från min barndom och nuet. vem var jag?? skulle jag få reda på detta av dessa tester? skulle jag få reda på varför jag var så impulsiv, odödlig, svart ell vitt, död ell levande, inte ha en bra förhållning till pengar?? varför jag accelererade i mitt prat lika fort som min hjärna snurrade, att jag pratade en sak en sekund men bytte samtalsämne fort, naturligtvis hängde inte de andra med....varför fick jag ups and downs? kanske skulle proven visa mig, äntligen varför jag var så annorlunda....
när jag kom hem var jag helt tömd i skallen och var därför tvungen att lägga mig ner en stund, samtidigt som frågorna fortfarande haglade omkring i mina funderingar, hade jag svarat rätt, hade jag ordentligt förstått frågan, ja men det hade jag ju, W hade ju förklarat så fort jag såg tveksam ut o la pannan i flera veck. W visste mer om mina funderingar än mig, W hade ju mycket mera erfarenhet av detta och såg väl undan för undan hur W´s misstankar växte fram. jag kände mig bara tom i bollen....
efter att W och min läkare K.H hade gått igenom mina resultat väldigt noga skulle jag då få ta del av dem. den fredagen var inget roligt att åka in till Mariestad. jag var jätte nervös, för ville jag höra vad det var? ville jag höra sanningen? hur skulle jag reagera på om de båda hade kommit fram till, att jag bar på något mer i mitt psyke. jag vet ju själv hur jag reagerar på psykiska åkommor så hur skulle då inte mina vänner och min familj reagera. skulle jag kunna bära det inom mig utan att tala om det i så fall, eller skulle jag då återigen börja packa ner saker i min ryggsäck? jag visste innerstinne vad de skulle säga, jag visste men ville jag se och höra, skulle inte mitt liv få en ny vändning och jag fick börja om med något annat utöver det jag fortfarande inte var fri ifrån.
W och jag sätter oss till rätta, W har mina svar på pappren som W håller i handen. likt en blombukett sitter dom där, men dom doftade inte lika gott och gav mig inte några färger. klart att W såg hur jag såg ut, jag deltog i en krigszon inom mig, vem skulle vinna, mitt förstånd ell hon som alltid rymde o stack när det började bli jobbiga saker. för hur många gånger hade jag inte stuckit ifrån tandläkaren när jag satt i väntrummet....jag hade en talang där men jag kanske inte skulle nyttja den idag. nu skulle ingen bända mig i munnen men däremot skulle mitt psyke vändas ut och in. skulle jag få en diagnos som jag accepterade att leva med ell skulle dt bara bli för mycket....
W börjar att berätta vad jag absolut inte uppfyller krafen få just den diagnosen, flera avverkas och ju fler som togs bort blev jag mer o mer säker på mina misstankar. W tittar mig i ögonen och säger, att jag hade haft rätt i det jag trodde att det var. jag visste det!! för första gången i mitt liv ville jag inte ha rätt.
K.H och W var helt överens dessutom alltså fanns det ingen återvändo, jag var helt enkelt psyskia handikappad, antingen en, eller båda ell den andra. alla dessa diagnoser går mycket i varandra så vilken ell vilka jag hade fick tiden utvisa. jag satt tyst, ville inte veta men samtidigt var det lika bra att få det svart på vitt, här och nu, nu eller aldrig....
nu är det dags, detta är svårt för mig att skriva, jag drar mig för att skriva ner eftersom jag vet hur gemeneman kan reagera, hur det kan sprida sig som en löpeld och växa från mun till mun, som alltid rykten gör, eftesom sanningen är obehagligare än den man finner i sitt eget huvud. jag visste ju att det skulle pratas hejvilt, skulle jag orka möta folk, vänner och familj efter att jag berättat, skulle jag kunna se någon i ögonen helt ärligt och stå upp för mig själv utan att hamna i en försvars ställning, eller skulle jag ta på mig min älskade mask o inte säga någon överhuvudtaget?? skulle den jag i så fall berättade det för ha viljan att förstå ell skulle det återigen mötas med de ord jag fick när jag berättade om min utmattningsdepression, USCH DÅ!! skulle jag känna skam? skulle jag känna mig ännu mindre värd som människa?? skulle jag skoja bort det och ta det med en nypa salt?
den diagnos vi tror i första hand att det är heter bipolär, förut mer känd som manodepressiv. precis som mina tester på datorn så visade även dessa på bipolär. jag var inte alls glad och nöjd. W säger då, att det oxå kan vara en lättare variant av adhd....men i dagsläget koncentrerar vi oss på det bipolära. min första reaktion blev nu, jaha, det var fel på mig, skulle jag kunna gå vidare, jag hade genast ord på det jag kände i hela mig, jag var psykiskt störd!! jag ville inte leva men jag ville heller dö. i walk alone every step i take....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar