När jag skulle åka till jobbet idag fick jag syn på den äckliga skabbräven. Eftersom Hobbe var ute ville jag skrämma iväg den. Hoppar i badtofflorna, öppnar dörren och smack så satt vänster stortå i dörrkarmen. Kände att det gjorde ont men räven var viktigare. När jag kom in igen såg jag att nageln hade rest sig på sig och blodet rann. Fort upp med foten i handfatet och på med kallt vatten. Klantskalle :)
Efter jobbet skulle jag följa med min bror och hans sambo in till Mariestad. Mamma behövde vissa saker till tvättmaskinen mm. Jag åkte till mamma för att ställa mopeden på deras parkering. När jag kom upp till henne berättade jag att vi var på väg till stan. Hon frågar, men ska jag bo kvar här? Klart att du ska, varför frågar du? Jag vet ju inte vad som är på gång, allt är så konstigt.
Jag ger henne en kram, talar om att jag snart är tillbaka.
När jag har anlänt till hennes lägenhet efter den lilla utflykten frågar hon, vem är det som städar här? Här inne menar du? Ja och hela huset, vem är det som sköter om allt? Vem är det som har polerat mitt golv? Med gråten i halsen säger jag, men mamma, det är ju du som har gjort det så fint. Men någon har polerat golvet. När skulle de ha kunnat gjort det? Jag vet inte, någon sköter väl om det. Kanske är det hemvården?
Jag försöker förklara för henne att den tjänsten har vi inte beställt. Det har väl inte varit någon här? De kan ju inte komma in eftersom du har dörren låst. Hon ser förvirrad ut. Jag riktigt känner hur paniken sprider sig i kroppen. Ingen rolig upplevelse, hela jag skriker av smärta, vad händer med min mamma?!!?
Jag ville stanna en stund hos henne så jag gjorde i ordning lite fika. När vi sitter på balkongen frågar mamma, har inte balkongen blivit mindre? Jag tittar på henne, jag ser hur liten mamma ser ut, hur orolig hon är inombords. Även mamma märker av förändringarna. Jag ville inte fortsätta med den diskussionen. Istället säger jag, vad fin du är, du är solbränd och ditt hår har blivit mycket ljusare.
Mamma ler. Vi pratar lite om ditt och datt. Men jag måste ge mig iväg. Jag håller på att explodera av sorg och förtvivlan. Återigen kramar jag om henne och säger, jag kommer i morgon efter jobbet så går jag och handlar åt oss. Vad snäll du är, jag uppskattar det jätte mycket. Det är inga problem mamma. Redan i trappen kommer tårarna. Tur att jag har hjälmen på mig ifall jag möter någon av hennes grannar.
Det här är jobbigt. Jag vet vad eller hur jag ska göra eller bete mig. Jag känner mig så ensam i allt som händer och sker med mamma. Det är en smärtsam upplevelse, en mardröm. Jag gråter floder. Hon betyder så mycket för mig men jag inser att mamma, kanske, är på väg bort ifrån mig! Jag hoppas att förloppet går sakta, jag vill ha henne hos mig, jag vill ha en bil så vi kan ut och åka, fika och se oss omkring. För tänk om detta är den sista sommaren som mamma kan njuta av kanalen, blommor och båtar.
Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av det. Älskade mamma, jag älskar dig!! Lämna mig inte, vi ska ta oss igenom det tillsammans. Jag tänker inte ta ifrån dig din lägenhet så länge det bara går. Du ska få bo hemma! Jag kan inte ens tänka mig att du är någon annanstans.
Hjärtat skriker av sorg, frustration och ångest. Fy fan vilken jävla hemsk mardröm! Jag vill inte vara med om det, men tyvärr är verkligheten en annan. Jag ska åka dit så ofta jag kan. Jag ska verkligen njuta av varje sekund vi har tillsammans. Mamma behöver mig och en massa kärlek. Jag kommer att finnas för dig, vara stark inför dig. Men hemma kommer jag att vara i upplösningstillstånd.
Jag älskar dig och det ska jag säga till dig varje gång vi ses!! Men snälla, stanna kvar hos mig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar