Jag mår absolut inget bra denna tid, jag har inte samma ångest attacker, dom var mycket mildare. jag sov däremot minimalt med timmar på dygnet. jag var otrygg i mitt eget hem för i ett nytt sms av M.H stod det, att M.H skulle ta med sig alla sina vänner och åka hem till mig. jag skulle då minsann få bekänna färg, för M.H´s vänner hade en hel del att reda ut med mig och de skulle även konfrontera mina vänner och familj. det skulle bli roligt tyckte M.H för det fanns ju massor att prata om och berätta om mig. dessutom hade jag pojkens kanin här och två flyttlådor med lakan. M.H skrev, att det var bäst för mig att jag kom ner med allt de hade kvar här, och det skulle ske omedelbart. jag svarade, jag åker inte tur o retur till göteborg för några lakans skull.
jag hade vid denna tidpunkt inga lås i ytterdörrarna och det gjorde att jag hela tiden gick omkring med en olust känsla inom mig. skulle de dyka upp? i så fall när? jag har aldrig känt mig så hotat i mitt hem i hela mitt liv, jag ville inte vara hemma men jag ville heller inte vara bland folk. jag ville absolut inte att mina vänner o bekanta skulle bli indragen i denna skit och helt ofattbara situation. jag gick på tå hela tiden, varje gång det körde en bil förbi fick jag rysningar i hela kroppen. jag var både rädd och besviken på mig själv. varför hamnade jag alltid bland konstigt folk, varför drogs jag hela tiden till problem? som om jag inte redan hade nog med mina egna. nu kommer det åter en tid då jag går ner mig mer o mer.
jag städar inte, utan slänger diverse förpackningar i en hög på diskbänken ell på köks bordet, det låg högar. det ligger kläder överallt, dammigt o skitigt. jag går inte ut med soporna utan de travas uppe på varandra i hallen. jag tömde inte brevlådan mer en gång i månaden, de som körde ut posten fick knö ner den och speciellt glada var de inte heller över att lådan var sprängd till gränsen. allt såg för jävligt ut och det visste jag mycket väl, men jag orkade inte bry mig. mamma hamnar som vanligt mitt i centrum för min frustration, jag var återigen vresig och sur. det skulle jag naturligtvis inte vara, hon hade ju inte gjort mig något men någonstanns var jag tvungen att öppna på ventilen....
jag började bli kall inombords, för jag tänkte att om jag inte var den jag brukar vara, så kanske ingen skulle vilja vara med mig. jag stängde av mina känslor, stålsatte mig och identiteten försvinner i takt med alla mina förnekelser. jag slog knut på mig själv, hur skulle jag återigen hitta den röda tråden i mitt liv, hur skulle jag bli fri från denna hotande sjuka människa? var det värt att kämpa på ytterligare ell skulle jag ge upp och skita i allt? hur mycket ska man orka psykiskt, hur länge till skulle jag orka? skulle jag efter dessa år kunna resa mig en gång till och återgå till livet? vad behövde ske för att skulle hjälpa mig ur allt? jag ville flytta härifrån, lämna allt, alla vänner och framtid. det som fick mig att tveka var, att jag skulle inte orka byta psykolog igen. börja om från början att berätta om mitt liv för ytterligare en människa. jag hade den bästa man kunde få.
av alla 16 ventiler var det bara två som funkade. de andra hade gett upp och sotat igen. kunde jag tillsammans med min psykolog få dom två att fortsätta slå, kämpa och ge kraft i maskineriet? när ens tankar är svarta, när det inte finns några nyanser kvar, ser man då regnbågen, ser man början och slutet? jag visste inom mig att det inte spelade någon roll vart jag flyttade, jag skulle fortfarande trakaseras av M.H. jag var ett outrätt problem och det skulle naturligtvis förintas. jag visste vad som satt mig i denna sits men kunde vi tillsammans jag o W påverka slutet till något positivt? ofta när jag gick ifrån W slängde jag mig i W´s famn för att få och känna mänsklig kontakt, för att få tröst i helvetet och känna värme från en annan människa. W ville ju mig absolut inget illa utan tvärtom slet och jobbade både med mig och min framtid. allt för att jag skulle orka en vecka till. W var den enda jag litade på, jag var trygg inga lögner och svek, inga hot ell illa uppförande utan bara en massa hänsyn för den jag var. därinne på mottagningen kände jag mig avslappnad, där inne kunde ingen komma åt mig. här inne skulle jag finna mig själv, hon som jag aldrig har känt hon som var jag, vem skulle jag möta? jag längtade hela veckan till nästa fredag....
efter varje dag som går som inte M.H och vännerna dyker upp, släpper jag lite på kollen. jag försöker att vara i stallet så lite som möjligt för jag vill absolut inte att de ska få tag i mig där, jag ville inte att stalltjejerna skulle bli indragna i något som de inte hade en aning om. jag berättade lite grann för min vän i stallet, hon som jag ofta följer med på tävlingar M.S, som säger efter att jag talat en stund. låt dom komma så ska de få med mig att göra! denna underbara 22 åring stod upp för mig och jag kände för första gången en värme inom mig till en vän, M.S förstod och tog mitt parti, så gör vänner sa M.S och jag blev lite tryggare i själen. dessutom saknar du inte M.H av de rätta anledningarna, utan du gör det för ditt dåliga samvete, att du inte orkar ge mer och hjälpa till hela tiden. du har nått din gräns så ge upp, du har kämpat klart för M.H och barnen.
jag insåg själv att M.S ord var rätt och de enda sanna. men hur skulle jag dra mig ur det, jag hade fortfarande deras ägodelar hemma hos mig. jag ville inte åka ner och lämna dem, det blir 40 mil sammanlagt, inga lakan i världen är värd dom bensin pengar. varför kunde inte M.H köpt nya för vinsten av lägenheten och slänga dessa urtvättade gamla lakan?? för vad livet hade blivit enklare för mig då, slippa fundera på vad nästa sms skulle innehålla. skillnaden mellan mitt och M.H´s agerande var att jag pratade endast med M.S om vad som skedde medans M.H berättade för alla M.H kände och det kändes konstigt för mig. vill man ge ut så mycket av sitt privatliv, hur länge orkar alla lyssna om man hela tiden ska predika om hur utsatt man är och hur synd det är om en? jag undrade ingen, varför söker inte folk sanningen för att i stället bara tro och lita på att det som sägs är sant? ja, man ska ställa upp för sina vänner först av allt, men sanningen då?? varför ville varken M.H ell vännerna se deras fel som skett utan bara mina?
varför kunde M.H inte bara försvinna ut ur mitt liv lika fort som M.H dök upp....
varför skulle alltid M.H slåss in i minsta detalj, varför ska alltid M.H ge sken utav att aldrig göra fel? varför hängde M.H fast i mig som en igel, det var omöjligt att skära av alla tentakler, mitt liv var inte lika mycket värt som deras men skulle jag orka ge dem en fajt ell skulle jag som vanligt backa och försöka göra allting bra, krypa och kräla precis som vanligt eftersom jag inte tycker om sura miner och konflikter....skulle jag återigen underkasta mig en annan människa för att jag var svag och hade svårt att stå upp för mig själv, sätta tydliga gränser och kräva respekt. självförtroendet var redan i botten, det hade jag blivit av med för länge sedan och det visste M.H mycket väl, att jag var lätt att utnyttjas, att jag till slut skulle ge upp och komma krälandes tillbaka....vad hade jag för val? reda upp allt eller känna mig hotad för resten av livet? för M.H glömmer aldrig och går vidare förrän M.H nått sitt må, att göra livet surt för den som inte stod för samma saker och inte slogs för familjen, alla skulle älska M.H´s familj och det är sant. försvinn ur mitt liv ge mig en chans att gå vidare!! men jag visste där inne i hjärtat att jag skulle försöka göra allting bra igen....det var ju det jag var född till, att se till att alla andra har det bra....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar