Tålamod....

I tisdags var det nära att jag tog min trogna vän i handen och följde med honom ner i det svarta och varma.
På en sekund svängde humöret från att ha varit glad under flera dagar. Helt plötsligt befann jag mig i ett tillstånd där mitt tålamod och uthållighet sattes på prov.

Den natten sov jag ingenting. Mörkret kändes skrämmande. Mina tankar och funderingar växte i omfång för varje minut som gick. Jag borde ha förstått att något var på gång. För under flera dagar hade jag hört klockor ringa. Där inne i mitt huvud ringde de lika högt och enformigt som vid en begravning. Vanligtvis brukar min hjärna vara upptagen med många tankar och olika melodier. Men nu fanns det inte plats för något annat.

Tidigt på morgonen gick jag ut på en promenad. Jag var tvungen att reda ut en hel del problem. Där ute i det fria ville jag finna anledningen till varför jag rasade så fort. Under hela promenaden for olika teorier omkring. Men ingen av dem kändes rätt. Jag fann inte den orsaken som höll på att få mig galen och ge upp.

När jag kom hem beslöt jag mig för att göra en lista som skulle innehålla positiva och negativa tankar om livet. Jag satte mig i soffan. Vad var bra just nu? Vad var sämre? Jag försökte vara så objektiv som möjligt. När jag satt där uppmärksammade jag ljudet av klockorna. Hur skulle jag tolka dem? Ville de berätta något för mig eller talade de om att nu är det dags?

Jag grät stora floder medan listan fylldes på. Jag försökte finna tröst, mod och hopp. Önskade av hela mig att någon satt där och höll mig i sin famn. Men det är ju också ett tillstånd som jag inte gärna visar och delar med mig av.

Till min stora förvåning blev plus sidan längre än minus. Det jobbiga och negativa handlade mest om den oro jag känner angående boken. Innan den 15:e maj måste jag sälja ett visst antal böcker för att få det att gå ihop. De böcker som inte blir sålda måste jag lösa ut och betala för. Boken säljer sämre än vad jag hade trott och hoppats. Vilket talar sitt tydliga språk. Tron på mig själv har varit alltför stor och orealistisk.

Det är bara att inse att drömmen var för stor, att jag inte har den kapacitet som behövs. Så det finns ingen anledning till att jag ska skriva någon fortsättning som tar vid där "Maria flörtar med sitt öde" slutar. Jag har i ren förtvivlan plockat bort allt som har med mina böcker att göra. Allt material ligger i några lådor som jag har placerat långt in i garderoben.

Jag kommer att sakna skrivandet....

Den morgonen kom jag fram till att jag ska kämpa på med livet en stund till. Varför vet jag inte. Antagligen så är jag ett maskrots barn....dum, seg, envis med vilja och tro.