Några månader innan jag fick tid hos en psykolog, träffar jag M.H via en sida på nätet. vi ringer o skickar sms, pratar via msn. vi bestämmer oss för att träffas och jag tar min bil o styr mot Göteborg. M.H har ett tvillingpar, en pojk och en flicka o de är vid denna tid 9 år. pojken har diverse handikapp bl.a autism, bipolär, adhd och touretts. Detta skulle bli början till en mörk period i mitt liv, där jag återigen ska formas för att motsavara M.H´s förväntningar, att jag behagar o ger allt utav mig utan att egentligen vilja. åtreigen skulle jag uppleva psykisk påfrestning, kontrollbehov, kontokortsskulder o ångest.
redan från början var jag fast, M.H var starkare än mig, manipulerande och skämdes absolut inte över att få igenom sin vilja. trots att M.H visste mycket väl att jag var sjukskriven för utmattningsdepression, körde M.H på mig sitt misserabla liv. M.H utnyttjar snälla människor att ställa upp, för att få bekräftelse på sin identitet o sin hemska svarta ryggsäck. jag tyckte med en ggn att M.H var vacker, intelligent, rolig, varm och mysig med en väldigt stark karisma. vackra tindrande ögon och ett kritvitt bländande leende, händer som såg ut att ha arbetat hela livet o jag är svag för händer....
jag gör genast allt för dem, jag ser det inte som något uppoffrande utan jag vill ju vara i M.H´s närhet. fast oftast hamnade jag i barnens kontaktbehov. jag såg inget fel i att jag åkte till Göteborg tur o retur för att hämta hit hela familjen. jag var glad o trivdes med att ha dem omkring mig. jag trodde att jag för första ggn sen X att jag var äntligen kär igen, vad gör man inte då för att få en bekräftelse, att man duger o är intressant? för att ha råd att hämta dem, betala all mat o kunna hitta på saker drar jag på mig ännu mera kontokorts skulder, efter alla år som sjukskrivningen hade varit var plånboken totalt tom. jag menar inte ett par tusen lappar utan vi talar om skyhöga belopp som jag aldrig kommer att bli fri från.
jag köpte under denna tid mängder av vin, på box. M.H behövde vin för att kunna slappna av o glömma allt som hände på hemmaplan. i början funderade jag inte över det, M.H blev faktiskt goare o mysigare när vin intogs. men allt eftersom började jag reagera på den mängd som M.H intog på ett dygn, från start vid frukost till sent på kvällen. under ca 5 dagar hos mig gick det åt mellan 2-3 boxar, alltså 6-9 liter vin. barnen reagerade inte på att deras förälder drack hela tiden, de såg det som något helt naturligt. M.H sa till mig, att hemma drack M.H ingenting utan det var bara hemma hos mig. men hur kan dén människa palla för så stora intag utan att bli knack ell må dåligt? oftast fick jag lägga barnen för M.H hade däckat framför tv:n. vi hade däremmellan underbara stunder och jag njöt av att ha M.H nära inpå livet, att se M.H och vi hade härliga samtal, fast jag var hemskt dålig på att prata, särskilt när det skulle ske på kommando då barnen äntligen låg o sov och vi fick tid för oss själva. på dagarna fanns det ingen tid till prat, eftesom barnen alltid var närvarande o oftast la sig i vad vi pratade om. vilket jag reagerade starkt på, att barnen visste allt som pågick i M.H´s liv.
jag hade vid denna tid äntligen blivit duschoman igen. jag blev mycket förvånad över, att hela familjen gick i samma kläder flera dagar och dessutom sov i de samma. barnen hatade att duscha vilket de oxå slapp. alla tre somnade oftast fullt påklädda i en hög i min säng medans jag sov på madrasser i vardagsrummet. varje gång vi sågs tömde jag mig på energi, gick ner mig psykiskt o ofta fick jag frågan varför jag såg sur ut. jag försökte hämta mig mellan gångerna vi sågs för jag ville verkligen hjälpa dem o jag tyckte faktiskt om dom alla tre. men är hjärnan på högvarv hela tiden är det väldigt svårt att koppla av, ens när man är själv.
jag engagerade mig totalt i barnen. här var det dagligen mycket ljud, barn som slogs, hoppade i mina möbler, saker gick sönder. M.H brydde sig knappt om barnen när vi träffades, sa att vila var det M.H var ute efter dessa dagar, så ansvaret hamnade hos mig. jag hade aldrig bott med 3 personer förut o absolut inte med dessa omständigheter som rådde. jag fick ingen egentid eftersom någon av barnen alltid var med mig än var jag var, affären ell stallet mm mm. när väl barnen hade somnat var jag helt slut, ville bara sova ell mysa med M.H men det fanns ingen ork. ibland tittade vi på film hela nätterna och sov bara ett par timmar innan det var fullt ös igen. i mina ögon var barnen bortskämmda och skulle ha uppmärksamhet hela tiden, de sökte oxå en bekräftelse för deras individ. alltid barnen först sa M.H till mig....det fick jag verkligen uppleva att deras liv var viktigare än mitt, jag kunde stå vid vattenkokaren o för att värma vatten eftersom jag verkligen behövde kaffe. då kunde M.H komma och dra ur sladden, tösen ville ha varm mjölk, barnen först....
jag fann mig i allt, släppte helt på mina värderingar o gränser, mitt värde och mitt liv, jag tog inte ansvar över min psykiska hälsa o det gjorde ingen annan heller. flera tjejer i stallet försökte få mig att inse, att vakna upp för du blir bara utnyttjad, att jag förlorade mig själv igen, att jag offrade allt som stod för mig för att vara till lags. jag försökte bara att vara en bra vän, ge allt jag hade även om jag drogs väldigt ner psykiskt. jag började stoppa upplevelser o händelser, förtryck o psykisk terror i ryggsäcken igen. otaliga gånger under denna gång tänkte jag på självmord, men någonting sa inom mig, du orkar ett tag till, ge inte upp du kan. mitt hjärta sa ja medans min hjärna skrek NEJ!! tur att jag hade W under denna tid, W sa till mig att detta är osunt och inget bra för min egen hälsa. men jag ville inte se....trodde att det var kärleks känslor som höll mig kvar men istället hade jag hamnat i en beroendeställning. det var synd om M.H, den ryggsäcken M.H bar var fruktansvärd med hemska upplevelser i barndomen och osunda förhållanden. jag ville vara till lags, jag var ju ändå ingenting värd så vad skulle jag göra. varje gång vi talades vid M.H och jag, kunde en fråga ställas till mig ell jag ville faktiskt berätta något, så styrde genast M.H över samtalet på sig själv, mer o mer tröttnade jag på att prata om mig själv. jag slöt mig o blev en givare o M.H var en tydlig tagare, men då hade jag inte läst energitjuvar av ingalill roos. så jag såg detta som något helt naturligt så här hade det ju alltid varit i mina tidigare förhållanden o vänskaper.
att göra en annan människa glad o nöjd, på bekostnad av dig själv är inte sunt, identiteten försvinner och ens egna tankar upphör, de som gäller en själv och sin vilja. gränser tänjs o trampas på, respekten försvinner och man gör ingenting åt det. man sitter i klorna, för hur ska man ta sig loss när ens samvete jobbar emot?
denna tid var inge roligt för mitt psyke, jag började drömma mardrömmar igen och ångesten slog tillbaka med en kraft som kan liknas med en katastrof, för ens egen överlevnad. vad fanns nu kvar.... rester som min psykolog fick ta tag i och försöka styra över mina tankar återigen på mitt eget liv. helt onödigt av mig att dra på mig ytterligare problem, problem som en annan människa hade. en individ utan kunskap om psyket kan aldrig hjälpa en annan individ, helt omöjligt du gräver din egen grav!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar