Det är torsdags kväll, klockan närmar sig 21. Jag fick min eftermiddags ångest flera timmar senare idag. När den väl kom gjorde den det med dunder och brak. Sen 18-tiden har jag kämpat mot att inte gå och lägga mig. Stoppa i mig en högre dos av all kvälls medicin, sova som en stock och förhoppningsvis få vakna upp till en blå och bättre dag.
Dagen började bra. Vi hade några roliga och glada timmar tillsammans på jobbet. Vi slängde käft, retades och skrattade. Efter jobbet gick jag till sömmerskan för att hämta mina jeans. Äntligen var de klara, detta par som nu är 19 år :) Finns inga skönare byxor och det ska bli skönt att dra dem på mig.
När jag kom hem satte jag mig i solen ute på verandan. Först ville jag rita men beslöt mig för att bara sitta där och njuta. Efter 2 timmar började hela kroppen skaka, jag visste vad som var på gång. Det tog inte lång stund innan ångesten fyllde min kropp. Tårarna rann, det spelade ingen roll vad jag än försökte tänka på. Ibland smyger den sig på mig men denna gång small det bara till.
Jag bad Hobbe följa med mig in och mysa lite i soffan. Kanske skulle hans värme och närvaro mildra utgången. Han kom till mig och lade sig på bröstet. Hela livet passerade. Tanken som var mest frenetisk är den samma, den som jag säger till honom, vad har jag gjort och ställt till med? Han slickade bort mina tårar. Efter ett somnade han. Jag kände och hörde hans andetag, och såg hur benen rörde sig när han drömde.
Under våren började självmordstankarna komma tillbaka med en som gör att jag nästan tuppar av. Jag gråter, hatar mig själv. Det är inte bara rädslan över att gå upp i vikt som gör att jag inte äter som jag borde. Det är också en sorts bestraffning, jag skiter i det, för det spelar ingen roll i alla fall. Just nu bryr jag mig inte om vikten dalar.
När jag var hos Marguerite i måndags pratade vi om dessa svarta tankar. Jag sa att de är närvarande, ibland kraftiga och ibland mer humana. Jag kan vara helt lyrisk men i nästa sekund sitter jag på kanten till helvetet. Allvarligt talat så känslan mycket starkare än vad den har varit på länge. Material till handlingen finns det gott om.
På söndag, kanske måndag, är det kört. Och jag kommer inte att klara av det, inte en chans. Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde mig göra. Jag gjorde något som Wivianne har bett mig göra i flera år. Har inte fått något svar än. Jag orkar inte bry mig. Låt hela skiten gå åt skogen.
Under denna helg ska jag ta mig en djup och allvarlig funderare. Jag kommer inte att skriva på ett tag för det svara tar över mer och mer. Det gör mig arg, frustrerad, ledsen, nere och orolig. Jag är helt slut i både knopp och kropp, vilket Marguerite frågade om. Hon såg att hela jag börjar ge upp. Om du går upp några kilo kommer du att se friskare ut. För du är helt slutkörd. Jag vet, men till vilken nytta?
Jag vet inte om det rör sig om dagar, veckor eller månader innan jag leker författare igen. Men jag lovar att berätta vilket beslut jag tar. Antingen kamp eller dödens trygga famn. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla emot, vad jag är kapabel till. Jag vet bara, så här orkar jag inte ha det, då är det inte värt att leva. Tiden rusar iväg. Jag ser det men hur blir man delaktig i livet mer än några dagar hit och dit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar