Ja, igår var jag väldigt förbannad, irriterad, besviken och upprörd men oxå ledsen, frustrerad, uppgiven och nedstämd. jag blev oerhört påverkad och bestört av den artikeln jag skrev om igår. då menar jag den statistik som redovisades där. folks reaktioner på människor med psykisk ohälsa får mig att må dåligt, denna okunskap som finns i vårt samhälle. jag förstår att många tar sitt liv. för borta är hoppet på mänskligheten, man vet, att man inte är accepterad ens status är lika med noll. det finns ingen känsla för gemenskap, förståelse ell stöttning. man väljer att inte säga som det är, hur illa det kan vara för man vet, hur det kommer att tas emot, man vill inte belasta någon annan med sina problem. sakta men säkert rinner livsgnistan ur, man dör inombords, självförtroendet försvinner och framtiden ser bara mörk ut. spelar ingen roll om vi är framgångsrika i livet ell har det bra socialt med allt vad det innebär. vi skäms fast att vi inte valt denna situation, något som man inte kan påverka ell hindra. till slut ser en massa människor ingen annan utväg än att ingå i dessa 1500. jag tror att många fortfarande är vid liv tack vare mediciner.
jag lovar, att alla dessa olika psykiska sjukdomar finns i alla kategorier av människor, det spelar ingen roll vilket skikt vi tillhör, psykisk ohälsa tar inte hänsyn till sådant. hur många vet att dom som är bipolära oftast är väldigt kreativa? många besitter en stor talang inom något område. flera av dom största och bästa konstnärerna, poeterna, författarna, kompositörerna o idrottsutövarna, ofta har ell hade bipolär sjukdom. där deras kreativa skapande förmåga är och var enorm. bandyspelaren peter fosshaug är ett levande exempel på detta. tyvärr fick han oxå likt mig reda på sin diagnos först efter 40 års ålder. egentligen är det inget fel på våra hjärnor, den kan bara inte för egen maskin producera ett ell flera ämnen. men med hjälp av mediciner tillförs dessa ämnen och blir så normal den bara kan. jag tror, att ingen av er jag mött i det verkliga livet, har sett ell listat ut att jag har en ell flera diagnoser, inte ens jag har gjort det. jag har alltid varit jag, min personlighet har alltid varit densamma och kommer alltid att vara så även i framtiden.
att jag både kan ljuga som en borstbindare och spela en roll har jag aldrig förnekat och behållt för mig själv. jag skrev det redan i början av min blogg. jag har ofta spelat den förstående människan, den som man kan ösa på sina egna besvikelser, problem och situation. fast att jag egentligen inte ville ell orkade. jag har tagit hand om andra genom att alltid finnas, vara till lags och stötta. jag har då hela tiden ljugit för mig själv. dessa människor har sugit på mig och totalt dränerat mig på energi. som jag istället, om jag lyssnat på mig själv, kunna lagt på något viktigare. bl.a på mig själv och dom människor jag bryr mig om, de som både ger o tar. som gett mig något i utbyte, där jag inte hade behövt spela denna förbannat slitsamma roll och bära denna tunga mask. jag skulle ha tytt mig till människor med ett stort hjärta, som kan se skillnad på det onda o goda. förhoppningsvis har jag lärt mig att både se och känna igen iglar. och i fortsättningen välja mina vänner o eventuell partner med större omsorg.
jag ljuger absolut inte i min blogg. här skriver jag rena rama sanningen, fast att det ibland känns jobbigt och genant. men det känns oxå skönt att skriva av mig och få ut alla mina funderingar, rensa hjärnan och förklara hur ett liv kan gestalta sig. här bestämmer jag själv om och när jag vill dela med mig. här behöver jag inte tänka på hur jag formulerar mig, ge avkall på mina åsikter och det är ingen som avbryter mig. jag är precis som alla ni andra, jag kan vara förbannad, irriterad, upprörd och ledsen. men alla dessa "tråkiga" känsloyttringar visar jag ingen annan, jag tar inte ut dem på någon annan. jag kan behärska mig till skillnad från många andra. jag har alltid varit rädd och respektfull för ordets makt i skrift och verbalt. i dessa situationer anser jag att formuleringar är viktiga, hur vi nyttjar och använder språkets styrka.
ett förlupet ord kan såra en individ otroligt mycket och påverka oss väldigt länge. men vi kan oxå såra någon annan med vårt kroppspråk, våra blickar och gester, dessutom på hur vi betonar orden vi säger. ett par svarta ögon visar ofta på hat eller förakt, vi vill verkligen trycka ner den andre i skorna och få han ell henne att både må dåligt o känna sig mindre värd. det ligger mycket i uttrycket "om en blick kunde döda". ett leende har motsatt effekt, det gör oss glada och kärleksfulla. så tänk efter nästa gång du är på väg att såra någon eller vill någon illa. för "en blick säger mer än tusen ord".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar