Kapitel 57

denna helg har jag läst en bok av, Nicolas Jacquemot: vad optimister vet o du kan lära dig. i slutet på boken står det följande, vad gör dig till du?

"fundera över de händelser som har gjort dig till den du är idag, händelser som har förändrat ditt på olika sätt. tänk på de små, de lite större o de riktigt stora sakerna. det kan röra relationer, studier, familj och arbete. men oxå lyckliga och mindre lyckliga händelser. hur har de påverkat dig? vilken riktning hade ditt liv tagit utan dem? kunde du styra händelserna ell var det dom som styrde dig? har de förändrat dig till det bättre ell önskar du att de aldrig ägt rum? "

ett stycke värt att läsa o ta sig en funderare över. för visst hamnar vi hela tiden vid vägskäl, stora som små genom hela livet? alla tänker nog, tänk om jag gjort så istället ell varför gjorde jag så? en del vägskäl väljer man den gröna stigen utan att egentligen veta om det och ibland väljer vi den röda stigen. varje dag innehåller små vägskäl, vardagliga händelser o saker. emellanåt hamnar vi i en stor korsning då man vet, att man har ett stort beslut att fatta, typ ska jag byta jobb? ska jag slänga ut sambon? ska jag flytta för att få jobb? alla händelser påverkar oss både positivt och negativt, man är mer ell mindre nöjd med det beslutet man tog. just då kan det kännas som ett helt korrekt val, men efter ett tag både ser o känner man att detta vill jag verkligen inte vara med om. jag skrev i början på min blogg, vissa möten önskar man att de aldrig ägt rum o precis det läser jag nu i denna bok. jag borde ha tänkt efter mer, analyserat konsekvenserna, övervägt det negativa och positiva mot varandra. men är man kapabel att göra det i alla lägen? kan man just då se hur det kommer att påverka ens liv? kan man se ett steg längre på ett objektivt sätt utan att blanda in känslor och den första impulsen?

jag har väldigt svårt att ta mig ur negativa förhållanden fast att det skriker varning i hela kroppen. de som är så destruktiva för en själv men man stannar kvar i alla fall. jag är rädd för att såra och svika den andre, men vem är det man egentligen sviker? vem är det man har störst ansvar mot? ge avkall på sitt eget liv ell få en bättre tillvaro? min erfarenhet säger mig att hedan efter ska lyssna mer till vad hjärnan och magkänslan säger och inte bjuda med hjärtat i första hand. Nicolas skriver oxå: "livet handlar inte om att vara andra till lags, det handlar om att vara sann mot sig själv. att vara varsam om sig själv förutsätter att man har ett liv som man värnar om" håller med fullständigt alla liv är lika mycket värda! alla har rätt till kärlek där man ser varandra och inte är en envägskommunikation.

så kör inte in på en enkelriktad gata, när det lyser rött backa därifrån allt vad du kan, och ta dig fram till en korsning där det lyser grönt. stanna upp och tänk efter när du kommer till en stoppskylt, vill jag verkligen det här ell ska jag börja ta hand om mig själv och få det rent utav bättre? svårast är när man hamnar i en rondell, risken att man kör runt runt är stor för vilken avfart ska man ta? vilken leder till paradiset och vilken till helvetet? livet hamnar i en ond cirkel och risken finns att man kör vilse. om man dessutom har en bil efter sig hela tiden som försöker att köra om och knuffa ner dig i diket. till slut får man både motorhaveri och plåtskador, bromsarna slutar att fungera och det går hål på tanken, batteriet exploderar och sprider sin syra över hela dig....sladden blir oundviklig och smällen brutal.

kanske hade du kunnat undvika denna olycka om du valt en starkare och säkrare bil, med krockkuddar, automatiska bromsar som varnar dig när du kör för fort o fått sladd och en farthållare som inte tillåter dig att köra i 200km. eller vill du att haverikommissionen ska ta över och säga, det fanns tyvärr inget att göra, bilen var i för dåligt skick o människan som körde var alldeles för illa tilltyglad....hon gick inte att rädda.

jag hoppas, att jag via mina jämförelser ska få både er o mig själv att tänka efter. man lever bara en gång, ska man köra lugnt och försiktigt ell köra på som en galning? ska man ha på sig en hjälm hela livet och förlita sig på dess säkerhet, eller ska man vara rädd om sin hjärna? naturligtvis får vi både små och större skador genom hela livet, sådant som vi inte ibland kan påverka. Carl Lewis börjar sin bok, guld kantad: "livet består av både ljusa stunder och tragedier".

förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise/ john steinbeck