En underbar sommar!

Trots allt som händer och sker med min mamma, så har jag haft en underbar sommar. Jag har fått psykbryt, panikångest och önskat att jag inte längre existerade. Men jag har ändå kunnat njuta av solen, värmen, fåglar, blommor och allt annat som hör sommaren till. Jag har tagit varje tillfälle i akt för att ladda cellerna i kroppen. Egen tid, min tid, mitt liv. Faktum är, så här bra har jag inte mått sedan dagen innan Hammerfall konserten förra året, den var i slutet på juli. Resan som var början till slutet.

Jag tillbringade många härliga soliga dagar i trädgården. Ju varmare desto bättre. Jag minns inte ens när jag hade en sådan sommar. Denna årstid brukar jag alltid ha fullt upp. Hus, bil, arbete, kurser, hjälpa andra eller köra in en massa hö. Det minnet jag får upp är från sommaren 82..

En massa fritid som jag kunde ägna åt sådant som jag mådde bra av. Jag klarade inte av att skriva, rita eller måla men jag fann en annan sysselsättning som ändå stimulerade min kreativa sida och behov. Mina nya redskap blev nål och tråd. Jag började laga gamla kläder, sy i dragkedjor och gjorde om vissa detaljer på bland annat byxor. Med hjälp av dessa verktyg blev kläderna som nya, kläder som jag inte har använt på hur många år som helst. De flesta utav byxorna var nu för stora. Man brukar ju säga att kläderna har krympt i garderoben eller i tvätten men för mig var det tvärtom :)

Jag bar linnen, använde piratbyxor och gick barfota. Vilket förde med sig att jag fick diverse frågor: Vad brun du är, har du varit utomlands? Nej, jag har varit på Åkersberg. Vilken fin färg du har, så du kan bli brun fast att du är ljus? Ja, om jag vill, jag är blondin inte en albino. Har du solat i solarium, du är så jävla brun i ansiktet? Nej, jag har varit ute i solen....

Frågorna fick mig att tänka efter. Jag har bott här sedan 2006 och ingen har sett mig solbränd. Och det säger en hel del. Jag har missat så många somrar under min sjukskrivning. Förra sommaren satt jag helst i skuggan, påklädd och kände mig obekväm. Denna sommar flyttade jag på mig och satte mig där solstrålarna fanns. Det spelade ingen roll om det var vindstilla, hela min kropp sög åt sig all värme. Det konstiga är, trots att jag inte har solat på en herrans massa år så brände jag mig bara lite på näsan.

Tänk vilken skillnad. Jag kände mig mycket piggare, fräschare och gladare. Från tidig morgon till framemot 18 tiden mådde jag hur bra som helst. Jag var harmonisk, lugn och trygg i mitt inre, stark i själen och fri i sinnet. Varje kväll kom ändå ångesten krypande. Den smög sig på mig och den svarta ängeln viskade i mitt öra: Du har inte gjort något nyttigt idag. Till en början fick jag dåligt samvete. Jag försökte analysera varför den dök upp ungefär vid samma tid, dag ut och dag in.

Men sen hörde jag de ord som en vän sa till mig när jag berättade för henne om ångesten. Hon sa, lär dig leva med den, acceptera att den kommer och gör det bästa utav det. Hitta ditt sätt att hantera ångesten, vilket annat val har du? Så istället för att sitta där och må dåligt, anklaga mig själv och slå ihjäl en massa timmar, fann jag mitt sätt att bemöta den på.

Jag sa till mig själv. Du lever i dåtid. Bara för att det är sommar så behöver du inte vara uppe alla dygnets ljusa timmar. Du behöver inte tvinga dig att njuta av kvällen bara för att man ska. När jag kände att den var på gång tog jag min medicin och hoppade i säng. Det spelade ingen roll om klockan var 18 eller 22. Jag var väldigt lyhörd inför detta. Jag mådde betydligt bättre av att gå och lägga mig än att kämpa emot.

Jag sov bort ångesten, vaknade både pigg och glad. Jag fann det sätt som passade mig. Jag behöver inte passa in i någon mall, känna krav eller ta hänsyn till någon annan. Jag lever fortfarande efter den principen, kvällsångest är lika med sovdags. Jag somnar omgående med Hobbe tätt intill. Han gör mig lugn, ger mig värme och närhet. Bättre sambo kan man inte ha! :) Mindfulness :)

"Du är inte rädd för mörkret. Du är rädd för vad som kan finnas i mörkret. Du är inte rädd för höjder, du är rädd för vad som händer om du faller. Du är inte rädd för människor. Du är rädd för hur de ska behandla dig. Du är inte rädd för kärlek. Du är rädd för att bli sårad. Du är inte rädd för att försöka igen. Du är rädd för att du ska känna dig misslyckad om det inte går den här gången heller. Låt inte onödiga rädslor hålla dig fången. Var modig. Livet är till för att levas."