dagen efter mitt läkarbesök ska jag till W. jag berättar vad M.A och jag har pratat om dagen innan, vad vi kommit fram till. vi hade bestämt att jag skulle ställa vissa frågor till M.A men givetvis glömde jag en del o en del valde jag att inte fråga, för att jag e för mesig även om det gäller min kropp och välbefinnande.
jag är fortfarande inte speciellt mottaglig när W försöker återigen säga till mig att jag måste lära mig att be om hjälp. jag säger återigen nej. jag har aldrig gjort det, jag gör det inte nu och jag kommer aldrig att göra det heller är min bestämda åsikt, just då i alla fall. kalla mig gärna långsint....jag satt där med armarna i kors och visade med hela kroppen att jag höll fast vid det jag sagt förut. W tittar på mig och gör en anteckning i "boken om mig", W säger vad som skrivs. nähä patienten vill inte lära sig att be om hjälp....jag hör hur illa det låter, smått börjar jag inse hur jag begränsar mina möjligheter av att se hur en annan människa växer av att få hjälpa till och känna sig behövd. jag har verkligen fortfarande mycket att lära, ge och få..Åhh W måste du hela tiden väcka nya tankar hos mig, måste du alltid se saker annorlunda än mig och måste du alltid vinna?? ja för jag är en människa under ständig förbättring och W lär mig hur jag ska lyckas, jag ska ta till mig din information bättre angående detta. denna fredag får W en hård kram när jag går, säger tack men tänker inte denna dag erkänna högt att jag tänkt fel. det får gro i mig först, landa ordentligt i mitt huvud och bearbetas innan jag kryper till korset. jag vet redan vid detta tillfälle att jag redan nästa gång kommer att berätta för W, jag vet att det kommer att komma fram ord ur min mun som fått en ny mening och smak inuti mig. men jag var inte redo att erkänna det denna dag. jag envis? låst i mina tankar?
jag känner ju fortfarande lite agressioner efter inbrottsförsöket men dom börjar avta. ingen av oss är den andre lik, alla reagerar vi olika och jag måste inse att jag har ett helt annorlunda tankemönster än de flesta. jag har sedan barnsben känt av sinnestämmningar, men jag kan inte förlita mig på att andra människor har den förmågan. alla kan inte se ett steg längre. för mig är det så uppenbart, jag känner sådant i magen, vilket oxå kan vara negativt i långa loppet. risken är att man tar på sig ett större ansvar än man behöver och dessutom må dåligt av det. jag måste bara lära mig att sortera ut det som är viktigt och slänga det andra i soporna, lite som att källsortera.
jag stannar vid ica för att handla innan jag far hem. när jag kommer ut på parkeringen parkerar A-C sin bil bredvid min. var det ödet som sammanförde oss igen, förra gången när jag mådde apa och denna gång när jag har en ljusblå dag?? A-C frågar om jag har tid att ta en fika, absolut svarar jag och tänker, jag har alltid tid för en vän. vi sätter oss vid ett bord längre in på konditoriet. jag hade pratat nog om mig själv idag så jag bad A-C berätta om sitt liv, hur A-C har haft det och har det. vi byter erfarenheter med varandra och jag är närvarande hela tiden. jag tänker inte på något annat än det vi pratar om. jag fokuserar på det A-C berättar och säger, bearbetar det i mitt huvud och försöker ställa relevanta frågor, så de inte känns obekvämt ell sårande för A-C. jag gillar detta samtal, jag trivs, jag tror att vi båda kunde vara oss själva utan att spela någon roll ell ta på oss en mask. jag kände en stor tacksamhet, A-C tog sig tid att fika med mig fast att A-C hade flera ärenden att uträtta innan hemfärd och gäster. det värmde verkligen mitt hjärta, jag kände ödmjukhet o respekt, härlig kombination. det kändes oxå bra att A-C fick se att jag även har blåa dagar.
jag löser oxå ut min medicin, pengarna har kommit in på kontot. betalar 1690 spänn....ser på skärmen att en av dem kostar över 4000kr! jag stoppar i mig en förmögenhet!
jag sätter mig vid datorn när jag kommer hem, spelar mitt favvospel och läser samtidigt en bok, en bok skriven av stefan einhorn. jag kommer till ett avsnitt som får mig att stanna upp ordentligt, jag läser det flera gånger för att känna efter om jag misstolkar texten, jag låter orden rulla över tungan. jag lutar mig bakåt och gungar på stolen, småler o känner, du kanske inte är så korkad i alla fall, om jag är det, är stefan inte mycket bättre skönt att veta. jag känner en inre glädje och just då skulle jag kunna ta hela världen i min famn. han skriver följande:
den som är vis har förmågan att kunna läsa mellan raderna och har tillgång till något som kan definieras som tyst kunskap. det vill säga sådana insikter som är svåra att lära ut i läroböcker.
kunde inte ha sagt det bättre själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar